Kanske inte rädd, men det behöver bearbetas

Så ringer min älskling, en solig torsdag. Jag sitter och äter lunch med mina föräldrar i deras hus och ska snart börja jobba igen, men så ringer hon. "Min älskling," säger jag, "så kallar jag dig fortfarande i huvudet."

Det är barnmorskan som tog emot mig när jag kom till förlossningen. Jag tror att man är extra öppen just då - innan man ska föda barn. Jag tror att känslolivet liksom har öppnat sig, eller om det är själen. Jag tror helt enkelt att man är mer mottaglig precis då, innan man ska föda sitt första barn. Kanske har det ingenting med första att göra, men jag har ju bara fött ett så vad vet jag?

Vi vill att G ska få ett syskon. Ingen vet ju om det blir så, men vi har så smått börjat tänka på det och prata om det. Kanske hoppas lite på det, till och med. Och inför en eventuell ny graviditet och inför en eventuell andra förlossning känner jag definitivt att den första måste bearbetas. Det är ett trauma, helt klart. Åtminstone för mig. M frågar vad det är och jag berättar om förlossningen, berättelsen sträcker sig över en vecka. M minns det inte på samma sätt, inte på samma känslomässiga sätt. Han hade ju en annan roll. Han var pappan som fick följa med det nyfödda lilla livet, medan jag var mamman som fick åka ensam tillbaka till intensivens postoperationsavdelning. Han hade ingenting kopplat till sin kropp. Han var inte sjuk. Skärrad, ja, och rädd - åtminstone innan förlossningen, men inte sjuk. Han var en klippa som tog hand om allt, faktiskt. Jag är så glad för det!

Jag läste i Föda barn-boken att många av de som mår dåligt av sin förlossning är besvikna. De hade för högt ställda förväntningar och kände att de inte lyckades. Så jag sänkte mina förväntningar: bara vi båda överlever så är det en lyckad förlossning. Men - så fungerade det inte för mig. Mina förväntningar var sänkta, men samtidigt: hur vet man vad man ska förvänta sig? Varken M eller jag hade aldrig varit med om att föda barn förut. Visst, jag hade läst den fina boken om att föda, och till och med en annan om att föda utan rädsla, men när jag väl satt där i min egen säng och ringde 1177 förstod jag ju inte att detta var början på mitt förlossningsarbete. Mitt. Att det var huvudvärk jag skulle känna, en fruktansvärt stark huvudvärk, och svårigheter att andas i flera dagar före, och svullna ben, det visste jag inte att jag skulle känna. Det fanns inte på kartan. Det hade jag inte läst mig till, och även om jag skulle ha gjort det hade jag inte sinnesnärvaro nog att förstå vad som hände.

Jag läste ju till och med på 1177 om havandeskapsförgiftning, när jag hade det (odiagnosticerat) men avslog snabbt det alternativet då jag bara stämde in på tre av sex symtom! Plötslig huvudvärk (check!), svullna upp (check!), känna mig allmänt sjuk (check!). Dessutom yrade jag och hade svårt att andas. Jag kunde inte ens gå korta sträckor utan att det kändes fruktansvärt ansträngande. Jag kunde bara sitta och svanka ytterst på en stol eftersom barnet låg på lungorna, trodde jag. Men näää, det är säkert normalt!

Men när den starka huvudvärken inte avtog, två timmar efter att den kommit, stod jag bara inte ut längre. Jag satte mig på sängkanten och ringde. Sköterskan på 1177 rekommenderade mig att genast ringa Förlossningen och om de inte ville ta emot mig, åka direkt till akuten. Det var hon som svarade, min älskling. Och det var hon som tog emot. Då visste jag inte att hon skulle bli min älskling, men det är hon. Hon höll sina armar över mina sprittiga ben och sa att blodtrycket var "lite högt". Hon följde med mig till hjärnröntgen, hon mätte mitt kiss. Hon gav mig isbitar att suga på och en halv centimeter vatten i en liten mugg att dricka. Och det bästa hon gjorde var att inte berätta för mig i det skedet att barnet antagligen snart skulle behöva födas. Ja, det var det bästa.

