Ganska mycket ångest drabbade mitt bröst imorse. Det kändes tungt och instängt. Kvavt i själen. Jag ville få saker gjort. Så otroligt skitigt golv. Gamla ostbitar, smörgåsrånbitar, damm, hår, gudvetvad låg utspritt överallt. Och det kryper G omkring i, helt obrydd. Balkongen som jag försökt barnsäkra genom att hänga upp balkonglådorna, men inte avslutat eftersom det fortfarande står krukor och jord på golvet. Jag vill skura den, men det känns som ett projekt eftersom jag bara har en skurborste utan kvastskaft, så jag måste ligga på knä. Jag klagar, klagar, klagar och ältar allt tusen gånger. Försöker komma framåt men det känns ibland som om vi bara står och stampar i samma gamla gnabb. Irriterande, frustrerande, ångesterande.
Myggen anföll mig igår när jag var ute på kvällens antiångesttur. "Jag hatar mygg!" var jag tydligen tvungen att skrika just när två cyklister cyklade förbi mig på grusvägen. Är jag rolig eller? Var finns det mest mygg? Jo, i skogen! Var promenerar jag? I skogen, mellan en myr och en sjö. Smart! Kanske inte smart, men otroligt vackert.
Idag blåser det och jag antar att myggen inte har lika lätt att få fäste i sommarluften. Kanske blir man inte lika biten idag. Om man ger sig ut. Det har inte jag gjort. Och därför har jag promenadabstinens. Bara det...
Jag har märkt att folk i min internetnärhet verkar må ganska dåligt. Linnéa publicerar en ångestlista, Jenny verkar ha en identitetskris, Maria var eller är på gränsen till utbränd lät det som i mars, Mirijam hade fysiska problem som verkade vara kopplade till stress (eller var det MS, hoppas inte!) för ett tag sedan. Vad är det som händer? Är detta bara en del av livet? Ska vi ta varsin mindfulnessmålarbok och måla oss ångestfria? Dricka lite te, andas? Eller är det något annat som är skevt? Är den bristande jämställdheten en bov? Är det pressen utifrån, att man själv, ens hem, ens barn, ens partner, ens hund och ens dammråttor måste vara så satans perfekta att de tåls att skådas av hela världen? Eller kommer pressen minst lika mycket inifrån? Vill vi vara engagerade, lugna, tålmodiga, varma och härliga mammor? Kvinnliga kvinnor? Attraktiva på arbetsmarknaden, attraktiva för män, attraktiva för nya vänner? Eller handlar det hela om samhörighet: vi vill höra samman, vi vill ha gemenskap. Vi är så rädda att inte få vara med att vi stressar upp oss över allt det här.
(Jag orkar inte noppa mina ögonbryn. I huvudet säger jag mig att jag skiter i det, för då är jag mer lik min son. Entrecejo. Ett enda vackert och starkt ögonbryn. Det har vi, alla tre. Och jag vet att det inte är inne direkt. Men jag har banne mig varken tid eller lust att ta tag i det.)
Jag har mest ångest över att jag är otrevlig hemma. Över att jag inte har tålamod med allt. Varför är jag inte lite mer tålmodig och trevlig? Lite mer smidig? Står jag ut med för mycket eller för lite? Gör jag fel val? Det vet väl bara jag, antar jag. Men ibland rinner det bara över. Ibland orkar jag inte. Jag pallar inte att bara se på och säga något specialpedagogiskt, så jag blir arg. Och sedan får jag så jävla mycket ångest att jag vill gå i bitar. Det är så hemskt så jag vet inte. Men som tur är går det fort över. Vi blir vänner igen. Men jag måste också sätta gränser ibland. Det är så jag känner. Och det är därför jag blir arg.
Om nu personligheten är konstant och medfödd så får jag väl bara stå ut, och försöka agera acceptabelt utifrån mina resurser. Jag gör så gott jag kan. Jag är en gullig mamma nästan jämt. Jag ser till att vi städar, håller dammråttorna i schack. Jag försöker prata och komma överens med min man. Jag vill att vi ska utvecklas som par, som föräldrar och som individer. Jag vill att vi ska hjälpa varandra att nå våra drömmar. Men. Men det är inte alltid så lätt.
Hur är det för er? Har ni ångest ibland? Mår ni dåligt? Vet ni vad det beror på? Vet ni vad ni kan göra åt det? Blir det bättre med åren?
Ingen rolig period för dig just nu. Jag har också tänkt på att många bloggare verkar må dåligt och ha ångest. Det är inget jag känner igen härifrån, men jag känner nog inte tillräckligt många för att ha en åsikt om det. Men märker att i Sverige verkar många vara väldigt stressade och ha ångest... Över vad? Det kommer nog både utifrån och inifrån. Jag trodde ett tag att allt skulle bli bra om jag bara bodde i Sverige, hade en svensk lön, svensk förskola, svensk natur... Men det tror jag inte längre. Tryggare, javisst, men skulle jag vara lyckligare där? Jag tror att Sverige är gnaska snävt med hur man ska vara, vad man ska tycka, hur man ska vara och göra som förälder, vad man ska göra med sitt liv, sitt hem... Känns det som. Och här i Sydspanien känns det så avslappnat i jämförelse. Det är skönt.
SvaraRaderaLinnéa som du nämner skrev också för ett tag sedan, att huvudsaken är att det är bra hemma. Då kan man ta resten. Bara det känns bra hemma. Det ligger något i det. Det är viktigt att man mår bra hemma, i sitt hem och med sin familj. Det finns inga perfekta par och liv, det måste man ju komma ihåg. Vi har det bra i alla fall, om inte perfekt. Som du märkte är vi rätt lugna båda två. Gillar inte konflikter och undviker dem. Ibland är det bra, ibland inte. När något viktigt, obehagligt, behöver sägas väljer vi våra ord för att inte såra, inte göra illa. För det är lätt att göra illa den som står en närmast, som man känner bäst. Säger med respekt. Och vi försöker se till att den andre mår bra.
Jag får nog säga att vi satsar mer på att må bra än på ett rent hus. Vi gör det som hinns med när det går, och när något blir för stökigt eller smutsigt och en av oss får nog, fixar vi det när båda är hemma och lediga, så kan en städa och en tar barnet under tiden. Att gå och vara stressad för smutsen funkar inte för oss. Vi tycker att det är bättre att åka och bada eller gå ut och ta en tapa istället.
Allt är ju inte tipptopp hela tiden. Det finns ju bekymmer här också. Av olika slag. En del nämnde jag. Men rent generellt kan jag bara säga att jag njuter av att vara just här just nu. Är väldigt tillfreds med livet just nu. Det är fantastiskt.
Inga råd här... Tyvärr. Bara lite tankar och reflektioner. Sorry.
Ja, det kanske är något med Sverige. Med vår livsstil. Samtidigt tycker jag att vi har en ganska bra livsstil på något sätt, jag och min familj, men det är klart att allt är annorlunda nu när jag är ledig och M jobbar. Det ska bli intressant att se hur det blir när M ska vara ledig och jag jobba (om mindre än två månader!).
RaderaDet där med att må bra är komplext. Och alla har olika sätt att må bra på, tror jag. Jag skulle må dåligt om det (enligt mina mått) var allt för stökigt hemma. Samtidigt är jag absolut ingen pedant... Man hittar ju sin nivå.
Vi har bra och mindre bra dagar. Och jag mår olika från dag till dag. Det är superfint att ha fått ett litet barn, jag är oerhört tacksamt, men samtidigt är det en så stor förändring att det inte är konstigt att relationen sätts på prov. Så är det nog för alla, hoppas jag... hehe