En lugnare helg, tror jag

Den här helgen som gick var fin. Vilken följetong va, mina helger... som om någon skulle bry sig? Men jag bryr mig. Jag vill titta tillbaka och se vad vi gjort och inte. Allt skrivs inte här men det som skrivs det finns ju här sedan, tills bloggosfären en dag imploderar, eller vad som nu kommer hända. Vad nu ens implodera betyder.

Den här helgen jobbade M så G och jag fick rå oss själva. Lördagen ägnades åt två aktiviteter: Vårshow med skridskoskolan/konståkningsklubben och barnkalas i nybyggd villa på landet. Söndagen var vigd åt vila men vi hann ändå med att cykelträna lite (runt kvarteret), leka på lekplats en liten stund, laga broccoligratäng och få spontanbesök av en äldre dam som vi inte kände, och som fick se allt mitt stök, vilket motiverade mig att i efterhand städa i en timme för att få åtminstone lite ordning på det hela. Båda kvällarna gick jag ut på promenad, vill jag minnas. 

Damen som kom förbi var nästan det mest intressanta, tycker jag. Hon stannade till vid vår grind precis när jag hade tröttnat på att G dammsög i luften (istället för på golvet) och gått ut på trappan för att andas. Hon stannade till och sa Hej! Bor du här? Ja, så det förklarade jag att jag gjorde, just nu. Hon berättade sedan att hon läst min debattartikel som jag skrivit till lokaltidningen angående att jag inte vill att de bygger två enorma skolor i kommunen och lägger ner resten, utan istället behåller de lite mindre skolorna. Hon hade tyckt den var bra skriven, sa hon. Och så hade hon kollat upp var jag bodde! Vilken förslagen dam, eller hur? Och när hon hade sett att jag bodde just här i detta hus hade hon tyckt det var så fantastiskt för just detta hus hade hon själv varit med och byggt! (Eller byggt och byggt, hon hade beställt bygget av en snickare, tillsammans med sin man.) När hon var 18 år flyttade hon in och de fick sitt första barn. Det var ungefär 60 år sedan, sa hon. I tjugo år bodde de här, allihop, fram tills skilsmässan. 

Hon fick komma in och titta, såklart! Jag visade henne den nya verandan med uterummet, köket där en vägg tagits bort (innan mina föräldrar flyttade hit) och övervåningen där hennes barn sovit och där jag sitter just nu och skriver det här med utsikt över berget. Hon var så glad och tacksam att hon fått se huset igen. Huset där hennes barn vuxit upp, och som hon själv bott i så länge. Och dessutom kom det fram att hon, liksom jag är lärare, och att hon faktiskt nu bor i exakt samma radhuslänga som vi kommer flytta till i slutet av maj. Vilket sammanträffande! Pratglad var hon också, liksom jag. Det känns bra att veta vilken någon av alla nya grannar är, för nu är det mest G som känner folk där borta, där vi ska bo sedan. 

Ja, och det var väl den helgen det. En fin och trevlig och lite lugnare helg, när jag hann leka med G, gråta av stolthet i ishallen, gå på kalas, träffa en tant och till och med städa undan det värsta. Det smartaste draget på hela helgen var dock att jag gjorde så mycket middag på lördagen att det räckte till middag till söndagen (och lunch till M idag), vilket motade bort helgtröttheten. Det bästa var nog att G älskade broccoligratäng lika mycket som jag, och att jag fick sova middag på lördagen. 

Hoppas ni haft en fin helg och fått en bra start på veckan!