Om några veckor har jag en telefontid med henne. Då ska jag få prata om allt. Allt som hände innan förlossningen, och efter. Hon ska få veta hur mycket jag uppskattar hennes insats! Och jag ska få börja förstå...

_________

Hela förlossningsberättelsen: del ett, del två, del tre.
Jag har också skrivit ett inlägg om tankar efter kejsarsnittet.

Och om du som läser är gravid: Tänk på att detta är min graviditet och min upplevelse och ingenting som har med dig och din graviditet att göra! Lyssna på din egen kropp och dess signaler, och sök vård om det inte känns rätt och bra!

Vabbandet

En hel vecka utan vab! skulle jag skriva... och kom på att det är ju inte sant. Den här veckan har M vabbat en halv dag och jag flexat den andra halvan. Det var en sådan dag när M började i ottan och kunde sluta redan på förmiddagen, så jag fick ändå ihop min jobbdag ganska bra. Han i sin tur fick sova middag med G och beskåda när ungen mer eller mindre rev huset. Han rev åtminstone fram så mycket som möjligt och spred ut det på så stor yta som möjligt... Så är det att ha en tvååring, åtminstone för oss.

G hade feber på söndagskvällen, men mådde prima på måndagsmorgonen och fick gå till förskolan ändå. Sedan hade han 39.2 graders feber när vi kom hem på måndagseftermiddagen och bara låg ner och lyssnade på sin musikbok, som han älskar. Han åt ingen middag förrän M kom hem och då slank det ner lite glass och hallonkräm. Min lilla skatt! Jag bestämde att det var bäst att han var hemma på tisdagen och det kändes nästan dumt att jag hade lämnat honom på måndagen, eftersom han fick feber igen sedan, även om fröken sa att han hade haft en bra dag och hade varit frisk.

På tisdagen mådde han såklart bra, och fick gå resten av veckan på förskolan. Det var ju tur, för på onsdagen hade de nallekalas, eftersom det tydligen är nallens dag nu på lördag.

Jag tänker nu på det här med att planera hur man ska vabba. Det som faller sig enklast för familjer i Sverige är tydligen fortfarande att kvinnorna tar ut mest tillfällig föräldrapening (vab), enligt SCBs häfte "På tal om kvinnor och män" från 2018.  Kvinnor tog 2017 ut 62% av dessa dagar och män 38%. Detta är dock mer jämnt än den vanliga föräldrapenningen där kvinnor tar ut 72% och män 28% (2017). De senaste tre åren (sedan 2015) har männens procentandel (för vanlig föräldrapenning) ökat med en procent per år. Fortsätter det så här kommer vi ta ut lika många dagar var först om 22 år, alltså år 2040. Ja, den som lever får se. Kanske tar G ut lika många föräldraledighetsdagar som hans eventuella partner, om han nu får några barn. Eller inte. Det vet vi inte.

Om jag förstår tabellen på sidan 47 rätt, så tas 91% av föräldradagarna  det första året ut av kvinnan och endast 9% av männen. Detta stämmer nog rätt bra på mig och M eftersom jag tog ut alla dagar fram till två veckor innan G fyllde ett år, då M tog över föräldraledigheten. (Nej, vi var ännu "sämre". M fick 3,8% av dagarna och jag resten, det året.)

Men nu gäller det VAB, vård av sjukt barn, eller tillfällig föräldrapenning som det egentligen heter. Det är det vi har framför oss just nu: ett år av vab, minst. Jag har tänkt att för någonslags rättvisas skull, både för oss, G och våra respektive arbetsgivare, borde vi vabba varannan dag var. Det har vi också gjort nu till en början, men också löst några av dagarna så att M jobbar först och jag sedan, om han nu slutar tidigt, eller om hans personalplanerare kan hitta vikarie till hans andra pass (på den delade turen), vilket hände i tisdags. Då kan åtminstone jag vara hemma utan att vabba, men då måste jag ju jobba igen det sedan. Det har, som tur är, fungerat den här veckan, men blir det många sjukdagar per vecka hinner jag aldrig jobba igen och då får jag vabba på riktigt istället.

