Vårvinter på Västkusten

Eftermiddagssolens sista strålar träffar mig i ögonen när jag cyklar från jobbet till förskolan. Jag har inte ens tänt cykelbelysningen - så ljust är det! Iskristaller knastrar under däcken, men jag halkar inte en enda gång. När vi till sist kommer hem och svänger runt på  vår biltomma garageuppfart är det fortfarande ljust. "Nästa vecka kanske det är ljust till och med när vi åker till jobbet" säger jag till en förbipasserande granne. "Ja, det går åt rätt håll!" svarar han. 

En ljus dag som denna kan man unna sig att vara extra munter. Jag ringer Casa Annika på lunchrasten för jag tror att bara hon kan förstå, och vi pratar. Det är fint. Ingen har bråttom. Sedan jobbar jag en stund, försöker lösa ett problem genom att prata med en kollega, och efter samtalet måste jag bara ut. Det är så ljust! Solen skiner! Jag blir sugen på påskliljor. Men det är bara januari, påminner jag mig själv. Imorgon ska i alla fall G få välja en ny blomma till sitt rum från den lokala blomsterbutiken. Och en ny kruka, för nu är alla befintliga upptagna. Han ska få välja en blomma bara för att det är fredag, och bara för att vårljuset börjar komma tillbaka nu. Och eftersom vi inte kan fira det genom att äta på restaurang, eller något annat lyxigt, så får det bli en krukväxt istället. Jag hoppas han väljer en som blommar. Jag tror det! 

Frökatalogen ligger på köksbordet och pockar på min uppmärksamhet. G väljer några blommor, jag några andra. Djungelgurka vill jag testa i år. Och Sommarrudbeckia Rustic Dwarf måste absolut komma tillbaka. Så är det bara! Blåklint... Ringblommor (till dessa har jag redan massor av frön från förra året). Ja, det är gratis att drömma. Men innan jag börjar så (tänkte börja med egna penséfrön, vad tror ni om det?) måste M röja upp bland sin "andra ateljé" på övervåningen och friställa ett bord, till mina frösådder. Och så måste ljuset leta sig in. Och sedan, sedan kan det bara gro!

För snart kommer väl våren? Vi säger väl det? Just nu är det mer av vårvinter - ett begrepp sydlänningarna och västkustborna inte känner till. Men åh så vackert det är: lite is längst in i hamnen, öppet vatten utanför, ett tunt lager snö lite här och var, isknaster under däcken. Så länge jag inte halkar är jag nöjd. 

Efter en sista januarihelg

Den där helgtröttheten, känner ni igen den? Den brukar infinna sig på söndagar kl 16.45, innan middagen är klar men förhoppningsvis påbörjad. Då är jag trött på att hantera, plocka, tvätta, leka, umgås... Då börjar jag längta efter nästa arbetsdag. 

Denna helg kom helgtröttheten redan på lördag mitt på dagen. G hade en ovanligt kreativ, för att inte säga aktiv, dag. Allt skulle han göra, allt skulle dras fram. En gul plastpåse skulle han ha, pärlor i sopbilen vilka tömdes på golvet, toalettpapper runt matbordet, tre tömda byrålådor med kläder. Allt skulle hända, hela tiden. Oj så trött hans mamma var då! Samtidigt: den där lådrensningen som inte blev av i julas, den blev av nu - när lådorna ändå tömts. Platspåsar viktes ihop till små trekanter och kläder av storlek 92 och 98 rensades ur. Kvar blev: inte så mycket, men tillräckligt ändå. 

När den arbetande föräldern väl kommit hem och vi ätit middag (tigermat, igen), begav jag mig ut på en promenad. Pratandes med M i Umeå, för avklagning. Man behöver ventilera och desahogarse - okväva sig. Kvällen avslutades med sjögrässchips och romanläsning i soffan, samt världens största och varmaste brasa. Välbehövligt.

