Lillspanjoren sex månader

Snart sex månader gammal passade jag på att klä dig i riktigt spanska bebiskläder. De skulle visserligen passa bebisar som bara är en månad gamla, men de passade dig ganska bra ändå. Det beror inte på att du är liten som en enmånadersbebis utan ja, det beror väl på att den som gjorde dem räknade fel. Byxorna är lagom för dig nu, medan tröjan är lite kort och mössan täcker ju inte riktigt hela huvudet.

Du är en renlig liten bebis, måste jag säga. Du kräks nästan aldrig och dreglar väldigt lite. Du kan ha samma body på dig i tre dagar utan att den blir äcklig. Nu kanske detta kommer förändras när du börjar äta annat än mjölk, det är väl då den stora kladdåldern inträder kan jag tänka mig, men hittills har det gått bra.

Amningen håller vi på att avveckla. Nu, sedan ungefär den 18 februari, har du bara blivit erbjuden bröstet en gång per dag. Då ammar du i ungefär fem minuter och sedan är du inte intresserad av att ta bröstet igen utan vill bara titta på gardinen och soffan och annat spännande. Det passar mig bra. Jag hade planerat att sluta amma till din sexmånadersdag och det verkar gå enligt planen. Samtidigt tänker jag att varje droppe bröstmjölk är bra, så hela februari ut tänker jag ändå försöka amma dig en gång per dag, trots att du på intet sätt blir mätt på det.

Flaskmaten, modermjölksersättningen, äter du av med glädje. Det är flera gånger per dag vi värmer en bibi till dig. Jag har tappat räkningen men det är nog 6-8 gånger per dygn som du får mat. Du sover gott på natten. Du somnar mellan klockan tio och halv elva och vaknar mellan klockan sju och åtta på morgonen. Då ligger du och sparkar och låter lite grann. Tack för att du inte gallskriker för att väcka mig, min vän! Du vaknar fortfarande en, eller max två, gånger per natt. Det fungerar bra. Jag eller pappa matar dig och sedan somnar du snabbt om i din säng. Det är så skönt att du somnar och sover så gott i din egen säng. Jag tror att vi alla sover så mycket bättre på det sättet. Men ibland, när du är extra vild och o-sömnig så får du sova hos oss. Jag tror du tycker bäst om att sova hos pappa.

Du jollrar ganska mycket och svarar ibland när vi pratar med dig. Det är trevligt. Du ler ofta och du skrattar till ibland när du tycker att vi är lite roligare än vanligt. Du gillar när pappa säger ajo, hola och välling och när jag hittar på konstiga sånger om olika saker. Mest skrattar du när du står i mitt knä och jag sakta för dig närmre mig samtidigt som jag säger något tokigt. Du svarar på våra leenden.

Jag uppfattar dig som en trygg och nöjd bebis. Det är jag väldigt tacksam för och jag hoppas att det kommer fortsätta att vara så. Det är lätt att trösta dig, du har lätt att somna och du gråter och gnäller inte alls särskilt mycket. Du verkar också tycka att det är okej att vara i andra famnar än mammas och pappas ibland, även om vissa personer kan vara lite läskiga.

Lite läskigt eller spännande tror jag också att du tycker det är att vara i nya miljöer och bland nya människor. Då vill du helst bara sitta i vårt knä och titta dig försiktigt omkring. Det är som om du säger att "Jag sitter bäst här hos dig och tittar, mamma!" Du kastar dig inte ut för att utforska eller lära känna nya människor riktigt än. Det kanske kommer. Samtidigt tycker du att det är okej, som sagt, och till och med trevligt att sitta hos och prata med våra vänner ibland.

Du vill ha mer och mer underhållning har vi märkt, men vi håller fortfarande dig borta från Babblarna och annat digitalt. Vi vill hellre leka med dig själva eller gå runt och titta på olika saker i hemmet. Häromdagen tog jag ut dig i bärselen i skogen och du tittade uppmärksamt på de snötyngda träden runtomkring dig och lyssnade på fåglarna och skogens andra ljud tillsammans med mig. Det var en väldigt fin stund som vi hade tillsammans. Annars sover du mest när vi är ute och går, i din vagn tack och lov. Jag hade aldrig orkat bära runt dig i bärsele i mer än ungefär tio minuter, så stark är jag inte.

Vi försöker vänja dig mer och mer vid att ligga på mage när du är vaken och du accepterar detta läge bättre för varje dag. Du tycker om att ligga och titta på dina händer, leka med en mjuk bok och ta i tyget du har framför dig eller i dina kläder. Ibland läser vi en Max-bok som vi har och jag planerar köpa hem fler böcker till dig, både på svenska och spanska.

Nu väger du knappt sju kilo och är drygt 64 cm lång. Ditt hår är långt och lite lockigt högst upp och de flesta som möter dig tycker du har en häftig frisyr och fina blå ögon. Jag säger till dig varje dag att du för mig är det finaste barnet i hela världen och jag älskar dig mest av allt, precis som du är! Jag kommer alltid vara din mamma och du kommer alltid vara mitt barn, det är den största lyckan jag har!

Pipo och snutte

Vems tutte är det som ligger på golvet? sa en kollega till mig när jag var och vikarierade på någon av Umeås alla förskolor för några år sedan. Ja, inte är det min i alla fall, tänkte jag. Tutte? Vem säger så? Alla i Norrland, visade det sig! Men här, hemma hos oss säger vi pipo, även om jag själv växte upp med begreppet napp för samma sak.

