Mitt tiotal

Så har tiotalet gått. Tvåtusentiotalet. Det gick fort. Swish sa det! så var det över... Och nu är det nyårsafton och här sitter jag på en liten ö i min soffa, helt i lugn och ro, och tänker skriva en sammanfattning av de senaste tio åren, så som de varit för mig. Var så goda!

Mitt första foto från tiotalet är detta:

En ung sydspanjor på en färja ut över havet. Jag hade, och har, en tradition av att åka färja på nyårsdagen. Det finns inte så mycket annat att hitta på då ändå. Man är trött och seg och det är fint att komma ut, utan att behöva anstränga sig för mycket. Så min första dag på tiotalet tog jag med mig denna man ut på en båttur i Göteborgs södra skärgård. Kanske tar jag med mig hans son ut på en båttur här omkring imorgon. Rönnäng - Åstol - Dyrön. Utan landstigning. För så lyder traditionen.

Kan man sammanfatta ett helt decennium på något sätt? Jag vet inte. I början av decenniet var jag ung, 23 år, och bodde i Almonte i södra Spanien. Ja, min sydspanjors hemort. Där gjorde jag praktik genom ett EU-program och lärde mig en hel massa. Jag ångrar att jag inte skrev dagbok då. Det hade varit intressant att läsa. Kanske skrev jag lite, men inte så mycket vad jag minns. Jag tänkte desto mer, på skolan, systemet, Spanien, Sverige. Staket och tillit.

Efter vårterminen flyttade jag tillbaka till Umeå och efter sommaren kom M dit. Vi hade ambitioner men de föll platt. Utan pengar och plan går det liksom inte så bra att invandra till Sverige. Dessutom pausades mina studier, eller hur det var. Kanske var det terminen därpå. Ja, det var det. För först läste jag litteraturvetenskap. Det var underbart. M kom inte in på SFI för han hade inget personnummer. Så han åkte hem igen. Personnumret kom dagen innan han åkte. Han åkte samma dag som terrorattentatet på Drottninggatan. Märkligt. Jag stod på cykelbron vid NUS och såg hans plan lyfta mot solen. Det kommer jag aldrig glömma.

Sedan flyttade min inneboende från Skåne in. Det blev väldigt lyckat, måste jag säga. Och vi bodde ihop i några terminer. Tills hon flyttade ut och en annan vän flyttade in lite tillfälligt. Sedan åkte jag till Spanien och skrev examensarbete och tog med mig min sydspanske man hem till Sverige, igen. Nu började han omgående SFI, men fick ingen "SFI-bonus" eftersom han "bott i Sverige i två år". Fast det hade han ju inte. Allt var snurrigt i byråkratin, men skitsamma nu i efterhand. "Om man ska invandra ska man invandra rakt" minns jag att jag tänkte. Inte åka fram och tillbaka. Ha en plan, ha pengar, köra. Inget annat. Men så lätt är det tyvärr inte, även om man är europé. Även denna process kan jag nu i efterhand önska att jag dokumenterat lite bättre. Men jag tänkte desto mer. Det var svårt, men vi fixade det.

Något år bodde vi där i studentkvarteren i Umeå. På bottenvåningen med vackra blommor utanför.

Sedan flyttade vi till vår tvåa på Tomtebo. Det var ett lyft. Verkligen! Skogen bakom huset, som jag sa godnatt till varje kväll. En sådan fantastisk kontakt med naturen. Bästa stället att bo på i Umeå, om du frågar mig.

I samma veva fick M jobb. Och ganska snart fick även jag ett mer eller mindre fast uppdrag hos den arbetsgivare jag fortfarande arbetar för, som lärare i några olika komvuxkurser på distans. Ett tag där minns jag att vi knappt träffades. M, som var rädd att inte få jobba tillräckligt, tog alla pass han kunde få, samtidigt som jag arbetade under kontorstid. Det var lite ensamt, men det gick det också.

