torsdag 16 februari 2017

Kroppen är kroppen är kroppen - början på min förlossningsberättelse


Det kommer inte bli som jag har tänkt, tänkte jag. Det hade jag läst på flera ställen och hört av flera kvinnor. Men hur annorlunda kan det bli? Väldigt annorlunda, visade det sig.

Redan den sjätte augusti kom kroppen på att det kanske skulle vara dags snart för vår bebis att födas. Jag fick sammandragningar var tionde minut under någon timma. Vi packade en BB-väska enligt en lista för jag tänkte att det är bäst att ha det gjort innan vi ringer så att vi inte behöver panikpacka om de säger att vi ska komma nu. Sedan ringde jag. Sköterskan som svarade frågade upp lite och sa att jag skulle vila mig och ringa igen om det fortsatte. Jag hade inte ont, blödde inte, inget slem, inget vatten. 

Vi la oss i soffan och tittade på "Ett fall för Vera". Jag skrev upp på en lapp när sammandragningarna kom. Magen blev stenhård en liten stund, sedan släppte det. När Vera löst sitt mordfall ringde jag igen: "Nä, det har inte slutat." "Okej, kom in." Vi åkte in. Med BB-väskan. Min man parkerade, ganska långt från förlossningen, men vi visste inte riktigt var ingången var eller var man skulle stå. BB-väskan lämnade vi av någon outgrundlig anledning i bilen.

En tatuerad barnmorska mötte upp vid ingången, jag leddes till ett undersökningsrum. CTG kopplades på, kissa i mugg, och det beslutades om att jag skulle få Bricanyl för att lugna ner det hela. Det var hemskt. Jag fick ångest. Min man pratade om att åka hem, vilket spädde på ångesten. Vi stannade där till kanske halv två på natten. Undersökningen av livmodertappen visade att den var lite mjuk men stängd. Det var skönt att åka hem. Uppföljning några dagar senare bokades in.

Vid den uppföljningen såg det bra ut men av en annan anledning bokades ytterligare ett besök två veckor senare. Den 23 augusti var det alltså åter dags att åka till sjukhuset och specialistmödravården. Vi gjorde ultraljud och läkaren kände efter inuti. Tappen var för kort och för mjuk. Jag var tvungen att läggas in. Nu. Förvånad fick jag bara finna mig i att stanna kvar. Jag skrev sms till chefen och flyttades till BB-antenatal. 

Där fick jag kortison som skulle hjälpa barnets lungor att utvecklas ifall han skulle födas för tidigt. Jag fick också ett dropp som skulle lugna ner det hela genom att förhindra sammandragningar. Jag blev beordrad vila och ville bara gå ut. Jag kände mig instängd och ensam. Min man arbetade och sov hemma. Ett livligt smsande till vänner tog vid, och jag skojade och pratade med varenda undersköterska som vågade sig in på mitt rum.

Det var tråkigt att vara inlagd. Jag kände att jag mådde bra. Jag fick inte göra någonting förutom att vara på mitt rum och gå och äta på avdelningen. Smygande kom svullnaden i benen. Jag berättade det för en barnmorska eller om det var en undersköterska, som sa att det var normalt. Jag fick ont i ryggen, högt upp. Det måste vara på grund av sängen, tänkte jag. Jag låg bara på sidan pga magen. 

På fredagen den 26 augusti fick vi packa ihop och åka hem. Just då, när jag satt i rummet och min karl packade ihop allting han på min begäran släpat dit (dator, böcker, stickning, kläder), kände jag hur kraften riktigt rann ur mig. Jag kände mig obeskrivligt trött. Men angelägen att komma hem så fort som möjligt sa jag ingenting till personalen. Jag var rejält trött på sjukhus vid det här laget. Jag förstod inte att detta bara var början!

Väl hemma kände jag mig helt borta. M åkte för att jobba men ringde snart igen och sa att han glömt en sak. Jag gick ut, neråt gatan för att lämna detta till honom. Jag kände mig som en drogad människa. Jag tänkte att jag var trafikfarlig. 

Nu var jag sjukskriven och skulle vara det till v.37 i graviditeten. Se på serier och ta det lugnt var min plan. Gå korta promenader och försöka få ner svullnaden i benen. Men inte orkade jag titta på så mycket serier. En sträcka som vanligtvis tar två minuter att gå tog en kvart. Jag pallade inte. Andningen blev konstig och ytlig. Det kändes som om barnet tryckte in lungorna så jag ville bara sitta och svanka längst ut på en stol. Jag duschade två gånger per dag för att mildra ryggontet och den allmänna sjukdomskänslan. 

En av nätterna hemma yrade jag något fruktansvärt. "Tänk att de designat Stadsparksbadet i Borås, tänk att de gjort det!" ekade i min skalle efter att jag läst ett blogginlägg hos BackstageBella, något som verkligen inte hade med mitt liv att göra, men jag kunde bara inte släppa det. En natt ringde jag 1177 som inte visste vad de skulle säga, hon jag pratade med kan inte ha fattat någonting. En kväll ringde jag Förlossningen och sa att jag var förkyld. "Stanna hemma" löd deras råd. Jo, för jag var nämligen helt övertygad om att jag var förkyld och trött efter anspänningen det varit att vara inlagd.

Jag sökte till slut på 1177 om havandeskapsförgiftning, men  formuleringarna tycktes mig oerhört luddiga. Det kunde tydligen vara så att man inte kände det alls. Två av sex angivna symtom stämde in på mig, så jag avgjorde att jag inte alls hade detta. Nejdå, allt är säkert normalt. Ingen idé att oroa sig. Så här tänkte jag ända fram tills kl 21 på måndagskvällen den 29 augusti, då den kraftiga huvudvärken slog till.

