onsdag 29 juli 2020
När ska vi hinna tänka?
- Du M, lyssna! Om vi sitter hela tiden, hela, hela tiden, när vi inte gör något annat med en skärm och läser, scrollar bland bilder, tittar på videoklipp, skriver till vänner, när ska vi då ha tid att tänka?
Frågan kommer till mig med ens när jag sitter och äter min gröt på kvällskvisten och nästan kämpar med att inte hämta min telefon. M ligger i soffan och tittar på något youtubeklipp. G sover. Frågan kommer till mig där och då men funderingen har legat i mig i flera år.
- Jag tänker medan jag tittar, svarar han. Jag antecknar här i mitt lilla block och på så vis minns jag mer vad jag har hört och så lär jag mig något.
- Ja men då tänker du ju inte fritt, utan bara på det du lyssnar på, kontrar jag.
- Jag tänker på det de säger och sedan tänker jag vidare på det. Får idéer och antecknar dem.
Vilken autodidakt han är! tänker jag morgonen därpå. Han utbildar verkligen sig själv på olika sätt, i brist på behörighet till exempelvis högskolan. I brist på tid och pengar att gå privat konstskola. Han utbildar sig. Utbildning är aldrig tungt att bära. Utbildning är bra.
Men ändå. Frågan har legat i mig så länge. Varför söker vi hela tiden denna underhållning och att vara underhållna. Och vad gör denna underhållning med oss? Fördummar den oss eller får den oss att se saker ur nya perspektiv? Självklart lär vi oss mycket av den, precis som M säger, men samtidigt när - när ska vi få tid att tänka om all vaken tid går åt till saker som ger oss input men där det aldrig är tyst?
Ibland är det dessutom så att jag underhåller mig själv samtidigt som jag egentligen är underhållen av något annat. Det jag menar är: äta och lyssna på radio samtidigt, äta och scrolla på telefonen samtidigt, lyssna på radio och promenera och så vidare. Varför räcker det inte med att äta, promenera och torka av köksbänken? Varför ska detta göras till en annan människas röst? Till en annan människas tankar, bilder, ord?
Kulmen av detta är väl ändå när jag äter lunch, lyssnar på lunchekot på radio samtidigt som jag läser nyheterna på telefonen. Andra nyheter än de på radio då, såklart. Denna trepartsunderhållning håller jag oftast inte på med, men för att lyckas undvika det måste jag lägga mobilen utom räckhåll. Samtidigt: varför räcker det inte bara med att äta lunch och vara med mina egna tankar? Varför detta ständiga inflöde av något mer?
Jag tror att vi blir motiverade och glada av underhållningen. Att torka av diskbänken eller städa upp från golvet är ju inte särskilt kul. Om jag lyssnar på ett roligt radioprogram eller en bra låt under tiden känns det mycket lättare och lite roligare. Det är ett sätt att mota tristessen, att sätta guldkant, att ha trevligt samtidigt som vi gör något som inte är så kul. Men att äta är ju kul! Att promenera är ju härligt! Varför vill jag ha underhållning då?
Samtidigt tror jag att all denna konstanta underhållning även gör oss trötta. Trötta och slut mentalt. Vi blir kanske också känslomässigt påverkade av att hela tiden konsumera andras liv. Varför har de ett så fint hus/harmonisk semester/vackra barn/god mat? Stänger vi ner ett tag kanske vi kan börja se och fokusera på det vi har och på det vi måste tänka på i våra liv. Vi kanske börjar uppskatta vår egen mat, eget hem och egen semester mer? Vi kanske hinner och orkar tänka. Ändå är det så svårt att låta bli att låta oss underhållas...
Så för att inte radera all tänkatid totalt har jag åtminstone bestämt mig för att när jag cyklar, vilket är totalt ca en timme per dag, ska jag inte lyssna på radio. Första vintern gjorde jag det ibland, men sedan dess har jag slutat. Dels måste jag ha full uppmärksamhet mot trafiken och dels behöver jag faktiskt ha tid att tänka lite. Reflektera, fundera. Att bestämma sådana "regler" tror jag faktiskt kan ha effekt. Att "glömma" telefonen i jackfickan när jag kommer hem har också det en lugnande inverkan. Ser jag mobilen så trycker jag på den. Tänk om det "kommit något"? (Tilläggas ska att jag endast har notiser från whatsapp och sms, varav de från whatsapp inte låter.) Ser jag mobilen så trycker jag på den - varje gång. Är inte det lite överdrivet?
Har jag blivit en sådan jag inte ville bli? En sådan som är beroende av sin smartphone? Vad betyder detta? Att jag måste låta min smartphone vila i ett år och återgå till knapptelefonernas förtrollade värld? Jag hade faktiskt knapptelefon ända tills dess att G var några månader gammal, hösten 2016. Och det gick himla bra! Men nu? Nej, nu vill jag ändå inte byta tillbaka. Och kanske är det inte telefonens fel att jag inte ger mig själv tid att tänka? Kanske är det bara jag som måste bestämma mig. Det är jag som måste säga till mig själv: Nu får telefonen vara. Jag lägger in den i ett köksskåp. Jag äter min gröt i fred, med mina och endast mina tankar. Vill jag ha underhållning får jag prata med min man. Vill jag vara i fred och tänka så får jag det, men övrig underhållning nej. Kanske är det så enkelt. Kanske är det så svårt.
Jag håller helt med dig Tove i dina resonemang! /Annika F
SvaraRadera