tisdag 29 november 2016

Vår amningshistoria


Pumpa, amningsträna och amningsnapp. Det är tre företeelser som jag inte föreställde mig skulle vara en del av min amning.

Eftersom vår son föddes för tidigt och jag hamnade på IVA hade jag till en början svårt att amma honom. Första gången jag la honom till bröstet var han fem dagar gammal, om jag inte missminner mig. Han sög inte alls utan låg mest och luktade och myste. Han fick mat i sond medan han antingen låg hos mig eller hos sin pappa, hud mot hud. Maten var både bröstmjölksersättning och min bröstmjölk. Till en början bara några droppar av riktig bröstmjölk och men efter några dagar rann det till ordentligt och min produktion ökade enormt. Först pumpade jag var tredje timma under dagen och en gång under natten, men när mjölkstasen var ett faktum och brösten kändes som stenar så minskade jag till var fjärde timma under dagen och ingenting under natten. Allt på inrådan av personal på förlossningen. Stasen la sig och jag fick ut ungefär 40 ml per pumpning. Barnet åt dock 55 ml per mål, åtta gånger om dygnet, så min mjölk räckte inte riktigt. Därför fick han också ersättning. Allt i sond.

Sonden hatade han. Ganska ofta försökte han dra bort den och några gånger lyckades han. Och det kan jag verkligen förstå. Det kan inte vara särskilt roligt att ha en tejp på kinden med en slang som går ner i magen via näsan. Bu. 

Amningsträna. Vilket bra ord! Det handlar verkligen om att träna, inte om att amma. Jag började med detta när han var ungefär i graviditetsvecka 35 (två veckor utanför magen). Den 15 september har jag skrivit följande i min dagbok som min bebis ska få när han blir stor: "Mitt älskade barn! Idag har du varit duktig och amningstränat med mig några gånger. Och du suger faktiskt tag en liten stund varje gång och lyckas till och med få ut lite mjölk ur bröstet. då blir jag stolt över dig!" Samtidigt som han amningstränade fick han mat i sond. Amningsnappen introducerades ganska tidigt i amningsträningen, kanske dag två, då personalen såg att han inte fick tag om bröstet. Till en början kändes det superjobbigt att använda denna lilla plastsak - är det inte mitt bröst han ska lära sig att ta? Men efter några gånger kändes det verkligen som ett bra hjälpmedel. 

Amningsträningen gav resultat. Redan den 18 september lyckades han med följande: 10 minuter kl 07 och 22 minuter kl 19. Jag försökte gå in i det hela med lugn inställning och utan krav. Han måste inte ta bröstet och han måste inte suga i sig något. Det enda jag vill är att han ska försöka en stund. Vissa mål orkade jag inte ens försöka. Att vara på sjukhus, och att dessutom själv nyss varit sjuk, tar väldigt mycket på krafterna. Då fick pappan mata med sond. På natten matade personalen så att vi fick vila. 

Att matsituationen fungerade, som en sköterska sa, var villkoret för att vi skulle få åka hem från neonatalavdelningen när de såg att lillvännen var så stabil att faran liksom var över. Med stabil menar jag stabil andning och syresättning, inga infektioner. Detta var en del av motivationen till att fortsätta amningsträna. En fungerande matsituation betydde att han skulle klara att få i sig mat utan sond, med andra ord med hjälp av amning eller flaskmatning. De sa att jag själv fick bestämma om jag ville fortsätta kämpa med amningen eller om jag ville gå över helt på nappflaska (ersättning eller urpumpad bröstmjölk). Jag var dock ganska envis och såg dessutom att min son orkade mer och mer så jag fortsatte. Jag hade också fått för mig att det skulle vara så himla smidigt om han bara ammade för då har man ju alltid maten med sig i sin rätta förpackning, redo när barnet vill ha.

Till slut landade det i att han skulle få amma varje mål och även få mat i nappflaska. Maten i nappflaskan blev uteslutande ersättning när vi väl kommit hem. Jag orkade helt enkelt inte pumpa mer! Så nu har han fått amma varje mål, förutom vid de två nattmålen där vi för enkelhetens skull enbart ger ersättning (det går mycket snabbare att äta ur flaska än att amma + äta ur flaska). När vi är ute (hemifrån, t ex på stan) har han bara fått mat i nappflaska eftersom jag tycker att det är jobbigt att hålla på med amningsnappen. Eventuellt skäms jag lite... Dumt!

