torsdag 30 april 2020

Jag minns en Valborg


Jag minns en Valborg för Valborg i år är inte som andra år. Det verkar bli ickehögtidernas år i år. Inte tänkte väl jag, när firandet av det kinesiska nyåret ställdes in att det också skulle gälla mig och mina högtider, oss och våra högtider: påsken, Valborg, första maj, midsommar... längre än så vågar vi inte tänka, eller hur?

Det här årets ickefirande av högtider började faktiskt redan på nyårsafton då min son och jag firade själva eftersom M jobbade ända till klockan 21 och eftersom jag inte styrt upp något annat. Inte bjudit in någon och inte tackat ja till den inbjudan jag ändå fick där precis innan jul.  Och uppenbarligen verkar vi ju fortsätta i samma stil av ickefiranden. Inte för att det gör mig något egentligen, men ändå. Ändå! (Värre är: Det gjorde nästan ont i kroppen idag när jag träffade mina föräldrar utanför deras hus i några minuter - för att jag inte fick krama dem. Jag var tvungen att tänka på något annat och åka därifrån.)

Jag minns en Valborg. Nej! Jag minns inte en, jag minns flera. Oändligt av dem.

En Valborg var jag tonåring och jag skulle tillbringa Valborg i stan utan min familj för antagligen första gången. Vi hade sminkat oss, min vän och jag. Vi hade jeansjacka och deodorant och vi begav oss ut för att se Cortègen själva. Det var fantastiskt, antagligen. Och helt säkert kallt.

En Valborg var jag påväg in mot stan med en peruan. Vi stannade på Smaragd och träffade en tjej som det visade sig att vi båda kände. Men vi åkte ändå in till stan (utan tjejen som jag minns?) för jag skulle visa honom Cortègen. I slutet av kvällen hängde jag och peruanen i hans lilla studentrum och jag tror vi tittade på någon film. Han följde mig genom nattens Avenyn när jag skulle till min buss. Det var så mycket blåljus.

Jag minns min första Valborg i Umeå. Den firades med ett stort gäng spanjorer som var för stort att hålla reda på när vi kommit till Campus. Elden brann men jag missade Vintern rasar. Jag minns att jag gav upp spanjorerna och bara ville vara själv i folkhavet. Ingenting annat var genomförbart eller rimligt, minns jag att jag tänkte.

Jag minns en Valborg i Spanien. M och jag åkte först ut till stranden och badade i hemlighet i familjens pool. Det var så varmt. Sedan körde vi upp mot Montijo för att umgås med våra vänner som hyrde en lägenhet precis vid torget. I Montijo var det kallt och jag frös. Det är väl så det ska vara på Valborg? Det ska vara kallt i den nya vårjackan. Antagligen hade jag inte med mig någon jacka alls.

Jag minns ännu en Valborg i Umeå, nej jag minns två. Eller var det samma? Jag skulle cykla till Haga och precis då när jag cyklade förbi campus fick jag faktiskt se kören soundchecka med just Vintern rasar. Den enda i publiken var jag. Vilken lycka! Äntligen!

Jag minns en Valborg i Strömbäck med två vänner, min man och min lilla lilla bebis i magen. Elden brann, men på vägen dit körde vi fel (flera gånger tror jag) och när vi kom fram var jag så arg att jag knappt visste vad jag hette. Och hungrig. Och bebis i magen.

En Valborg jag minns var när G redan var född och vi var alldeles nyss hemkomna från Spanien. Det var antagligen lite kallt men helt säkert soligt och vi hade bjudit hem min vän M på middag och kaka. Jag minns att vi promenerade gamla vägen bort och jag minns att vi alla tre vuxna sedan blev magsjuka. Det var den spanska magsjukan som vi fått av Gs kusin och sedan effektivt importerat till Sverige. Fy sjutton!

Jag minns, jag minns, jag minns. Det är många Valborgar jag minns. Fler än de här, fast bara fragment. I alla minnen är jag ung. För Valborg är väl en ungdomens högtid ändå? Vi firar in våren och det är i ungdomens vår den är som viktigast, får jag för mig. Håller ni med?

I år blir den i vilket fall inte firad, inte av oss. G och jag åt rester när vi kom hem. M åt samma sak några timmar senare när han kom hem. G och jag bakade brownie med mandel, eftersom vi inte har hasselnötter, tydligen. Den blev god ändå! Min svärmor skickar dikter om daggens jungfru Maria och pilgrimsfärden som inte blir av, jag svarar genom att sjunga Vintern rasar för henne. Sedan en liten bit av Internationalen, men den känner hon inte igen. Jag gråter när jag ser och tänker på arbetarnas kamp. Så mycket, så mycket vi har dem att tacka för! Men det är inte idag, för idag är det Valborg och imorgon, ja först imorgon är det Första Maj!

2 kommentarer:

  1. Vilka fina minnen. Vad du kommer ihåg bra! Valborg är inte någon större högtid för mig då jag nästan alltid har jobbat som vanligt den dagen. Nu har jag halvdag, lite bättre men ändå ingen större grej. Och precis som du skrev, det här året är allt helt upp och ner.
    Regnet öser ner här i Stockholm idag 1:a maj. Ingen vanlig 1:a maj. Undra när och om det blir det? Vi får hoppas på det bästa. /Annika F

    SvaraRadera
  2. Som Annika säger; vad du kommer ihåg bra! Jag minns att jag brukade cykla ner till sjön när jag var liten, där tändes alltid en stor valborgseld, men det var länge sedan jag slutade fira valborg. Men det vore roligt att vara i Sverige någon gång på valborg och visa Disa vad det är!

    SvaraRadera