Sista sommarlovsdagen

Sista sommarlovsdagen och jag lagar kidneybönbiffar till middag. De blir lite torra men ändå goda. Vi äter dem med egenodlad potatis och egenihoprörd tzatziki. G lagar nudlar till sig själv eftersom jag blir sittande på asfalten pratandes med en annan mamma innan jag tar tag i att gå in.

Sista sommarlovsdagen men G har redan gått på fritids i några veckor. Bra för honom, för han trivs där. 

Sista sommarlovskvällen och G har äntligen lite motivation att träna små bokstäver,så han följer prickarna på ett förtryckt bokstavsövningspapper och skriver fyra o, tre c och några ö. Ger upp vid lilla d. Vi kan träna mer en annan dag, säger jag.

M och jag sitter under filtar och med ylletröja på altanen och pratar efter middagen, som intagits var och en för sig pga bussförarens arbetstider. M ser himlen som han aldrig sett den förut (däruppifrån vinkar J men det tänker vi inte på). Jag tänker däremot på att J inte kommer knacka på och fråga M om en promenad och att jag inte kan föreslå för M att ta en promenad med J. Så jag föreslår för M att vi ska ta en promenad vi tre. M föreslår basket på skolgården och jag kommer på att de kan ta varsin sparkcykel och jag gå, och så gör vi. 

Väl där tar jag en extra sväng. Sedan tar vi oss hem och jag pratar med min vän E som har en dotter i Gs klass. Vi pratar om att de ska börja trean imorgon och båda är lite nervösa.

Jag frågar G när han äter en glass på gården vad som varit bäst i sommar. Vara i Spanien, säger han utan att tveka. Och att sova under mitt täcke hemma.

Och nu duschar G så han ska vara ren och fin imorn. Dags att avsluta och lägga sig. Imorgon är jag mamma till en tredjeklassare. Tänk!

Sälis, tumlis och en kaprifol

Det har varit fina dagar, men i fredags fick jag ryggskott. Och vår vän är fortfarande död. Overkligt död. Ryggskottet gick över men döden tycks väldigt, väldigt beständig. Ska han inte komma hem snart? Knacka på och vilja promenera? Gärna precis när jag är som hungrigast och ska typ hälla av makaronerna. men nej, här häller jag av och häller av, cyklar fram och tillbaka och ingenstans ser jag hans gestalt. Ms mamma säger att M inte ska tänka mer på det. Inte tänka mer på honom. Jag tycker det är fruktansvärt att säga så, men troligtvis beror det på två saker, eller tre: Ett: Hon har ingen kunskap om psykisk ohälsa, Två: Hon är rädd. Tre: Hon vet inte vilken roll J spelade i Ms liv.

"Den som säger att det är en självisk handling vet ingenting om psykisk ohälsa" säger vår vän cykelpappan. Hans namn börjar också på M. Han kände också J, men de umgicks inte mer än att de sågs när cykelpappan kom till vår gård och lekte med sitt yngsta barn. Han hade sett en svärta i J, och jag hörde en svärta i det han sa. Han funderade på om han själv hade kunnat göra något mer. På något sätt tror jag att det är bra att tänka så, men till en viss gräns. Jag tänker mer på att jag är glad att vi gjorde det vi gjorde medan vi kunde. Hans sista dag hade vi inte kunnat göra något. Det är jag tämligen säker på. Dagen innan vet jag inte, dagen innan det pratade jag med honom och dagen innan det gick han och M en promenad. Varken jag eller M märkte någonting. Och kanske fanns det ingenting att märka. Kanske kom inte beslutet förrän sent på tisdagen. Och då var det försent.

Det var inte det här jag skulle skriva om men orden bara rinner ur mig. Ni vet, som det kan vara ibland.

Jag vill skriva om att de senaste dagarna varit fina. Jag vill berätta om fina saker jag gjort och upplevt.

Två kvällar den senaste veckan har jag gått ner till vår närmsta havsvik. Den ena dagen pratade jag med pappa i telefon men en vän ringde upp honom så han la på med mig. Lika bra det för då hörde jag ett litet frustande utifrån vattnet. Jag tittade dit och efter en stund hördes det igen, och då såg jag en svart rygg med ryggfena bölja fram i vattenytan. En tumlare. Och sedan en till. En liten svart båt följde dem en bit, i sakta mak. De var längre bort ganska länge och hoppade. Kanske tre till fem stycken. Häftigt, trots att jag varken hade kikare eller bra kamera. Så var det någonting lite närmare mig, kanske bara tio meter bort. En sälis. Den kom upp ibland och andades och så ner igen och jaga fisk (antar jag). Det kändes som att vara med i Fiskarnas rike, fastän jag bara såg det lilla som då och då stack upp ovanför vattenytan på dessa två ickefiskar. Sälis och tumlis. Fler båtar kom och åkte dit där tumlarna var. Antagligen hade ryktet gått i sociala medier eller mellan vänner. Fint på ett sätt, men kanske dumt att störa dem? Om de nu blir störda av båtar, men det antar jag att de blir. Sälen höll sig i alla fall ganska nära mig, så jag sa godnatt och hejdå när jag gick hem.