Vår lille son, som snart är sex månader och ska börja med Baby Semp 2 och håller på att lära sig att sitta utan stöd, han, han börjar få en annan relation till sin napp. Nappen har varit underbar för oss föräldrar, men han har egentligen aldrig varit superintresserad av den. I början, på Barn 4, försökte  vi få honom att suga på de gröna tröstnappar som de har där, och efter några dagar fattade han galoppen. Det skulle tydligen hjälpa honom att komma på hur man gör när man ammar, och det var ju bra. Jag som trodde att det var tvärtom!

När vi kom hem köpte vi ett tvåpack nappar från Philips. De blev favoriterna medan de andra napparna vi provade inte fungerade lika bra. Men när man är sex månader ska man byta upp sig till en större modell, och sådana har vi också köpt. Av annat märke visserligen, men ändå. Dessa tycker han inte alls om. Samtidigt ligger han och spottar ut och nästan biter på den gamla nappen. Leker med den snarare än suger på den. In, ut, in, ut. Inte ta bort, mamma!

Så när den här enda blå nappen som vi har kvar efter att den vita i tvåpacket försvunnit för alltid, också försvann i fredagskväll så tänkte jag att vi kanske ska sluta med napp helt. Se hur det går. För är det något jag verkligen inte vill så är det att han är två och ett halvt, eller tre år gammal, och helt nappberoende. Det skulle jag inte stå ut med! Han ska bli tvåspråkig, den här grabben, och då kan man inte lära sig prata med en gummigrej i munnen. Jag tror inte på det. Visst kan man använda det för att komma till ro när barnet ska sova, men jag tycker verkligen inte om att föräldrar låter barn som är så stora att de pratar gå runt med napp hela tiden. Man hör inte vad de säger och jag tror att detta försvårar deras språkutveckling.

Kanske är det lite väl tidigt att sluta med napp vid sex månader. Vår BVC-sköterska sa att barn har sugbehov tills de är ett år gamla. Samtidigt får han ju fortfarande mat på nappflaska och där får han ju suga, så det kanske räcker? Hela dagen igår lyckades vi få honom att komma till ro och somna utan napp,  både i vår famn under dagen och i sängen på natten, samt i vagnen under vår förmiddagspromenad. Men självklart hittade jag nappen när jag skulle gå och lägga mig. Mitt i min säng låg den, ingen mer än nappen själv, vet hur den kommit dit. Och nu ligger den och väntar ut tiden på stolen bredvid min säng.

Snuttefilten (även kallad gasa eller paño hos oss) däremot har blivit en nödvändighet vid insomnandet så länge han inte ligger i vagn. Och det känns bra. Jag tror att den ger trygghet och mys och luktar hemma. Så det fortsätter vi med ett tag till!

Vad är eller var era barns relationer till nappen? Vad kallar ni nappen? Har du någon åsikt om nappanvändande överhuvudtaget? Är pipo ett vedertaget spanskt ord för napp även utanför den västandalusiska by som min man kommer ifrån?

Var ser jag vår framtid?

Foto från bostadsannons. Ateljé på vinden!

Jag funderar på vårt boende. Just nu bor vi i en tvåa på 50 kvadratmeter. Köket och vardagsrummet är i ett och det finns inte så mycket plats att leka på. Än så länge ryms vi men det känns som om det börjar bli mer och mer grejer överallt som är svåra att plocka bort. Det ser trångt ut. Samtidigt vet jag att mina farföräldrar bodde i en tvåa när min pappa var liten, och de hyrde dessutom ut ett rum. Min asylsökande vän bor på flyktingförläggning med sin man och deras dotter som är lika gammal som vår son. Det går ju. Vi har det bra här. Men: så småningom kommer  vi att behöva ett annat boende. Ett ställe med ett eller två barnrum. Helst en ateljé på något sätt.

Jag vandrar runt i min stadsdel. Det byggs mycket här. Men jag vill inte bo i ett område där alla hus smälldes upp samtidigt. Där alla trädgårdar är lika uppväxta eller snarare ouppväxta. Jag har börjat drömma om ett radhus. I Göteborg. Och nu kommer ju frågan om jag ska nära denna drömmen. Jo, jag tror det. Jag ser oss hellre i ett radhus i göteborgsområdet i framtiden än i ett radhus i Umeå. Jag vet inte riktigt varför, det är bara så det känns.

Så jag surfar runt och spanar. Hittar ett radhus nära havet i södra Göteborg. Så fint läge! Det har till och med en inredd vind med takfönster. Där kan M stå och måla! I min romantiska fantasi är allt perfekt. Braskamin, lyckliga barn, harmoniska middagar. Skolan är nära, jag har ett bra jobb (kanske samma som nu, på distans), M har nära till sitt jobb. Mina föräldrar bor rätt nära och vi umgås med min syrra nästan varje vecka. Långa promenader längs havet. Solen skiner, vinden värmer!

Prislappen på huset är dock 4,4 miljoner, vilket vi helt omöjligt kan få lån till nu. Det vet jag. Samtidigt vet jag att om vi fortsätter spara, om M till slut, när marknaden vänt, lyckas sälja sin lägenhet i Spanien, när bostadsbubblan jag tycker mig se här i Sverige spricker, då, då kanske vi har råd. Då kanske vi kan köpa ett sådant här boende. Om vi vill.