Skillnaden mellan mitt och Ms jobb är att mitt jobb ackumuleras, men det gör inte hans. De bussar han skulle ha kört, körs ju ändå, fast av någon annan. De prov jag ska rätta rättas inte, om inte jag gör det eller om inte jobbet kallar in en vikarie. Vikarie kan vara bra om det är flera dagar, tänker jag, men om det bara är en dag så kan jag nog lika gärna jobba igen det själv sedan. Jag får se. Detta skulle kunna vara ett argument till att M vabbar lite mer än mig.

En sak jag inte vill börja med är att "vobba", alltså jobba samtidigt som jag egentligen vabbar, för att få lön istället för vab-ersättning (tillfällig föräldrapenning hette det ju!) från Försäkringskassan. I den ålder G är i nu skulle det aldrig funka att ha honom lite halvsjuk bredvid sig och samtidigt sitta och läsa elevuppgifter koncentrerat. Jag tror att båda skulle bli lidande: G och eleverna. Samtidigt skulle jag känna en så stor stress att jag inte räcker till åt varken den ena eller andra. Då är det nog bättre att vabba ordentligt, eller att M får vabba och jag jobba ordentligt. Ja, vi får nog ihop det på något sätt...

Nu håller vi tummarna för att G ska få vara friskare framöver. Vi har ändrat så att han sover i två timmar i stället för en och en halv på förskolan, och min tanke med det var att han då kanske är mer utvilad och mer motståndskraftig. Än har det bara gått några dagar med denna nya rutin, så vi får väl se...

Nu tänker jag att om ni, som läser här, kanske har erfarenheter av detta med att vabba, vobba och pussla, så kan ni väl skriva några rader om hur ni gör och hur ni tänker? Hade ni en fin teori från början om hur ni skulle dela upp det? Blev det så? Eller hur blev det och varför? Det hade varit intressant att läsa!

En fin utflyktshelg

Bö tjärn en gråmulen söndag i oktober

Den här helgen företog vi oss två utflykter. På lördagen bar det av till Skärhamn, och det blev en riktig kulturdag, medan det på söndagen blev en naturdag med utflykt till skogen.

Solen sken och det blåste inte mer än vad vi stod ut med när vi begav oss på cykel till Skärhamn. Jag hade för mycket kläder på mig, men det gjorde ingenting. Bättre det än att frysa! Vilken tur att vi har cykelvagnen att lägga extrakoftorna i. Det var en helt klarblå himmel och vackra höstfärger. Svanarna lyste som små vita prickar inne i viken mellan Morik och Aröd. Är inte Morik ett vackert namn? Jag undrar hur det är att bo där. Sedan vidare. Vi såg får, hästar, kor och några kalvar.

På biblioteket ville M skriva ut bilder och G ville läsa om Maksi. Och mitt i allt var det vernissage av en ny utställning, och självaste konstnären var där. Detta innebar gratis cider och gratis salta pinnar, vilket vi inte var sena med att upptäcka. Vi, i detta fall, var jag och G. M var helt uppslukad av sitt utskrivande av bilder. Jag började prata med konstnären, medan hennes och mitt barn lekte genom att röja ner böcker på golvet lite hursomhelst. Vi antog att de höll på med något slags performance, men vem vet. Det var Hlif Thorisdottir som ställde ut, och jag passade såklart på att berätta vilka tankar hennes verk väckte i mig. Bland annat tyckte jag att det var intressant att hon bara målat kvinnor, mycket porträtt och att det såg ut som akvarell men att det, enligt henne, egentligen var tygfärg som hon målat på och sedan tvättat ur. Hon hade också broderat på flera av verken, och vissa var målade på tyg som redan i sig hade ett vävt mönster. Mycket snyggt med flera lager på det viset, tyckte jag. Några verk föreställde kvinnor i någon typ av slöja eller huvudbonad. Där tänkte jag att det först såg ut som en medeltida huvudduk, men att man också kan se en parallell till dagens kvinnor i Norden med huvudduk. En intressant konstnär och ett intressant konstnärsskap, verkar det åtminstone vara! Jag är glad att vi lyckades pricka in vernissagen och att vi dessutom fick prata lite med konstnären.

