Jobbet och viruset

Om förra jobbveckan mest kändes oerhört seg så har den här veckan känts mycket mer stimulerande, men också som "full attack" på något vis.

I måndags började veckopeppen med att jag bjöd min jobbgranne på lunch. Det blev ett två timmar långt samtal om ditt och datt, t ex hur det är att arbeta i ensamhet, olika aspekter av hur det är att leva här i detta lilla hörn av världen (och kommunen), hur man hittar (eller inte hittar) gemenskap med jämnåriga här, och lite annat. Intressant och roligt och veckan kunde knappast ha börjat bättre! Solen sken dessutom in på oss så vi fick dra för gardinerna för att inte bli bländade. Solen! Vi behöver dig efter denna alldeles för gråa vinter!

Men både måndagen, tisdagen och ja, resten av arbetsdagarna har känts mest som full attack och det har inte varit väntade och normala attacker så som en arbetstopp brukar se ut (förutsägbar, vanlig) utan mer oväntat, t ex: Läs powerpoint med tabeller (74 slides), se intervjufilm från en temadag jag inte varit på (44 minuter), elevärende ett, två och tre med specialfall som jag vill gå till botten med för att kunna hjälpa eleverna på bästa sätt. Och på detta: intressanta möten och massor av häftiga idéer jag fått som jag måste skriva ner och sprida och och och.. och prestationssamtal med chefen och så vidare. En hel massa med andra ord. Kanske inte så roligt att läsa om, men nu har jag skrivit det ändå. Och nu tänker jag inte sudda.

Det har ändå känts så himla bra med denna full attack-stimulans på något sätt. Hellre så här än totalt seg och ganska uttråkad, som jag kände mig förra veckan. Dessutom har mina päron varit här och jag har ätit lunch med dem, eftersom de bor på mitt jobb - eller jag jobbar i deras hus, kanske det heter. Även det full attack-stimulans på sitt sätt... De har också passat G när jag och M skulle på möte om höstterminen, vilket var himla bra. M behöver sätta sig in lite mer i förskolans värld tycker jag, och han behöver lära sig begrepp som kåsa (inte att förväxla med kossa) och Fångarna på fortet, som tydligen fortfarande sänds (!?) men som barn idag inte har lika bra på som barn för sju år sedan, enligt förskolepedagogerna. (Själv minns jag att ett starkt argument för att jag skulle få en TV i mitt rum som kanske 11-åring var att syrran och jag ville titta på Fångarna på fortet medan mamma och pappa ville titta på ett, enligt mig då, helt otroligt tråkigt kulturprogram som hette Nike. Jag kan ju lätt tänka mig vad jag hade valt idag...)

Och nu till lite andra tankar jag haft i veckan, det jag egentligen hade tänkt skriva om, nämligen coronaviruset och vår tänkta resa till den helt säkert underbara platsen Muros i Galicien (akvarellkurs inkluderad) och sedan ner till Ms by Almonte i Andalusien. Ja, för någon vecka sedan började jag tänka att det kanske inte var en så himla smart idé att planera en resa ner mot södra Europa just nu när det här  viruset verkar sprida sig lite här och var. Men det var just det: lite här och var. Inte lite om du frågar kineserna i vissa provinser, men de bor  ju så tätt - tänkte jag. Och så helt plötsligt, när det nu var, kom det hur många fall som helst över en natt i norra Italien. Helt plötsligt kändes det så mycket närmre. Italien är ju nästan Spanien, tänkte jag. Om viruset kan smitta en hel drös människor i Italien, vad är det då som säger att det inte kan göra samma sak i andra länder, t ex Tyskland, Frankrike, Spanien (kanske Sverige)? Vad är det då som säger att "risken är minimal" att vi smittas på vår resa?

Nej, jag började tänka om. Jag tror det var i tisdags jag fick sådan oro i hela kroppen. Jag pratade med mina föräldrar som tipsade om att vi kunde åka i höst istället, samtidigt som de vidhöll att beslutet så klart var vårt. Vilka risker vi ville ta och så vidare.

Det jag tänkt på och vill skriva om här är min frustration över att informationen om corona har känts så svår att värdera. Är det farligt? Är det inte så farligt? Är det stor risk för mig som är ung att bli väldigt sjuk? Dö? Är det stor risk för min man? För mitt barn? Kan jag bli smittad av "någon annan på tåget"? Eller på en tågstation? Hur smittsamt är det egentligen och hur farligt? Hur farligt?

Jag vill inte vara för nojig, har jag tänkt, och låta bli att leva för att ett virus sprids. Hur många virus har det inte rapporterats mer eller mindre alarmerande om genom åren och så har det ändå inte blivit något som åtminstone påverkat mig? (Nu låter jag kanske egoistisk här men det jag menar är att rapporteringen i början gått mycket ut på att "alla kommer dö" och sedan har det visat sig att några hundra personer i "ett land långt borta" har dött, men ja, det kom aldrig hit. Det hotade aldrig mig. Förstår ni hur jag menar?) Jag tänker på fågelinfluensan, SARS, svininfluensan, ebola, zikaviruset. Helt hemska sjukdomar visserligen, särskilt ebola, men de har aldrig kommit hit. Aldrig hotat mig. Och nu detta: det nya coronaviruset.

Efter den här veckan har både jag och M (som var väldigt motiverad att åka på denna resa) faktiskt börjat stanna upp och tänka om. Då vi inte vill vara de som tar smittan från, säg Galicien, till Almonte och Ms föräldrar (som båda är över 70 år och alltså i riskgruppen för att bli riktigt sjuka) och då vi varken vill bli sjuka själva, riskera att smitta andra eller riskera att behöva sitta i karantän för att inte smitta andra, har M idag tagit ett beslut om att vänta i en månad på att bestämma om vi ska åka eller ej. För min del känns det som nej, vi kommer inte åka, inte nu. Men vi får väl se. Om en månad kanske läget förändrats mycket, eller inte alls. Kanske är det fortfarande lika osäkert, eller så är det mycket värre (fler smittade i Europa och Sverige) eller så har det klingat av. Det har ju varken vi eller någon annan någon aning om. Och ja, vi har ju faktiskt tid att avvakta. Vår tänkta avresa var i slutet av april. Så vi får väl se. Mentalt är jag dock inställd på att resan inte blir av, men jag hoppas innerligt att vi kommer att få besöka Muros någon annan gång, och att M får måla akvarell där - om han vill det.

Här på holmen känner jag mig trygg. Än så länge är de närmaste coronafallen i Göteborg, vilket i och för sig inte är särskilt långt bort (Helt säkert finns det föräldrar till andra barn i förskolegruppen som jobbar i Göteborg till exempel. M kör till Göteborg nästan varje dag.). Och jag tänker mycket på den friska luften här ute, vinden och framförallt avståndet till andra människor. Även om husen står tätt så är det inte särskilt mycket folk här. Själv träffar jag ju inte en käft mer än min familj och förskolepersonalen, och Mala då. Det är väl G och M som löper störst risk att smittas av någon utanför familjen antar jag. Men samtidigt. Jag oroar mig inte för det. Inte så länge vi är här.

Hur tänker ni kring allt detta? Corona, resor, Sverige... Hur har ni det på jobbet? Går det upp och ner för er med? Det hade varit fint om ni delade med er till mig och till andra som läser här om det...

Nu är det fredagskväll. G har fortfarande inte somnat. Kanske orkar M och jag se något avsnitt av Min fantastiska vännina. Kanske inte. Kanske blir det Nike istället, från 1994. Vi får se. God kväll och trevlig helg!