måndag 19 december 2022

Pratar mig genom Europa

Så är jag iväg på vinterns första äventyrsresa genom Europa. Det är så det känns och det känns så roligt! Jag är visserligen 36 men känner mig som 23, vilket till största delen beror på att jag reser själv och på att jag lyssnar på musik från min ungdom när tåget svischar fram genom snötäckta vinterlandskap i norra Tyskland och inre Frankrike. 

Färjan till Kiel var bekväm men full av fulla medelålders människor som skrålade och brötade runt, även mitt i natten. Jag sov ändå som en prinsessa i min hytt. På morgonen frukostbuffé och så fick vi gå ut genom en varuhiss eftersom landgången i Kiel var trasig och eftersom den hiss det var tänkt att vi skulle åka med inte riktigt fungerade. I varuhissens trängsel träffade jag, otippat nog, ett par från samma ö som jag bor på. Ett par jag aldrig träffat förut men som det visade sig att jag hade mer gemensamt med än man kunnat ana, eller så hade man kunnat ana det med tanke på att de gjorde en liknande resa som jag. Det roliga var att vi gör resan samtidigt och att vi också kommer åka tillbaka med samma färja, samma dag. 

Kiel var kallt, dimmigt och snöigt. Jag tog mig till köpcentret nära tågstationen och köpte en lunchmacka att ta med, och en liten julklapp var till G och M. Sedan ville jag gärna stå på stationen och frysa ett tag... Köpte en te som jag hällde över i min medhavda termos. Måsar och kråkor spankulerade runt och tåget kom inte. Återigen träffade jag på paret från Tjörn och vi höll varandra sällskap i iskylan. Tåget var någon timme försenat men till slut kunde vi hoppa på och jag hittade min plats. Paret satte sig på andra sidan gången och jag pratade med tjejen nästan hela tiden, hela vägen till Karlsruhe. Det var ett sagolikt vinterlandskap utanför fönstret, nästan hela vägen. Och även i Karlsruhe låg snön.

Mitt hotell låg 100 meter från stationen och det kändes väldigt skönt att komma fram kl 19.30, en och en halv timma för sent. Jag käkade middag på hotellets restaurang och kände lugnet. Sov gott om än lite oroligt i det allt för varma och kvava hotellrummet.

Redan klockan 07 var jag nere för att äta frukost och sedan det ljusnat begav jag mig ut på en liten promenad bara för att få se något av stan. Vad kan Karlsruhe vara? Folk i Sverige säger att det hände något där under andra världskriget men varken hotellfrukostvärden eller Wikipedia visste något om den saken. Jag såg litegrann men bestämde mig för att istället värma mig och vila på hotellrummet innan tåget skulle gå 09.53.

Tåget tog mig till Strasbourg och precis innan jag skulle kliva av kom jag i samspråk med en 25årig tjej från Tyskland som tydligen kunde prata spanska. Vi började prata om klimat och tågresor och vi var båda helt med på noterna. Nu får folk sluta flyga! sa vi till varandra och tog sedan sällskap in till Strasbourgs gamla stadskärna (gissar jag att det var) och hamnade tillslut på ett mycket bohemiskt kafé i ett snett och vint korsvirkeshus. Där mötte hennes vän upp och vi satt och pratade och skrattade och åt en, för mig andra, frukost.

Klockan ett begav jag mig av till stationen igen för att invänta tåget mot Bordeaux som skulle gå klockan 14. Två saker som jag märkt är typiska för franska tågstationer: Tungt beväpnad militär och stora folksamlingar som väntar på att spårnummer ska visas vid deras avgång. 

I Tyskland vet man spårnumret redan när man köper biljetten, alltså veckor före tåget ska avgå! I Frankrike får man veta det tio minuter innan, om man har tur. Detta innebär att folk samlas i någon centralhall där skärmar finns med samtliga avgångar och väntar på att spårnumret till just deras avgång ska visas. Detta kan ju inte vara speciellt smart utifrån en antiterror-synpunkt? Det är väl just stora folkmängder som man vill undvika? Och speciellt stora folkmängder som helt håller fokus åt ett och samma håll, nämligen samma skärm? Jag frös och tröttnade lite så jag satte på Glesbygd'n i mina hörlurar och smygdansade bakom väskan och vips hade spårnumret kommit upp och jag kunde, med alla andra som skulle med samma tåg, bege mig till spår 1. 

