Ni seglar på andra hav nu

En stilla kväll i Västerbotten. Det var fem år sedan snart. Vi paddlade ut ett gäng till en liten ö. Det var ett så vackert böljande hav. En otrolig naturupplevelse.

Din bror satt i fören på min kanot. Vi paddlade tillsammans. Du var kvar på lägergården. Säkert trött efter dagen, klockan var över tio.

Några år senare föder du en son. Jag får veta det av min syster som är din vän på sociala media. Nio månader efter det har även jag fött en son och av en händelse möts vi utanför sjukhuset. Min man och jag är där för att vår son är inlagd. Du är där för att ta emot de sista strålningsbehandlingarna. Du mår bättre nu, säger du. Det kommer att bli bra. Du ser pigg och frisk ut, om än med väldigt kort hår.

Några dagar efter det möts vi igen. Den här gången nedanför en trapp. Du är påväg till din behandling och jag är påväg till min bebis. Du ger mig några fina och goda råd kring amning. Du berättar att du ammade i en månad, innan cancerbeskedet kom. Och att det gick bra ändå. Du berättar om hur man kan låta barnet släppa taget om bröstet för att ta det igen, för att få ett bättre tag. Du tycker inte det ska vara så mycket prestige i amning. Att jag ska ta det lugnt. Du ler. Du lever. Du är fin.

I förrgår fick vi en aning. En aning om att du inte alls är frisk nu, att du kanske inte ens finns här mer, på vår jord och i vår verklighet. Idag fick vi det bekräftat. Din bror, han i kanoten, sa det. Det är svårt att förstå, hemskt att tänka på. Det gör ont. Det som gör mest ont är tanken på att din son inte kommer få vila i dina armar mer, att han inte kommer växa upp med dig. Ett år fick ni. Jag hoppas innerligt att det var ett fint år, trots allt.

Du seglar på ett annat hav nu. Jag hoppas att det är ett fint hav. Och att du har det bra.

För bara några veckor sedan fick jag ett liknande besked. Den här gången genom en googling. En man jag kände (läs: hade en relation med) för flera år sedan hade hittats död i sitt hem. För nästan två år sedan. Jag som levt med bilden av att han äntligen hade det bra och gjorde något bra med sitt liv, fick plötsligt veta att han inte finns längre. Att han, av misstag, orsakat sin egna död. Det var längesedan vi pratade. Jag hade inte ringt honom om han hade levt. Men jag blir ändå tom av att läsa att han inte finns mer. Efter några dagar ringde jag till mannen som skrivit minnesordet som gjorde att jag förstod att han är död. Det var en fin man. Han berättade att min vän hade haft det bra, i flera år, med sina fjällkor på sin gård. Men nu. Nu seglar även du på ett annat hav. Jag hoppas att det är ett härligt hav. Att du har det roligt där.

Två unga människor. Liv och hopp. Bebis och fjällkor. Cancer och heroin.

Jag tänker på er. Jag minns er. Segla lugnt!

Mammans utekväll!

Ikväll har jag haft det helt underbart! Mitt humör när jag kom hem var tusen gånger bättre än igår vid samma tid. Att komma ut och andas frisk vuxenluft var verkligen vad jag behövde! Tack CasaAnnika för ditt förslag!

Kvällen började med en busstur ensam ner på stan. Bara att åka buss ensam utan barnvagn är ju en fröjd, alltså! Jag kunde sitta precis var jag ville och behövde inte hålla koll på om någon låg och andades i vagnen...

Sedan gick jag till jobbet där min kollega mötte upp. Jag lämnade igen lite bebiskläder som jag lånat av en annan kollega (stl 44-56). Och vi hade ett livligt och glatt samtal om amning av prematura bebisar och så vidare. Trevligt!

