onsdag 1 mars 2017

Tankar och känslor efter kejsarsnittet

På operationsbordet.
Nu när det är flera förestående förlossningar i bloggosfären så kommer jag förstås att tänka på min egen förlossning igen. Jag skrev ju en lång utläggning om den ganska nyss, så jag tänker inte skriva alltihop igen, men jag vill ändå dela med mig om lite tankar och känslor angående att föda barn just med kejsarsnitt. Jag googlade nämligen idag på kejsarsnitt+hormoner med tanke på att Linnéa i USA vill sätta igång sin förlossning men sedan ändå kommer förlösas med KS, men jag hittade inget vettigt. Jag hittade dock en text av Emma Dominguez där hon skriver att hon känner sig som en halv kvinna efter att ha blivit förlöst genom akut kejsarsnitt.

En halv kvinna känner jag mig verkligen inte som, men jag hade många ganska jobbiga känslor den första tiden efter förlossningen. För mig blev det också akut kejsarsnitt, även om jag som tur var fick veta det kvällen innan. Det kom alltså inte helt som en överraskning. Det bästa med mitt snitt var att läkaren som lämnade beskedet att det var snitt inplanerat till nästa dag sa till mig att beslutet inte låg hos mig utan det var något som de som läkare hade bestämt. Min graviditet var för kort gången för att det skulle vara en bra idé att sätta igång mig, sa hon. Jag mådde ju inte heller alls bra, kände jag själv. Så när hon sa att du kommer föda barn imorgon, Tove, då svarade jag att jag kommer aldrig orka med en vaginal förlossning som jag mår nu, varpå hon berättade att det inte var mitt beslut. Det var så skönt att höra!

Jag hade innan bestämt mig för att en lyckad förlossning för mig betydde att både barnet och jag överlevde, något som oftast lyckas i Sverige. Jag hade ställt in mig på vaginal förlossning eftersom jag mådde så bra under graviditeten, fram till den sista veckan (och när jag mådde dåligt tänkte jag inte så mycket på förlossningen alls faktiskt). Jag hade läst två böcker om att föda barn och båda handlade mest om vaginal förlossning. Jag håller med Dominguez om att det finns för lite information där ute om hur det är att föda med akut kejsarsnitt. Det är ju inte heller något som man går och förbereder sig på som förstföderska med normal graviditet. Jag förutsatte att jag skulle få ont i magen och sedan åka in. Istället fick jag ont i huvudet och vi åkte in ganska direkt. Konstigt.

Trots fin graviditet blev det alltså akut kejsarsnitt på grund av havandeskapsförgiftning. Barnet var tvunget att tas ut. Här var det inget snack om att lyssna på fin musik eller äta choklad. Det var fasta och kateter som gällde. Sprita och skära. Barnet bars också ut omgående, något jag sörjer lite fortfarande. Varför fick jag inte ha honom på bröstet? Mådde han så dåligt? Det skulle jag vilja ha svar på. Jag vet ju att de satte CPAP-mask ganska omgående, men fanns det mer anledningar till att han inte kunde få gosa hos mig en liten stund?

När han väl var utplockad, vilket gick väldigt fort från det att de började skära, och jag syddes ihop så började en abstrakt tid. Jag hade fött barn. Barnet var fött. Magen var tom. Benen var domnade och jag kunde bara ligga på rygg. Jag kunde inte resa mig eller ändra läge under de första dagarna. Det skar som knivar in i såret och jag var tvungen att lära mig att gå igen.

Uppe på intensiven försökte jag förstå. Jag har fött ett barn. Men var är han? Hur ser han ut? Hur är han? Hur mår han? Hur mår jag? Jag höll ihop. Jag höll ihop ända tills jag kom tillbaka till förlossningen efter några dagar. Då insåg jag hur dåligt jag hade mått. Så dåligt att jag inte förstått vad tavlan på väggen föreställde, något som jag klart och tydligt kunde se en halv vecka senare. Då bröt jag ihop, ringde på klockan och fick prata med en sköterska. Overkligt.