Något år in på Ms jobb vände det och han började få bättre scheman, även om riktigt bra scheman inom hans yrke inte existerar. Åtminstone inte om man jobbar heltid. "Bussänka" finns det tydligen ett begrepp som heter. Och jag är en sådan. Helt klart. En "fru" som är hemma och väntar på sin busskörande man, dag ut och dag in. Ungefär...

Ja, inte vet jag, men jag antar att allt gick sin gilla gång. Och plötsligt bestämde vi oss både känslomässigt och genom ett formellt beslut, för att vi ville försöka få ett barn. Det gick nästan ett år från det att jag slutade med p-piller och plötsligt en morgon såg vi, båda två samtidigt, två streck bildas på den lilla magiska stickan. Vi satte oss i soffan och ingenting annat än en hisnande och overklig känsla sköljde över oss. Vad var detta? Skulle vi få en bebis? Vi? Skulle vi bli föräldrar? Näe..? Joo...

Och så åkte vi till Barcelona med den känslan i magen. Och med honom i min mage. Lilla räkan, som senare blev lille G.

Nu var det 2016 och jag var gravid samtidigt som zikaviruset härjade i helt andra länder. Lite nojig var jag allt innan min Spanienresa den sommaren, men det gick bra det med. Ingen zikamygga stack mig, och resan gick bra och var härlig. Jag var snygg i min gravidmage (så klart) och mådde bra. Jag minns att jag hoppade från kanten ner i poolen till mina svägerskors högljudda protester. Det var tydligen farligt, men det trodde inte jag. Jag minns att jag tog på mig stödstrumpor på Ferian, hur fult det än såg ut. Sådan lättnad! Ja, och sedan åkte vi hem.

Förlossningen är en lång historia i sig, men ja, den var inte lätt. Inte alls. Och den tog inte kort tid, nej, verkligen inte. Eller gjorde den det? Totalt kan jag räkna hela processen att föda mitt barn och att få mitt barn till en vecka i augusti och hela september. Sedan kom vi äntligen hem. Så skönt!

Att ha spädbarn var dock allt annat än en lek. En ganska jobbig tid tog vid, men på något underligt sätt klarade vi även det. Det tog ett tag att köra in sig som föräldrapar men nu känner jag verkligen att vi har landat. Det är så himla skönt!

Under föräldraledigheten funderade jag en hel del på var vi skulle hamna härnäst. Vår tvåa på femtio kvadrat med utsikt mot skogen började bli trång. Vi behövde något större, och troligtvis behövde vi även komma närmre familjen. Funderingar hit och dit på Göteborg härjade vilt i mitt huvud. Jag sökte och sökte och sökte, tills vi en kväll av en ren tillfällighet fann den villa vi bor i nu, på en idyllisk liten ö i havet. Inte alls i Göteborg men ändå nära min familj. Helt perfekt, på många sätt.

Ja, så var nog mitt decennium i en helt spontant nedskriven sammanfattning. Mycket vatten ha flutit under broarna, många vänner och bekanta har kommit och gått. Några har jag kvar, andra har bytts ut.

Det har varit ett bra decennium måste jag säga. Jag har gått från ung vuxen i ett pinfärskt förhållande till nästan medelålders, som min mor råkade säga i ett oövervakat ögonblick för ett tag sedan, i ett stabilt förhållande med samma man. Jag har gått från studentliv till osäkra anställningar och supersmå inkomster och vidare till ett fast jobb med mycket frihet i utförandet och mycket tillit. Jag har gått från en kvinna som mest måste reda sig själv till en fullblodad mamma. Jag är samma. Jag är någon annan. Men mest är jag samma. Ja, mest är jag samma. Fast äldre, och kanske eventuellt lite klokare. Och kanske ibland lite lugnare. Men jag älskar fortfarande att dansa, äta och prata!

Gott nytt år! Gott nytt decennium! Vem vet vad som kommer nu? Ingen!