Men idag var vi faktiskt tillbaka på sjukhuset för lite amningsrådgivning på BB. Jag fick hjälp med att forma bröstet så att han ska få tag i det utan amningsnapp och han sög faktiskt några tag. Så nu ska jag försöka vänja honom vid att suga direkt på bröstet utan nappen. Vi får se hur det går. Samtidigt har jag som mål att helt ta bort tillmatningen fram till jul. Det får vi också se hur det går med. 

Det viktigaste för mig är att han får i sig mat, att åtminstone en del av maten är bröstmjölk och att han faktiskt kan amma, även om han just nu behöver amningsnapp. Och fixar han inte att amma utan amningsnappen så får det vara så. Han ska ändå inte amma hela livet, men helst i sex månader. Det är mitt mål.

fredag 25 november 2016

Skärmnojan har vaknat!

Vissa dagar är man helt enkelt insnöad och orkar inte gå ut.
Försvinner våra barns barndom framför våra ögon samtidigt som vi bara glor på skärmar? Det är som om jag har börjat bli rädd för det, vad det gäller mig själv och min familj.

Frågeställningen är inte precis ny i debatten men jag är hon som köpte sin första smartphone för två veckor sedan. Innan dess har jag haft olika varianter av billiga knapptelefoner (300-500kr har de kostat). Min man har den mobil han köpte när vi blev tillsammans för sju år sedan - en knapptelefon. Den håller på att falla sönder totalt, fysiskt, men fungerar psykiskt, eller vad det nu heter när det gäller apparater. Därför kommer kanske också han att köpa en smartphone snart (när han har jämfört klart och bestämt sig). Varför har jag inte köpt någon tidigare? Jo, jag har varit anti.

När jag väl köpte denna nya, datorliknande telefon lovade jag mig själv att inte sitta med den "hela tiden" och inte prioritera telefonen framför barnet. Blir det så då får jag sluta använda den, tänkte jag. Nu har det gått ungefär två veckor och det känns bra att ha den. Den är enormt mycket smidigare i sina funktioner än min gamla telefon. Det är kul att ta och framförallt skicka bilder med den: gratis, utomlands, med en gång! Jag kan ringa min svärmor i Spanien gratis från mobilen via en app och hon ser bilderna på sitt nyaste barnbarn direkt och svarar också (även om hon låter sin man sköta det skriftliga). Det blir på så vis en tätare kontakt än de inbokade skypesamtalen en bestämd dag och tid i veckan, som vi haft sedan M flyttade hit 2012. Och det är ju roligt! Också andra familjemedlemmar  får bilder ibland på bebisen och det verkar uppskattas. (Även om jag kvalitetsmässigt föredrar att fota med en av de digitala systemkameror som vi har så har jag nog tagit fler kort med mobilen än med den riktiga kameran sedan den kom i min ägo.)

Det är dock inte främst mobilen som gör att jag får skärmnoja. Jag sitter nämligen inte med den och surfar alls mycket. Jag stänger av wifin/internet till den när jag går ut och jag tycker fortfarande att det är mycket mer bekvämt att surfa på datorn. Kanske är det mest för att jag inte fattar riktigt hur det funkar på telefonen än? (Men: vill jag veta?) Så jag känner mig inte alls beroende, som jag nästan var rädd att bli.

Det är nämligen främst mina datorvanor som oroar mig. Innan jag fick en bebis att förhålla mig till så surfade jag under en ganska stor del av min fritid. Kollade runt, ni vet. (Inte på sociala medier förutom några bloggar, eftersom jag inte är medlem i något.) Nu när lille vännen gärna ligger i min famn och myser så har jag börjat kolla i ganska stora mängder på svtplay. Vissa dagar har det blivit ca 4 timmar när jag varit ensam hemma och ännu en eller två timmar tillsammans med barnets far. Det är bekvämt eftersom man kan amma, eller bara hålla i barnet, och sitta passiv och glo samtidigt som man blir underhållen. Men gör detta att jag svarar senare på barnets signaler? Blir vi segare i våra reaktioner mot honom? Vad gör det i så fall med vår relation till honom? Vad visar vi?

