fredag 27 januari 2017

Ni seglar på andra hav nu


En stilla kväll i Västerbotten. Det var fem år sedan snart. Vi paddlade ut ett gäng till en liten ö. Det var ett så vackert böljande hav. En otrolig naturupplevelse.

Din bror satt i fören på min kanot. Vi paddlade tillsammans. Du var kvar på lägergården. Säkert trött efter dagen, klockan var över tio.

Några år senare föder du en son. Jag får veta det av min syster som är din vän på sociala media. Nio månader efter det har även jag fött en son och av en händelse möts vi utanför sjukhuset. Min man och jag är där för att vår son är inlagd. Du är där för att ta emot de sista strålningsbehandlingarna. Du mår bättre nu, säger du. Det kommer att bli bra. Du ser pigg och frisk ut, om än med väldigt kort hår.

Några dagar efter det möts vi igen. Den här gången nedanför en trapp. Du är påväg till din behandling och jag är påväg till min bebis. Du ger mig några fina och goda råd kring amning. Du berättar att du ammade i en månad, innan cancerbeskedet kom. Och att det gick bra ändå. Du berättar om hur man kan låta barnet släppa taget om bröstet för att ta det igen, för att få ett bättre tag. Du tycker inte det ska vara så mycket prestige i amning. Att jag ska ta det lugnt. Du ler. Du lever. Du är fin.

I förrgår fick vi en aning. En aning om att du inte alls är frisk nu, att du kanske inte ens finns här mer, på vår jord och i vår verklighet. Idag fick vi det bekräftat. Din bror, han i kanoten, sa det. Det är svårt att förstå, hemskt att tänka på. Det gör ont. Det som gör mest ont är tanken på att din son inte kommer få vila i dina armar mer, att han inte kommer växa upp med dig. Ett år fick ni. Jag hoppas innerligt att det var ett fint år, trots allt.

Du seglar på ett annat hav nu. Jag hoppas att det är ett fint hav. Och att du har det bra.

För bara några veckor sedan fick jag ett liknande besked. Den här gången genom en googling. En man jag kände (läs: hade en relation med) för flera år sedan hade hittats död i sitt hem. För nästan två år sedan. Jag som levt med bilden av att han äntligen hade det bra och gjorde något bra med sitt liv, fick plötsligt veta att han inte finns längre. Att han, av misstag, orsakat sin egna död. Det var längesedan vi pratade. Jag hade inte ringt honom om han hade levt. Men jag blir ändå tom av att läsa att han inte finns mer. Efter några dagar ringde jag till mannen som skrivit minnesordet som gjorde att jag förstod att han är död. Det var en fin man. Han berättade att min vän hade haft det bra, i flera år, med sina fjällkor på sin gård. Men nu. Nu seglar även du på ett annat hav. Jag hoppas att det är ett härligt hav. Att du har det roligt där.

Två unga människor. Liv och hopp. Bebis och fjällkor. Cancer och heroin.

Jag tänker på er. Jag minns er. Segla lugnt!

2 kommentarer:

  1. Det är mycket sorgliga besked just nu känner jag.. Vad hemskt för dina vänner. Kramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju det. Nu hoppas vi att det får vara nog med sådana besked på ett bra tag. Kram!

      Radera