Söndagen förflöt bättre. Jag bestämde mig för att inte vara lika irriterad som dagen innan och även G var nog lite loj efter lördagens härj. Han fick se video väldans länge och sedan åt vi lunch och efter det: utflykt. Vi åkte till ett nytt utflyktsmål, en lekplats nära skogen, och vi plockade lite blåbärsris för att ta hem. Pappan besöktes på sitt jobb, bara han där. Det var mulet men det gjorde ingenting för vi hade sittunderlag och jättenkakor och det regnade knappt ens.

Klockan 16.45, som om helgen inte varit nog: pizzabak. Deg med lite rågmjöl i förutom vetet, hemmagjord tomatsås, hemmaodlad grönkål och mangold, soltorkade tomater, riven falukorv, sista osten finriven. G hade majs på sin. Min blev lite salt. Ms med cornichonger blev ovanligt lyckad. Även söndagskvällen avslutades med promenad runt på holmens alla småvägar och en vän i Umeå i lurarna, denna gång A. Och så en brasa. Och en bok som jag läste för mig själv: Ett litet djur åt Pelle.  

Och nu är det måndag. Jag jobbar på, och skriver det här som paus. Det är viktigt att ta pauser, eller hur? Särskilt efter en intensiv helg!

En helg i mitten av januari

Så kom mitten av januari och en lördag med strålande solsken. Hembakad pizza till lunch så vi kom inte ut förrän efter maten. Förmiddagsljuset är viktigast, sägs det, men nu är det vårtermin och vi har glömt allt sånt. Det viktigaste måste ju vara att vi kommer ut över huvud taget, i solen. Planen var perfekt, för innan maten hann M måla och ja, jag hann laga mat och äta. G i sin tur hann leka inne och kolla på Pingu och således var hela familjen nöjd och redo för utflykt när pizzabitarna landat mjukt i våra magar. 

Vi tog cyklarna (vad annars?) och begav oss mot ett närliggande naturreservat med betesmark och snäckskalsbankar. Cyklarna parkerades i slutet av en gata och vi vandrade iväg på en grusväg och in i en hage (utan djur så här års). Alla var glada och nöjda och G verkade tycka det var roligt att vara på en ny plats. Just precis här har vi aldrig gått tillsammans förut. Jag brukar undvika att gå in där när det går djur där på våren, sommaren och hösten, men häromdagen gick jag dit under ett arbetslagsmöte (i mobilen) och hade en sån fin promenad medan jag lyssnade på mina kollegor och ibland sa något. Då det var så fint och rogivande där ville jag gärna visa G och M. 

Efter en stund klättrade vi upp på ett mindre berg och fikade. Solen stod lågt och det var bara högst uppe på berget vi kunde få sol. G drack apelsinfestis och vi knaprade i oss några kakor. Promenaden tog totalt en och en halv timma, inklusive fika, och G orkade gå nästan hela vägen. Sista biten fick han rida på pappas axlar så vi skulle komma tillbaka någon gång utan varken trötta barnben eller gnälltrötta vuxenöron. Samtidigt tycker jag det är så oerhört skönt att vi nu kan ta oss runt överallt utan vagn. Det är kanske så det är när ens barn snart är fyra och ett halvt? 

På vägen hem köptes det vildfågelfröblandning och kokosfett, samt runda småbröd (hönökakor) som G tydligen äter som standardmellanmål på förskolan. Vi hämtade lite mer ved och cyklade hemåt. 

