Virusinfekterade tankar i början av december

Viruset skiter i om vi är duktiga, viruset skiter i om vi känner varandra, viruset tänker inte utan det bara sprids. 

När jag cyklar över bron och den iskalla vinden formligen slår mig i ansiktet, så att jag nästan inte kan andas, tänker jag inte på något annat än att andas in och ut. I ett lugnare parti kan tankarna hoppa runt lite mer fritt. Min filosofi är att inte lyssna på något när jag cyklar, även om det kanske skulle kännas som en mindre mörk och seg cykling då, men ändå - jag tror hjärnan behöver vila. När jag  cyklar hit och dit, kors och tvärs, känner jag mig duktig. Dels motionerar jag och ökar därmed mitt välbefinnande samt chanserna att klara en virusinfektion, dels gör jag ingenting ont mot moder jord. Igår passade jag dock på att vara på möte samtidigt som jag cyklade till Skärhamn för att byta till vinterdäck, och på eftermiddagen påväg till förskolan pratade jag med Åsa, som kanske mest hörde vinden. 

Tankesättet att jag är duktig som cyklar, och därför kan käka köttfärssås eller korv ibland (med tanke på miljön), fungerar dock inte på virusspridningen - åtminstone inte i min hjärna. Jag minskar givetvis risken både att få och att sprida smitta då jag arbetar ensam på ett ensamkontor, vilket jag gjort sedan redan innan pandemin. Jag minskar också risken att sprida smitta då jag i och med mina cykeltransporter passivt undviker kollektivtrafiken. Jag minskar också risken för smitta eftersom jag knappt träffar någon på fritiden, och gör jag det så är det utomhus och med ett fåtal personer.

Dock blir det lite krock i mitt huvud när jag blir inbjuden till sociala aktiviteter med fler än vi tre och en liten familj, utan mer som en halv förskolegrupp med föräldrar, med andra ord fler än dubbelt så många som de av regeringen beslutade maximalt åtta personer som får samlas vid allmän sammankomst. Viruset bryr sig nämligen inte om ifall jag har varit "duktig" och jobbat hemifrån, cyklat och undvikit att sitta hemma hos min holmevän och druckit te. Viruset bryr sig inte om att jag struntat i att boka tid hos min frisör och därmed äventyrat hela frisörens ekonomi och existens som företag. Viruset bryr sig bara om att hoppa från person till person, utan medvetenhet då viruset så vitt jag förstår inte besitter någon intelligens. Eller gör det, det? Kan någon naturvetare svara på detta? Viruset säger inte: Tove du har 10 000 poäng för du motionerar, handlar tidigt på morgonen och spritar dina händer med hjälp av medhavd handsprit. Viruset säger ingenting utan det bara hoppar, hit och dit mellan dig och mig och de där borta. 

Kanske är det inte en allmän sammankomst att samlas några vänner och bekanta och leka på en äng i skogen? Kanske skulle polisen inte rycka ut och skingra folksamlingen om de skulle få veta, men vad bryr sig viruset om det? Och vad är det högre syftet? 

Jag försöker bara förstå vad jag själv tänker här, för att sedan bestämma hur jag ska göra, då jag tackade nej sist men nu inte riktigt officiellt bestämt mig än, även om jag helt klart förstår vartåt det lutar.

Om det högre målet och syftet är att minska smittspridningen, borde det vara givet att inte ses tjugo eller trettio personer och umgås, inte ens ute. För det var ju det där med fysisk distans: Jag tror nämligen att vi under Hela Våra Liv har lärt oss att stå på ett visst avstånd när vi pratar med någon. Och jag tror att det är väldigt, väldigt svårt att ändra på detta. "Avstånd mellan kroppar i privata och offentliga rum tillhör de fält av mellanmänsklig kommunikation som vi sällan reflekterar över men som styrs av kultur- och tidsbundna koder." skriver Karin Johannisson i en krönika jag hittade i detta nu: "Konsten att hålla rätt avstånd" (2016). Där kan man även läsa att en forskare år 1963 försökte utröna hur nära varandra vi står när vi pratar. När vi pratar med arbetskamrater eller bekanta står vi enligt denna forskare på ca en till två meters  avstånd. När vi pratar med familjemedlemmar eller nära vänner är vi dock endast 46-76 cm ifrån varandra, enligt forskaren i Johannissons artikel. Om detta nu skulle stämma på svenska förhållanden även nyss, prepandemitid, 2019, förstår jag verkligen att det är svårt för oss att helt plötsligt hela tiden tänka på att stå på två meters avstånd. 

Nu har vi visserligen haft snart ett helt år på oss att träna på det här, tänker ni. Och ja, det har vi ju haft, men jag tror ändå att detta sociala avstånd på ca 1,5 meter sitter så djupt i oss. Jag märkte det själv på ett lekplatshäng vi hade för några helger sedan (innan åttapersoners-regeln, som om viruset brydde sig om ifall vi sågs innan eller efter en regel infördes - samtidigt får man tänka på varför regeln infördes och återgå till det högre målet och syftet nämligen att begränsa smittspridningen och antalet allvarligt sjuka och döda) att jag i början sa till folk att "nu håller jag avstånd" och verkligen tänkte på det men att efter två timmar stod jag lika nära som vanligt och lät mitt barn ta kakor ur andras kakburkar, som om inget virus i världen någonsin orsakat en pandemi med alldeles för många döda. 

Så nej, det blir nog inget mer umgänge i storgrupp för mig, trots "utomhus" och "vi håller avstånd såklart". Jag får nog sitta här i mitt hyrda hus på min kallblåsiga holme och tända en brasa, titta på barnprogram och undra vart mitt sociala driv tog vägen. Kanske åt viruset upp det? Kanske kommer det tillbaka en dag, när allt det här är över? För visst kommer det gå över? Det måste vi tro! Och vi måste minnas Räfven.

Vad tänker ni om det här? Hur förhåller ni er? Vad gör ni för att öka era chanser att inte smittas och sprida smittan vidare men samtidigt hålla er mentala hälsa i någorlunda schack? Man blir tydligen skadligt svältfödd på socialt liv till slut, och det kan väl aldrig vara bra?