Sälis

Den andra kvällen fick jag sitta i en halvtimma innan både sälis och tumlisarna visade sig igen. Ursäkta diminutiven, men jag tycker de är så söta!

En annan kväll var jag ute och gick med min vän E i grannbyn. Vi gick i grannbyn och valde att gå ner till byns badplats och över berget. Där har en skulpturkonstnär börjat göra skulpturer i stenarna. Bland annat sälar. Fina diskreta skulpturer som hon formar fram av befintliga stenar runtom i viken och uppe på berget. Det kommer nog bli kul för barnen att upptäcka! Jag hade lätt lekt med en sådan stensäl om jag vore barn. Vi gick vidare och jag såg en kaprifol, som nästan såg ut som en mandala när jag fotat den.

Jag pratade om att välja alternativ till bilen och E berättade hur orimligt hon tycker det är att ta bussen till Kungälv härifrån. Det tar 1h 40 min att ta bussen dit men 45 min att köra bil. Och ja, jag håller med om att det inte känns som ett rimligt alternativ, även om jag själv inte lider av att sitta rätt länge på en buss (även om jag kan erkänna att det kändes oerhört segt när jag åkte kollektivt till mamma i Göteborg för någon vecka sedan och det nästan tog tre timmar). Dessutom är det ganska dyrt att åka med kollektivtrafiken här om man köper enkelbiljett. Jag pratade om att anropsstyrd trafik kanske hade kunnat vara ett alternativ ibland. Det testade vi ju i Sunne för några somrar sedan. Men egentligen vet jag inte hur det hade fungerat. Det hade också varit bra om man kunde åka billigare inom den egna kommunen, eller på något sätt få rabatt. Jag tänker på kollektivtrafikpriserna i Spanien. Där har de rabattkort som gör att det blir råbilligt att åka kollektivt. Om en ordinarie biljett kostar ca 1,50€ så kostar det med kort kanske 0,60€. Då är redan det dyra priset hälften så dyrt som vårt ordinarie pris här på 37kr för en vuxen. Om folk ska välja kollektivtrafiken måste det vara mycket mer attraktivt än att ta bilen, och det är det inte här när det både går bussar "för sällan" och att de tar "för lång tid" och är "för dyra". Inom citattecken, eftersom det är en definitionsfråga och alla tycker olika. Om man dubblerar antalet avgångar nu kommer la vissa bussar gå tomma, men samtidigt kanske fler tar bussen om de går oftare. Det ena ger det andra liksom... 

En eftermiddag förra veckan cyklade G och jag till Skärhamn från mitt jobb. Jag hade hämtat honom lite tidigare så han skulle få leka med tågbanan och istället för att cykla hem cyklade vi iväg åt andra hållet. Vi åt middag från Thairestaurangen som vi tog med till närmsta lekplats kombinerad med badvik. Det var mysigt! G gav upp när vi cyklade hem, och jag förstår honom. Då hade han cyklat 17km den dagen, utan elassistans, som jag har (min fuskare!). Men det var en himla fin utflykt. Det var det faktiskt! M fick hämta honom på lämplig plats och köra hem både barn och hoj. Själv cyklade jag hem i vuxentempo. Mycket skönt.

Okej, vidare till andra fina saker:

I lördags skulle vi röja i öns nyaste naturreservat, men tyvärr fick jag ryggskott i fredags morse så det kändes för riskabelt. Istället  åkte vi på loppis och gick en promenad på en grusväg. Som vi älskar att promenera på grusvägar! Både M och jag drömmer om ett hus på landet-landet. Samtidigt har vi det bra här. Det är väldigt praktiskt på många sätt där vi bor nu. Men det är inget fel i att drömma! 

M och G köpte en del saker till G, mestadels av vår närmaste granne. Bra med återbruk tycker jag! 