M drömmer om runda hus, hexagonala hus, prismatiska hus. Han drömmer om alla de hus som inte finns. Jag måste fråga honom: Hindrar jag dig att nå dina drömmar? Nej, säger han, du har hjälpt mig mycket. Ibland tänker jag att han aldrig kommer bygga huset han drömmer om. Det kommer inte hända, han kommer inte ha råd och det kommer krävas enormt mycket realism för att jag ska gå in med pengar i ett sådant projekt. Samtidigt försöker jag tänka att det kanske inte är byggandet i sig som är meningen. Kanske är det bara drömmen han vill åt? Att få fantisera, rita och drömma. Och det är väl fint nog? Vad vore en människa utan drömmar? Vad vore livet då? Det är fint att han är kreativ. Det är en konst i sig att orka vara det mitt i vardagens alla måsten. Kanske är det just det som är hans storhet: att han tänker utanför exakt alla husramar som finns. Att han låter fantasin och pennan flöda. Det var ju faktiskt så vi träffades, genom att han bjöd in mig till en konstutställning han hade på ett kafé. Jag var den första som kom. Ingen av hans vänner hade varit intresserade. Så det fanns något där, det gjorde det.

Så kanske skulle det bli perfekt ändå med ett radhus. Något som man behöver sköta om lagom mycket. Max tre väggar att måla om, ganska litet tak att byta ut. Jag tänker mig att det är lättare att sköta om ett radhus än en fristående villa, nämligen. Men vad vet jag?

Vi får se var livet tar oss. Just nu har vi det ju bra där vi är: hyresrätt med utsikt mot skogen, ganska nära stan, bra jobb och det viktigaste av allt: en frisk och fin bebis. Även detta är ju en del av livet: att stanna upp och njuta av det man har, precis just nu. Och fantisera lite om framtiden, vilt eller tamt. Hexagonalt eller i rad.

Kroppen är kroppen är kroppen - sista delen av min förlossningsberättelse

Det ser ut som ett rymdskepp! sa jag till läkaren på intensivvårdsavdelningens uppvakningssal (UVA) när han satte artärkatetern. Han måste tyckt att jag var ganska borta, och det var jag säkert också. Jag minns ett starkt ljussken på min handled och smärta. Sedan var det klart, rymdraketen var på plats.

Det var egentligen till intensiven jag skulle flyttats men det var fullt där och eftersom jag kunde andas själv fick jag ligga på uppvakningsavdelningen. Jag hade ingen uppfattning om hur stor salen var men den kändes enormt stor. Jag frågade efter larmet, men nej det hade de inte. Det är bara att du ropar på oss om du vill något, sa de. Hur då? Vad ska jag ropa? Hallå? Tove vill ha hjälp? Nej, det kändes pinsamt på något sätt. Så där låg jag, höggravid och kissnödig, med en nyopererad äldre man bredvid mig som ojade sig hela natten för att han hade ont. Och en sköterska som med jämna mellanrum kom till honom och med gäll stämma undrade hur det var och om han hade ont. Det var alltså omöjligt för mig att sova.

Istället låg jag och fantiserade. Jag reste iväg i tanken. Var i vår gamla sommarstuga i Hälsingland med mitt barn och gick runt och visade allting. Varenda detalj i hela stugan ville jag visa. Så här är golvet här, här hänger en spegel, på den hänger nyckeln, här är det en hög tröskel och så vidare. Det var fint. Jag älskar det där huset.

På morgonen, kanske klockan nio, kom det några sköterskor, både män och kvinnor i min ålder ungefär och frågade hur jag mådde. Jag satt fast i sängen, kan man säga, med dropp på ena sidan och artärkateter och EKG-kablar på andra sidan. Efter att inte ha kissat på hela natten hade jag bara en önskan. Visst, det går bra, sa de och körde fram en stol med en potta i. Vi drar för lite här, sa de. Här kan du kissa. Ja, vad gör man? Jag är ju van, som många andra, att gå in på en toalett ensam och låsa dörren och kissa i fred. Här fanns inte det alternativet. Så jag kissade väl där då, inför alla, kändes det som. Nio deciliter blev det... Benen hade smalnat av nu, det mesta av min samlade vätska hade kommit ut.

Sedan kom förlossningsläkaren upp i kortskaftade gummistövlar och operationskläder. Klockan elva skulle det bli av: förlossningen. Han hade en annan mamma före mig. Anestesiläkaren kom och presenterade sig men gick snabbt igen när jag frågade efter "göteborgaren", en läkare jag träffat redan på BB någon vecka innan. En barnmorska och undersköterska kom och satte kateter. Efter en stund kom min man och massa personal och vi begav oss ner till förlossningens operationssal.

Jag bedövades i ryggen med spinalbedövning och tvättades ren. De hängde upp skynket och gav den blivande pappan order att sitta ner så att han inte skulle svimma. Sedan var det bara skära och plocka ut. Jag låg och tittade på klockan. Den var tio i tolv: Fin pojke framföds. Utskaffas med lätthet. Gnyr och försöker skrika vid partus.