Det bar iväg ut och in på en restaurang. Pinchos. Jag hade höga förväntningar och var nyfiken på hur spanskt det skulle vara. Inte så spanskt alls faktiskt. Förutom att de serverade "tapas" ovärda namnet. De kallade det i och för sig inte för tapas utan för smårätter. Ja. Pyttesmå små små tapasrätter, skulle jag säga. För ca 43 kr styck. Tjena! Det var alltså ungefär en tredjedel av en vanlig tapasportion i Spanien men minst dubbelt så dyrt. Och så är det väl alltid på restauranger som serverar så kallade tapas i Sverige, åtminstone i Umeå. Det är pyttelite och svindyrt. Totalt kostade min middag 243 kr. Kanske inte så svindyrt men jo, kilopriset var nog rätt rejält. Och inte var det särskilt spanskt  heller. Men jaja. Det var kul att se något nytt! Och jag hade det bästa sällskap man kan tänka sig!

Sedan gick vi på Folkets bio och såg filmen Småstad. Den var faktiskt himlans bra. Men varför är vissa klipp i svartvitt och vissa i färg? Det lyckades vi inte lista ut! Favoritcitatet för oss två (lärare i svenska) var "Jag har läst en bok. Genren på boken är roman." (ungefär). Det skrattade vi (bara vi) gott åt!

När vi sedan gick mot bussen genom ett nattmörkt Umeå kändes livet ganska mycket lättare än till exempel igår. Det var så skönt att bara få komma ut och andas och tänka på något annat en stund. Att få snacka skit och skratta, utan att hela tiden ha koll på lille bebisen.

Men självklart var det också superskönt att komma hem och bli mött vid busshållplatsen av min man och son. De är så fina! Det ser jag verkligen nu, efter en kväll ute...

Se Skam som det litterära verk det är!

Serien Skam speglar inte alla ungdomar i det norska samhället. De har inte med klassperspektivet, landsortsperspektivet eller ens några gothare. Ingen är hippie, ingen sitter i rullstol. Men är det verkligen Skams uppgift att belysa exakt allt och alla i det norska/nordiska/västerländska samhället idag? 

Jag tycker inte det. Skam är en fiktiv saga. En berättelse som i många avseenden liknar den så kallade verkligheten. Eller som min tjugoåriga kusin sa: "Det som händer i Skam hade kunnat hända mig själv för fem minuter sedan." Och det är väl där serien hittar så rätt! Den är lätt att känna igen sig i för många. Även om man inte är ung just nu så har man ju varit ung och därför kan många känna igen sig. Jag, som är nästan dubbelt så gammal som de yngsta i serien, har också väntat på att någon kille ska ringa, och gått på fester och hoppats på att få hångla. Jag känner igen mig, även om jag inte är från Oslo, även om jag inte har bott i en flott lägenhet i innerstan utan mina föräldrar, även om jag aldrig rökt på. 

Vi, som tittare, kan inte kräva av en fiktiv berättelse att den representerar allt i samhället. Vi kan inte kräva att få allas berättelse berättad i den här berättelsen. Det skulle vi aldrig kräva av en roman, hur populär den än var. För där skulle vi verkligen förstå att det här händer inte på riktigt, det här är en låtsasvärld, hur lik verkligheten den än verkar. 

Jag kan hålla med om att serien visar upp en förskönad bild av att festa, supa, knarka. Jag kan hålla med om att det i serien verkar som om "alla ungdomar" gör så, och att det kanske kan bli ett ideal för de ungdomar som tittar på den. Samtidigt tror jag att folk är smartare än så. Att de inte kommer att börja leva ett "Skam-liv" om de inte redan gjorde det. Jag hoppas på det. Och alla i serien gör faktiskt inte allt det där. Ta Linn till exempel. Hon verkar leva ett betydligt lugnare liv. Karaktären Linn alltså, som inte finns på riktigt. 

