Never ending saturday

Denna lördag har en känsla av never ending över sig, som att allt är långt och inte tar slut. På ett bra sätt. Dagen började med att jag fick sova hur länge som helst, då jag rymt till min sons säng efter att ha samsovit en stund i den arla morgontimmen. Där, i hans säng, fick jag mirakulöst nog vara i fred tills jag vaknade av mig själv vid halv nio. Barnet och pappan hade underhållit sig så fint under tiden att han inte ens frågat efter mig. Barnet alltså.

Sedan, som om denna lyx inte vore nog, tog M tag i dammsugningen medan jag duschade varmt och sedan lite kallt men framförallt i fred. Efter att tvagningen och påklädningen, med min son som smakråd, var klar var det dags för oss att sätta upp på cyklarna och trampa iväg mot Skärhamn. Lillsonen i vagnen bakom pappa. Alltid pappa, om han får välja vem som ska dra vagnen. Jag undrar varför. Kanske är det mer spännande så?

Upp över bron. Havet var spegelblankt - ja helt spegelblankt. Som en spegel. Så ovanligt och så vackert. Iväg förbi Morik. Detta märkliga namn på den lilla nästan-orten med den lugna och fina marisman mellan sig och havet. För visst låter spanskans marisma tusen resor vackrare än svenskans ord våtmark? Och där - i hagen - gäss. "De påminner mig om mina hemtrakter" sa M. Men jag kunde inte hålla med. Gässen är ju svenska, ser du väl? sa jag inte. Och så är det så - att gässen som är svenska och som är här om sommaren faktiskt övervintrar alldeles nära där M är uppvuxen. I nationalparken Doñana. Besök den om ni har vägarna förbi! Vi cyklade vidare. Målet var en vernissage på en utställning i Skärhamn, där M ställer ut två verk.

Väl i Skärhamn avverkade G och M ett obligatoriskt besök på Styckens bageri för inköp av bulle och kakor. G fick bulle direkt som energipåfyllning inför vernissagen. Och väl där - en hel del folk. Ett grannpar som kommit just för att se Ms verk och även två kollegor till M som pallrat sig dit denna lördag. Så fint! Vi minglade och G åt salta pinnar och sprang runt.

Klockan slog tolv och kanske till och med halv ett och vi drog oss iväg för att få i oss lite lunch. M bjöd på finmat nere i södra hamnen och vi åt alla med god aptit. Efter detta: Akvarellmuséet. Men här satte min energinivå totalstopp. Jag var mätt i magen, ja mättare än på länge, men också helt slut i hela huvudet efter alla intryck; spegelhavet, gässen, konstmänniskorna, hålla koll på G, mat osv... Så jag satte mig helt sonika i muséets café och drack en kopp grönt te. Känslan av never ending dök upp i mig. Vi kommer aldrig åka hem, utan bara vara kvar här i Skärhamn tills det blir alldeles för sent...

Men: dåligt batteri på mobilen fick mig att bara koppla av och titta på berget utanför och på folk som gick förbi. Det fick mig att betrakta krukväxterna och inredningen. Det fick mig att tänka på hur mycket vi missar när vi sitter med näsan i våra telefoner, nästan hela tiden, när tillfälle ges.

Och jag är inte bättre än någon, trots att jag inte skaffade min första (och hittills enda) smartphone förrän 2016. Verkligen inte bättre än någon. Verkligen inte nu. Nu när M har skaffat instagram för att kunna visa upp sin konst för fler än sina kollegor, de som beställer porträtt av honom på sina barnbarn. Jag har haft tanken länge: M målar och lägger ut valda verk medan jag sköter det sociala, alltså vandrar runt och gillar och kommenterar andras bilder. För det är väl så man själv blir sedd? Genom att vara aktiv och visa att man finns, samtidigt som man ger något till de andra som har lagt upp liknande innehåll som en själv. Alla gilla-tryckningar och kommentarer är såklart ärliga och konstruktiva, sådana som M skulle kunna stå för (eftersom jag gör det i hans namn). Men vad gör detta med mig? Jo, på ett dygn har jag blivit beroende. Sjukt! Inte så mycket av likesen som av att titta runt och kommentera och se vad som händer. Socialisera med folk som inte ens är här. Galet. Galet roligt!

Och på tal om trött, som jag var när jag drack mitt gröna te i akvarellmuséets café, och på tal om att socialisera. Det är ju just det som ger mig energi: att prata med folk! Vi cyklade hem, efter en liten stund på muséet. Jag hann dricka te, G hann åka hiss och M hann köpa några nya färger. Vi cyklade hem för jag vägrade "gå till affären" som både G och M ville. Alternativet att de skulle göra det utan mig, lockade inte M tillräckligt mycket. Men på vägen hem, helt plötsligt, mötte vi en tjej som jag hejat på så många gånger på sista tiden, att jag bara var tvungen att stanna och fråga om hon bor på samma ö som mig. Och det gjorde hon - nästan. Så där blev vi stående. Jag med min cykel och hon med sin barnvagn och pratade och pratade tills M fick ringa och fråga vart jag hade tagit vägen. Och sedan pratade vi och pratade en bra stund till. Så fint och trevligt och energigivande att få prata med en människa (i min egen ålder) om ditt och datt. Och sedan cyklade jag vidare i alla fall, och hon gick vidare på sin promenad.

Väl på holmen hände samma sak igen. Jag stannade och pratade med två grannar. Även detta samtal gav mig energi och glädje, och M två till följare på instagram! Så kom det sig att jag kom hem säkert en hel halvtimma (om inte mer) senare än resten av min familj, fastän det var jag som varit trött och velat hem... Och ja, även denna cykeltur hade en känsla av never ending över sig.

Och sedan hemma. Morotssoppa fastän mättnaden från lunchen inte gått över än. Sedan bubbelbad och nu dags att titta på film när G nu äntligen sover och jag hunnit gå en runda till på den där bildappen... Filmen vi ska se heter Wild Tales och är spanskspråkig, så det blir nog bra. Rekommenderad av en vän. Så ja, nu får jag sluta skriva på detta inlägg, som i sig också har den där never ending känslan över sig, eftersom det blivit så långt. Tack för att ni läste, ni som läste!