Barnmorskan höll upp honom framför mig. Jag frågade efter könet och hon vecklade upp de varma handdukarna så att jag själv kunde se. En pojke. Fint. Det var ju vad jag trodde! Efter två sekunder var de ute. Två. Och pappan skulle följa med barnet. Han har nog aldrig varit så förvirrad som då. Inte en enda bild tog han, förrän barnet var rent och torrt och låg i sin bädd på neonatalavdelningen.

Jag syddes ihop och göteborgaren skojade med mig. Jag rullades upp till UVA igen. Jag fattade ingenting.

Du får ringa någon om du vill, sa personalen på uppvaket och gav mig en telefon. Jaha. Vem då? Det enda numret jag kunde i huvudet var till min pappa så jag ringde honom och konstaterade att han hade blivit morfar och att det blev en pojke. Den nyblivne morfarn grät men jag fattade fortfarande ingenting. Jag fick någon slags fruktsoppa att dricka och ett mariekex.

Så där låg jag och vickade med fötterna och tittade ut mot helikopterplattan. Det var många patienter på salen och allas droppmaskiner och övervakningsskärmar pep i otakt. Jag höll på att bli galen. Ta mig härifrån, bad jag. Jag klarar inte av detta! Min sköterska, en ängel, tog mig på allvar och ordnade en plats i en tom sal. Där låg jag sedan i flera dagar.

Ett dygn senare kom min bebis upp med en sköterska. Han var så liten, så liten. Hur håller man i en sån? Han hade också övervakning och en lindad hand. Lille bebisen. Är han verkligen min? Sakta började jag förstå. Att jag inte var gravid längre kunde jag ju se men hade verkligen jag fött ett barn? Det kom olägligt nog in massa personal, ronden. De pratade om olika saker men jag drog bara upp lakanet över bebisen och sa till honom att inte lyssna på dem. Jag förstod ingenting av vad de sa. Det var ju jag och bebisen nu, men så skulle alla komma och störa? Så onödigt! Han var hos mig i kanske en halvtimma. Sedan var de tvungna att återvända till Barn 4. Ensam blev jag kvar.

Och där låg jag i några dagar, till lördagen, och kände mig isolerad från resten av världen. Lite i taget fick jag lära mig att sitta upp, resa mig upp och gå. Droppen plockades bort. Jag började äta mat. Under mitt barns första två dygn i världen träffades vi sammanlagt ungefär en timme uppdelat på två tillfällen. Det var hemskt. Och vid båda tillfällena var vi bevakade av personal. Ingen bebisbubbla kan byggas upp med så många blickar runt en. Det går bara inte.

Jag har skrivit det förr och jag står för det än: jag är tacksam till vården. Väldigt tacksam. Samtidigt är jag ledsen att det behöver vara så att mor och barn behöver vårdas på olika ställen när det blir komplikationer som den här. Det hade varit så mycket värt att få vara i samma rum. Som vården är uppbyggd nu är det omöjligt, men allt är ju påhittat. Allt går att ändra. Vissa nätter kommer en sorg över mig över att vår start behövde bli så här - på distans. Samtidigt var det fint att barnets pappa fick en nära relation med sin son. De fick mycket kontakt eftersom de satt mycket hud mot hud. Det var han som stod för all trygghet då. Det var han som lärde sig allt först: bära, byta blöja och tvätta. Och jag visste ju att jag skulle få "ta igen" all tid sedan, under min mammaledighet, och det gör jag verkligen. Men samtidigt: min målbild att få ha barnet nyfött på mitt bröst, att få snusa på honom först av alla och säga några väl valda ord. Så blev det inte. Så blev det inte och vi kan aldrig få den stunden tillbaka.

Av detta lär jag mig att ingenting blir som man tror, men det kan bli bra ändå. Till slut. Efter någon vecka var jag helt utskriven och en månad senare fick vi åka hem. Det var skönaste känslan. Äntligen fick barnet bli vårt på riktigt! Vi fick göra allt och som vi ville utan att någon skulle titta eller tycka. Rymdraketen på handleden var borta och en ny tillvaro tog vid: den med vår lille son.

Kroppen är kroppen är kroppen - fortsättning på förlossningsberättelsen

Sista gravidbilden. Onsdag den 31 augusti 2016 kl 00:28.

Kroppen är kroppen är kroppen, sa syrran häromdagen när jag presenterade min teori: Kanske var det så att min kropp kände att bebisen borde komma ut snart, redan den sjätte augusti när jag hade sammandragningar? Kanske kände den att det var något dåligt på gång? Att jag skulle bli sjuk. Jo, hon trodde det. Kroppen känner av kroppen. Allt sker i kroppen. Kroppen är kroppen och där händer det, liksom. Så: kroppen är kroppen är kroppen. Det var vår slutsats.

Den sprängande huvudvärken kom på måndagskvällen. Det var den 29 augusti. Jag satt på sängen och pratade i telefon först med mamma och sedan med pappa, de som bara två dagar senare skulle bli mormor och morfar. Mamma tyckte inte att jag skulle ta någon tablett. Nä, lite huvudvärk är väl lugnt, tänkte jag. Men när jag sedan fick pappa i luren så kände jag efter en liten stund att det gjorde alldeles för ont. Jag tog två tabletter paracetamol och noterade klockslaget. Klockan var nio.

Jag kände att jag  var tvungen att sluta prata och gå och duscha. Sagt och gjort. Sedan var det sängen som gällde. Sova och försöka få det onda att gå över. Ont i huvudet har man la haft förr... Det går över. Ingen fara.