Samtidigt: Är det superviktigt att svara på minsta gny direkt? Händer det så mycket om det tar 1-3 sekunder och inte 0,5? Är det skadligt? Ska jag ha dåligt samvete?

Vare sig det är skadligt eller ej så tror jag att var och en måste fundera på hur man vill leva och ha sin vardag. Vissa dagar känner jag verkligen att det blivit för mycket dataskärm och då brukar det kompenseras av att jag nästa dag inte sätter på datorn förrän framåt kvällen. Då går jag ut och gör något annat. Det känns bättre. Samtidigt tänker jag att jag inte ska ställa för höga krav på mig heller. Vissa dagar är det skitväder och jag har ingen energi. Då kan det få duga att sitta och mysa i soffan och kolla på någon fin serie som får en att bli lite glad. Jag försummar ju på intet sätt min sons behov - han får allt han behöver så som mat, värme, uppmärksamhet, omtanke, bytta blöjor, tröst och närhet (och han ligger alltid vänd från skärmen så att han inte ser något). Därför antar jag att det inte är så farligt. Men det tåls att reflektera över då och då tror jag, så att man inte hamnar i ett beteende som man inte vill ha.

Hur tänker och gör ni med skärmar (och barn)? Dela gärna med er av era erfarenheter till mig!

torsdag 24 november 2016

Denna dag, ett liv.


Ibland tänker jag på varje dag som ett liv eftersom varje dag är unik och annorlunda på något sätt från de andra dagarna. Varje dag innehåller också så många olika händelser, aktiviteter, sinnesstämningar och humör. Även om vissa dagar såklart är mer händelserika än andra.

Den här dagen var åtminstone ganska händelserik och skiftande. Den började för mig kvart i tio med att jag gick upp och ammade bebisen. Han åt duktigt men nöjde sig inte med bara 40 ml tillägg efter amningen (vi ger alltid ersättning i flaska efter varje mål) utan fick sedan 40 ml till av pappan. Innan amningen gjorde jag en plan för tilläggsavvänjning fram till jul. Kanske skulle det gå att minska ner till 30 ml nu och sedan till 20 om ungefär tio dagar och sedan kanske ta bort det helt några dagar innan vår julresa? Jag ska prata med BVC. Min kropp har redan nu ställt om från 55 ml tillägg till 40 ml så det borde fungera. Det skulle nämligen vara skönt att slippa fixa med nappflaska vid varje mål, men ändå vara flexibel och ge ibland om han inte blir nöjd på bara amning.

För att återgå till dagen: Efter att alla hade ätit frukost gick vi ut på en promenad i det vackra vinterljuset. Solen sken och även om våra skuggor var minst tio meter långa så var det härligt att komma ut och se solen i ögonen. Vi promenerade i en timme ungefär och var bland annat förbi ett fågelmatarställe där det var gott om fåglar och även några ekorrar. Fint!

Väl hemma ammade jag, åt lunch och sedan åkte M iväg och köpte lite mat, bland annat. Bebisen och jag var hemma och tog det lugnt och jag lyckades till och med duscha när han hade somnat. Direkt när min sambo kom hem så åkte jag ner på stan på min första utflykt ensam sedan vi blev utskrivna från sjukhuset. Det kändes härligt!

Det känns som att vara singel och inte ha barn! utbrast jag när jag satt med min kollega och käkade sushi. Det kändes skönt och glatt men samtidigt kollade jag av mobilen då och då så att ingen hade ringt och när jag väl satt på bussen hem så tänkte jag att det är väldigt skönt att jag har dem: barnet och mannen.

Väl hemma undrade jag om min son saknat sin mamma. Han har sovit nästan hela tiden, sa pappan. Detta var ju i det hela bra: han är lugn med sin pappa även när inte jag är med. Samtidigt  ville jag nästan att han skulle ha saknat mig, lite lagom i alla fall, eftersom jag hade saknat honom, men det kommer väl med åldern och då kanske det inte känns som en bra grej ens. Det är väl dubbelt.