 

Söndagen inleddes så med projekt fågelmat. Häromdagen läste jag på en blogg om hur man kunde göra, och nu ville jag testa min egna variant. Jag smälte först kokosolja i en kastrull och hällde även i lite rapsolja, för jag tror det blir lite mjukare för fåglarna att picka då (oklart om det var smart). Sedan blandade jag i fågelfröna tills det blev lite grötigt. Då klickade jag ut blandningen i pepparkaksformar och tryckte ner en liten stump sugrör i mitten av varje för att hänga upp dem i. Sedan gjorde jag mer blandning och hällde i ca 1,5 dl i två plastförpackningar. Det funkar säkert med avklippt mjölkkartong eller något sådant. Här ställde jag också i en bit sugrör i varje. Alltsamman ställdes i förrådet där det är kallt för att det skulle svalna fortare. När jag sedan skulle bända loss fröblandningen från formarna visade det sig att vissa formar var lite för avlånga, och allt gick sönder. De som verkligen fungerade var 1,5dl-klumparna. För att få igenom upphängningsgarnet genom sugröret använde jag en virknål, förresten. Nu har jag hängt upp några här utanför och ska ta med några till jobbet imorgon. Av allt bös som inte hamnade riktigt där det skulle och det som blev när några av "figurerna" gick sönder lyckades jag knåda ihop en boll, vilken jag la i ett nät som jag köpt lök i. Det verkar fungera utmärkt! Vi får se vad pippifåglarna säger imorgon! 

Vad mer har jag gjort idag, som jag vill skriva här för att minnas? Jo: Puchero andaluz, efter bästa förmåga då jag inte hade riktigt alla de ben man "ska ha", men de är på väg på posten, tydligen. Puchero är en kött- och grönsaksgryta. Jag kokade ett kycklinglår och 500 g fransyska tillsammans med ett märgben av nöt i  ca 2h och sedan togs benen upp och jag la i en stor mängd grönsaker i tärningar: morötter, rotselleri, potatis, squash, champinjoner och purjolök. Köttet drogs isär och så kunde man ta så mycket kött man ville. Jag kokade matvete till, eftersom det är ett säkert kort när det kommer till vårt barn. Jo, men gott blev det. Det smakade nästan som svärmors! 

Sedan har jag också varit ute på promenad tre gånger idag. Först en minisväng med G och M, sedan en timmas tur med Mala och sist en tur själv i samtal med mina föräldrar. Frostigt och pyttelite snö, imorgon kanske det kommer mer - om det nu inte kommer som regn.

Helgen har varit fin. Lagom intensiv. Lagom mycket matlagning. Nu har vi både pizza och puchero till veckan. Det känns bra! Hoppas ni haft en fin helg! 

Julloven

Det blev som om jag fick två jullov detta år, då jag först var ledig 23-27 december och sedan jobbade i tre dagar för att efter dessa tre vardagar vara ledig i tio dagar till. Nu är det dock snart slut på ledigheterna och ambitionen för imorgon är att dansa ut julen genom att klä av granen dess kulor och ljusslinga samt ta ut hela skapelsen och dra ner den till hamnen, där den i påsk blir en del av öns påskbrasa. Eller möjligtvis lite innan påsk, som förra året, om coronavågorna fortsatt går höga då, och virusvindarna blåser snålt. 

(Jag får förresten en känsla av att folk tröttnat på corona nu och bara vill andas ut. Jag hör mammor i pulkabacken säga att nu ger vi oss, nu ses vi inne i alla fall, det är så tråkigt annars. Barnen ses ju ändå, och så vidare. Ja, visst! Barnen ses ändå men inte vi vuxna, ju. Men det är klart. Folk får vara så försiktiga som de känner för... Så får vi väl se hur många som dör i slutändan, och hur utbränd vårdpersonalen blir.)

Inför mina två jullov hade jag två ambitioner: den ena var att städa ur skåp, något jag inte gjort sedan vi flyttade in, och den andra var att läsa böcker. Jag beställde till och med några romaner via jobbet, som mina elever analyserar i kurserna men dessa har jag inte ens hämtat ut. Idag tog jag bort några uppenbart felställda saker ur ett av badrumsskåpen, men annars har det inte blivit någon rensning av. Men vem vet? Lovet är ju inte slut än... (en dag kvar). 

