lördag 4 november 2017

Vattnet fortsätter ändå att rinna


Alla helgons dag och vi har en liten tradition. Vi åker till en kyrkogård och tänder ljus för våra döda. Anna, Mirre, Vibeke, Ingrid, mormor, morfar, farmor och farfar. Mattias. Jag tänder mitt ljus för er. Jag blir så ledsen att några av er fick dö så unga. Att ni inte riktigt fick leva klart.

Idag åkte vi till Backens kyrka. Den är så vacker. Vi promenerade först genom kyrkogården. Där låg många döda gubbar med samma namn som G. Även andra namn spanade vi in. Signar, Hjalmar, Ivar, Signe. Alla döda. Begravda i den kalla jorden. Det är där vi hamnar till sist, men ändå fortsätter vattnet rinna, tänkte jag när vi promenerade längs Umeälven. Vattnet flöt så stilla, virvlade sig. De mörka träden, den ljusa himlen, strandkanten, allt reflekterades i vattnets stilla rinnande.

Tiden går. Den fortsätter framåt. Obönhörligt. Och tur är väl det! Så mycket vackert vi får vara med om i livet. Gracias a la vida, que me ha dado tanto, bara det. Allt vi får skapa, uppleva och njuta av. Huvudfotingar vi målar, dikter vi skriver, resor vi gör, barn, vänner, samtal. Dans! Jag är glad åt mitt liv, och när jag blev gravid med G släppte nästan helt tankarna på döden. Då hamnade livet i fokus. Totalt. Och så är det väl fortfarande. Jag fokuserar på livet. Ändå kommer tankarna ibland, gärna mörka nätter.

En vän till mig och jag hade ett samtal i våras, när hennes morfar precis hade dött, om döden. Inte för att jag minns exakt vad vi sa, men efteråt släppte oron för döden ännu en gång. Det kändes lättare igen. När döden kommer behöver vi inte bry oss, inte stressa, inte oroa oss. Rätt gött ändå. Men inte tillräckligt gött för att inte fortsätta leva, inte på långa vägar! Ändå fann jag en frid efter vårt samtal. Så skönt!

Det var så vackert i Backens kyrka idag. Längst fram var det många tända ljus. Jag viskade namnen och bröt nästan ihop när jag tänkte på att just Anna dött så tidigt, ett år efter sin förlossning. Jag tänker på hur ledsen hennes man måste vara. Och på hoppet deras barn måste ge. Jag känner inte dem, men jag sänder dem en tanke då och då. Och Anna själv hälsade jag ju på i somras. Så märkligt att hon dog - hon som var så full av liv!

Ändå. Vattnet fortsätter att rinna. Solen går upp och solen går ner. Snön faller, snön smälter. Djuren går i ide och får ungar. Vi lever på bäst vi kan, mitt i vardagen. Vi försöker finna några ljusa stunder, mys och gos. Vi leker, vi lever. Vi sjunger, vi dansar. Vi försöker komma överens och vi älskar.

2 kommentarer:

  1. ♥️��Så vackert skrivet, som poesi. Och så sant. Kram, Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Jag hoppas du haft en fin Alla helgons dag.

      Radera