Vid halv elva ungefär gav jag upp. Jag kände att detta går inte. Det  GÅR INTE. Verkligen inte. Jag måste balla ur, och jag måste balla ur nu. Nu, nu, nu. Nu går jag upp och röjer. Nu går jag upp och blir helt sjukt hysterisk och det kommer inte hjälpa ett skit, men jag bryr mig inte. Det hjälper inte att ligga här heller, tydligen. Så jag gick upp. M satt i soffan och kollade på youtube eller nåt. Jag satte mig bredvid honom och gick lös. Jag skällde och var helt hysterisk. Jag ville bara ta bort mitt huvud. Det kändes som om allt skulle gå käpprätt fel. Jag skulle inte kunna älska barnet osv. Livet var förstört.

Men så tog jag mitt förnuft till fånga. Vi går och lägger oss. Du lägger dig bredvid mig. Vi lugnar oss nu (det var bara jag som var arg). Och så sover vi. Så blir det bra sedan. Dock: på sängkanten stannade jag upp och fattade det bästa beslutet under hela den här sjukdomsperioden. Jag skulle ringa 1177. Bara en gång. Bara säga att jag mådde SKIT. Så jag ringde och kippade fram mitt namn och berättade att jag var gravid i v.33+3 och att jag hade sprängande huvudvärk. Sköterskan sa åt mig att ringa Förlossningen direkt och om de inte ville ta emot mig skulle vi åka till Akuten. (Akuten åker vi inte till, hade jag tänkt tidigare, jag är ju bara förkyld, jag kommer få sitta där i fem timmar, bara folk som är helt dumma i huvet åker till akuten när de är förkylda.) Jag ringde Förlossningen. Kom in, sa de, nu!

Jag stod vid husknuten och väntade på att bilen skulle köras fram. Tio av tio i smärta, minns jag att jag tänkte. Bara de ger mig något starkt så jag kan sova, alternativt hugger av hela huvudet!

Jag tror att man är extra öppen känslomässigt i födabarnsituationer. Min mamma blev förälskad i en av barnmorskorna när hon födde mig, och ja - det hände även mig. Hon som tog emot mig var helt underbar. Hon ledde mig in i samma undersökningsrum som den sjätte augusti och lät mig sitta i samma sköna gravidfåtölj. De tog blodtrycket. Det var "lite högt" så nu får du spruta och tablett. (Lite högt visade sig vara nästan 200/115, vilket är superhögt.) Jag fick kissa i mugg och jag hade lite protein i urinen, för första gången. Barnmorskan satte sig på huk på golvet framför mig. Fötterna la jag upp på fotpallen. Hon höll armarna i kors över mina ben och försökte få mig att lugna mig. Jag var inte lugn. Jag skakade. Jag kunde inte kontrollera min kropp. Jag skrek nästan åt en läkare. Ja, det gick inte att vara trevlig, mitt huvud höll på att sprängas. Reflexerna knackades och benen flög. Bra! tänkte jag. Mer magnesium så hon inte får kramp, tänkte läkarna.

På något sätt som jag inte minns togs jag in till ett vårdrum på Förlossningen. Vi skulle bli kvar över natten. Den blivande pappan sov i sängen bredvid, med ryggen till mig, han försökte väl koppla bort lite. Jag kissade. Hela natten kissade jag. Och hela natten kom min älsklingsbarnmorska och mätte min urin i en så kallad texashatt (ord jag lärt mig av att läsa journalen!). Sex liter kissade jag ut bara under natten. Ingenting fick jag dricka heller (Vi måste ta prover imorgon och då får man inte dricka, ljög barnmorskan). Jag var fruktansvärt törstig. Jag tiggde och bad. När jag fick dricka ca 1 tsk vatten, botten på en liten plastmugg, kändes det som religion. Det var himmelskt! Min älsklingsbarnmorska tog in isbitar som jag sög på. Det var också skönt. Och så kissade jag.

Det kom en neurolog under natten och viftade. Hon var hippie och jag visade mina hippiebyxor som jag hade på mig och vi pratade om Urkult. Jag var säkert hur flummig som helst. Sedan blev jag körd till skallröntgen för att utesluta hjärnblödning eller annat fel på själva hjärnan. Sorkfeberprover togs.

På morgonen dagen efter hävdes vätskeintagsförbudet, fastan. Drick med måtta, sa en läkare. Det struntade jag i. Fullständigt. M gick och hämtade allt jag bad om och jag svullade verkligen. För att bara någon timma eller två efteråt kräkas upp hela kalaset. Det var ändå värt det!

Någon gång under dagen kom det in en sköterska från Barn 4. Hon försökte informera mig. Hon kunde nog inte gjort så mycket mer fel. Hon visade CPAP-mask och hon sa att mamman inte får se barnet vid förlossningen. Jag blev så upprörd att jag kräktes igen. Snacka om att inte målgruppsanpassa informationen! Hon verkade dessutom veta att jag skulle förlösas dagen efter, något som vi inte blivit informerade om. Miss!

