Minns du Räfven?

Minns du Räfven? Hur vi stod tätt, tätt och hoppade och gungade då musiken fyllde våra kroppar, våra sinnen och vår gemensamma räfvsjäl?

Minns du Räfven? Inknödda i en ganska full konsertsal på Musikens hus? Du, min lille vän, med springskor. Jag med dig på höften. En låt stod din kusin ut, innan han brast ut i gråt. 

Minns du Räfven? Hur vi dansade, vilka instrument de spelade? Hur de spelade dem! Saxylofon. Kontrabas. Dans, dans dans. Hopp, hopp, med dig på höften. Träningsvärken dagen efter, i bara ett ben. 

Räfvens julfest var en sista inknödd dans till gemenskapens ära. I nostalgins tecken (för mig) och med våra vänner från Barcelona. Där, mitt ibland alla andra göteborgare, på dansgolvet. 

Minns du Räfven, som en sista suck? Som en sista suck från den vanliga världen från den inknödda härliga gemensamma världen, då vi alla fick vara nära, till de energiska tonerna av just deras musik.

Som jag dansade. Jag dansade som om det var min första och sista dans. Och din lilla kusin fick stanna kvar och vänta på oss, fast han ville åka hem. Du dansade i trappuppgången, där det inte var lika mycket folk. Helt totalt omedvetna om att det kanske var en förrätt till den fysiska distansering vi just nu tvingas leva i, som vi tvingats leva i ungefär sedan dess. 

Det slår mig hur oskyldiga och omedvetna vi var. Som barn till musiken. Vi bara hoppade, dansade och lät energin flöda ut. Nära, tillsammans till Räfven. Och nu. Nu får vi inte krama din mormor och morfar mer, inte gå på konsert och vännerna från Barcelona flyttar hem igen. Musikkarriären lär vara över, säger de. Det enda som finns kvar är en youtubekanal då konserterna ställs in. Och Räfven. Hur går det för dem? Från början var de gatumusikanter, och kanske är det just till gatan de tvingas igen - för att få sina toner hörda igen. Tonerna och takterna och öset. Inte vet jag. 

Det enda jag vet är att jag minns Räfven, och det kanske du också gör, min snart fyraåring. Kanske minns du hur vi dansade och röjde. Kanske, kanske minns du Räfven.