8 kommentarer:

  1. Usch, det låter fruktansvärt. Är du glad att du var i Sverige ändå istället för Spanien?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är jag faktiskt. Vi var i Spanien tre veckor under sommaren: graviditetsvecka 24-27 har jag för mig. Det finns ju barn som föds i de veckorna och det var ju supertur att det inte hände oss. Fast ändå: hade vi varit i Spanien så hade det ju också gått. Där har vi familj, till skillnad från här i Umeå. Och båda kan ju spanska. Det jag dock förstått är att varje vecka och dag barnet stannar i magen är värdefull, om inte annat för att slippa vara på neonatalavdelningen så länge... (men det är väl det lilla).

      Radera
  2. Ha ha ha... Ja, det är ju lite imponerande att de designat HUS, som kommer stå där länge efter de dör.

    Känner igen det där med att googla symptom på havandeskapsförgiftning... i mitt fall gick ju vattnet nån dag senare. Ja, det blir aldrig som man tänkt sig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var väldigt längesedan jag var där och badade men jag minns det som väldigt fint och häftigt. Vågmaskinen gillade vi verkligen och bubbelpoolen! Någon gång vågade jag också hoppa från ett hopptorn.

      Jag måste läsa din förlossningsberättelse också vid tillfälle. Kan du länka?

      Radera
    2. http://backstageimodebranschen.blogspot.se/2011_03_01_archive.html

      Jag skrev aldrig nån förlossningsberättelse men i arkivet för mars 2011 har jag bloggat om första veckorna... "en lite dramatisk historia med vattenavgång i vecka 36+3, akut kejsarsnitt då han satt i säte och pappan påväg med flyg från spanien...


      "UPDATE: Jävla blodiga komplikationer! 3 förfärliga timmar på akuten och läkemedlet som jag får utskrivet förs över i modersmjölken men det är ingen som berättar för mig. Tur att jag läser bipacksedeln!

      Lille Dani mår iallafall väldigt bra trots att hans mamma råkar ut för flera olika biverkningar o komplikationer efter kejsarsnittet. Ny tid hos gynekologen på måndag. Fortsättning följer...

      UPDATE 2: Jag är så arg på den svenska sjukvården att jag skrivit ett brev och klagat. Funderar t.o.m. på att Lex Maria anmäla dem.
      3 grova missar pga dåliga rutiner och otillräcklig kvalitetskontroll:
      Havandeskapsförgiftning? = vattenavgång vecka 36 och akut kejsarsnitt.
      Biverkning av ryggbedövning = 3 dagars helveteshuvudvärk...
      Komplikationer efter kejsarsnitt = Koagulerad blödning, livmodern drar inte ihop sig, sammandragande läkemedel, skrapning?

      UPDATE 3: Komplikationerna fortsätter: infektion i livmodern = 10 dagars antibiotika kur. Nytt återbesök på onsdag.

      UPDATE 4: Det går åt rätt håll:) ...förhoppningsvis slipper jag skrapning! Återbesök om 10 dagar!


      Tack Dr. Google!!! - självdiagnostisering...
      Vågar inte ens tänka: TÄNK OM..."

      "Om kejsarsnitt, för er som funderar på det av rädsla eller i tron att det inte ska göra lika ont som att föda normalt kan jag berätta att jag var nog den enda på BB som dagen efter födseln inte var duschad o påklädd i nått annat än sjukhuskläder. Först dag 4 orkade jag duscha och klä på mig."

      "De senaste dagarna har varit fulla av känslor, en av de värsta: rädslan - oron att nått ska hända mig, att jag inte ska få se min lille älskade Dani växa upp...

      Under sista delen av graviditeten hade jag fruktansvärda mardrömmar, det konstiga nu i efterhand är att det var alltid jag som råkade illa ut. I flera drömmar dog jag, lämnade lille Dani ensam med I. Jag trodde det hade med min oro att I inte skulle var beredd på att bli pappa, med allt ansvar det innebär, men nu undrar jag om mitt undermedvetna försökte förbereda mig?

      Om jag visste? Jag har inte berättat för er att jag råkade köpa fel blöjor (premature) för några veckor sen, att jag gick och köpte det sista på min nyfödd inköpslista dagen innan vattnet gick, att I:s mormor sa att det skulle bli ett februaribarn (hon sa även att läkarna måste ha räknat fel på BF för magen var så enorm;)...

      Detta kanske låter helt bisarrt men jag skrev t.o.m ett mail (innan förlossningen) till min bästa vän med några saker jag ville att hon skulle göra om det hände mig nått."

      Radera
    3. Ojojoj Bella! Det verkar inte ha varit lätt för dig heller. Fy vad jobbigt med en massa komplikationer. Att ha ont och inte veta hur det ska bli måste vara fruktansvärt. Jag hade också ont efter förlossningen och duschade 8 dagar efter det att jag blev inlagd. Det var skööönt att duscha kan jag ju säga! :)

      Lex Maria-anmälde du?

      Radera
  3. Intressant att få läsa vad som verkligen hände där. Skriver du en fortsättning? Du måste ha upplevt de värsta och konstigaste och läskigaste dagarna där.. Som sen ändå slutade lyckligt! Jag vet iallafall att jag aldrig varit så orolig i hela mitt liv :P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag håller på med fortsättningen! Jag lärde mig att alltid höra av mig till dig om det händer nåt konstigt. Kram!

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...