Det var först på kvällen, eller kanske snarare natten till onsdagen, som vi fick veta att barnet skulle födas dagen därpå. Jag svarade läkaren att det kommer jag inte orka. Jag kommer inte kunna föda vaginalt. Hon sa då att det inte var på tal att jag skulle föda vaginalt. Läkarna hade bestämt, oavsett vad jag tyckte, att jag skulle föda med snitt, något annat skulle inte gå. Tack! Tack för att du sa så! Det var så fint att lägga det beslutet hos läkarna och inte fråga mamman. Jag hade ju egentligen velat föda vaginalt, i alla fall testa, men det var helt underbart att de tog detta beslut åt mig, baserat på hur jag mådde och i vilken vecka jag var. Det skulle nämligen vara svårt att sätta igång mig, eftersom jag var så tidigt i graviditeten, menade de.

EKG gjordes. Jag hade nämligen fått kalkbrist av magnesiumdroppet de gett mig mot sprittigheten och blodtrycket. Kalkbristen orsakade i sin tur rytmrubbningar på hjärtat. Eftersom de bedömde det nödvändigt att ha mig under övervakning: EKG, blodtryck, saturation och andning, skickades jag till intensiven, när den sista gravidbilden var tagen.

Kroppen är kroppen är kroppen - början på min förlossningsberättelse

Det kommer inte bli som jag har tänkt, tänkte jag. Det hade jag läst på flera ställen och hört av flera kvinnor. Men hur annorlunda kan det bli? Väldigt annorlunda, visade det sig.

Redan den sjätte augusti kom kroppen på att det kanske skulle vara dags snart för vår bebis att födas. Jag fick sammandragningar var tionde minut under någon timma. Vi packade en BB-väska enligt en lista för jag tänkte att det är bäst att ha det gjort innan vi ringer så att vi inte behöver panikpacka om de säger att vi ska komma nu. Sedan ringde jag. Sköterskan som svarade frågade upp lite och sa att jag skulle vila mig och ringa igen om det fortsatte. Jag hade inte ont, blödde inte, inget slem, inget vatten. 

Vi la oss i soffan och tittade på "Ett fall för Vera". Jag skrev upp på en lapp när sammandragningarna kom. Magen blev stenhård en liten stund, sedan släppte det. När Vera löst sitt mordfall ringde jag igen: "Nä, det har inte slutat." "Okej, kom in." Vi åkte in. Med BB-väskan. Min man parkerade, ganska långt från förlossningen, men vi visste inte riktigt var ingången var eller var man skulle stå. BB-väskan lämnade vi av någon outgrundlig anledning i bilen.

En tatuerad barnmorska mötte upp vid ingången, jag leddes till ett undersökningsrum. CTG kopplades på, kissa i mugg, och det beslutades om att jag skulle få Bricanyl för att lugna ner det hela. Det var hemskt. Jag fick ångest. Min man pratade om att åka hem, vilket spädde på ångesten. Vi stannade där till kanske halv två på natten. Undersökningen av livmodertappen visade att den var lite mjuk men stängd. Det var skönt att åka hem. Uppföljning några dagar senare bokades in.

Vid den uppföljningen såg det bra ut men av en annan anledning bokades ytterligare ett besök två veckor senare. Den 23 augusti var det alltså åter dags att åka till sjukhuset och specialistmödravården. Vi gjorde ultraljud och läkaren kände efter inuti. Tappen var för kort och för mjuk. Jag var tvungen att läggas in. Nu. Förvånad fick jag bara finna mig i att stanna kvar. Jag skrev sms till chefen och flyttades till BB-antenatal. 

Där fick jag kortison som skulle hjälpa barnets lungor att utvecklas ifall han skulle födas för tidigt. Jag fick också ett dropp som skulle lugna ner det hela genom att förhindra sammandragningar. Jag blev beordrad vila och ville bara gå ut. Jag kände mig instängd och ensam. Min man arbetade och sov hemma. Ett livligt smsande till vänner tog vid, och jag skojade och pratade med varenda undersköterska som vågade sig in på mitt rum.

Det var tråkigt att vara inlagd. Jag kände att jag mådde bra. Jag fick inte göra någonting förutom att vara på mitt rum och gå och äta på avdelningen. Smygande kom svullnaden i benen. Jag berättade det för en barnmorska eller om det var en undersköterska, som sa att det var normalt. Jag fick ont i ryggen, högt upp. Det måste vara på grund av sängen, tänkte jag. Jag låg bara på sidan pga magen. 

På fredagen den 26 augusti fick vi packa ihop och åka hem. Just då, när jag satt i rummet och min karl packade ihop allting han på min begäran släpat dit (dator, böcker, stickning, kläder), kände jag hur kraften riktigt rann ur mig. Jag kände mig obeskrivligt trött. Men angelägen att komma hem så fort som möjligt sa jag ingenting till personalen. Jag var rejält trött på sjukhus vid det här laget. Jag förstod inte att detta bara var början!

Väl hemma kände jag mig helt borta. M åkte för att jobba men ringde snart igen och sa att han glömt en sak. Jag gick ut, neråt gatan för att lämna detta till honom. Jag kände mig som en drogad människa. Jag tänkte att jag var trafikfarlig. 

Nu var jag sjukskriven och skulle vara det till v.37 i graviditeten. Se på serier och ta det lugnt var min plan. Gå korta promenader och försöka få ner svullnaden i benen. Men inte orkade jag titta på så mycket serier. En sträcka som vanligtvis tar två minuter att gå tog en kvart. Jag pallade inte. Andningen blev konstig och ytlig. Det kändes som om barnet tryckte in lungorna så jag ville bara sitta och svanka längst ut på en stol. Jag duschade två gånger per dag för att mildra ryggontet och den allmänna sjukdomskänslan. 

