lördag 18 februari 2017

Kroppen är kroppen är kroppen - sista delen av min förlossningsberättelse


Det ser ut som ett rymdskepp! sa jag till läkaren på intensivvårdsavdelningens uppvakningssal (UVA) när han satte artärkatetern. Han måste tyckt att jag var ganska borta, och det var jag säkert också. Jag minns ett starkt ljussken på min handled och smärta. Sedan var det klart, rymdraketen var på plats.

Det var egentligen till intensiven jag skulle flyttats men det var fullt där och eftersom jag kunde andas själv fick jag ligga på uppvakningsavdelningen. Jag hade ingen uppfattning om hur stor salen var men den kändes enormt stor. Jag frågade efter larmet, men nej det hade de inte. Det är bara att du ropar på oss om du vill något, sa de. Hur då? Vad ska jag ropa? Hallå? Tove vill ha hjälp? Nej, det kändes pinsamt på något sätt. Så där låg jag, höggravid och kissnödig, med en nyopererad äldre man bredvid mig som ojade sig hela natten för att han hade ont. Och en sköterska som med jämna mellanrum kom till honom och med gäll stämma undrade hur det var och om han hade ont. Det var alltså omöjligt för mig att sova.

Istället låg jag och fantiserade. Jag reste iväg i tanken. Var i vår gamla sommarstuga i Hälsingland med mitt barn och gick runt och visade allting. Varenda detalj i hela stugan ville jag visa. Så här är golvet här, här hänger en spegel, på den hänger nyckeln, här är det en hög tröskel och så vidare. Det var fint. Jag älskar det där huset.

På morgonen, kanske klockan nio, kom det några sköterskor, både män och kvinnor i min ålder ungefär och frågade hur jag mådde. Jag satt fast i sängen, kan man säga, med dropp på ena sidan och artärkateter och EKG-kablar på andra sidan. Efter att inte ha kissat på hela natten hade jag bara en önskan. Visst, det går bra, sa de och körde fram en stol med en potta i. Vi drar för lite här, sa de. Här kan du kissa. Ja, vad gör man? Jag är ju van, som många andra, att gå in på en toalett ensam och låsa dörren och kissa i fred. Här fanns inte det alternativet. Så jag kissade väl där då, inför alla, kändes det som. Nio deciliter blev det... Benen hade smalnat av nu, det mesta av min samlade vätska hade kommit ut.

Sedan kom förlossningsläkaren upp i kortskaftade gummistövlar och operationskläder. Klockan elva skulle det bli av: förlossningen. Han hade en annan mamma före mig. Anestesiläkaren kom och presenterade sig men gick snabbt igen när jag frågade efter "göteborgaren", en läkare jag träffat redan på BB någon vecka innan. En barnmorska och undersköterska kom och satte kateter. Efter en stund kom min man och massa personal och vi begav oss ner till förlossningens operationssal.

Jag bedövades i ryggen med spinalbedövning och tvättades ren. De hängde upp skynket och gav den blivande pappan order att sitta ner så att han inte skulle svimma. Sedan var det bara skära och plocka ut. Jag låg och tittade på klockan. Den var tio i tolv: Fin pojke framföds. Utskaffas med lätthet. Gnyr och försöker skrika vid partus.

Barnmorskan höll upp honom framför mig. Jag frågade efter könet och hon vecklade upp de varma handdukarna så att jag själv kunde se. En pojke. Fint. Det var ju vad jag trodde! Efter två sekunder var de ute. Två. Och pappan skulle följa med barnet. Han har nog aldrig varit så förvirrad som då. Inte en enda bild tog han, förrän barnet var rent och torrt och låg i sin bädd på neonatalavdelningen.

Jag syddes ihop och göteborgaren skojade med mig. Jag rullades upp till UVA igen. Jag fattade ingenting.

Du får ringa någon om du vill, sa personalen på uppvaket och gav mig en telefon. Jaha. Vem då? Det enda numret jag kunde i huvudet var till min pappa så jag ringde honom och konstaterade att han hade blivit morfar och att det blev en pojke. Den nyblivne morfarn grät men jag fattade fortfarande ingenting. Jag fick någon slags fruktsoppa att dricka och ett mariekex.