Efter loppisen käkade vi pastasallad till lunch hemma och sedan åkte G och M in till Göteborg för att upptäcka Guldheden. Jag vet inte riktigt varför de ville just dit, men jag tror att G sett att en spårvagn gick dit och helt enkelt ville se vad det var. Där hängde jag en del som tonåring eftersom jag hade en kompis som bodde i ett av de stora husen där på höjden.

Jag fick i alla fall sitta hemma och virka och ta det himla lugnt. Jag hade en tanke om att cykla och lyssna på ett panelsamtal med han som gjort Fiskarnas rike, men blev avrådd av såväl syrran som Åsa (eftersom jag faktiskt hade ryggskott). Det var nog bra. Jag virkade färdigt en sjal till M som jag började på när vi kom hem från Spanien. Så nästan en månad tog det att virka upp 1000 meter garn. Mönstret var återigen Calm Shores från Drops och jag avslutade sjalen med två varv stolpar. 

Nu har jag börjat på en bebiskofta, som jag inte känner mig så supermotiverad att virka. Och så har jag idag köpt garn både för att kunna färdigställa Gs filt och för att kunna virka något annat. Vi får väl se vad det blir och till vem. M tycker att jag ska virka och sälja, men jag vettesjutton. Då ska jag virka upp ett lager och åka på marknad. Verkar jobbigt. 

I söndags åkte vi på utflykt till Skärhamn och spanade in Håpets katedral. Nu ligger den i Göteborg i några dagar. Gå gärna och spana in den om ni befinner er i närheten! Den var häftig på ett annorlunda sätt. Den är byggd som en stavkyrka på en pråm med tak av plastplattor gjorda av gamla fiskelådor som hittats på stränderna i Bohuslän. Det var trevligt för vi träffade en gammal (fast ung) fritidsfröken till G och så sa jag till en kvinna jag aldrig träffat att jag tycker södra Sverige också bör ställa upp i energiproduktionen, t ex genom att sätta vindkraftverk ute på horisonten. Det tyckte inte hon var någon bra idé. Kärnkraftverk här då? sa jag. Ja, hellre det, sa hon. Nåväl, jag bad henne inte fördjupa sitt resonemang ett endaste dugg. Mest var jag glad att jag sa vad jag tyckte! Det är inte alltid jag vågar eller orkar det.

Och en sista fin sak orkar jag väl berätta innan jag går och lägger mig? Idag har jag paddlat SUP med E i grannbyns son E. Det var så trevligt! G satt också med på SUPen en stund. Det är min syrras bräda men den bor i Es sjöbod. Det är bra för då är den så nära vattnet den kan komma. Vi paddlade lite fram och tillbaka och sedan över till en annan ö, och in i en supergrund vik där de kanske fiskade sill förr i tiden genom att skrämma in sillen i viken och sedan vada i för att plocka den med händerna. Vad vet jag... kanske var det så. 

Es son E till vänster och jag i kjol till höger

Min paddelkompis berättade om segling och hur han lärt sig segla. Jag kommer aldrig lära mig segla, men kanske kan G börja seglarskola när han är några år äldre. Vi får väl se om han är intresserad. Mina armar blev åtminstone trötta av att paddla, så imorgon lär jag ha träningsvärk! Efter paddlingen doppade vi oss, paddel-E och jag. Sedan var det dags att åka hem, och nu sitter jag här. 

M har lagt G eftersom jag kände att jag ville skriva. Jag ska äta min kvällsgröt och lägga mig jag med, nöjd med dagen. Glad att det fortfarande är så varmt och härligt ute. Och nej, jag har inte kollat prognosen, men det gäller säkert att njuta så länge det går!

Tio år sedan - Vi blickar tillbaka!

Jag tycker om att titta tillbaka i mitt eget arkiv, antagligen tack vare min mycket nostalgiska inställning till livet. Ibland funderar jag på om jag ska sammanställa ett inlägg där jag länkar till inlägg jag själv har skrivit. Och kanske gör jag det någon dag, men låt oss börja med en tillbakablick på er! Jag hoppas ni tycker det är okej. Annars får ni la säga till så plockar jag bort.

Jag har utgått från de bloggar jag läser och som ligger i min bloggtipslista här till höger. Sedan har jag letat upp ett inlägg från för tio år sedan, augusti 2015. 

Vi börjar med Känslor, och annan skit. Där skriver C för tio år sedan att företaget hon jobbar för ganska ofta glömmer bort den lilla detaljen som stavas jämställdhet.  Har det blivit bättre nu? Visst sitter du på en ledande position? Kan du förändra mer därifrån? Eller har du rentav bytt bolag? Hur är det där? Berätta gärna mer!