Min första fråga till henne var: Hur hinner du måla? Denna fråga ställde jag medan jag menande tittade åt hennes två barn. Hon skrattade och sa att hon har ett eget företag, samtidigt som hon jobbar i en butik. Då kan hon jobba två dagar med konsten och tre dagar på arbetet som ger lön. Det lät ju smart. Vi får väl se om M kan komma dit någon gång att han jobbar så. Det hade varit häftigt, och lite läskigt!

Sedan cyklade vi vidare till Skärhamns Thairestaurang där vi åt en helt okej lunch. De ska tydligen stänga om mindre än en vecka och stället ska renoveras och få nya ägare, så det blev nog både första och sista gången vi åt där. Det ska bli lite intressant att se vad det blir för nytt stuk på stället sedan!

Efter maten cyklade vi tillbaka in mot Skärhamns centrum och hamnade på Lilla leran, där M vill gå keramikkurs. Det var ett mysigt ställe med väldigt vackra keramiksaker. Jag hoppas att hon lär honom att göra så fina saker till mig! Muggar, fat, skålar... Så fint! Medan M var inne och pratade med hon som har stället lekte G på en lekplats utanför. Där träffade jag en annan mamma som jag pratade med en ganska bra stund. Det var så fint att få stå i solen och prata! Barnen hade det bra och vi babblade på. Det visade sig att hon också hade sålt sin bil och köpt en elcykel! Världen! Den kanske är påväg lite, lite åt rätt håll ändå? (Det var nämligen också en kvinna på bibblan som berättade att hon cyklar, så gött!)

Efter lekplatsen och keramikbutiken kände jag starkt att det var dags att cykla hem, så det gjorde jag och G. M åkte och handlade på den stora affären i Skärhamn under tiden. Jag sov i soffan i en halvtimma när vi kommit hem, medan G lekte beskedligt med sina saker.

Sedan blev det söndag och då hade jag planerat att vi skulle ut i skogen och lufsa lite grann. Jag hade kollat in en aktivitet som Friluftsfrämjandet ordnar: Kaffestuga på torpet. De har ett torp som ligger nära Bö tjärn, och vi lyckades vandra dit (högervarvet) med G i bärstol på pappas rygg. Han blev först hur arg som helst att han inte fick springa rakt in i skogen hur han ville utan skulle följa någon himla led som mamma hade bestämt, men väl uppe i bärstolen gick det bra. På hemvägen fick han gå nästan hela vägen, samt rida lite på pappas axlar. Mamma Tove bar matsäcken i ryggsäck. Det var fint att komma till skogen, tyckte vi alla, särskilt G. Så fridfullt och skönt på något vis. Det var inte lika fint väder som på lördagen, men det regnade i alla fall inte och det blåste nästan ingenting, men gråmulet var det allt, vilket i och för sig gjorde det ännu mysigare att sitta inne i ett gammalt torp och äta medhavda makaroner med köttbullar (barnet) och pastasallad (mamman), och dricka lite te och äta kakor. "Kaka, mmm, gott!" sa G så fort han kom in och fick syn på de två enorma kakfaten!

Väl hemma sov jag i två timmar, helt slut av skogsluften. Efter en promenad på de två holmarna tillsammans med en ny bekantskap på ön avslutade vi söndagen med feber i soffan...