Läst har jag inte heller gjort särskilt mycket. Igår läste jag dock ut en bok jag påbörjat för något år sedan: "Deras ryggar luktade så gott" av Åsa Grennvall. Den här boken kan jag verkligen rekommendera! Denna grafiska roman ger oss en hemsk och tragisk historia men så otroligt bra berättad i både text och bild och med en stor känsla av autencitet. Jag får känslan av att det är självupplevt, för jag tror inte man hade kunnat hitta på allt detta utan att ha  varit med om det, men egentligen vet jag ju faktiskt ingenting om Åsa Grennvall.

En annan bok läste jag ut idag: "Blod rödare än rött" av Arkan Asaad. Även detta en oerhört stark och trovärdig bok med många hemska upplevelser. I denna bok är det mer direkt våld än i Grennvalls bok, och blodet sprutar åt alla håll på vissa sidor. Denna bok är, även om den är skriven som en vanlig roman med bara text och inga bilder, väldigt lättläst och snabbläst tycker jag. Man dras in i den direkt och det händer saker hela tiden. Jag funderar på att använda den i min undervisning i grundskolesvenska för vuxna, men är lite rädd för att den är för våldsam. Kanske ska jag låta eleverna välja mellan denna och någon annan? Kanske "Här ligger jag och blöder" av Jenny Jägerfeld, eller "Stål" av Silvia Avallone. 

Ja, jag får väl se hur det blir med det. Kom gärna med förslag om ni känner till någon lättläst bok som kan passa vuxna, men som inte är utgiven som Lätt-Läst, om ni förstår vad jag menar... 

Nu ska vi se andra halvan av första filmen om "Snabba cash" och sedan är det dags att gå och sova! Snön töar bort där utanför. Imorgon kanske det är vår?

Snö på ö

Så började det äntligen att snöa igår eftermiddag. G halvsov framför kyrkvideos bredvid M medan jag begav mig ut på en promenad. Jag gick till mina två öars alla hörn och försökte fånga den lilla snön på något sätt med min halvkassa mobilkamera. Till exempel så här såg det ut:

Samtidigt som jag promenerade lyssnade jag på två avsnitt av en P1-dokumentär miniserie som heter Skolvägrarna. Mycket relevant för mig inom skolan, men säkert också för många andra som arbetar med barn och unga. 

När vi senare ätit middag bad jag G, som inte riktigt märkt att det hade snöat, att gå och titta vilken färg marken hade nu. "Lila kanske?" sa G. "Ja, du får se" sa jag. Och så fort han kom fram till fönstret och såg ut ropade han med sin gladaste röst "SNÖ mamma! Snööööö!" Självklart gick vi ut direkt. På med alla vinterkläder, inklusive mössa - för det behöver man när det är riktig vinter (logiskt argument som mitt mestadels mössvägrande barn accepterade) och ut. Ut i första snön! 

Det är något särskilt med just den första snön, tycker ni inte det? M fattade inte riktigt grejen först, då han aldrig som barn upplevt den första snön, eller någon snö alls för den delen. Och från Umeå kommer vi ganska snötrötta, där snön kan ligga november - maj, även om den inte alla vintrar ligger alla dessa månader. Men efter en stund ute i snöyran blev han riktigt munter och hjälpte G att kasta snöbollar på mig. Tilläggas kan att det bara på vissa ställen var tillräckligt mycket snö för att ens kunna samla ihop till en snöboll, men ändå. Natten lovade mer.

Och under natten singlade miljoners miljarders små snöflingor i tystnad ner på holmen och redan klockan 05.23 blev jag väckt av ett ivrigt tassande. Först genom sitt rum, sedan genom köket, fram till fönstret, titta ut, och spring in till mamma: "Vi kan gå ut nu mamma! Snön ligger kvar!" Trött svarade jag att nej vi kan inte gå ut. Det är mitt i natten. Okej, pappa är uppe för han ska jobba snart men klockan är nästan mitt i natten och vi måste sova mera. Men sedan, sedan när vi har sovit mer och ätit frukost då kan vi gå ut. G accepterade. Vi somnade om efter en stund och klockan hann bli tio innan vi var utanför dörren. Jullovsmornarna måste få ta sin lilla tid. (Snart är det vardag igen.) 