Helga skriver om hur hon högläser samma bok för sina två ganska små barn och hur det fungerar.  Hur går det nu? Läser dina pojkar ibland? Säger de något om lässtunderna när de var små? Har du märkt någon effekt på deras ordförråd? Och hur högt upp i åldrarna högläste du för dem?

I Smått och blandat skriver LoHe i augusti 2017 (var det visst) om rekommendationshetsen och att hon inte kan låta bli att tipsa tillbaka när hon fått något tips. Vilka TV-serier eller böcker tipsar du om nu, LoHe? Och vilket tips har du nyss fått till dig som du faktiskt haft användning för? Själv blir jag nästan anti när jag får ett tips, men vill att alla ska följa mina tips helst nu med en gång. Vad väntar de på? Det senaste tips jag skickade var receptet på en oerhört god fetaostkräm, till min syrra. Tipsade även mamma och min vän M om samma igår. Vi får la se om de lagar den. 

Lappegnag skriver om sin bebis som gör vissa saker före och andra saker efter utsatt schema för när bebisar ska göra saker. Han liknar en dammsugare, skriver hon. Men nu då, fröken Figenschou? Hur går det för honom nu? Visst fiskar han enorma krabbor ibland och ror i sin lilla röda båt där längst uppe i norr mellan halvt snöklädda fjäll? Har han fortfarande en liknande attityd att han bara gör vissa saker när han själv vill? 

Magkänsla skriver i augusti 2015 om att hon äntligen kommit in i sitt jobb och nästan inte vill gå hem när hon slutar. Just nu är du inne i ett annat typ av jobb, vad jag förstått, med din lille son. Jag hoppas så att det snart vänder till det bättre på alla plan! 

På Kom ut ikväll kan vi i augusti 2015 läsa om hur Sara börjat jobba igen efter en självuppoffrande mammaledighet och hur det både kändes jobbigt (dag 1) och skönt (dag 2). Jag känner så väl igen mig i detta.  Hur känns det att gå till jobbet nu, Sara?

I Bortugal brottas Åsa med lyxproblem som har att göra med murar, egen pool och andras barn. Kopplingen till flyktingvågen samma år ger inlägget tyngd och ett viktigt perspektiv. Hur gick det sedan för Ana? Hon måste väl vara nästan vuxen nu? Och hur går det med poolen? Hur många badande snittar den en solig sommardag så här i augusti 2025?

I augusti för tio år sedan sydde Clara en linnekappa. Inte bloggar hon så värst ofta längre, men hur är det med kappan? Använder du den än? Fin var den i alla fall. Det må jag säga! Syr du fortfarande lika mycket eller har du gått tillbaka mer till stickningen? Själv virkar jag på mest hela tiden, just nu en blågrön sjal till M.

För tio år sedan besöker CasaAnnika Sverige och hennes lilla dotter, som nu är hennes stora, upptäcker nya saker varje dag. Hon leker i gräset och leker med vattnet och Annika verkar njuta så som man bara kan njuta i den svenska sommaren, kanske allra helst om man bor utomlands resten av året. Hur är det nu Annika? Njuter du på samma sätt? Och vad gör dina döttrar? Kanske upptäcker de något nytt även denna sommar?

I augusti 2015 stickar  Elin en återbrukskudde och publicerar såväl process som resultat på sin blogg Maytember. Materialet (mattrasor) har hon köpt i nystan på PMU. En gång virkade jag en liten korg av sådant material. Det var ganska jobbigt. Inte alls samma flyt i virkningen som med vanligt garn. Har det blivit några fler kuddar sedan dess, Elin? Och fick denna följa med i flytten söderut för några år sedan?

Lina reflekterar över hur det är att komma tillbaka till Stockholm efter tre veckor annorstädes. Hur är det nu? Bor ni kvar i samma stad eller har ni flyttat? Och hur känns det nu att komma hem efter några veckor på vift?

För tio år sedan promenerade Carina med sin son på en trottoar i olika världar. Jag hoppas att din son, nu drygt 30 år, vågar gå kvar på trottoaren nu i en liknande situation. Och du? Märker du fortfarande av samma respekt från den yngre generationen ynglingar? Lever ni fortfarande i lite olika världar?

Och jag då. Ja, för tio år sedan skrev jag ingenting här, för denna blogg fanns inte. Men för nio år sedan var jag gravid, och ingenting visste vi. Och snart är vi halvvägs in i hans barndom. Herreminje, vart har tiden tagit vägen?