En lugn morgon

Det var så lugnt i morse när jag cyklade till jobbet och lugna mornar är verkligen något jag uppskattar. Jag lever ett lyxigt liv med flextid och har inte varit stressad på morgonen nästan någon gång sedan jag började jobba för den här arbetsgivaren. Jag älskar att ta mig tid att äta frukost, och sedan jag arbetade i ett litet samhälle norr om Umeå och var tvungen att gå upp 05.30 måste jag alltid duscha helst redan innan jag äter frukost. Nu går jag upp vid sjutiden och ser ljuset komma så sakteliga över ön och havet.

Det brukar börja med att G vaknar och är hungrig. Då får han sin käre bibi, eller bebo som han säger. En nappflaska med två deciliter vällning är vad det är. Vaknar han tidigare än halv sju brukar han somna om med mig i sängen, annars går vi upp. Vi äter frukost tillsammans efter en stund och sedan är det påklädning: byskorna, jackan, botas, casco, säger G. Han har koll, han! Det hela tar ungefär en timme, sedan sitter jag på cykeln och han i vagnen bakom och vi ger oss iväg.

I morse var det dock M som skulle lämna och jag kunde cykla helt själv, utan vagn, till mina föräldrars hus för att jobba. Det var så fridfullt på havet. Ja, helt spegelblankt. Tre trutar, en på varje lyktstolpe på brons topp: havstrut, havstrut, gråtrut. Sedan en häger på ett litet skär nedanför. Den flög iväg en bit när jag stannade och sa hej. Inte ville väl den prata med en reflexvästklädd människa, heller!

Helt lugnt och stilla var det, och den känslan hoppas jag får råda idag, när gårdagen var mer stressig och hetsig (jobbmässigt) och mycket känslor (också pga jobbet). Idag hoppas jag på mer lugn och ro helt enkelt - i en vindstilla dag.

Det är mycket med det elektriska

Det är med stor tacksamhet mot det elektriska som jag cyklar backe upp och backe ner i det kuperade västkustska landskapet. Det finns ställen jag särskilt tycker om att komma till, på min färd, och ställen där jag har lite extra respekt för den obefintliga sikt som råder och alltid plingar - ifall det skulle komma någon på andra sidan kurvan.

Och visst går det bra att cykla. Härligt att vara i naturen utan att låta för mycket, samtidigt som jag inte riktigt stannar upp utan trampar vidare på mina pedaler med den elektriska kraften i ryggen. Härligt och harmoniskt och vilsamt, tills... Tills jag stannar och ska ta ett foto av min vackra cykelväg och plötsligt hör ett ljud, en gråt, en klagan. Längst bort på raksträckan, precis vid den snäva kurvan utan sikt kommer någon stapplande, med en allt för illa tilltygad cykel. Jag cyklar fram i långsam takt, i morgonljuset, tills vi möts. Det visar sig vara en tolvårig flicka som har ramlat. "Kurvan var för snäv och den har alltid känts läskig och farlig", säger hon. Och nu har det alltså hänt: hon har förlorat kontrollen över sin vita cykel och ramlat. Hon gråter och vet inte om hon blöder, och jag frågar vad hon heter och presenterar mig själv. Redo att hjälpa.

Vi bestämmer oss för att promenera. Först hem till henne och sedan bort till skolan. Hon går på den ena av samhällets skolor men har haft en lektion i den andra på morgonen. Jag, som precis har lämnat G i ena änden av min färdväg och var på god väg hem, måste vända om och gå tillbaka nästan hela vägen till Gs förskola. Gå och leda min tunga elcykel, cykelvagnen och tolvåringens alltför läxbokstunga ryggsäck. Självklart. Det är ett barn och hon har ramlat. Självklart släpper jag alla ambitioner om att vara hemma åtminstone till klockan nio och promenerar med henne, följer henne. Hon är lite orolig för att lärarna inte ska tycka om att hon kommer försent. Men jag intygar henne om att det inte gör något för hon har faktiskt ramlat och sedan har hon faktiskt träffat en lärare i spanska på kuppen och fått repetera en del av de fraser de redan har lärt sig, denna första termin.