Jag ammade igen, pratade i telefon med mina föräldrar, ammade än en gång och nu ska vi försöka natta det lilla livet. Jag läste förresten i en kommentar hos CasaAnnika om att lägga barnet kl 21 från 6 månaders ålder. Det låter skönt och hållbart. Även detta ska jag ta upp med BVC.

Nåja, detta var en dag ur mitt liv just nu. En bra dag med solig promenad och trevligt kvällshäng på stan. God natt, världen! Sov så gott!

onsdag 23 november 2016

Minimalistiskt liv på IVA


Mina första dygn som mamma spenderade jag på intesivvårdsavdelningens uppvak. Jag låg ensam i en sal som jag hade tjatat mig till eftersom jag inte stod ut med alla olika patienters pipande droppmaskiner och övervakningsskärmar. Det var min räddning att jag fick ligga själv i en sal!

Självklart var det segt och kändes tråkigt att ligga där men jag insåg samtidigt att det enda man behöver när man mår riktigt kasst efter en förlossning är en sjukhusskjorta, sjukhusets nättrosor och en binda (och kateter med tillhörande påse). Ingen mobil. Ingen bok. Ingen kam. Ingen stickning. Ingenting. Sköterskorna tog hand om mig så bra och läkarna kom in ibland och talade sitt egna språk.

Så där kunde jag ligga, ensam med min övervakningsskärm där jag kunde se blodtryck, puls, syresättning och andning. Det sistnämnda var det enda jag kunde kontrollera med viljan, vilket jag gjorde ibland bara för att se hur kurvan blev. Så lite underhållning behövde jag. 

Vi hade packat en BB-väska ganska långt innan, en kväll när jag fått regelbundna sammandragningar, men den behövdes egentligen inte. Bebisen var för liten för de minsta kläderna vi packat ner så han fick låna kläder av neonatalavdelningen. Storlek 44 började han med. Sanningen var dock att han var för varm för att ha kläder på sig så han låg ofta i sin bädd enbart klädd i blöja.

Det jag insåg där på IVA var alltså att när man mår som sämst behöver man inte så många materiella ting för att klara sig. Det viktigaste är att man får rätt vård och att någon kommer när man trycker på sin larmknapp. Vården i mitt fall bestod av övervakning, provtagningar och mediciner. Sedan fick jag också hjälp att mobilisera mig (dvs röra mig från ryggläge till att sitta, stå och gå) och att sköta min hygien. Jag såg mig inte i en spegel på flera dagar och jag duschade först åtta dagar efter att jag kommit in! Vilken underbar känsla! Jag sa till undersköterskan som hjälpt mig till duschen (en promenad på max 4 meter) att jag skulle sitta ett tag och låtsas att jag var på spa. För det var så det kändes! 

Än en gång kunde jag verkligen känna tacksamhet till det svenska systemet. Tacksamhet för att vi betalar skatt så att de som behöver det, när de behöver det, får vad de behöver. Tacksamhet för att vårdpersonalen, trots eventuellt hög arbetsbelastning, fick mig att känna mig viktig de stunder de var inne hos mig. De lyssnade på mitt prat och baddade av min svettiga rygg. De serverade mig mat och de skrattade åt mina skämt. De bytte min binda! Tack för allt ni gjorde för mig! Det var guld värt!

tisdag 22 november 2016

Är det här en bebisblogg?

Är det en bebisblogg du skriver, eller? frågade syrran igår när jag berättade att jag börjat blogga igen. Som svar fick hon fniss och ett nej, fast två av tre inlägg hittills är bebisrelaterade, la jag till.

Du har nog lärarabstinens, sa hon sedan. Textabstinens, sa jag. Jag gillar att jobba med texter, vilket är vad jag mestadels gör i mitt arbete som lärare. Det var därför mamma fick ungefär 20 kommentarer i brevet hon skickade till mig för granskning, trots att det var ganska bra från början. 

Det är klart att bloggen kommer handla om bebislivet. Det är nog bara för mig att inse och låta bli att skämmas för. Jag har tänkt skriva om sådant jag tänker på nämligen. Och just nu tänker jag ganska mycket på bebisar, eftersom vi har fått en. På bilden ser du honom sova med huvudet på en kudde vars örngott kommer från min farmor och med en filt över sig som hans egna farmor har stickat. Farmor och farmor. Det känns fint. De är lite lika faktiskt, fastän min tyvärr är död. 