Men ut kom vi och den röda pulkan var med. Backen nära oss, som jag länge tänkt måste vara en helt perfekt pulkabacke, såg snöfattig ut. Ni vet sådär att grässtråna sticker upp mellan flingorna, så vi gick vidare. Vi hittade en liten naturbacke i en sluttning men efter en stunds åkande där stack ett litet vasst berg fram som gjorde ränder i pulkan. Så tog vi oss hemåt igen, mötte och pratade med en granntant. G halkade i en backe, så ja: vi gick hemåt. Och hemåt såg  vi att backen nära oss visst var åkbar. En annan familj var där och åkte, och de fyllde på med snö just där man behövde åka (sydsvenskt). Vi åkte och åkte och plötsligt kom en före detta förskolekompis till G och vi åkte och jag pratade med hennes mamma. Efter en stund kom fler mammor och barn (från grannsamhället) och klockan började bli lunch så vi gick hemåt. Jag gick in och fixade mat medan M och G gick tillbaka till backen och åkte lite till. Sedan skottade de i trädgården, mest för att det var roligt, och så var det mat. 

Efter lunchen vilade vi lite. G byggde med klossar på spanska medan jag låg raklång i hans säng och lyckades slappna av. Och sedan var det ut och till backen igen. Familjerna från grannsamhället hade begett sig hem till sin egna ö igen men en ny familj var där och åkte. Dessa personer hade jag aldrig träffat förut, men det visade sig att de också bor här på samma ösamhälle som vi, året runt dessutom. Riktigt trevliga var de och jag kände mig helt glad att ha träffat dem. Jag har vetat att det bott en familj i ett visst hus, mellan haven, men jag har aldrig vetat vilka de är och nu äntligen fick jag se dem och lära känna dem lite. Det finns hopp här ute ändå, trots isande vindar!

Två och en halv timma senare traskade vi hemåt och i trädgården gjorde jag en snölykta, som lyser än tack vare finurligt byggande av stora vindskyddande snöbollar på ena sidan. Det blåser idag, som nästan alla dagar. Snön ligger förhoppningsvis kvar tills på lördag, prognosen säger nollgradigt, men på söndag ska det bli tre plusgrader och regn, vilket betyder att dessa kanske fem centimeter snö som vi njutit av idag kommer vara ett minne blott. 

Samtidigt: så tacksam jag är för att detta snöfall kom under jullovet! Främst är jag glad för Gs skull, för att han är barn och för att jag märker hur otroligt mycket han njuter av detta, sedan är jag också tacksam för min skull dels för att jag är ledig och får vara ute och leka med G och dels för att jag slipper cykla i snön just nu. Vintern är inte över än, och kanske kommer det mer snö, vi får väl se. Men tills på söndag, tills gumman tö kommer och sopar bort all snö säger jag bara detta: Se upp i backen! Tusen hål i nacken!

Blommor i isen

En ganska långsam dag i början av januari. Långsam men inte tråkig. När min man kommer hem från sitt morgonpass är inte alla påklädda än. Brasan har dock brunnit sedan vi steg upp. Femton grader är ingen behaglig inomhustemperatur. Ute minus noll komma tre, enligt granne med utomhustermometer. 

Ett tunt lager is täcker vattenpölarna på berget bakom kyrkan. Tur att det inte bor så många barn här, hinner jag tänka, för nu får vi krossa isen. En blomma har frusit fast. Vissnat och frusit fast, och jag bara måste försöka fota den men vinden tar tag i det lilla isflaket och skärpan är svår att få till. G krossar is och plaskar i fågradigt pölvatten. De spanska fastrarna förfasas sedan, när de får se bild på vilt barn i vild natur. De där fötterna måste frysa! Då förstår de inte vilka varma stövlar han har... Vi går en liten promenad och det börjar snöa. Det snöar jättemycket, utropar G med otvivelaktig glädje i rösten. Jag längtar till Umeå. Nästa vinter måste vi nog åka dit. Ta nattåget, kliva av i snölandskap, skaffa en pulka och bara njuta. Jag hoppas så att det kan bli verklighet! 