No, no me gusta el tenís, me gusta el hockey sobre hielo, säger hon med helt perfekt uttal, och jag, min klant, glömmer att säga hur imponerad jag blir, hur duktig hon redan är efter bara några veckor. Istället pratar jag på om allt möjligt och försöker lära henne att lastbil heter camión men att G bara säger míon. Och jag avslöjar, förstås, att hennes lärare lärt henne att svara så långt på frågan ¿Te gusta el tenís? för att läraren tycker det är bra om eleverna kan säga en lång mening. Jaja, mitt babbliga jag kommer verkligen till sin rätt där vi går på cykelbanan och jag försöker muntra upp henne inför resten av skoldagen. En skoldag som började med att hon ramlat, ensam på cykelbanan, medan resten av klassen åkte buss.

Det är mycket med det elektriska, tänker jag när jag dagen därpå cyklar för att hämta G från förskolan igen. Jag hade två pluppar i batteriet på displayen när jag kom hem efter morgonens lämning, men det är ingen fara, eftersom M har sagt att batteriet räcker långt även med bara en eller två pluppar kvar (av fem). M har fel. M har kanske rätt när det gäller hans cykel som består av en cykel med en man uppepå. Men M har definitivt fel när det gäller min cykel som består av en cykel, en Tove, en cykelvagn och en unge på tolv kilo, till vilket vi adderar vind och uppförsbackar och vilja att komma fram någon gång. Jag börjar cykla, ändå, med mina två pluppar. Får fram med hjälp av en infoknapp hur många kilometer jag har kvar: två. Det kommer inte gå, det är långt fler än två kilometer bara till förskolan. Jag skiter i det och cyklar på. Cyklar, cyklar. Väljer enkla vägar med färre backar men där det blåser mer. Väljer en lägre effekt på motorn än turbo, fast jag inte vill, tänker vara ekonomisk. Cyklar och trampar och kommer fram. Då är det en plupp och en kilometer kvar. Det känns allt annat än stabilt. Det känns som en annalkande katastrof.

Jag går in i förskolan och beklagar mig inför den fröken som är där, som också brukar cykla dit. Hon frågar om jag vill ladda batteriet innan jag åker hem, men jag förklarar att det inte går eftersom jag varit dum nog att inte ta med mig laddaren. Jag hämtar G, som inte vill gå hem, fastän han är sist kvar och det är fredagseftermiddag. Jag sätter honom i vagnen och börjar trampa. Jag tänker att jag ska spara batteriet till backarna, till de tuffa partierna, och tänker att det är ganska många backar hem. Det är mycket med det elektriska men jag trampar på. Trampa, trampa, la, la, la, lite gnäll bakifrån vagnen, tyst unge viskar jag... trampa trampa... Och så kommer vi till backen innan bron. Batteriet hjälper mig, men på det plana innan det går nerför till Mossholmen och sedan upp på bron igen där dör batteriet. Det dör och blinkar tomt mot mig. Jag förstår och förstår och vill bara att det ska sluta blinka och tjata om att det är tomt eftersom jag redan känner det i benen. Jag känner det och tar mig ner för backen, upp för backen och får gå av mitt i. Jag får leda ekipaget längs bilvägen, idag ännu tyngre eftersom barnet är med, och jag är dessutom hungrig.

Men hem kommer vi, på något konstigt sätt. Och efter att jag stoppat i batteriet i laddaren, svurit åt cykeln och knäppt loss G, sätter jag mig på hallgolvet och öppnar en clementin. Skalet får ligga kvar på golvet ända tills vi ätit middag. G vill inte ha, men det gör ingenting för då blir det mer till mig. Blodsockret måste upp och batteriet måste laddas. Och sedan, efter middagen, sätter vi oss utmattade i soffan och glor på Pino tills M kommer hem från jobbet. Ja, det är mycket med det elektriska - och det är underbart när det funkar!

Inskolningsförkylningen

Så slog den, tydligen, obligatoriska inskolningsförkylningen till. G har det bra på förskolan och utbyter bakterier och virus med tio andra småbarn, vilket vi blev ordentligt varse i helgen. Förra helgen hade han plötslig feber, och i slutet av veckan som gick började det klia i min hals och G hostade som en liten gubbe. I helgen har vi alla tre varit mer eller mindre matta på grund av olika förkylningssymtom.