Tåget mellan Strasbourg och Bordeaux var helt i tid och jag hamnade i någon slags familjekupé. Där satt jag mitt emot en mamma i min egen ålder ungefär och hennes två söner. Sex och fyra år. De var som franska motsvarigheter av G och hans svenska kusin A. Det roliga var att fyraåringen dessutom hette samma sak som Gs kusin, fast en fransk variant av namnet! Mamman och jag småpratade på franska lite då och då och jag kände det som om jag hade kunnat lära mig språket bara jag bodde här i två, tre månader eller så. Kanske någon gång, vi får se... 

I Bordeaux var det mörkt när jag kom fram och Frankrike hade, som ni vet, precis förlorat VM-finalen mot Argentina. Skönt för mig, förmodligen, eftersom det annars hade varit en galen fest hela natten fick jag veta. Även här i Bordeaux, ligger hotellet precis mittemot stationen och jag sitter nu här på sängen och skriver det här. Så trött var jag att jag efter att jag ätit middag på en mycket hipp restaurang bredvid hotellet somnade som en prinsessa i den något obekväma sängen. 

Men vilken resa! Hittills i alla fall! Jag känner mig fri och glad och kan leva ut min sociala sida helt och hållet. Jag pratar mig helt enkelt genom Europa och får uppleva så mycket som jag inte ens kunde ana, känns det som. Samtidigt känner jag mig trygg och bekväm med detta sätt att resa eftersom jag gjort det några gånger nu. Det känns inte som någon uppoffring alls utan mer som en lyx: Jag får se så mycket och prata med så många människor. Det blir som en semester i semestern. 

M och G kom fram välbehållna till farmor och farfar i Spanien igår. Det känns bra! På tisdag hämtar de mig i Sevilla och då är jag antagligen mätt på resandet. Och tisdag är imorn kom jag på! Den här rutten går både snabbt och långsamt på samma gång. När man precis kommit in i det är man nästan framme. Nåja. Först ska jag se Bordeaux, sedan sätta mig på bussen till Donostia San Sebastian och sedan sova där. Idag blir det en kort resa (4 timmar) men imorgon reser jag hela dagen från kl 08.30 till kl 19 + bilresan hem till Almonte. 

Ja, vilken resa! Jag är så nöjd. Jag njuter!

5 kommentarer:

  1. Vad härligt att läsa! Jag förstår dig precis! Skulle så himla gärna göra samma resa! Men inför stundande husköp är det svårt. Ännu svårare är att ta ännu mer tid från barnen än jag redan gör, sedan jag började jobba långt hemifrån. Runa säger fortfarande "Mamma, du är hemma!" varje natt när hon vaknar, och jag tänker på att om en vecka åker jag ifrån henne igen...

    SvaraRadera
  2. Vilken härlig resa du gör :D! Lite som tågluffningen när man var ung... Så roligt att träffa okända, trevliga människor (och så lustigt med paret från din ö!) och roligt när allt klaffar och fungerar bra. Önskar dig en fortsatt trevlig resa och en riktigt God Jul! <3 Annika F

    SvaraRadera
  3. Så roligt att få följa med och vilka pricksäkra beskrivningar. Kände precis igen kaoset på franska stationer. Ingen aning om varför det är så. Jag vet att stationer i Paris är underdimensionerade. Soldaterna är vigipirate. Det är pga av alla terrorattacker. Just nu är de nog mer uppskattade än någonsin. Soldaterna stör oss inte, vi ser de inte, och vapnet är inte laddat tror jag. Men barnen har terrorövningar i skolan och det ogillar jag egentligen!

    SvaraRadera
  4. Vilken resa! Tack för berättelsen! Så j-a sugen på att göra något liknande och utan barn! Wow!

    // LoHe

    SvaraRadera
  5. Låter som en bra resa! Härligt!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...