Så där låg jag och vickade med fötterna och tittade ut mot helikopterplattan. Det var många patienter på salen och allas droppmaskiner och övervakningsskärmar pep i otakt. Jag höll på att bli galen. Ta mig härifrån, bad jag. Jag klarar inte av detta! Min sköterska, en ängel, tog mig på allvar och ordnade en plats i en tom sal. Där låg jag sedan i flera dagar.

Ett dygn senare kom min bebis upp med en sköterska. Han var så liten, så liten. Hur håller man i en sån? Han hade också övervakning och en lindad hand. Lille bebisen. Är han verkligen min? Sakta började jag förstå. Att jag inte var gravid längre kunde jag ju se men hade verkligen jag fött ett barn? Det kom olägligt nog in massa personal, ronden. De pratade om olika saker men jag drog bara upp lakanet över bebisen och sa till honom att inte lyssna på dem. Jag förstod ingenting av vad de sa. Det var ju jag och bebisen nu, men så skulle alla komma och störa? Så onödigt! Han var hos mig i kanske en halvtimma. Sedan var de tvungna att återvända till Barn 4. Ensam blev jag kvar.

Och där låg jag i några dagar, till lördagen, och kände mig isolerad från resten av världen. Lite i taget fick jag lära mig att sitta upp, resa mig upp och gå. Droppen plockades bort. Jag började äta mat. Under mitt barns första två dygn i världen träffades vi sammanlagt ungefär en timme uppdelat på två tillfällen. Det var hemskt. Och vid båda tillfällena var vi bevakade av personal. Ingen bebisbubbla kan byggas upp med så många blickar runt en. Det går bara inte.

Jag har skrivit det förr och jag står för det än: jag är tacksam till vården. Väldigt tacksam. Samtidigt är jag ledsen att det behöver vara så att mor och barn behöver vårdas på olika ställen när det blir komplikationer som den här. Det hade varit så mycket värt att få vara i samma rum. Som vården är uppbyggd nu är det omöjligt, men allt är ju påhittat. Allt går att ändra. Vissa nätter kommer en sorg över mig över att vår start behövde bli så här - på distans. Samtidigt var det fint att barnets pappa fick en nära relation med sin son. De fick mycket kontakt eftersom de satt mycket hud mot hud. Det var han som stod för all trygghet då. Det var han som lärde sig allt först: bära, byta blöja och tvätta. Och jag visste ju att jag skulle få "ta igen" all tid sedan, under min mammaledighet, och det gör jag verkligen. Men samtidigt: min målbild att få ha barnet nyfött på mitt bröst, att få snusa på honom först av alla och säga några väl valda ord. Så blev det inte. Så blev det inte och vi kan aldrig få den stunden tillbaka.

Av detta lär jag mig att ingenting blir som man tror, men det kan bli bra ändå. Till slut. Efter någon vecka var jag helt utskriven och en månad senare fick vi åka hem. Det var skönaste känslan. Äntligen fick barnet bli vårt på riktigt! Vi fick göra allt och som vi ville utan att någon skulle titta eller tycka. Rymdraketen på handleden var borta och en ny tillvaro tog vid: den med vår lille son.

8 kommentarer:

  1. <3 Tove <3 sonen <3 Anna <3

    SvaraRadera
  2. Vilken stark berättelse!
    Tack för att du delar med dig.
    Min situation var enklare än din, och jag fick vara i samma rum som barnet, men aldrig ensam med henne. Jag kan också känna en sorg över den där första tiden. Men samma här, pappan fick en fin kontakt med en gång med flickan. Det dröjde för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag läste din förlossningsberättelse på nytt häromdagen och ni verkar också ha haft det tufft. Mest arg blir jag över att de inte hjälpte dig att lära dig och Disa att amma! En bekant till mig har nyss fått barn i Spanien och det verkade faktiskt som om personalen på det BB där hon låg hjälpte henne med amningen och den kom igång efter några dagar.