På vägen hem från promenaden plockar vi med oss två nedfallna pinnar för att grilla pinnbröd på. Bussföraren väcks ur sin siesta och hetsas lite till att tälja till pinnarna. Bort med barken! På med degen! Jag grillar bröden. G smakar en kvadratcentimeter men vill inte ha. M vågar inte ens smaka. Min svärmor däremot ber om receptet. Inte svårt alls. Lite havregryn hade jag i degen, men efter tre bröd känns det lagom att lägga resten av degen i en plastpåse. Det kanske blir scones av dem imorgon. Pinnbrödpinnarna bryts i småbitar och eldas upp. 

Eftermiddagen förflyter på något vänster. Lillkusinen ringer, elden brinner, och sedan tar Shaun the Sheep vid. G älskar det och jag får laga mat i fred. En kokt kycklingfilé, currysås och råris. Råris innehåller tydligen ännu mer arsenik än vanligt ris, men vafasen, vi äter det inte så ofta - tänker jag. Matvete har blivit den nya favoriten här hemma, särskilt för G och mig. Ja, det var faktiskt G som introducerade det, och lärde oss att äta det, via förskolan. Smart!

Efter middagen känns det som om vi behöver röra på oss lite mer, så vi går ut på en ficklampepromenad. Vi utforskar en gata som är en återvändsgränd, och som vi aldrig är på annars, G lyser med ficklampan på en mörk buske. På vägen tillbaka hör vi ett märkligt bullrande ljud och så får vi se att det är en brandbil. Vi går efter brandbilen, som mest verkar vara ute och nöjesköra. Kanske övar de sig på att köra där det är smalt, backa runt gathörn och sådant? Det är med stor glädje vi vinkar till den när den passerar oss vid lilla bron. Vi tar oss en titt på den stora julgranen och sedan vandrar vi hem igen. Hoppar jämfota på några på gatan målade trianglar. 

Precis när vi kommit hem igen och inte riktigt fått av oss alla ytterkläderna än kliver pappan in genom dörren. Välkommen hem! Vi har nyss varit ute! och så får också han äta kyckling i currysås. Sedan får han måla, en fyra, och sedan är det dags att lägga sig för mitt lilla barn och min arbetande man. Själv virkar jag en blomma, läser runt lite på olika bloggar, blir inspirerad och skriver det här. 

Hoppas ni alla fått en fin start på det nya året! Visst känns det lite ljusare nu, på flera sätt? 

Mareld i januari

Det är mycket folk ute och går denna ljusa nyårsdag. Vi promenerar in det nya året och solens bleka strålar skiner på oss genom ett något sprucket molntäcke i söder, mer mörka moln i norr. På en liten ö ser man vädret långt bort, i alla riktningar. Nere i badviken sätter G igång att strandstäda. Han går fram och tillbaka med tångruskor och slänger i dem i vattnet från kanten, där det är lite djupare. I vattnet vid strandkanten ser det ut som om en tegelsten har färgat av sig. Det måste vara mareld. Mareld i januari. 

