Var är du?

Den lilla flickan, en dag yngre än min son, låg i sin bädd på Barn 4 och skrek. Sköterskan, den enda i salen, tryckte på larmknappen och en annan sköterska kom in. Hon ombads att ta upp barnet, eftersom den första sköterskan var upptagen med ett annat barn. Under tiden satt jag med min lille son i famnen.

- Ta upp barnet, hon är hungrig.

- Ska jag inte hämta föräldrarna så att mamman kan börja amma henne?

- Nej, de kommer snart. Det är ingen idé att du går till dem, de går inte att kommunicera med.

De går inte att kommunicera med? tänkte jag. Är de plantor? Växter? Eller vad är det som står på?

- De kan varken svenska eller engelska, fortsatte sköterskan.

Du kan bara svenska och engelska, tänkte jag. De är människor, för tusan! De går att kommunicera med! Använd din kreativitet! Kroppspråk! Ljud! Ord! tänkte jag, i mitt ganska stilla sinne.

När jag väl, senare under samma dag, eller kanske nästa, fick tillfälle att hälsa på dessa så kallade okommunicerbara föräldrar vid tvättstället gav jag mig fasen på att prata med dem. Det är klart det går! Och det gick. Vi lyckades berätta för varandra att jag var där med mitt första barn och att hon, för det var mest mamman jag pratade med, var där med sitt andra barn. Hon berättade att hennes första barn var i Irak, eller i Lycksele. Jag förstod inte riktigt.

Senare pratade vi alltid om vi möttes i lunchrummet. Jag kommenterade vädret. Det var varmt ute. Jag visade på en karta hur de kunde gå ner till älven. Jag såg dem och vi hade trevligt. Vi åt lunch ihop någon gång. Jag fick veta att de var från olika städer och att deras äktenskap var arrangerat. De var söta ihop. Det kändes bra. Jag i min tur är ju inte ens gift med barnets pappa, lika konstigt det antagligen från deras synvinkel.

Vi pratade om sådant vi kunde se. Konkreta saker i nutid. Det var så långt deras språk räckte. Jag visade dem lexin och försökte förklara att det är ett bättre lexikon än översättningsrobotar på nätet, men att man bara kan skriva ett ord i taget. Det var ganska mycket vi hann säga varandra, ändå, trots knappa kunskaper i varandras språk. Jag fick veta att de bott på tre olika orter i Västerbottens fjällandskap och inland sedan de kom till Sverige ett år tidigare. Jag fick klart för mig att de lämnat sin första dotter kvar i Irak, hos hennes farmor. Och att hon var ett år nu. Det måste betyda att de lämnat en nyfödd bebis. Sin första. I Irak.

Varför ska världen vara så orättvis? Varför ska det vara så stor skillnad mellan folks möjligheter?

Din andra dotter föddes en dag efter min son. Ni kom flygande med helikopter. Jag vet inte varför men jag såg helikopter sängen som flickan åkt i och helikopterhjälmarna under den, på helikoptervagnen. Er dotter fick ett tillfälligt personnummer och ett vackert prinsessnamn. Hon lärde sig amma långt före min son och ni blev utskrivna någon vecka före oss.

Utskrivna och tillbakaskickade till asylboendet. Till ovissheten.

Så fort jag skaffat en smartphone började du skriva till mig. Vi skickade mer eller mindre svårtydda meddelanden till varandra och en hel del söta djur och fina blommor. Det mesta gick ut på att fråga om allt var bra. Oftast var det väl det. Men nu. Var är du?

Någon vecka innan februari tog slut skrev du att ni skulle få besked från Migrationsverket under samma månad. Och plötsligt upphörde kontakten. Din mobil är av. Jag skickar någon blomma eller någon söt kanin på mobilen ibland, bara för att du ska veta att jag tänker på dig. Bara för att du, den dagen du kan slå på din mobil igen, ska se att jag tänkte på dig. Kanske kan du höra av dig då.

Jag har ingen aning om var du är. Förhoppningsvis är du kvar i Sverige. Kanske är ni på något förvar i väntan på utvisning. (Var är er dotter i så fall?) Eller så är ni redan tillbakaskickade. En tredje möjlighet är att ni gömmer er. Jag hoppas nästan på den, fast ändå inte. Jag hoppas att ni fått uppehållstillstånd. Att ni bor på något fint ställe, men att din mobil bara gått sönder. Att du ännu inte haft råd med någon ny. Det är väl det halmstrå jag får hålla mig i, så länge jag inte vet.

Kanske får jag aldrig veta vad som hände med dig. Kanske är du liksom borta ur mitt liv för alltid. Men alltid kommer jag att minnas dig. Du som såg mig på Barn 4. Du som log och försökte prata med mig. Trots att jag inte kunde ditt språk.