Låt mig skriva lite om helgen

Efter en vecka som var lite hej och hå kom nu en helg. Planerna såg ut som så att vi på lördagen skulle träffa en bebis och på söndagen skulle vraga med våra vänner som bor på grannön. M skulle jobba.

Redan på fredagen började jag förbereda, vis av min erfarenhet från förra året när jag bjöd in samma par (fast då utan bebis) och hade nerverna överallt utanpå och var hur stressad som helst eftersom vi både städade och fixade lunch samma dag innan de skulle komma. I år har jag ju som nyårslöfte att bjuda hem folk, och detta är la kanske tredje hembjudningen jag får till. Så, jag började som sagt förbereda redan på fredagen. Det hela underlättades av att G hade blivit hämtad på fritids av en kompis vars föräldrar fortfarande hade semester, och skulle äta middag hos dem. När jag kom hem från jobbet städade jag därför bottenvåningen. Sedan åt jag middag och sedan gick M och jag och hämtade G. Jag tycker det är toppen att promenera eller cykla när jag ändå inte ska så långt, istället för att ta bilen. Dessutom är det en väldigt fin promenad till kompisen. Sista biten tänkte jag att vi skulle gå genom skogen istället för att kämpa oss upp för deras långa branta uppförsbacke. Det skulle vi aldrig ha gjort! Fem fästingar hittade jag på mina bara ben efter att ha gått i högt gräs i fem minuter. Hej naturen! Tack och lov är vi vaccinerade mot TBE, men ändå. Hu!

När G var hämtad och M satt sig för att äta mat satte jag igång och bakade kladdkaka med havregryn i. Jag har fått receptet av min vän E i grannbyn men modifierade det litegrann. 

Min variant innehöll: 300g smör, 4dl socker, 3dl havregryn, 4 ägg, 2 dl vetemjöl, 1,5 dl kakao, lite salt. Den ska stjälpas upp i en långpanna och gräddas i 15 minuter på 175 grader. Jag var olydig och gräddade den i 20 minuter, vilket resulterade i en okladdig kladdkaka, men ändå god. 

På lördagen åkte M till jobbet ganska tidigt och G och jag hade en slapp morgon. Jag fick visserligen ett infall att grundligt städa en liten del av köket (diskbänken på ena sidan och köksbordet som båda var belamrade) och blev mycket nöjd över resultatet. Sedan behöver man inte titta så noga på alla andra ställen. Varför ha en jämn städnivå överallt? Nej, det kan vi uppenbarligen inte ha i detta hushåll. Lampan över köksbordet blev åtminstone avdammad... 

Sparar som målbild till den dag jag får för mig att städa detta hörn igen...

Strax efter klockan tre kom våra vänner med bebisen M. Det var detta par jag för första gången träffade i Kielfärjans varuhiss, i december 2022. Själv tycker jag historien är helt fantastisk, nostalgisk som jag är! 

Vi fikade den okladdiga kladdkakan med vispad grädde och deras medhavda kanelbullar, som pappan till bebisen bakat samma morgon. Pappan till bebisen höll i bebisen hela tiden. Pappan till bebisen bar bebisen i liggdelen när mamman till bebisen körde vagnens underrede över guppiga stenar på vägen tillbaka från vår lilla hemliga badplats. Pappan till bebisen är en liten björnpappa, och hon har ingenting att klaga på, mamman till bebisen alltså. Själv lyckades jag lugna bebisen genom att prata på bebisspråk som jag pratat med G när han var sådär liten (fast han var lätt mindre! Den här bebisen hade vuxit på sig sedan jag såg henne sist, och hon är inte heller prematur utan istället något överburen). Nåja. Hon lyssnade på mitt bebisprat och blev nöjd, och jag fick mig till och med ett litet supersnabbt leende. Gullunge! 

M kom hem en kvart efter att de hade åkt och vi lagade laxkotletter i ugn, hemodlade potatisar och gräddfilssås med rom, rödlök, citron, salt och peppar. Hur gott som helst! (Ändå känner jag på mig att jag vill äta så lite lax som möjligt. Det känns inte bra. Jag är inte så påläst men har förstått att det inte är bra för miljön. Att mycket av det som överfiskas upp ges till laxarna i laxodlingarna. Och så vidare. Någon som vet mer och som vill länka till något läsvärt eller något radio- eller TV-program/dokumentär?)