Det är fint, tycker jag, att en så underhållande och medryckande serie kan ta upp även lite svårare ämnen så som psykisk ohälsa eller snubbar som skiter i sina tjejer. Det är bra att det finns djup där, även om det skildrar en liten skara rikemansbarn centralt i en storstad. Det är trevligt att tjejernas perspektiv äntligen syns (mest i säsong 1 och 2) och att vi får följa en kille som kommer ut och de vettiga reaktionerna runt det. 

Kanske är vi så vana att se serier och filmer som skildrar "de rika, unga och snygga" att vi har lätt att ta till oss Skam bara för det. Kanske hade folk inte känt sig lika identifierade om det hade handlat om ungdomar från landsbygden som körde epa och hjälpte sina föräldrar med djuren? Då kanske inte serien hade gått hem på samma sätt?

Hur som helst så har författarna och upphovsgivarna sin fullständiga frihet att utforma sitt verk som de själva vill. De bestämmer vad de ska berätta, hur mycket och i vilken ordning. De har tänkt till och det är ju därför det blir så bra! Att de verkar ha gjort ordentlig research före gör ju bara det hela så mycket trovärdigare för den unga publiken. Att de också tar upp lite svårare ämnen i detta, är självklart fint och viktigt. Trots detta kan inte alla få plats bara för att de vill. Alla kan inte bli representerade, för det är inte på riktigt. Det är ingen dokumentär. Det är ett litterärt verk!

Upplevelser från Barn 4, del 1

Barn 4 är den avdelning bebisar hamnar på som fötts för tidigt i Umeå. Även bebisar från andra städer och län kan hamna där. Det är alltså en neonatalavdelning på Umeå universitetssjukhus. Där hamnade vi när lillkotten föddes i vecka 33+5 dagar.

Igår hade jag en lunchträff med en kollega till mig som haft två av sina tre barn på samma avdelning. Det var slående hur lika vi tyckte om stället. Jag hade hört en del positivt om avdelningen under min graviditet. En kollega hade arbetat där tidigare och en annan kollega hade haft sitt första barn där för sex år sedan. "De är så duktiga på Barn 4" sa de. Jag trodde dem, såklart. Och visst är de duktiga! De vet hur man tar hand om pyttesmå barn. Men...

...de vet inte hur man ger "information i lugnt skede" till en fortfarande gravid mor som mår så dåligt att hon kräkts upp hela frukosten och fortfarande har ganska så sprängande huvudvärk. Kanske vet alla andra sköterskor det utan hon som jag träffade. Det vet jag ju inte.

När sköterskan kom in till mig, dagen innan lillplutten skulle födas, så lät det på henne som om det redan var bestämt att barnet skulle födas dagen därpå, något som jag inte blivit informerad om. Redan där blev det ju väldigt fel. Att hon sedan insisterade att jag inte skulle få se mitt barn under förlossningen utan att det skulle tas ut ur salen så fort det bara var fötts, gjorde ju inte det hela bättre - så jag kräktes ännu mer. "Du mådde inte så bra sist vi möttes"  sa hon några veckor senare när  vi möttes i en korridor på neonatalavdelningen. "Och du hade ingen aning om hur du skulle informera en kvinna i det hälsotillståndet" hade jag ju lust att svara, men det gjorde jag inte. Bara det att gå in till en patient och inte ha koll på hur hon mår. Att hävda saker med bestämdhet som inte stämmer... Ja, det gör mig fortfarande upprörd!

Prestera mammaledighet

En bild från semestern.

Det är lite samma känsla nu som någon vecka in på semestern i somras. Att jag vill göra något vettigt av tiden. Vad nu något vettigt är?

I somras ville jag: virka klart en filt, läsa en bok om att föda barn och läsa en till bok som var en roman på spanska. Dessutom ville jag så klart vila, vara den gravida i släkten, äta svärmors mat, äta mammas och pappas mat, bada, äta glass, känna vinden i håret och solen i ansiktet och lite sånt.