Att skriva här kan, för mig, bli ett sätt att tänka och ett sätt att sedan minnas. Jag har sedan i början av graviditeten skrivit en slags analog blogg i en kalender som har en sida per dag. Nästan alla dagar skrev jag något om vad vi gjort och hur det kändes att vara gravid. Den är bara till min son. Kanske får han den när han blir myndig eller vid något annat passande tillfälle. Jag hoppas att han kommer tycka det är roligt att läsa den - för det har varit fint att skriva den för mig. 

På samma sätt hoppas jag såklart att någon eller några tycker det är roligt att läsa här. Men mest skriver jag för att det är roligt för mig, för att jag vill hålla på med texter, för att jag vill dela med mig och för att det är fint att ha vänner och kontakter på nätet.

Därför vill jag härmed hälsa alla välkomna att läsa, kommentera och dela tankar med mig!

måndag 21 november 2016

Blöjorna


Alla dessa idéer om föräldraskapet och bebislivet! En av de idéer jag hade innan bebisen kom var att endast använda tygblöjor. Jag undersökte lite, frågade folk, och köpte hem. 18 tygblöjor (prefold) och två blöjbyxor för nyfödd. Vi köpte också ett paket med engångsblöjor och jag var helt övertygad om att det var det enda paketet som vi någonsin skulle köpa.

Men så föddes lille parveln. Ganska mycket för tidigt. Och där och då på sjukhuset var det enda viktiga att liksom överleva och göra saker och ting så smidigt som möjligt. Så vi använde självklart de engångsblöjor som neonatalavdelningen tillhandahöll gratis. De har en bra funktion, de där blöjorna: man ser nämligen när de är blöta genom att en rand på blöjan byter färg. Fränt! En annan funktion som engångsblöjor har är superabsorbenter. De absorberar tydligen 30 gånger sin egen vikt, vilket gör att de inte börjar läcka även om bebisen kissat i dem i lite för många timmar. Bekvämt, måste jag säga, men kanske inte så bra. 

Sedan kom vi hem och köpte på oss fler av de engångsblöjor vi redan vant oss vid. Efter några dagar började jag dock använda tygblöjorna ibland. Tyvärr läcker de om man har dem på för länge, och eftersom det är svårt att se på bebisen när den kissar så är det också svårt att veta när blöjan är så blöt att den kommer börja läcka. Blöjorna var också lite svåra att få på till en början. Just det underlättades dock av att jag efter ett tag köpte en snappi. Efter ett tag testade jag även en annan sorts tygblöjor (2in1) men de läckte en kväll ganska mycket så jag ska vänta med dem tills han blir lite större. 

Min filosofi just nu, 12 veckor in i föräldraskapet, ser ut som så att jag använder någon eller några tygblöjor per dag, särskilt när jag tror att han inte ska bajsa på ett tag. Sedan tvättar jag dem efter ca 3 dagar, tillsammans med annan vittvätt, och så använder vi engångsblöjor däremellan. Det blir ca 4-8 blöjor per tvätt, och jag tänker att det är alltid något. 

Anledningarna till att jag vill använda tygblöjor är främst miljön (sopberget engångsblöjorna orsakar!) men även att jag tror att det är lättare att sluta med blöjor om barnet känner att det blir blött när han eller hon kissar. Jag tycker att det är galet att barn har blöja högt upp i åldrarna när de  egentligen borde kunna gå på potta eller toa. Men vad vet jag? Mitt barn är ju ännu så litet och kanske står jag där helt plötsligt med en tre och ett halvt-åring som vägrar bajsa på toan. Så jag ska inte säga för mycket om exakt hur vi ska göra. Samtidigt tror jag att man kommer långt med en god intention och lite pepp från andra. 

Pepp från andra är nog just det jag behöver för att fortsätta och kanske även utöka tygblöjeäventyret. Det bästa hade nog varit en kompis i riktiga livet (IRL) att träffas och snacka tygblöjor med, även om folk på internet kan räcka bra de också. 

Slutligen undrar jag: Hur gjorde du? Eller hur vill du göra om du får barn? Tygblöjor eller engångsblöjor? Är det viktigt för dig eller är det viktigaste att det är bekvämt och enkelt?

söndag 20 november 2016

Var ska vi bo?

