tisdag 12 september 2017

Ekonomin är förstås inte allt


Ens lön och hur mycket den höjs i den årliga revisionen är förstås inte allt, men ändå blev jag besviken och ledsen när jag insåg att jag antagligen ligger bland de som fått minst lönehöjning i år. Jag vet inte varför och gick direkt, efter en ynka sekund, till fackets lokala representant och bad henne förhandla åt mig. Nu under kvällen har jag tänkt och funderat, samtidigt som jag har försökt vara närvarande med mitt älskade barn. Kan det vara för att jag varit föräldraledig? Kan det vara för att samtalet när man skulle prata om vad man presterat under året inte "gick så bra" på grund av att jag och han jag pratade med inte kände varandra nästan alls? Kan det vara för att jag redan har en hög lön jämfört med andra på jobbet? Kan det vara för att jag är ung? För att jag är tjej? För att jag inte jobbat mer än en månad efter det att jag fick min tillsvidaretjänst, trots att det gått ett år och elva dagar? Jag har ingen aning. Kanske får jag klarhet, kanske inte. Frustrerande, nedslående och energikrävande är det i alla fall att få svart på vitt i en siffra att mer än så här vill vi inte ge dig i löneökning. Mer än så här är det inte värt. Jag funderar på att skriva någonting till någon imorgon. Det kan nog bli bra. Nu släpper jag det.

Hem gick jag, från bussen. Jag försökte förbereda mig mentalt inför kvällen. Jag skulle vara ensam med G eftersom M skulle på sin målarkurs. Första gången för terminen och han har verkligen räknat ned! Självklart vill jag ju unna honom denna tid för sig själv och sitt skapande, särskilt nu när han är hemma hela dagarna med vår son. Jag vet ju hur det är. Jag minns. Samtidigt undrade jag hur jag skulle orka, efter alla känslostormar idag på jobbet kring lönen (som jag ju skulle släppa) och annat som kom upp. Hur skulle jag orka? Jag packade ner G i vagnen och begav mig ut. Gick i skogen på min vanliga väg, till mitt vanliga mål. Tittade mig omkring och gick hem. G nöjd i vagnen. Han klappade i händerna och tittade runt, pratade en del på sitt eget hemliga språk. 

Jag tycker att det är jobbigt att bli bedömd, men av mitt barn blir jag inte det. Han ser mig bara för den mamma jag är och han litar på mig. Han kommer till mig, han sträcker sig efter mig. Han vill mig väl och han vet att jag vill honom väl, välast av alla. Han är genuint glad och genuint ledsen. Han spelar inga spel och han kan ännu inte ljuga. Han försöker inte få oss till något annat än att ta upp honom och ge honom kärlek, närhet, mat, lugn, bus, lek, ny blöja, rutiner och litteratur. Han accepterar och älskar oss precis som vi är, som ingen annan gör! Och därför är det omöjligt att inte ge exakt den kärleken, om inte mer, tillbaka. Jag tror att det är grunden, det viktigaste. Hur stressad, irriterad och till och med arg man än kan bli ibland, så tror jag att det allra, allra viktigaste är att ofta, aldrig tillräckligt ofta, visa barnen hur mycket man älskar dem. Att berätta för dem att jag kommer och hämtar dig när du behöver det, jag finns här, jag kommer att älska dig vad du än gör. Men ta hand om dig, lille pys! Hitta inte på allt för allvarliga hyss, är du snäll! Men ändå: jag kommer alltid att älska dig. 