Hela semestern spenderades utanför hemmet. Jag arbetade till och med samma dag som vi åkte, och en halv dag innan vi kom hem. De tre första veckorna var vi i Spanien, hos mina svärisar, och den sista veckan var vi hos mina föräldrar på västkusten.

De första kvällarna och dagarna virkade jag lite på filten. Det var Filten (med stort f) som jag skulle virka klart när/om jag blev gravid, hade jag bestämt en gång. Men eftersom graviditeten gick så snabbt, blandat med stress på jobbet (eller vad jag nu ska skylla på) så bestämde jag mig för att förlägga virkandet till semestern. Jag virkade hur som helst några rutor till den, men sedan tröttnade jag.

Den första boken läste jag faktiskt ut. Det var skönt att ha något på svenska att läsa där nere i Spanien. Min svärfar tyckte nog att jag var lite tokig. "Föda har väl folk gjort i alla tider utan böcker?" gissar jag att han tänkte.

Den andra boken, Vindens skugga, läste jag i någon dag tillsammans med min karl. Men den är så otroligt seg att läsa på spanska, alltså. Författaren använder massor av ord som jag inte förstår (ca tre ord per mening förstår jag inte) och han skriver på ett invecklat och säkert "bra" sätt, men som jag inte riktigt kan uppskatta eftersom jag inte förstår alla orden. Därför var intentionen att läsa boken tillsammans, högt för varandra, med pauser för förklaringar. Det hade nog gått om båda varit lite mer motiverade, men det var vi inte. Siestan är till för att man ska sova. Inget annat. Tyckte vi.

Till slut gav jag bara upp mina planer. Det kanske var en vecka in i semestern som jag insåg att jag skiter i det. Jag har ju semester. Jag behöver inte prestera utan bara vara och umgås och äta och bada. Gött!

Ändå infinner sig lite samma känsla nu. Det har gått fyra månader av min mammaledighet (sedan vi kom hem från sjukhuset alltså) och jag har sju månader kvar. Det jag har gjort är väl att ta hand om bebisen och kolla på TV, gå promenader och umgås med kompisar. Jag har varit på några bebisaktiviteter också. Och på BVC. Och så reste vi ju till Göteborg i jul.

Jag vet inte heller riktigt vad jag vill göra med tiden. Det enda jag "vet", eller åtminstone känner, är att jag inte vill vara besviken efteråt. Jag vill inte tänka tillbaka och tänka att jag inte gjorde något vettigt av tiden.

Samtidigt tänker jag att det enda vettiga jag kan göra är att vara med mitt barn. Ta hand om honom, familjen (och hemmet) på bästa sätt. Det föräldraledigheten är till för är ju att lära känna sitt barn, se honom utvecklas och bara vara där för honom. Ta hand om honom. Och det gör jag ju. Sedan att jag ser en del på TV, när jag ammar och när han sover, det får väl vara så. Det är ju inte det enda jag gör. Och man blir faktiskt  ganska bunden till hemmet och soffan med en så liten knodd. Man orkar inte gå ut jämt och hitta på något. Jag får väl bara acceptera att det är så. Åtminstone för mig.

Kvinnans sjätte sinne

Min svärmor hjälper mig inte direkt i jämställdhetsarbetet här hemma när hon pratar om kvinnans sjätte sinne nästan varje gång vi har varandra på tråden. Det är alltså modersinstinkten hon menar. Den motsvarande fadersinstinkten verkar hon aldrig ha hört talas om. Och kanske är det inte så konstigt. Hon fick ändå sitt första barn när det fortfarande var diktatur i Spanien och kvinnan var tvungen att be sin man om lov innan hon ens lämnade hemmet, om jag har förstått det hela rätt.

Hon är verkligen från en kultur där mannen sköter sitt och kvinnan sköter sitt. En enklare värld? frågar jag mig ibland. Är det enklare om man bara bestämmer: du gör det och jag gör det? Inget tjafs om att det är din tur att plocka ur diskmaskinen eller din tur att ta bort tvätten.