Essensen av den norrländska drömmen.

Livsval. Ett av de största, förutom sysselsättning och familj, är nog bostadsort. När jag var liten och bodde i en förort till Göteborg var min högsta dröm att bo i Norrland, eftersom jag tyckte det verkade så romantiskt och härligt. Senare växte även en dröm om att bo i Spanien fram. Och visst är jag tacksam att jag följt mina drömmar och bott i både Spanien och Norrland i två omgångar.

Jag älskar Spanien för dess människor, klimat och sociala liv. Jag älskar Norrland för dess lugn, befolkning och natur. Det känns som om ingenting farligt kan hända i Norrland och jag andas alltid ut av lättnad när jag kommer hem igen efter en resa. Men att det aldrig är dåligt väder i Spanien är lika osant som ingenting farligt kan hända i Norrland. Jag har nog aldrig frusit så mycket som under vintern i södra Spanien utan centralvärme. Och visst sker det hemska saker här i norra Sverige ibland, men det har som tur är inte drabbat mig än. Peppar, peppar!

Så nu sitter jag här i norra Norrlands största stad med min spanske sambo och vårt gemensamma lilla barn och funderar: ska vi bo kvar eller ska vi flytta?

Tankeprocessen har pågått ett tag, även innan barnet blev till. När vi får barn så flyttar vi, har jag tänkt. Gör vi? Nu har vi fått barn och än har vi inte flyttat. Om ett år kanske? Eller ännu ett år? Innan han börjar på förskolan? Innan han börjar i förskoleklass? Innan ettan? Eller aldrig?

Beslutet kommer att mogna fram, säger vissa. Den som inte vågar kan inte vinna, tänker jag. Jag vågade flytta till två olika orter i Spanien och jag vågade mig hit. Men vågar jag mig hem? För det är Göteborg som är alternativet, inte Spanien.

Varför inte Spanien? kan man fråga sig. Ja, klimatet är ju underbart, när det inte är för varmt och när det inte är för fuktigt, rått och kallt. Folket är fint, särskilt min spanska svärfamilj och de vänner jag skaffat mig under åren. Det sociala livet långt in på natten är härligt och att man kan prata med vem som helst på gatan utan att anses konstig passar mig perfekt. Men: att ha barn i Spanien är långt ifrån lika bekvämt som att ha barn här. Följande bekvämligheter existerar inte: fritids, vab, 480 föräldraledighetsdagar, barnbidrag tills barnet börjar i gymnasiet. Vad som finns är: förskola och skola som stänger en viss tid, så att alla barn måste gå hem samtidigt oavsett föräldrarnas arbetstider, 16 föräldraledighetsveckor där mamman tar alla i vanliga fall och 3 års barnbidrag. Alltid något! Dessutom är lönerna betydligt lägre. En kvinna jag känner som arbetar som någon slags administratör i kommunen tjänar 900 euro i månaden. En man jag känner som arbetade i jordbruket tjänade 35 euro per dag och var då tvungen att arbeta 7 timmar, 7 dagar i veckan med 15 minuters rast. Fackföreningarna har inte alls samma makt som i Sverige och man är mycket mer utlämnad till arbetsgivarnas välvilja. Därför vill jag inte bo i Spanien. Det enda alternativet skulle vara att jag fortsätter att arbeta för min nuvarande svenska arbetsgivare på distans, med svensk lön, och att min man får något liknande jobb som han har nu, fast där. Det hade kanske fungerat. Vi får se om vi testar det någon gång.

Funderingarna handlar alltså mest om Göteborg eller Umeå. Bo kvar eller flytta? Och än har vi inte kommit fram till något. Om vi tillslut bara tröttnar på att fundera och bestämmer oss eller om det mognar fram återstår att se. Även om jag ibland kan bli lite avundsjuk på till exempel min syster som aldrig flyttat från Göteborg utan endast bytt stadsdel, och som därmed inte måste bestämma sig för att bo kvar eller flytta hem, så ångrar jag inte de val jag har gjort i livet. Det har varit fantastiskt och berikande att få bo i ett annat land och även i en annan landsända. Jag har lärt mig mycket av det som jag aldrig skulle lärt mig om jag bara bott kvar.