En av nätterna hemma yrade jag något fruktansvärt. "Tänk att de designat Stadsparksbadet i Borås, tänk att de gjort det!" ekade i min skalle efter att jag läst ett blogginlägg hos BackstageBella, något som verkligen inte hade med mitt liv att göra, men jag kunde bara inte släppa det. En natt ringde jag 1177 som inte visste vad de skulle säga, hon jag pratade med kan inte ha fattat någonting. En kväll ringde jag Förlossningen och sa att jag var förkyld. "Stanna hemma" löd deras råd. Jo, för jag var nämligen helt övertygad om att jag var förkyld och trött efter anspänningen det varit att vara inlagd.

Jag sökte till slut på 1177 om havandeskapsförgiftning, men  formuleringarna tycktes mig oerhört luddiga. Det kunde tydligen vara så att man inte kände det alls. Två av sex angivna symtom stämde in på mig, så jag avgjorde att jag inte alls hade detta. Nejdå, allt är säkert normalt. Ingen idé att oroa sig. Så här tänkte jag ända fram tills kl 21 på måndagskvällen den 29 augusti, då den kraftiga huvudvärken slog till.

Alla hjärtebarns dag

Mitt lilla hjärtebarn. Fem och en halv månad är du nu. Och blåsljudet var borta sist de lyssnade, i början av november.

Mitt i Barn4-kaoset fick vi veta att en av läkarna hade upptäckt ett blåsljud när han lyssnade på vår son med stetoskop. Men va fasen, ska det aldrig vara nog? Jag valde att inte ringa mina föräldrar förrän dagen därpå när den riktiga hjärtundersökningen skulle vara avklarad. Vi hade nämligen fått tid på barnhjärtmottagningen dagen efter. Plutten var tre veckor. Jag var tre veckor när jag opererade hjärtat för första gången. Så liten.

Vi gick dit i sällskap med uskan Anna. Det var spännande. Vi körde den röda lånevagnen. Bebisen hade på sig ett par byxor vill jag minnas, med pingviner. Han brukade inte ha kläder för han var för varm.

Väl där visades vi in i ett rum. Jag såg en våg. Fick rycket och lämnade över pojken till närmaste vuxna. Vägde mig. Jag hade inte vägt mig efter förlossningen. Och jag hade gått ner en del. Kanske inte så konstigt med tanke på att min diet under flera dagar varit sockerdropp.

Bebisen klarade av EKG och stetoskopundersökningen väldigt väl. Det var tydligen samma läkare som varit jour när de bestämde sig för att skicka upp mig på IVA pga rytmrubbningar, innan förlossningen. Två studenter lyssnade också på bebishjärtat som slog och slog och slog med en våldsam, men helt normal, fart. Det var svårt att höra blåsljudet men det fanns där.

Sedan var det dags för ultraljud i ett rum med mysigt ljus och bubbellampa i hörnet. Barnet somnade på britsen. Jag höll honom i handen. Mitt lilla liv. Varför skulle du också behöva födas med hjärtfel?

Läkaren förklarade sedan att hjärtfelet var obetydligt och att det lilla hålet skulle växa igen. Ingenting att oroa sig för. Och det kändes ju himla bra. Så av någon magisk anledning har jag inte oroat mig. Jag är ju ganska bra på det annars. Kanske var det bara för mycket att ta in: för tidigt född, syresättning, sondmatning och så hjärtat.

Idag är det alla hjärtans dag. Ett jippo. Men också en dag att tänka på alla hjärtebarn. Alla barn som föds med hjärtfel. Det är en dag att skänka en tacksam tanke till vården och skattesystemet som finansierat mina båda hjärtoperationer och all annan vård som min familj och andra fått ta emot.

Vi har haft en riktigt bra dag här i familjen, hittills (vi är ju bara halvvägs in, men ändå!), med promenad längs isgatorna i solen. Vi har observerat den senaste trenden inom arkitektur: långsmala fönster som går hela vägen ner till golvet, och vi har pratat om livet, konsten och varför vi tycker om att vara tillsammans.

Snart blir det föräldragrupp för mig och lillpojken och målarkurs för familjefadern. Efter det ska vi ut och äta och "vårda förhållandet" som min syrra sa igår när hon peppade oss att boka bord.

Hoppas ni får en fin alla hjärtans dag!

Ansvaret och allvaret

Det blir för mycket ibland, ni vet. Så man hinner inte skriva om nåt gult eller fult eller någonting. Så det blir ingen lista idag. Jag funderar på att hoppa av hela listgrejen eftersom det känns som om det blir mer kvantitet än kvalitet för min del. Fast vi får la se, jag kanske hoppar på igen.

Kvällarna är så långa nuförtiden. De är ju det på vintern. Och särskilt när jag äter middag ca 16.30 och sedan har en eeevighet kvar till kl 22.30 när lillpojken brukar somna, efter ett oändligt antal matningstillfällen.

Matningen dessutom. Han ammar i ca 5 minuter på det ena bröstet och vill sedan se sig om. Och inte amma mer, helst. Om jag nu inte kollar på TV. Då kan han slappna av lite mer och amma en längre stund. Kanske till och med bli mätt. Annars får han "bibi" efteråt. Vårt ord för nappflaska. Tack gode uppfinnare för nappflaskan! Och modersmjölksersättning! Som det underlättar! Det är otroligt skönt att vårt barn med glädje tar flaskan, eftersom han fortfarande är lite krånglig med amningen, som jag precis beskrev.