      Radera
  3. Tack för din berättelse. Den berör mig mycket då jag också hade en komplicerad förlossning och eftervård. Jag kan också känna mig ledsen över det som inte blev. Jag hade så gärna fått upp barnet på bröstet efter kejsarsnittet eller sett det med direkten men barnmorskan sprang ut med barnet till barnrummet så jag såg inte barnet förrän på neo. Kommer så väl ihåg att ligga där ensam och dricka fruktjuicen på uppvaket och försöka vifta med tårna och samtidigt höra en kvinna som tillsammans med sin man beundrade sin nyfödda son på andra sidan skynket. Kontrasterna blev så tydliga.
    I mitt fall slapp jag intensiven utan låg på special-bb medan barnet låg på neo-intensiven. Att ligga och höra andras barn skrika under nätterna medan mitt barn låg uppkopplad några våningar ner var tufft. Jag såg tyvärr heller inte mitt barn så mycket de första dagarna då jag var mycket svag och behövde dropp plus att det togs prover etc.
    Jag upplevde neotiden som tuff då jag var svag och rullstolsbunden hela neotiden (fem veckor). Jag upplevde det också som tufft att hamna så mycket efter min sambo i skötandet av barnet. Han hade ju koll på allt som skulle göras (sondning, mediciner, blöjbyte, tvätt mm) och hade kunnat prata med läkarna. Det tog mig över en vecka att fysiskt orka lyfta barnet (och då var hon ju inte så tung pga född i vecka 30).
    Både jag och min sambo blev dessutom väldigt stressade av neomiljön. Alla sladdarna och larmen som lät hela tiden och att aldrig veta om det var ens eget barn som slutade andas eller fick hjärtrusningar etc. Det blev betydligt enklare när lilltjejen fick flytta ut från intensiven och vi fick ett familjerum.
    Jag kan känna mig mycket kritisk till hur dåligt samarbetet är mellan neo och BB/gyn framförallt när mamman mår fysiskt dåligt. Jag upplevde det som att personalen på neo förväntade sig att jag skulle hämta mig på någon vecka och när det inte skedde så blev de så handfallna. Eftersom vi hade barn sedan tidigare så behövde ju min sambo vara hemma med henne också vilket gjorde att jag ofta var själv framförallt på nätterna.
    Än en gång tack för din berättelse /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anna! Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Det verkar fruktansvärt att ligga i samma sal som folk som har barnet hos sig. Det hade jag aldrig stått ut med! Jag fick ju iaf ligga för mig själv och vila upp mig. Jag var ensam i min sal hela tiden onsdag - lördag. Det var superskönt. Jag var så slut! Samtidigt hade det varit fint om barnet och pappan kunnat vara hos mig och att vi haft någon sköterska som kunnat ha koll både på mig och barnet, eller så.

      Jag upplevde det också som om neopersonalen hade dålig kunskap om havandeskapsförgiftning eller att mamman kunde må dåligt, även om det ganska ofta måste vara en orsak till att barn hamnar hos dem. Jag blev superstressad när en sköterska ville göra upp schema med oss, att vi skulle vara där vid varje matning. Jag skulle amningsträna var tredje timma. Det var svårt för mig att säga nej till vårdpersonalen, märkte jag.

      Och ja - miljön gjorde även oss stressade. Det var superjobbigt psykiskt att vara där. Bara det att dela kök med andra föräldrar vars barn också var pyttesmå var påfrestande! Och att personalen byttes ut hela tiden och att personalen sa olika saker hela tiden om hur vi skulle göra. Ja, det var fruktansvärt jobbigt faktiskt!

      Tack för att du kommenterade!

      Radera
  4. Låter redigt otäckt ändå. Man tänker och hoppas ju att vården vet vad de sysslar med, men att du knappt fick träffa ditt barn i början? Låter som dåligt patientbemötande.
    Skönt att det gick bra till slut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, de vet nog vad de sysslar med. Men som det är uppbyggt nu på sjukhuset här så kan inte mamma och barn vårdas tillsammans om mamman är så dålig som jag var. Går det hela normalt till så bor ju båda på BB i ca 2 dygn innan hemgång. Jag tjatade och tjatade och fick träffa mitt barn 1 gång per dygn när jag låg på IVA. Har jag för mig...

      Radera