Ljuvligheten

Syrénkvist i gammelfarmors vas, klockan 22.30.

Så här i juni kan även ljuvligheten drabba en. Allt är inte ångest och stress. Verkligen inte! Ömsom vin, ömsom vatten, som mina föräldrar brukar säga, särskilt min mamma, när vi pratar om livet i deras kök. Det är särskilt därifrån köket jag minns den här dryckesmetaforen.

Ljuvligheten i midsommar. Jag hade från början inga planer och var stressad över det. Inte orkade jag fråga runt heller. I mitt huvud var alla upptagna. Några jobbar säkert, någon kanske bygger en altan, resten har väl redan planer, tänkte jag. Så jag frågade min väninna M. Och visst, hon kunde tänka sig att ta en paus från organiserandet av sin lilla bostad. Så vi gjorde det mest svenniga av allt: vi gick till Gammlia. Och jag dansade runt midsommarstången med G i bärselen till alla låtarna. Räven raskar över isen och små grodorna. Även en del sånger jag inte kände igen spelades. Det var härligt och roligt, och jag fick inte ens ont.

Innan ringdansen hade vi rekat området för att sedan sätta oss på ett slags trädäck i solen och äta jordgubbar. G förstod hur underbart gott det är och den nya vita bodyn med fiskar och ankare var inte längre särskilt vit. Jag undrar hur väl jordgubbsfläckar går bort i tvätten. Jag undrar om det spelar någon roll. Efter ringdansen vandrade vi hem till oss, genom ett stilla Umeå. Någon enstaka motionär på Campus Arena. Någon här och var som cyklade om oss. G sov hela vägen hem.

Sedan var det middag. Min man M kom från jobbet. Vi åt rökt sik och kokt färskpotatis. Jordgubbar till efterrätt. Och efter detta tog min vän M och jag en promenad runt i skogen. Vi blev myggbitna och vi glömde att plocka sju sorters blommor. Ljuset som aldrig vill ge sig, trots att sommarsolståndet redan varit. Det är ljuvligt och extremt, extremt ljuvligt.

Och idag. En av junis sista kvällar begav vi oss (M, M, G och jag) ut till Ratan för att träffa en sjöman jag känt hela livet. Han har seglat ända från Danmark och vidare norrut ska han. För att sedan återvända hem igen. Det var första gången för min man och mitt barn på en segelbåt. Det var spännande, fast vi bara låg stilla vid en kaj. Dansken bjöd på öl och jag som inte druckit fick köra hem. Det gick så bra! Jag som inte har kört på riktigt länge och verkligen har hunnit gruva mig sedan den där dagen i oktober när jag fick motorstopp i rondellen nedanför sjukhuset. Men jag kan ju köra: det ska jag komma ihåg. Man ska inte underskatta sin egna förmåga, men inte heller överskatta den.

Nu har G fått bada, jag har duschat och imorgon bitti tar sjömannen sig ett dopp i det iskalla Bottenvikska havet. Så ljuvlig är sommaren! Ta vara på den, säger jag till mig själv. Din första sommar med ett litet kiddo. Första sommaren med G. Se det vackra! Känn tacksamheten! Det är lättare att andas då än om man bara fokuserar på att klaga, vilket är alltför lätt gjort. Nu menar jag inte att man mår bra bara för att man tänker positivt, sånt dravel är jag helt enkelt emot, men jag ser det mer som en uppmaning till mig själv: Njut!