Ett svårt beslut

Här kanske vi kan bo?

- Hur ska ni göra med föräldraledigheten? Har ni ställt ert barn i kö för förskoleplats än?

Frågorna kommer i all välmening och det är inget fel på dem. Det är bara det att de drar upp tio tusen kronorsfrågan jag bär inom mig, igen. Ska vi flytta eller ska vi bo kvar?

I början av veckan gjorde vi en lista, M och jag, på för- och nackdelar med att bo kvar respektive att flytta. Fördelar med att bo kvar, nackdelar med att bo kvar, nackdelar med att flytta och fördelar med att flytta. Vad som utkristalliserade sig av den, när jag strök under de viktigaste punkterna, var att jobb och vänner står mot närhet till familj. Mitt jobb och hans jobb. Min familj och hans. För även om hans familj alltid kommer bo i Spanien och min familj alltid kommer bo i Göteborg så kommer det bli närmare till Spanien om vi bor i Göteborg. Det går nämligen flyg direkt till Málaga från Landvetter. Det kostar mindre och man måste inte byta på Arlanda. Resan blir helt enkelt kortare och kanske tar man sig iväg oftare då?

Bor vi i Göteborg kommer det också bli mycket, mycket enklare att träffa mina föräldrar och min syster under året, kanske någon gång per vecka? och då kommer vi kunna lägga all semester i Spanien sedan. Barnet kommer på så vis komma närmre både sin svenska och sin spanska familj. Han kommer kanske till och med lära sig mer spanska på det sättet. Min man kommer dessutom kunna spendera hela sin semester i sitt hemland.

Det känns nästan lite avigt att vi bor här. Att vår bostadsort ligger avigt till geografiskt, jämfört med våra familjer. Det är tillräckligt många mil mellan Andalusien och Västsverige kan man tycka, och så bor vi uppe i Västerbotten! Vad gör vi här? Ja, just nu är svaret enkelt: vi arbetar och vi umgås med våra vänner, mina vänner. Varför? Jo, jag hade ju en dröm om att bo i Norrland. Men lever den drömmen kvar? Är det vad jag drömmer om nu? Nej, jag tror nästan inte det.

Vad drömmer M om? Att få måla. Att försörja sig på konsten, något helt annat än det han gör nu. Men det är ju svårt, det säger alla. Han är öppen för Göteborg, inte anti. Men jag tror inte att det är han, själv, som kommer att ta till orda en dag och säga att nu bestämmer vi oss: vi flyttar, vi bor kvar. Det är nog mer jag som har den rollen i vår familj. Projektledaren, planeraren. Ändå är inte beslutet bara mitt, vi måste komma överens och bestämma tillsammans. Det är oss det handlar om M, mig och barnet. Det är vi som är vuxna i vår lilla familj som ska bestämma. Inte kompisarna, inte våra föräldrar. Det är vi. Tillsammans.

Förskoleplats. Ska vi ens söka förskoleplats här? Är det bättre bara att M börjar vara föräldraledig i höst och jag börjar jobba. Jag kontaktar de andra (två?) som jobbar för samma företag som jag fast från Göteborg och hör hur det fungerar för dem. Kanske är de intresserade av att hyra ett rum i något kontorshotell tillsammans med mig där vi kan sitta och jobba? (Hur ser arbetsgivaren på det? Kan de tänka sig att betala det? Kan det kanske föra med sig fördelar för företaget? Blir det kanske lättare att anställa mer personal? Eller tänker jag för stort nu?) Så söker vi förskoleplats i Göteborg istället, när vi väl har bestämt oss. Eller här, om vi bestämmer oss för det.

Min tanke är att om vi flyttar så ska jag arbeta kvar där jag arbetar nu, fast på distans. Mitt jobb är ändå på distans redan nu, fast vi har kontor här i Umeå. Och om jag inte står ut med att jobba hemifrån, om jag inte får tag i någon vettig kontorsplats, då kan jag överväga möjligheten att byta jobb. Kanske kan jag bli internrekryterad inom koncernen? Kanske finns det något helt annat som passar mig? Eller något liknande?

Varje period i livet har sina frågeställningar och problem som ska lösas, verkar det som. Till slut kommer det landa. Tillslut kommer vi  förstå hur vi ska göra. Men processen dit är inte enkel. På något sätt tror jag att vi kommer ta ett beslut när vi bestämmer var vi ska ställa sonen i förskolekö. Sedan kommer vi ta ett beslut när vi väl måste flytta från den här lägenheten av utrymmesskäl om vi då flyttar till Göteborg, liksom tar tillfället i akt, eller om vi stannar kvar i stan. Stannar vi kvar här, i Umeå, kanske i någon trea eller fyra, då tror jag att risken/chansen är stor att vi känner oss bekväma och bara stannar. Inrättar oss i detta. I att inte ha familjen nära, men att ha jobb vi trivs med och vänner.

Familjen är dock en samling människor det inte går att byta ut. Ens vänner är inte ens familj, inte för oss i alla fall. En granne kan inte ersätta en mormor. Familjen är familjen. Vänner däremot, går det att hitta nya, min äldsta vän som jag umgås med nu lärde jag känna hösten 2007, det är nästan tio år sedan. Jag umgås med några som jag känt i mindre än ett år. Någon har jag bara känt i några veckor. Arbete går det alltid att hitta. Både M och jag arbetar inom bristyrken. Det finns jobb. Det löser sig. Bostadsbrist är det i hela landet, men vi har ju som sagt båda jobb/god chans till jobb, samt ganska lång kötid i båda städernas hyresrättsköer, så det borde också gå att lösa på något sätt. Och flyttar vi väl dit, och inte trivs efter ett år eller så, då går det ju faktiskt att flytta tillbaka. Det är inte ett beslut som måste gälla för evigt. Men tills barnet börjar förskoleklass vore det ju faktiskt bra om vi hade bestämt oss!