På kvällskvisten kommer Mala förbi och vi snor ihop en köttfärssås och hon torkar bort bös i mitt köksfönster, diskar ur en saftflaska som stått och väntat alldeles för länge. Nyponmoset i frysen är det ingen som tänker på. Det får bli en annan dag. G är på sprudlande humör och så glad att hon hälsar på. Kanske har han blivit lite uttråkad efter flera dagar hemma med mamma och pappa? Han pratar och visar saker och är väldigt  glad att vi äntligen får lite besök. Och ja, vi håller avstånd så gott det går. När hon ska gå följer jag med och går ner till badviken igen. Det är hur mörkt som helst men vi halkar inte på de våta klipporna. Nere vid vattenbrynet glittrar det som vackraste fyrverkerier när jag sparkar med vinterkängan i vattnet. Vi kastar i några tångruskor och det glimmar och gnistrar och är hur snyggt som helst. Men mareld i januari? Ska det vara så?

Jag möter många både på min förmiddags-, eftermiddags- och kvällspromenad. Och på kvällen tipsar jag om marelden: Gå ner och titta. Det är så häftigt! Jag känner mig upprymd och glad men sedan tänker jag: ska det vara så här? Kommer jag minnas sedan att jag var glad åt mareld i januari? De jag möter och pratar med under mina promenader konstaterar precis som jag att den ljusa himlen ger hopp om ett ljusare år. Vi hoppas att det blir bättre. Det kan inte bli så mycket sämre, försöker de intala mig. Och jag nämner att vi ändå under detta år sett och lärt oss att vi människor faktiskt kan anpassa oss. Att klimatkrisen inte fick oss att anpassa oss, att sluta resa, men att coronakrisen faktiskt fått hur många som helst att sluta pendla till sina jobb. Den har fått människor som arbetar på internationella företag att testa onlinemöten istället för att åka till andra sidan jorden för att prata med lite folk i några timmar, och sedan tillbaka igen - med flyg! Det sparar både på miljön och på människor, som en av kvinnorna jag mötte idag sa. 

M och jag diskuterar bilismen, gratis kollektivtrafik, cyklism och parkeringsplatser. Vi kommer inte på någon mer optimal lösning (för hans by, vilken vi använder som exempel) än att förbjuda biltrafik på en massa smågator och att bygga parkeringsplatser i utkanterna, för att på så vis uppmuntra människor att  cykla eller promenera genom byn. Detta är en by som det tar ca 30 minuter att gå igenom från ena sidan till den andra (med andra ord 15 minuter från bostaden till centrum, max). Ändå åker alla bil över allt, känns det som. 

Vi fick en pulka av Mala i början av december men än har ingen snö lagt sig. Kanske är det inte kört än men det ser ju inte särskilt ljust ut för pulkaåkning här i Västsverige denna vinter. Det är inte bara känslan av att det är färre dagar med snö nu än när vi var små på åttio/nittiotalet utan det är tydligen så, att det är mindre snö nu. Och det har tydligen varit en halv grad varmare i år än det hittills varmaste året 2014. Skrämmande, tycker jag.

Kan vi ändra vårt beteende och vårt resande för att hindra virusspridningen så borde vi väl också kunna göra det för klimatet? Kanske hänger till och med klimatkrisen och spridningen av coronaviruset ihop på något sätt? I så fall borde vi verkligen fatta allvaret nu! För ett år sedan bestämde jag mig för att 2020 skulle bli ett för mig flygfritt år. Det har inte alls varit svårt att leva upp till detta löfte, då resande känts helt inaktuellt men av virusskäl. Jag hoppas dock på att jag kan fortsätta med att inte flyga, och på att många andra också tänker till nu och verkligen funderar på om det är nödvändigt att åka på den där flygresan till ett varmare land i november, eller om det verkligen är nödvändigt att åka till Kina för att gå på möte. Ibland kan det personliga mötet "i den riktiga världen" vara helt oersättligt men ibland kan det nog tära mer på krafterna än vad det ger att mötas fysiskt i samma rum. Jag hoppas att både privatpersoner och företag, så väl som andra organisationer och stater, funderar på om alla resor verkligen är nödvändiga, även efter det att coronasituationen har lagt sig och vi inte stannar hemma bara med tanke på vår hälsa just nu.

Mareld, hur vackert som helst, men jag vill helst inte se det i januari.