Sist jag bodde i Göteborg tänkte jag att den staden alltid skulle kunna kännas som hemma för mig. Och kanske är det så. Just nu bor vi i alla fall kvar här i Norrland och vad som händer sedan det får framtiden utvisa!

lördag 19 november 2016

Insinuerade goda råd till nybliven mor


Gårdagen inleddes med en kopp varm choklad med kanel och kardemumma i skenet av levande ljus. Man gör vad man kan för att lätta upp stämningen en kulen novembermorgon.

Jag hade vaknat med en stark känsla av att vi behövde hitta på något, bebisen och jag. Därför tog jag honom i vagnen och begav mig till grannstadsdelen där de har en öppen förskola som enligt annonsering på kommunens hemsida denna dag skulle hälsa barn och föräldrar välkomna till sina nya lokaler. Det var faktiskt uppfriskande med en promenad, trots det gråkalla vädret.

Väl där möttes vi av ett TV-team, som dock hade avslutat sin inspelning. En kvinna som arbetade på själva öppna förskolan kom och hälsade och visade oss runt. Mitt barn, som ännu bara är 11 veckor, och ännu färre om man räknar med att han är för tidigt född, tittade sig storögt omkring och undrade nog var vi var.

Det var som en förskolegård, fylld med barn och föräldrar - fast inomhus! Säkert hundra personer vistades i lokalerna samtidigt, som förutom kapprum bestod av ateljé, lekrum, matrum och rörelserum. Någonstans skulle det även, enligt uppgift, finnas skötbord. Efter husesynen satte jag mig i en soffa bredvid en ammande mamma vars dotter fötts två veckor innan jag själv la mig på operationsbordet. Vi började prata. Konversationen inleddes med att fråga om barnens ålder. "Jaha, då måste din vara född i mitten av augusti då," konstaterade jag.

Efter en stund visade min lille pojke ett svagt missnöje och jag började räkna högt på fingrarna hur länge sedan det var han åt. Varpå den ammande modern tillkännagav att hon minsann låter dottern amma fritt (utan att säga just minsann). Hon fortsatte att berätta hur konstigt hon tyckte det verkar att hålla på att räkna timmar och att barnen bara ska äta just var tredje timme. "Ibland befinner hon sig i en tillväxtperiod och behöver äta oftare, kanske varje timme, och då får hon det." Efter en stund kände jag att jag behövde rädda mitt eget anseende och sa att jag också låter min bebis äta när han vill. Sedan gick jag och hämtade nappen.

Att jag överhuvudtaget räknade efter handlade endast om att jag ville göra en bättre gissning om min sons behov. Vill han ha mat? Vill han ha nappen? Jag är nybörjare, för tusan! Själv hade hon ju redan två barn och kände sig troligtvis mer trygg i hur hon gör och vad alla olika signaler betyder. Vad vet jag?

Den ammande mamman slutade amma och rapade sitt barn som bara log och log och log, strålande! Och sedan gick hon. Skönt.

När jag efter någon timme till, med matning och socialisering med andra föräldrar, gick av bussen hemma så var det många tankar som snurrade. Jag gick längs grusvägen och funderade på vad folk hade sagt och förmedlat. Det kändes som om jag blivit utsatt för mina första insinuerade goda råd på ett ställe där massor av föräldrar samlas, umgås och kollar in varandra. Det hade varit trevligt men galet mycket folk, men just där på grusvägen kändes det mest som om det hade varit jobbigt. Bussföraren hade jag också pratat med (eftersom vi känner varandra lite) och hon tyckte att det var tidigt att gå på öppen förskola med en sån liten parvel. Detta fanns också i mitt huvud. Hade jag gjort fel på något sätt som ens gick dit?

Men så kom en fågel flygande. Och jag stannade upp. Jag sa högt till mig själv: "Skit i det!" och lät fågeln ta alla andras åsikter och flyga iväg med dem. Tack fågeln! Jag måste göra som det passar mig och min son bäst, och mitt sätt med honom måste jag hitta själv. Och går jag dit igen och kanske har honom i min bärsele av annat märke än det mest populära, så får jag stå för det. Den är i alla fall begagnad!