Innan vi somnade brakade ett sjudundrans åskoväder till! Det kom från Skagen kunde jag se på SMHIs åskvädersradar. G hade precis somnat men jag ställde mig med sovrumsfönstret vidöppet och tog del av skådespelet. Det ösregnade och plötsligt ösregnade det ännu mer. Och så lös det upp och dundrade. Häftigt!

Så blev det söndag och M började en timma senare. G och jag hade sovmorgon men gick ändå ner strax innan nio. Jag hörde av mig till min vragavän men hennes son hade blivit magsjuk under natten, så ingen vragning idag. Vraga, förresten, är ett helt nytt ord som jag lärt mig. Det är tydligen ett ord på bohuslänsk dialekt för att leta strandfynd. Det hade ju passat bra nu efter stormen Floris, men nej, inte med ett magsjukt barn. Dessutom blåste det ganska friskt idag också. 

Solen sken ändå och både G och jag kände att vi ville ut. G föreslog tågresa till Stockholm, tågresa till Trollhättan eller bara en tågluff med hundra tåg. Jag nappade inte på någon av idéerna. Så kom han på att en utflykt till Vetteberget hade kunnat vara roligt. Bilen var inte hemma, eftersom M tagit den till jobbet, men vi hade ju våra cyklar. 

Med oss tog vi matsäck i form av pastasallad och några kakbitar av den där kakan jag bakat i fredags. Den vispade grädden som blivit över sedan igår puttade jag ner i en liten burk och tog med. Saft, te och vatten packades också ner i ryggsäcken, och varsin tröja, och så cyklade vi iväg klockan tjugo i tolv. Det tog 50 minuter med paus i mitt växthus för att plocka två tomater, innan vi kom fram till parkeringen vid bergets fot. Vi var hungriga men G tyckte ändå att vi skulle gå till vårt vanliga matställe och äta där. För min del hade vi kunnat äta långt mycket tidigare, men okej då. 

Förvånansvärt mycket folk var uppe på berget idag. Det var rentav trångt på parkeringen. Tur då att vi tagit våra cyklar, som går att knö in och parkera lite varstans. (Bensinen är alltså bara ett av problemen med bilarna, till detta kommer ytan de upptar både på vägarna och när de står parkerade, och alla mikroplaster och annat bös de släpper när man kör dem!) 

Efter det att vi pillat i oss vår pastasallad skuttade vi iväg över bergsheden. Det är ganska platt när man väl kommit upp, och det känns nästan som att fjällvandra, men bara nästan. G var 20 - 100 meter framför mig hela tiden. Han skuttade och sprang så ivrigt att jag började fantisera om att låta honom gå med i en orienteringsklubb eller bli en sådan där terränglöpare. Han har alltid varit sådan när vi varit ute i naturen, långt framför. Det är fint att se hans driv och oerhört skönt att han aldrig klagar över att han är trött eller tycker att det är tråkigt.

Längst bort på leden ligger ett stenröse och går man runt det kan man hitta Vettebergets enda lä. Där satte vi oss! Där fikade vi den okladdiga kladdkakan och den medhavda vispade grädden, drack te, drack saft och pratade lite om ditt och datt. (Vilket betyder att jag inte kommer ihåg vad vi pratade om) Jag tog selfie utan selfiekamera eftersom den just nu strejkar och sedan tog jag den här bilden på utsikten:

Ljungen doftar honung

Sedan traskade/sprang vi ner igen och jag kände en stor lättnad när jag äntligen fick sätta mig på cykeln. Vandringen är bara 2,5 km lång och berget är bara lite drygt 100 meter högt, men just idag tog det ändå rejält på mina krafter. 

Hur många meter före dig är jag nu?

Lite vila innan vi lämnade berget bakom oss för den här gången

Efter ungefär en tredjedel av cykelvägen hem stannade vi på en lekplats. G skuttade mellan stenarna och jag hörde av mig till E som bor alldeles nära. Hon hade inte tid att umgås men sa att jag skulle komma in till henne för hon hade en fråga. Så gav hon G ett nästan oanvänt fint svart regnställ, som hennes son vuxit ut. Så snällt!

G hade blivit trött och vi ringde pappa M som fick komma och hämta honom och cykeln med bilen. Han hade lång rast, så det passade bra. Jag cyklade hem i vuxentempo och väl hemma (fyra timmar efter avfärd) ville jag bara sätta mig och vila på baksidan, helst sova middag. Ändå kunde jag inte låta bli att växla några ord med vår granne S och sedan fanns det en tvätt att hänga. Men till sist fick jag ändå sätta mig och lägga upp fötterna högt! Jag ville virka men var tvungen att trassla upp ett rejält trassel först. Och så blev G sugen på favoritsnackset från Spanien så vi tog oss en näve var.