Mina känslor efter snittet, innan jag skrevs ut var alltså att det hela var overkligt. Jag hade mått dåligt, förlösts, blivit smal men inte fått lära känna mitt barn. De korta stunder vi varit tillsammans var vi mer eller mindre hela tiden övervakade av personal och i flera dagar hade han CPAP-mask som var i vägen så jag inte kunde se hur han såg ut ordentligt. Dessutom låter de där maskarna en del av luftströmmen.

Mina känslor efter det att jag blivit utskriven men när vi fortfarande var kvar på Barn 4 var att jag inte var riktigt hans mamma, han var inte riktigt min, än. Barnet var patient på neointensiven och jag var anhörig. Barnet var patient. Jag var inte patient. Barnet var patient. Patient. Han behövde vård för han var patient. Jag var något annat. Jag var bara där. Pappan var där. Men barnet var vårdens. Det var känslan. Barnet behövde inte oss så mycket som han behövde vården. Fast  vi var ändå viktiga, det förstod vi ju. Men ändå: vården. Barnet och vården - i en mening. Föräldrarna - i en annan.

Vi lämnade honom ensam i salen flera timmar om dagen. Vi var inte med honom på natten. Vi orkade inte. Och det måste jag förstå och acceptera. Det var bra att vi sov på nätterna. Dagarna var tillräckligt påfrestande ändå. Men just den känslan av att sköterskorna kan bättre än vi var väldigt jobbig. Hur mycket de än säger att vi känner barnet bäst, så är de duktigare. De är proffs. De kan mer. Därför kändes det tryggt att lämna honom i deras händer. Ändå var vi inne hos honom flera timmar per dag. Vi satt mycket med honom hud mot hud, pappan mest i början, jag mer och mer. Vi lärde oss att sköta honom. Byta blöja, mata med sond, tvätta, hålla, lyfta, lägga ner. Och han blev alltid lugn av min sång. Sakta började jag förstå att jag var hans mamma. Förstå på ett känslomässigt plan alltså.

Mina tankar och känslor kort efter kejsarsnittet var alltså: abstrakt, overkligt och avsaknad av bebisbubbla och "riktiga" mammakänslor. Ett tag på Barn 4 kändes det som om jag var på ett jobb som jag ville smita ifrån. Det kändes hemskt. Men antagligen har inte detta så mycket med snittet i sig att göra, utan mer om min och barnets vårdtid efter. Föder man barn med snitt men att alla ändå mår bra och mor och barn får knyta an direkt, ligga hud mot hud, gosa, så känns det säkert annorlunda. Jag är inte direkt ledsen över att inte ha fått uppleva att klämma ut en människa ur vaginan, men blir jag gravid igen och om jag i så fall mår bra så vill jag gärna försöka.

Vi som har fött barn med hjälp av kejsarsnitt är lika mycket kvinnor som de som fött barn vaginalt och som de som inte fött barn alls! Vi är lika mycket mammor som andra mammor. Vi har också hormonpåslag, vi kan också amma. Det kan bara vara så att det tar längre tid att hitta till mamman inom sig om man inte får vara med barnet (själv) i början, vilket inte alls kan vara särskilt konstigt. Men det kommer! Det gjorde det för mig, när vi väl fått komma hem och landa. När barnet väl var vårt och inte vårdens. Vårt guldbarn. Mitt guld i livet!

2 kommentarer:

  1. Du var längre ifrån barnet än jag var. Men jag känner igen det. Overklighetskänslan. Magen tom. Barnet ute. Jag fick ju inte heller vara med hene i början. Var det mitt barn? Hade hon kommit från mig? Tror att den första kontakten alldeles i början är jätteviktigt, och det blir overkligt och konstigt om den uteblir.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, verkligen! Jag blir så glad varje gång jag ser någon nyförlöst mamma som får vara med sin bebis. Och samtidigt lite ledsen över att inte jag fick det.

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...