Det bästa med helgen har ändå varit att vi gett varandra tid för vila och att M har dammsugit och bakat bröd - för fy sjutton så det såg ut på våra golv! En vecka räcker så är det dö-äckligt överallt, men mest i köket.

I lördags var det vindstilla och jag tog en liten promenad med G på förmiddagen så att M skulle ha tid till återhämtning och skapande. Vi träffade vår fiskargranne och han visade oss dagens fångst: några humrar som snabbt förpassades till sin sump och några kompisar som redan bodde där. Han hade även med sig ett gäng krabbklor till land. Själva krabban slänger man tydligen tillbaka eftersom den inte innehåller någon mat, enligt vad fiskaren sa. Jag undrar hur krabban mår sedan i havet utan klor. Dör den, tro? Eller klarar den sig ett tag? Växer nya klor ut? Det tror jag inte.

Vi träffade faktiskt riktigt mycket folk på vår promenad i lördags. En barnfamilj, som inte bor här permanent, och en annan kvinna som jag pratat med några gånger. G klättrade lite i berg och sedan gick vi hem och åt lunch.

Igår var det superfint väder. Det blåste ingenting och solen sken hela dagen! Vad hände? Jag fick vila på förmiddagen, för att försöka kurera mig från förkylningen och sedan gick jag ut med G i vagnen för att sova, efter lunch, medan M, som sagt både dammsög och bakade bröd!

På kvällen gick vi allihop på kvällspromenad till återvinningen nere vid bron. Det är inte klokt hur mycket förpackningar det blir! Bra att folk återvinner dem!

Ja, det var väl helgen i korthet. En bra helg tycker jag, trots snor, slem och hosta!

Så kommer oktober med vardagen

Precis innan jag tog den här bilden flög det upp en häger mitt framför mig,
 som antagligen vilat i vattenbrynet nedanför där jag stod.

Allt blir ju en vardag tillslut, även livet på en holme.  Det blåser när jag cyklar till förskolan, vissa dagar regnar det också, men undantagsvis är det riktigt fint väder. Stilla. Solen skiner. Oj, vad hände?
Igår var en sådan stilla kväll. Jag gav mig ut och lät bröddegen jäsa en timma extra, inte gör väl det något? Jag gav mig ut för att fånga dagens sista ljus och för att få prata av mig med min vän. Det var välbehövligt!

Idag var det sämre väder igen men trots både det och mitt envisa kli i halsen, satte jag upp i cykelsadeln för att ta mig med G i cykelvagnen bakom till förskolan. Det är enkelt att cykla elcykel. Det känns inte i benen alls! Hade jag cyklat med min vanliga cykel och cykelvagnen hade jag aldrig orkat alla dessa backar. Nu är backarna ingen match! Bara att växla ner och låta motorn jobba. Det känns som en osynlig hand som puttar en lätt i ryggen, oerhört skönt! Det är också fantastiskt att veta att G sitter skyddad från väder och vind i vagnen bakom mig. Där sitter han och kommenterar det han ser: estrellitas, havet, barco och camión. Han verkar tycka det är okej att åka till förskolan, och börjar prata om sin hjälm (casco) så fort jag nämner att vi snart ska cykla iväg. Men det är klart, det är en liten procedur alltihop (ta på sig kläder, ta på G kläder, reflexväst, hjälmar, vantar, ta med nåt papper förskolan skulle ha tillbaka ifyllt och påskrivet, låsa upp cykel och vagn, tända lampor på cykel och vagn osv.), men själva cyklandet tycker jag faktiskt känns enkelt. Jag tror att detta kommer funka så länge vi får hålla oss friska och så länge det inte blir is, snö eller underkylt regn. Då får vi hitta en annan lösning: buss till exempel.