Sedan var det plötsligt dags att laga middag och G ville ha plättar. Dessa stektes utan plättlagg och blev lite oregelbundna i formen men ändå väldigt goda. Själv åt jag en halv laxkotlett och uppstekt färskpotatis och så den där goda såsen. Vi käkade på baksidan, även om det fortfarande var lite blåsigt. Jag älskar verkligen att sitta där! Det är som ett extra vardagsrum på sommaren. Väldigt härligt!

Efter middagen hade vi skärmfri tid en liten stund och lekte med G:s ultralätta frigolitplan på den stora gräsmattan. Så var klockan halv åtta och jag sa att okej, nu får du sitta i ditt rum och titta på något, så får jag skriva. 

Och nu har jag skrivit allt det jag skulle skriva. M har precis kommit hem och jag är om möjligt ännu tröttare, men också mycket nöjd med en lagom händelserik och väldigt härlig helg!

Livet. Och döden.

Jag skulle gärna fortsätta berätta om vår härliga resa och fina semester, men först behöver vi göra en paus och tänka lite på livet och på döden. 

Jag vet inte hur jag ska skriva det här, men jag vet att jag behöver skriva om det. Det började med att han köpte en lägenhet mitt framför näsan på er sa min mamma idag. Och ja, så var det, men då visste vi inte vem han var. 

Vi letade bostad, som vissa av er kanske minns, när vi varit tvungna att flytta från Klädesholmen och bott en vinter i mina föräldrars sommarhus här i byn. Vi letade som illrar och skulle få hyra ett hus som aldrig blev färdigrenoverat. Så kom ett radhus ut, och G och M åkte och spanade in stället utanpå, eftersom förhandsvisningar inte skulle ges, det hade jag ringt och kollat. Men plötsligt fick jag ett sms om att lägenheten var såld. Jag blev sur och ringde upp mäklaren som var lika sur tillbaka. Sur på mig alltså, inte på han som köpt. Lägenheten hade köpts osedd, men vissa kanske vågar det tänkte jag som absolut inte vågade det. Det var en trea och hade ändå varit för liten för oss eftersom Ms konst tar upp minst ett rum, gärna en hel våning eller lada eller så. Nåväl, några månader senare kom en annan lägenhet ut på samma gård och den köpte vi, efter en förhandsvisning och dramatisk budgivning. 

Så kom det sig att vi landade på samma gård som J. Jag minns att första gången jag pratade med honom var på en lekplats mellan hemmet och skolan. Han var där med sina två barn och jag passerade med G som också ville leka. Vi satt och pratade vid ett av borden och det kändes trevligt. Han påminde om de vänner jag haft när jag var yngre, i stilen på något vis. Jag minns att han sa att det var svårt att få vänner här, att han kunde räkna dem på sin ena hands fingrar. 

En annan dag pratade vi på lekplatsen på gården och då kom det fram att han gillade att måla, förutom att spela musik. Kanske genast hämtade jag min man och sa att den här killen måste du prata med! Kanske genast blev de vänner. Det måste varit på våren eller i början av hösten 2022. Jag minns inte exakt, mer än att det var så skönt väder att det var härligt att vara utomhus, sitta på lekparksbänkar och prata.

Sedan började vi umgås ganska mycket. Det var fint att lära känna någon som bor så nära. Hans barn började tycka det var roligt att vara här, sa han, eftersom vi hittade på saker tillsammans. M och J gick promenader, ganska ofta på egen hand. Jag lagade ibland middag som vi åt tillsammans, trängde ihop oss i vårt lilla kök. Oftare när han inte hade barnen. 

M hade en utställning i Göteborg som J följde med till. Sedan åt vi ugnspannkaka och tomatsoppa, minns jag. De målade ihop, M och J. De promenerade. J skrev musik och kom hem till oss och spelade upp, från Spotify. 

Vi visste att han var sjuk. Det visste vi. Men vi såg inte det sjuka i honom, riktigt. Vi såg bara honom, känns det som. En lugn, snäll man, som levde för sina barn och för musiken och inte ville göra så mycket väsen av sig. En tänkare. Men förra sommaren hände något som gjorde mig lite rädd. Det var ett vrål. Jag förstod inte vad det var jag hörde först, innan jag insåg att det kom från J. Då började jag fundera på vad han hade i sig, och i vilka uttryck det skulle kunna komma att yttra sig. Så nej, jag bjöd nog inte in på samma sätt längre, höll mig lite mer på avstånd. Kanske var det fel, men det var så jag kände att jag behövde göra. 