Så vad är viktigt i livet? Det är där tankarna landar där ute i skogen och här hemma i soffan medan vi läser Max lampa. Vad är viktigt på riktigt? Lönen? Lönerevisionen? Hälsan? Välmåendet? Familjen? Vännerna? Boendet? Ja, allt det där är såklart viktigt. Med högre lön kan man skaffa sig ett bättre boende och man har också tillgång till bättre hälsa, även om många hälsofrämjande aktiviteter är gratis eller lika billiga som att välja något sämre (nu tänker jag på mat och motion). Med pengar får man mer möjligheter i samhället som det ser ut idag, men det är klart: inte kommer jag att kunna spara till något gôrhäftigt boende bara för att jag får några hundra mer i löneökning än vad de meddelat nu! Inte kommer min hälsa att förbättras väsentligt! Kanske mitt självförtroende och arbetsglädje på jobbet, motivationen, men inte hela mitt liv. Mina lärarkollegor i Spanien tjänar ungefär 1700 euro i månaden. Jag fick uppgiften idag och jag hoppas det är efter skatt. Jag tjänar mer än så. Jag har en bättre situation på många sätt vad gäller mitt arbete, än vad de har. Men ändå. Lönen är viktig, men det viktigaste av allt är kärleken och att jag får ha min familj hos mig, att vi är tillräckligt friska, att vi har det bra. Det är det viktigaste. Punkt.

4 kommentarer:

  1. Det här med vad som är viktigt i livet är något som kan vara svårt att svara på. Vad är viktigast och var kan man få det? Jag har insett att man bara lever en gång och att jag inte pallar jobba på ett jobb där man går arbetslös i tre månader och sen bara jobbar halvtid, så jag har sagt upp mig från mitt jobb här i Spanien. Även om jag hade det bättre än många andra, och dessutom har turen att leva med någon som tjänar mer än genomsnittet, men inte ens i närheten av vad han skulle kunna tjäna i Sverige. Även om lönen inte är allt så stör det mig att möjligheterna är så få här i södra Spanien, så jag ska åka till Sverige ett tag och göra praktik, se hur saker funkar där och om jag kan tänka mig att bo där igen. Man har ju som sagt bara ett liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arbetsmarknaden i Spanien är skitsvår, vad jag har förstått. De som har fast jobb eller är funcionarios verkar ha det okej så länge de har en fast plats att jobba från, men att nå dit verkar hemskt! (Åka runt och jobba i hela Andalusien innan man får fast jobb som lärare på den skola man vill.)

      Hur gör ni nu? Följer Andrés med? Vad skulle det innebära för honom? När man är från två olika länder måste den ena eller båda till slut flytta ifrån sitt land för att man ska kunna vara tillsammans. Vi valde Sverige. Men det är inte lätt att vara invandrare i Sverige, trots att man är från EU och trots att man har svensk sambo.

      Jag hoppas att ni kommer fram till något bra som passar er!

      Kram!

      Radera
  2. Simone, vad synd att du känner att du behöver åka tillbaka! Åker ni båda, eller hur gör ni?
    Arbetssituationen här känns hopplös. Har en kompis i Sverige som nyligen bytte jobb för att hon inye utvecklades tillräckligt på det gamla. Sådant finns ju inte på kartan här. Jag strävar efter att ha någon inkomst överhuvudtaget, och en stark önskan är att få pension när jag blir gammal, vilket känns svårt att uppnå. Men jag är lycklig. Har min lilla familj, vi mår bra, gör roliga saker och njuter av vardagslivet i Aracena.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Här har vi lyxen att byta jobb för att vi är lite missnöjda. Det är t ex stor lärarbrist så för lärarna är det relativt enkelt att hitta ett nytt jobb. Jag vill dock inget hellre än att arbeta kvar hos min arbetsgivare just nu. Om vi flyttar till Göteborg så är det en enorm trygghet att jag kan fortsätta jobba med det jag gör nu, distansundervisning. De har dessutom lovat mig en kontorsplats på orten!

      CasaAnnika: hur skulle du kunna göra för att höja din inkomst? Skulle du kunna arbeta som journalist i Spanien? Finns det inte nån lokal TV-kanal i Aracena som du skulle kunna arbeta för på något sätt? Det finns det i alla fall i Almonte: Televisión Doñana. hehe

      Radera