Så idag, på väg till förskolan, hände det fina att vi mötte pappa Ms buss! Han blinkade åt oss med helljuset flera gånger och vinkade glatt! Jag slängde en kyss över vägen och trampade på. Det var fint att bara helt ordlöst få ge varandra lite kärlek och bekräftelse, fastän allt känns tungrott ibland.

Vardagen. Detta skulle handla om vardagen. Den andra inskolningsmamman säger att de ska låta deras dotter (som är några månader yngre än G) vara på förskolan tre dagar i veckan. Det låter ju klokt. Fröknarna har sagt att inget barn i gruppen är där alla fem dagar i veckan. Det kommer nog G att vara, om inte M tar ut en hel dag i veckan föräldraledigt, men det har vi inte tänkt. Jag hoppas att han kommer fixa det, och det tror jag, bara M hämtar tidigt eller lämnar sent de dagar han jobbar lite konstiga tider. Jag tror vi kommer få ihop det bra, men kanske blir han det enda barnet som dyker upp hos fröknarna fem dagar i veckan, men i så fall får det väl vara så. Märker vi att han inte mår bra av det får vi väl planera om! Inte mer med det, antar jag!

En annan sak jag har tänkt på är Gs sovtider. Nu somnar han vid halv tio på kvällarna och jag har larm på tio över sju på morgonen. Idag sov han nästan tre timmar på dagen för han var så slut att han knappt gick att väcka. En och en halv timme är det meningen att han ska sova. Jag ser ju det själv nu medan jag skriver att han inte ska lägga sig så attans sent, senare än alla andra tvååringar som går på förskola i hela Sverige, känns det som! Jag hoppas att vi får in en ny rutin när vi kan lägga honom i lite bättre tid. Kanske halv nio åtminstone? Eller ännu tidigare? Han kommer också sova middag en timma tidigare på dagen på förskolan än vad han gör nu. Det kommer nog också göra honom mer kvällstrött. Sedan gäller det ju såklart att vi föräldrar hänger med i rutinskiftet också och fattar att han ska läggas tidigare för att orka! Det löser sig väl. Synd bara att M arbetar sent så ofta och därmed knappt kommer hinna träffa sitt barn. Fasen! Livet! Delade pass! Morr! (Lösningen här borde ligga i att utnyttja föräldrapenningen till en halvdag i veckan eller liknande.)

En sista sak jag vill skriva om idag, som handlar om G, är att han har blivit så himla intresserad av siffror, alltså av att läsa siffrornas tecken. De tecken han kan nu är 5, 6, 8 och 10. Han ser siffran 5 någonstans (t ex tvålflaska 0,5 liter) och säger "femma!" eller han ser 6 på toapappersbalen som innehåller sex toapappersrullar och säger "sesk!". Han ser 7 på en brevlåda och framhärdar envist att det heter "arton!". Ja, han rör ju sig åtminstone i samma ordklass, även om han inte är helt säker på alla siffror. Jag är imponerad! Jag vet inte när barn lär sig detta, men jag tycker att det känns ganska tidigt, men det kanske det inte är. Tidigt eller inte - kul ändå att han är intresserad! Något annat han är intresserad av är traktorer och vi kollar en del på olika barnprogram på kvällen efter att vi ätit middag (under den tiden då resten av landets tvååringar går och lägger sig!). Favoriten är, som jag skrivit tidigare, Pino (som finns både på svenska och spanska!), men även Alfons Åberg och Lilla spöket Laban fungerar bra. Idag har vi sett en dokumentärserie som är ny för oss som handlar om en bondgård. Mysig och fin.

Kanske blev denna text, som skulle handla om vardagen just nu i början av oktober 2018, ett inlägg som mest handlar om min älskade gulleson G. Men kanske är det precis så det ska vara: mitt fokus ligger på G och resten löser sig också såklart. Nu är det dags för den här mamman att börja gå och lägga sig, imorgon väntar en dag med jobb medan M får sköta inskolningen! Vi får hoppas på bra väder till morgondagens vardagsliv på och i närheten av holmen!