När jag är riktigt trött funderar jag på om det inte hade varit enklare att leva så, egentligen. Att kvinnan och mannen vet sina arbetsuppgifter på förhand. Ingen förhandling om någonting utan bara klart och tydligt att var och en sköter sin del och så går hemmet runt. Men när jag tänker så, så har jag nog glömt bort två viktiga saker: dels att jag arbetar heltid (när jag inte är föräldra"ledig") och dels att jag tycker det är extremt omodernt att dela in arbetsuppgifter baserat på kön. Dessutom vet jag ju att nästan allt hushållsarbete skulle falla på min lott. Alltså: nej! Jag tror att båda mår bra av att göra lite olika saker och att inte allting ska vara förutbestämt. Jag tror framförallt att hela vår lilla familj mår bra av att båda föräldrarna har god kontakt med barnet och använder sina faders- respektive modersinstinkter frekvent. Därför vill jag inte främja bilden av att kvinnan är mer lämpad än mannen, på grund av något mystiskt sjätte sinne. Jag tror att båda två kan utveckla en fin kontakt och ett bra samarbete med vårt lilla barn, bara man ger varandra chansen.

Kanske är det just där jag brister lite. Jag som trodde och tänkte att vi skulle vara så jämställda. Jag som tänkte att vår jämställdhet verkligen hjälptes på traven av att jag låg inlagd långt från barnet de första dygnet och att pappan fick ta hela föräldrabiten då. Jag som tror att ger man bara pappan chansen att lära sig själv hur han ska göra med barnet så kommer det bli jämställt mer eller mindre automatiskt. Jag är den som tittar över axeln vid blöjbyte, som säger till honom att titta på sitt barn och inte på datorn vid matning... Jag är den som klagar. Tjena vad tråkigt!

Jag tror att jag måste ge mer utrymme och klaga mindre. Uppmuntra mer och se till vad som är bra och vad som fungerar, inte bara låta sur och arg när jag tycker att han gör fel. Så fel gör han ju inte. Han gör ju så gott han kan och han är ju snäll.

Jag vet inte. Verkligheten är komplicerad och relationer är väl till för att jobbas på. Vi gör så gott vi kan och vi pratar om det när det inte känns bra. Vi engagerar oss båda i hemmet, familjen och barnet och vi vill ju båda att vi ska ha det så bra som möjligt. Vi bygger vår egna familj och vårt eget liv, på helt andra premisser än i sjuttiotalets Spanien. Sedan att svärmor och svärfar inte förstår hur vi tänker och kanske tycker att jag är lat (eller rentav okvinnlig?) som låter pappan ta en hel del ansvar och arbete, det är väl en mindre sak. Det är en sak för dem. Man kan inte förstå allt som ungdomen hittar på nu för tiden. Det är väl bara så?

Det är inte så lätt alltid

Jag hade ingen aning om hur det skulle bli att få barn. Trots att jag hade läst ungefär hur mycket som helst på nätet om andra som fick barn, hur söta barnen var men hur de ändå ville ha ensamtid, kunde jag ändå inte föreställa mig. Och att jag inte kunde föreställa mig och att jag inte kunde veta hur det skulle bli, det förstod jag ändå på något sätt. Det är ju såklart väldigt abstrakt. "Jag förstår att jag inte förstår." Och ändå så kastar man sig in i det. Ändå får man ens partner att kasta sig in i det tillsammans med en. 

Vi var grymt peppade under graviditeten. Det skulle bli så roligt att se hur sött just vårt barn skulle bli. Om det skulle bli en han eller hon. Om bebisen skulle ha hår på huvudet när han föddes eller ej. 

Vi pratade också en del om att det antagligen skulle bli tufft. Det tydde ju alla andras erfarenheter på. Och jag försökte få min man att förstå vad jag förväntade mig av honom som pappa. Att det är bådas barn och bådas ansvar. Inte mitt ansvar och du får låna och leka ibland. Och jag tror att han fattade det.