Det är otroligt vilken utmaning det är att få barn. Det är så mycket som blir annorlunda. Så många saker som jag inte ens tänkt. Nya konfliktområden inom familjen. Nya rädslor, starkare känslor. Allt på en gång. För det mesta har vi det bra men ibland orkar vi bara inte. Jag hoppas att det bra överväger och att vårt barn får en trygg barndom hos oss. Vi gör så gott vi kan, även om det inte alltid känns så bra.

Det som slagit mig mest sedan han kom är allvaret i att få ett barn. Ansvaret för ett nytt litet liv. Det är vi som står honom närmast - föräldrarna. Hur mycket man än vill involvera vänner och övrig familj så blir det inte alls samma sak eller ens i närheten med dem. Det är vi som är föräldrarna. Bara vi. Och det är oss han behöver - mest av alla! Allvaret i det ansvar vi har förstod jag eller kände jag inte förrän han var född.

Men som sagt: vi gör så gott vi kan. Just nu känns det som om det är för mycket av allt men imorgon kommer det antagligen kännas bättre.

Nu ska jag äta gröt och sova!

5. En viktigt lök

Den viktigaste löken i mitt liv är föga överraskande min son vitlöken. Han är allt fantastiskt jag kan tänka mig. Rödlöken i mitt liv är min man. Han handlar all mat, trots att han, som nu, är sjuk. Gullöken i mitt liv är min syster. Hon är den lök som funnits längst i mitt liv av dessa tre. Hon svarar nästan alltid när jag ringer och ger mig nya, kloka perspektiv på det hela.

4. Min frukost idag

Igår hittade jag till min stora glädje två små hembakta bröd i frysen. Havretekakor visade det sig vara. Mums! Så jag åt dem, rostade med smör, till frukost. Jag drack Kränkus ekologiska regnbågste, som jag fått av en vän för något år sedan, med mjölk i. En stund senare var det dags för en skål fil med müsli. Och innan dagens långpromenad klämde jag även i mig en banan och ett glas mjölk.

Jag är väldigt konservativ vad det gäller frukost och äter alltid ungefär samma: te (helst grönt i och för sig), rostad macka (hembakt om det finns), filmjölk och müsli. Till imorgon finns det tyvärr inget hembakt bröd, eftersom jag inte hunnit baka idag, men det får la gå ändå. Vi har köpebröd hemma, som tur är.

Vad äter ni till frukost? Ändrar ni era vanor eller kör ni på samma år ut och år in?

3. Mitt stök

Full av endorfiner nyss hemkommen från en rask promenad med en vän, också hon föräldraledig, bestämde jag mig för att komponera dagens inlägg: mitt stök. Rubriken kan väl tolkas olika men jag valde att ta före och efterbilder. Jag hade 12 minuter på mig, medan riset till lunchen kokade. Först började jag med spjälsängen.

före

efter

Sedan angrep jag soffan och soffbordet. Vårt vardagsrumshörn i lägenheten.

före

efter

Till sist tog jag köksbordet. Eftersom det är ett naturligt blickfång i lägenheten (detta lät ju som en mäklarannons, men jaja) så känns det alltid trevligt om det är lite ordning där.

före

efter

Vad ni inte ser på bilderna är att bokhögen på köksbordets förebild nu ligger på soffbordet, men det får vara så. Det känns bättre att ha dem där. Vad det är för böcker får jag nog återkomma till i ett annat inlägg!

2. Mitt kök

Det jag tycker om mest i vårt kök är det stora slagbordet av furu som en snickarvän till oss har gjort. Det har karaktär. Här på bilden ser ni en bit av det bordet och en soppa som jag gjorde en gång. Schilianka hette den, receptet finns i Vår kokbok.

Jag tycker om att laga mat och baka bröd. Jag är helt beroende av att äta ordentlig mat både till lunch och middag samt havregrynsgröt innan jag går och lägger mig. Jag är inte en av dem som äter smoothie till frukost utan jag kör på macka (helst hembakta rågbröd) och en skål fil med müsli.

Själva köket i sig är inte så häftigt. Det är en hyresrätt vi bor i och luckorna är vita, liksom. Spis, micro, kyl och frys. Diskställ i trä. Och en del teburkar framme. Fantisera utifrån det, ni!

1. Det här är jag

Jag blev inspirerad att köra en lista. Vi får se hur det går. Jag orkar inte ha för höga krav på mig själv den här månaden, känner jag.

Vem är jag? Vem vill jag vara? Jag har nyss fått en sifo-enkät hem där jag ska fylla i en massa saker om mina vanor. Där har jag fyllt i att jag känner mig som 26 år, men det är jag inte.

Jag är Tove. 31 år snart. Mamma. Lärare. Kreativ. Trött. Översocial. Promenerar.

Och jag kan inte skriva mer nu för jag måste ta hand om mitt barn som bara skriker.

----

Nu är han lugn igen. Han äter hos pappa.

Jo, men jag är väl ganska arg också av mig. Jag har lätt att stressa upp mig och bli arg över olika saker. Men jag försöker jobba på det.