onsdag 19 februari 2020

Vardagen full fart framåt


Så tog vardagen vid. Kall och obönhörlig och samtidigt mysig i soffan. En våg av mail sköljde över mig när jag loggade in på jobbet i måndags. Det tog hela dagen att läsa igenom och svara på dem. En hel del hann jag rätta också och sedan var det dags att cykla hem genom beckmörkret. På bron en bil som körde om mig för nära. Hur tänker folk? Hur tänker jag? Varför cyklar jag? Ska jag behöva dö på kuppen? Bli påkörd? Nej! (Håll ut!)

Väl hemma satte jag och lille G en deg och strax efter det kom min holmevän Mala och lockade ut mig på en promenad i den piskande stormen. Hennes båt låg kvar som den skulle, ingen flodvåg hade slitit med den ut på havet som heter Skagerrak och ingen vind hade blåst ner den från sin ställning. Mantågsnätet var dock illa medfaret och gav båten en känsla av spökskepp, särskilt som det var så mörkt, och så blåsigt. Dånande.

Vi vände och gick tillbaka. Hem till henne. Pratade klart i hennes kök, men jag tog inte av mig skorna för snart skulle jag gå hem. Och när jag gjorde just det - gick hem, hade jag en rusig och upprymd känsla i hela kroppen.  Tänk vilken tur att jag vågade lita på min känsla att överallt, i varje avkrok, på varje holme, finns det vänner att få. Någon, någon, kommer jag hitta att bli vän med. Och tänk vilken tur att just hon, hon, bodde kvar (trots allt) och hade som en lucka att fylla i sitt umgänge (på grund av allt) just då förra vintern. Och vilken tur och vilken härlighet att jag fick fylla den.

Jag gick hem. Brödet bakades ut. Lille G hade somnat för länge sedan och degen hade jäst så fint, så fint i sin bunke. Sedan minns jag inte mer. Jag somnade väl.

Det blev tisdag och hela energin från måndagen var som bortblåst. Jag körde bil till förskolan och hämtade lite för sent, tydligen. Och tydligen var jag fel förälder också. Fröken trodde jag skulle hämta kl fyra och G trodde att det var papá och inte mamma som skulle hämta. Han blev helt utom sig och gick in igen och la sig på ett golv och grät. Pappa, pappa, papá! För att sedan: Kom, kom, jag vill komma. Och jag tog upp honom och tröstade. Frågade om han lekt med bilarna som låg där på golvet bredvid honom, pussade hans tårsalta kinder. Min lille vän, du måste vara trött.

Väl på kvällen när lillbarnet höll på att läggas och saker och ting undanplockade satte jag mig i soffan och försökte läsa ut Lifsens rot av Sara Lidman. När teet var slut i den stora muggen la jag mig ner i soffan, så skönt att läsa så liggandes i soffan och helt plötsligt bara somnade jag. M kom ut från läggningen och såg hur trött jag var. Till slut tog jag tag i mig och gick upp och gjorde gröt, och sedan fick jag lite energi. Vi tittade på en kanske möjlig resa till Spanien i vår. Kanske. Hoppas jag kan vara ledig. Vi får se. Jag vill åka tåg, han vill flyga. Så just nu ligger tankarna så: han och barnet flyger, jag åker tåg. Själv. Det känns lite läskigt men det måste väl gå?

Och idag är det onsdag och den sega känslan kvarstår på jobbet. Jag har blivit ovan att sitta vid ett skrivbord tror jag allt. Samtidigt orkar jag inte veva upp det och stå. Fast jag borde. Imorse började symbolen för att det snart är dags att tanka lysa på bilen vi lånar. Stress och ångestpåslag. Jag körde till förskolan och sedan bestämde jag mig för att lära mig något nytt, så jag tog bilen och körde till närmsta mack och tankade den helt själv. Det var bra gjort. Jag kunde!

Och nu. Solen skiner, blå himmel över bergen. Jag ska jobba klart lite, som om man någonsin kan bli klar (det kan man inte). Sedan ta bilen, köra och hämta G och åka hem. Ikväll bokcirkel, vi ska prata om Lifsens rot som jag förresten läste klart på lunchen. Det blir intressant. Kanske ska G med, kanske får han hänga med Mala. Vi får se. Och imorgon är det en ny dag för vardagen att färdas igenom med en hastighet av 69 508 kilometer i timmen. Cirka

7 kommentarer:

  1. Vilken härlig vardag ändå! Härligt inlägg!!

    Klart att ni ska åka till Spanien i vår, och KLART att du kan ta tåget själv! Och du vet att ni är väldigt välkomna att komma hit upp i bergen och hälsa på! Gärna en söndag, numera är det nästan alltid konserter på La Plazita vid lunchtid! Det är mysigt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för peppen Annika! Jag hoppas resan blir av och att den blir bra. Kanske kommer vi upp en sväng till bergen, annars får ni komma och hälsa på oss på stranden. Jag tror vi ska bo där denna gång.

      Radera
  2. Visst är det härligt med goda vänner! Jag håller på dig som vill ta tåget, trist bara att det ska vara så dyrt och vara så krångligt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, goda vänner är en mycket viktig del av livet för mig. Och ja tåget. Krångligt och dyrt tyvärr. Men det SKA gå!

      Radera
  3. Hälsar Annika F ;)!

    SvaraRadera