Ändå är det svårt. Det är oerhört roligt och oerhört jobbigt. Roligare och mer hjärtevärmande än jag kunde föreställa mig och jobbigare och mer uttröttande än vad jag någonsin skulle kunnat fatta. Samtidigt tänker jag mycket på hur lätt vi har det, egentligen. Med ett välmående barn som aldrig har skrikit "utan anledning". Det har alltid gått lätt att åtgärda hans missnöje med mat, blöjbyte eller sovstund. Promenad i vagnen älskar han. Att gosa älskar han. Och att äta älskar han. 

Trots ett så "enkelt barn" är det jobbigt ibland. Svårt att få till hur man egentligen vill ha det. Svårt att kommunicera sina egna behov på ett bra sätt, kanske? 

Men vi kämpar på. Och vi kommer att komma framåt. Bebisen himself utvecklas ju hela hela tiden. Och vi får följa honom genom alla faser. Just nu är han i en fas då han skrattar åt det mesta man säger till honom, när han är på det humöret, och äter varannan timme under dagarna. Den fina långa nattsömnen kl 23 till 06 vi hade under julen är som bortblåst. Nu vaknar han minst två gånger per natt och vill äta. Då är det bara att gå upp, värma och sticka nappflaskan i munnen på honom, så blir han nöjd.

Jag antar att alla föräldrar, särskilt de nyblivna som fått sitt allra första barn, har det lite kämpigt ibland, att de är lite vilsna i sina roller och förhållningssätt till den enorma omställningen som det är. Och det kan ju vara lite skönt att tänka på, att det inte bara är vi som inte går runt och storler hela dagarna i mjuka moln av fluffig rosa bomull. Men ändå är det såklart tufft när det är tufft och jobbigt när det är jobbigt.

Det bästa mitt i allt är ändå att vi har den, enligt oss, finaste bebisen i hela världen. Att vi är fina mot varandra den mesta av tiden och att vi har stöd i familj och vänner, trots avstånd. Vi kommer att klara det här. Det gör vi bara. 

Och nu blir det lite ljusare för varje dag också. Och med ljuset kommer hoppet, energin och glädjen. Så det blir bra. Det blir det.

Åka tåg genom Sverige med bebisen

Så var det, för några dagar sedan, dags för hemfärd. Julklappar packades ner, väskan stängdes under tyngden av en kropp och allting lastades in i min pappas bil. Alla tre tittade ut över Göteborg och jag tänkte att vi ses nog snart igen, staden. Sjömanshustrun vinkade, som alltid, adjö.

Vi hade köpt tågbiljetter hem av tre anledningar: för det första fanns det inget direktflyg Göteborg-Umeå i början av januari,  för det andra var tåget billigare och för det tredje ville jag testa att åka tåg (och byta tåg) med Minitofsen nu när vi är två, eftersom det är mitt favoritfärdsätt egentligen. Dessutom var tågbiljetterna ganska mycket billigare! Heja miljön!

Tågresan gick bra. Vi hade med oss mat till oss och till barnet. Vi hade med oss ett ombyte till barnet i handbagaget och några blöjor. Vi hade med oss en filt. Babyskyddet satte vi mellan vagnens liggdel och handtaget och basen till babyskyddet fick åka i korgen under vagnen. Vi hade varsin ryggsäck och en rullväska, som gudskelov inte är större än vad den är, och därmed inte heller allt för as-tung.

Bebisen fick åka i vagnen medan vi tog oss till och från tågen. Väl på tåget sov han bort den mesta av tiden i sin pappas famn, medan jag satt bredvid och lyssnade på nedladdade radioprogram.

Väl i Stockholm gick tågbytet ganska smidigt. Vi insåg att alla hissar inte går både upp och ner utan att vissa bara går upp och andra bara går ner, och tack vare supertydlig skyltning om var spåren är så hittade vi snabbt fram till nästa tåg.