M fortsatte att umgås med honom. Och jag pratade också med honom ganska ofta. Senast nu i söndags faktiskt, för en vecka sedan. Förutom att han frågade om Ms arbetstider för dagen pratade vi om tre saker som jag minns: Ett: Jag berättade om ett missförstånd mellan M och mig, som gick ut på att J berättat om en granne (trodde jag) som han brukar umgås med (inget konstigt, jag visste att de umgicks ibland) och så hade M frågat om grannen brukade vilja ha mat, och jag såg framför mig hur grannfarbrorn tiggde mat. Men så visade det sig att det var grannens KATT de pratat om, inte grannen själv. Det hade inte framgått riktigt när M återberättade det för mig. Detta missförstånd berättade jag för J och han skrattade. Han skrattade. 

Två: Vad många katter det bor här, förresten! Två till kattungar har tillkommit denna sommar. J sa: Vi kanske borde skaffa hund?! (och skrattade till) Fast inte nu, tillade han. Men någon gång skulle jag vilja ha en hund. 

Tre: Resonemang om G och hans kompisar och hans kanske inte så stora sociala behov och hur jag borde hantera detta behov och hans kompisar osv. J sa: Jag tror att barn vet vad de behöver. Lyssna på vad G behöver. Alla barn är olika. Jag sa inte: Barn behöver en pappa som är vid liv. Dina barn behöver dig. För det fanns inte en tanke på det då. Inte en enda tanke. 

Och sedan. 

Sedan gick söndagsnatten, måndagen, och så kom tisdagen. Jag fick plötsligt ett samtal från ett nytt nummer. Nyfiken som jag är svarade jag, trodde det var en telefonförsäljare. Men nej, det var Js pappa i Skåne. Han sa att han trodde att J mådde sämre nu. Han bad mig att hålla lite utkik, kanske kolla av hur han mådde till kvällen eller i slutet av veckan. Jag blev orolig, både för J och för hur jag skulle kunna kolla detta. Jag visste inte vad vi skulle kolla efter. Ville inte att M skulle gå dit med G (de var hemma, jag på jobbet). Så jag ringde och sa det till M. Jag ringde pappan igen och han sa att han pratat med J och att han lät mer sansad nu och att deras oro kanske var helt obefogad. Allt var osäkert. Ingen förstod.

Sedan gick onsdagen. Inget mer med det, för oss. 

På torsdagen fick jag ett samtal från min vän A på grannön. Hon hade sett en Missing People-annons. Han var försvunnen. J var försvunnen. Min oro slog i taket. Jag blev så, så stressad och ringde genast hans pappa. Jo, han bekräftade. J var försvunnen och bilen var hittad på en hög bro. De hade letat i skogen men där var han inte. Nu skulle de börja söka i vattnet. Polisen och sjöräddningen alltså. Vi kommer när de hittat honom, nu kan vi ingenting göra, sa han. 

Jag fick snabbt avsluta mitt arbetspass, en kollega fick hjälpa mig att flytta fram ett elevsamtal. Jag kunde inte formulera ett vettigt mail. Alla olika knappar i systemet bara hoppade runt. Jag ringde M, som var hemma. Jag ringde min granne S. Jag gick ner för att äta. Där satt mamma, pappa, syrran och våra två barn. Jag höll detta inom mig i en eller två minuter och sedan berättade jag, medan jag tittade på G. En barnanpassad version. Han är borta, ingenting mer. Barnen hade en mängd teorier såklart, alltifrån gått vilse i skogen till kidnappad av tjuvar. M var säker på att J var på fest med sitt band i Göteborg. Om det ändå hade varit så väl... 

Det känns fortfarande helt overkligt att han inte bara när som helst ska komma släntrande över gården och knacka på vår dörr, fråga om M är hemma för en promenad. 

Så vid halv sex kanske på torsdagskvällen fick jag ett samtal från Js mamma. Han var hittad. Han var död.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

39 år. Två barn. Ett band. Några vänner. En familj i sorg. Drömmar. Framtidstankar. Ett mående som du till slut inte klarade av. Vi saknar dig och kommer bära med oss minnet av dig hela livet. Både av dig som levande och av ditt mycket tragiska och sorgliga slut.

I staden vill jag vara, när jag är jag. Men just nu mår jag bättre bland skog och hav.

.

.

.

Självmordslinjen: 90 101

Suicide zero