Det samlades mer och mer folk vid dörren in till vår vagn. M pratade med mig på spanska om att folk inte skulle knö sig förbi (colarse) och jag var sjukt taggad att komma in snabbt med vagnen och få en bra plats till den. Det var därför som jag och bebisen kom på tåget som andra eller tredje passagerare, innan de flesta andra. Varpå jag förstod att denna vagn inte såg precis likadan ut som vagnen vi åkt i tidigare. Varpå jag också förstod att här kunde inte vår barnvagn stå på exakt samma ställe.  Varpå jag fastnade i ett dilemma: jag kunde ju inte lägga in liggdelen i en bagagehylla med bebisen i samtidigt som jag inte ville ta upp bebisen och lämna honom på ett säte medan jag fixade med vagnen. Vagnen fick ställas i gången så länge medan jag funderade på hur vi skulle göra. M var kvar på perrongen med resväskan. Folk vällde in. Jag svettades, tog av mig mössan och vantarna, och försökte tänka, medan allt folk trängde sig förbi på de ca 20 cm som var kvar av gången i bredd när vår vagn stod där.

Till slut bestämde jag mig för att ta upp barnet och lägga honom på vårt säte och lämna vagnen åt sitt öde tills pappan kom på. Jag kände mig tvungen att stå vid bebisen så att han inte skulle typ rycka till och ramla ner på golvet. När barnets far kom ombord tog han loss liggdelen och la den på en bagagehylla medan chassit fick läggas på sidan bakom ett säte. Det gick! Underbart!

Sedan var det bara att stuva undan resten, sätta sig och njuta av resan!

Min nygamla amningsserie

Bild från avsnitt 2 ur "I Anneli"

Jag såg "I Anneli" när den gick för några år sedan och det känns riktigt upplyftande att se den igen. Det vimlar av antihjältar och Anneli och hennes "följeslagare och rådgivare i livet" Liket känns som en skruvad och störd version av mig och min vän och fd kombo Anna. Men vem är vem? Jag är nog den fula, smutsiga och glada till vänster och Anna är Marilyn Monroe till höger. Eller?

Perfekt serie att amma till, har jag märkt. Jag skrattar och blir glad vilket måste verka avslappnande för både mig och Minitiofsen, ett namn han faktiskt fått av samma redan nämnda Anna.

Hushållsekonimin

Här ser ni vår budget. Renskriven i färg och allt!

Även om det kanske ser jobbigt ut att hålla på och flytta över pengar och räkna ut procentsatser av lönen så är det så här långt vi har kommit just nu. Vi skulle ju kunna ha en helt gemensam ekonomi, men ingen av oss är nog riktigt redo för det än.

Vi har alltså varsitt lönekonto. Därifrån betalar vi personliga utgifter men sätter först in en procentsats av lönen, eller föräldrapenningen, på vårt gemensamma konto. Från detta konto betalar vi de löpande kostnaderna som vi har på faktura.

Ganska nyss har vi också öppnat ett gemensamt fickpeng/spar-konto. Det är ett konto som vi har varsitt kort till och som vi ska använda för gemensamma utgifter på stan eller till gemensamma resor. Till det kontot gör vi så att vi sätter in en fast summa varje månad, ej procent på lönen. Vi får se om vi ska ha det så eller om vi ändrar på det i framtiden.

Vi har även startat ett litet sparande till barnet, som vi bestämde summa utifrån att vi eventuellt kommer att få fler barn, samtidigt som det kommer att hinna bli ganska mycket pengar på 18 år, hoppas vi.

Den bästa sparidén som jag har, och som jag även introducerat min man  till, är dock dineroextraidén. Det går ut på att det man har kvar på kontot när den nya lönen eller bidraget kommer, det sätter man in på ett annat konto. Vissa månader är det kanske 400 kronor, andra är det några tusen. Det beror på. Vissa månader kanske det inte är någonting och någon gång kanske man tar av dessa pengar.

Jag har gjort så här sedan jag började studera i Umeå. Det var ett sätt att ha pengar till sommaren ifall jag inte skulle ha lyckats få något sommarjobb. Det var ett sätt att veta att jag hade pengar till nästa resa till Spanien eller Göteborg. En extra trygghet med "oheliga" pengar. Pengar som jag själv sparat ihop och som jag själv kan bestämma över utan att ha dåligt samvete över att jag tar av mina sparpengar liksom.

Pengarna på detta konto har dock växt och blivit lite av ett sparkonto. Jag hoppas att jag kommer att använda dem till en insats till en lägenhet någon gång, eller till en bättre bil. Jag har även tänkt att se pengarna på det kontot som en buffert nu när jag är föräldraledig och inte tar ut full ersättning.

Jag ser det, på något sätt, som en ganska rolig utmaning att leva snålt. Eller snarare ekonomiskt hållbart. Snålt låter ju så fult... Det hela underlättas ganska mycket av att jag inte gillar att gå och handla bara för handlandets skull.

Det vi lägger allra mest pengar på är garanterat hyra och mat. Ungefär 10 000 kr per månad lägger vi sammanlagt på dessa två poster. Maten var faktiskt det som vi först organiserade vår ekonomi kring genom att vi, efter många om och men, skaffade varsitt coop-kort som är kopplat till samma konto. Hyran började vi dela lika på när M (läs: emme) äntligen, efter två år i Sverige, fick jobb.

Elkostnaden lyckas vi hålla nere väldigt bra i och med att vi bor litet (50 kvadrat) och att vi släcker alla lampor när vi inte behöver dem. Vi har nästan alltid nedsläckt i sovrummet, eftersom vi inte är där annat än när vi sover, kan man säga. Vi stänger också av vår router varje natt, eftersom jag läste att den var en el-tjuv.

Bilen vi har är ganska billig i drift eftersom den är liten och drar lite (ca 500kr per månad i bensin och 400kr per månad i försäkring, ganska billig skatt också tror jag). Knappt 300kr för parkeringsplats ute med elstolpe.

Mitt bästa tips för att spara pengar och ha koll på ekonomin, särskilt när man känner sig fattig, är att skriva upp varenda litet inköp man gör. Då får man koll på om man lägger 600kr i veckan på mat ute, eller om man hela tiden köper något annat onödigt. En annan bra strategi för att spara pengar är att vara hemma och inte åka in till stan. För väl på stan kommer man ofta på att man behöver det ena och det andra, som man tydligen klarat sig bra utan hittills. Man kan också undvika impulsköp genom att titta på varan och fundera på om man verkligen behöver den, bestämma att det kan vänta till en annan dag och åka hem och sova på saken. Kanske kommer man fram till att det inte alls var nödvändigt.

Sedan kan jag också erkänna att jag ibland föredrar att lyxa och köpa grejer av bra kvalité, som håller länge, istället för att alltid leta efter det billigaste. Vår soffa, våra sängar och min dator är exempel på det... Men visst har vi en hel del second hand: en fåtölj, matbordet, soffbordet och stolarna. Alla mattor är begagnade eller vävda av min mormor, förutom en som vi köpte nyss (tillverkad av återanvänt material).

Det var väl det om vår budget just nu, men eftersom "allt är påhittat", som Navid Modiri säger, så ser jag denna budget som något i högsta grad föränderligt. Det är jag och M som bestämmer över hur vi ska organisera våra pengar, hur mycket vi ska spara och hur mycket vi ska lägga på vad. En månad behöver vi ta 45 % av inkomsterna på hyran osv. medan det en annan månad kan bli mer eller mindre, beroende på vad vi tjänar.

Hur gör ni? Har ni några bra spartips så här i januari?

(Detta inlägg är inspirerat av Linnéas budgetinlägg.)