Sinnet invaderas så jag går med chips

Det har gått några veckor nu, va? Sedan den där första veckan då det kändes som om allt vändes upp och ner, sedan då vi började fatta att detta inte bara gäller några kineser långt borta i en tätbefolkad stad, utan även oss - vårt land - vårt trygga kära fädernesland - Moder Svea - Sverige. Ja, det gäller oss och det gäller så väldigt många andra människor som befolkar vår jord. Folk har börjat vänja sig vid att jobba hemifrån, börjat vänja sig och börjat bli uttråkade. I Jemen har de lagt ner sina vapen. I Spanien har det blivit skumt att köpa bröd.  Både där och här är det slut på jäst, men idag hade de fått in lite och jag köpte på mig fyra paket och la in i frysen. Det kändes som om jag roffade åt mig. Det kanske jag gjorde? Kanske borde jag sätta en surdeg som min vän i Barcelona gjort, ifall jästen skulle ta slut här med. Den kommer inte ta slut, säger jästproducenten, så näe. Men vem vet?

Det har gått några veckor och visst känns det lite halvkonstigt i halsen? Är jag sjuk? Har jag fått det? Coronaviruset som ger sjukdomen Covid-19? Flera mornar den här veckan har jag försökt bedöma mitt hälsotillstånd men ändå kommit fram till att jag inte har symtom och därför kan cykla till förskolan och jobbet samt jobba min dag. Ändå har det legat där och gnagt. Då och då kollar jag nyhetssidorna. En hel presskonferens har jag inte ro till, men tvåminuterssammanfattningen har jag kikat på ibland. Lunchekot. Och det är som om detta virus invaderat mig lite i taget - i sinnet. Kanske också i kroppen, men det vet jag ju inte. Kanske är det på grund av oron för detta virus, som även om den inte varit aktiv och akut ändå legat latent de senaste veckorna, som jag den här veckan går igång lite extra på olika saker. Kanske hade jag gått igång ändå?

Ena dagen är det banken som inte vill ge oss ett så särskilt högt lånelöfte fastän jag känner mig duktig som sparar och lever snålt, andra dagen är det en arbetsuppgift som jag inte klarar av att ens omfamna mentalt och som gör att allt snurrar och känns trassligt. Idag har jag tack och lov mått bra, förutom en liten tår av oro imorse.

Nä, nu vill jag berätta något bra! Tre saker jag är tacksam för:
1. Mitt barn hann opereras innan detta drog igång på allvar i Sverige.
2. Mitt barn är för litet för att fatta någonting alls av virus. Möjligtvis uppfattar han min oro på något sätt, men jag pratar inte med honom om viruset och han verkar inte bry sig. Helt säkert eftersom han är för liten.
3. Vi är inte satta i karantän, så som folket i mitt känslomässiga grannland Spanien.

Jag är också tacksam över att våren kommer, sakta men säkert, med sitt ljus och sina blommor. Jag är tacksam för att mitt jobb inte kommer läggas ner på grund av detta utan säkerligen ha än mer uppdrag (komvux på distans - hur hett i och med detta?). Sist men inte minst är jag mest tacksammast av allt (så heter det inte!) att ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk av detta (hittills), att min familj mår bra och att mina föräldrar fattar att de ska hålla sig isolerade.

En av mina vänner, den enda jag umgås med regelbundet här, är dock krasslig. Hon vet inte vad det är men enligt vårdcentralen kan det vara Covid-19. Ja, det är klart att det kan vara det! Alla kan ha det. Ibland känns det så här: Alla har det! Ingen har det! (Jag har ont i halsen men jag har det nog inte. Eller? osv.) Ja, hon är krasslig och ensam och hunden hon passade har hon lämnat tillbaka. Som tur är har hon flera personer runt om kring henne som bryr sig men ändå - hennes sociala behov är långt ifrån fyllt och jag om nån vet hur otroligt tärande uttråkad man kan bli när man är social som person och inte får vara social med någon. Därför (och för att jag saknar henne) har vi setts ändå, trots hennes krasslighet, men endast utomhus och endast med minst 2 meters avstånd. Inte många gånger men kanske en handfull från det att hon blev sjuk.

Och idag: invaderad var jag i sinnet av både virus och stökighet hemma. G skulle läggas men M skulle bara duscha först. Så jag peppade G att bada i badbaljan utanför duschen och sedan gick jag ner till köket, slängde lite chips i en påse, fäste en hysteriskt gul påskservett runt och tog mig en promenad ner till viken där hon bor, min krassliga vän. Barnslig var min glädje när jag bad henne öppna och titta vad som var i. Det kändes så fint att ge lite chips till min vän!

Sedan gick jag ner mot vattnet och ringde en av svägerskorna i Spanien. Det var vindstilla på den sidan av ön och vi pratade och hennes son, som är elva år, frågade om inte viruset är här. De tittade avundsjukt på när jag vandrade runt på den folktomma ön, helt i min frihet. Jag berättade om rekommendationerna här och bristen på kontroller. Jag berättade om folk som åker ut till sina sommarstugor trots att de uppmanas att stanna hemma. Jag visade dem vår utkiksplats och sedan såg jag att en av grannarna bjudit hit ett helt sällskap. De trängdes runt hans bord. Han som aldrig är här men som har ett av gatans absolut finaste hus...

Nej, vi sitter inte i karantän. Det gör vi inte. Varken jag eller du eller den rika snubben i det fina huset. Hur vi sedan tolkar och efterlever rekommendationerna det får var och en avgöra.

Glad påsk på er svenskar i Sverige! I Spanien är det helt säkert en dubbelt sorglig påsk. Dubbelt där det första lagret av sorg handlar om Jesu död och lidande och där det andra lagret av sorg handlar om att inte få gå ut och hedra honom, han som dog för dem och deras synder.

Imorgon ska vi plocka påskris och dekorera med fjädrar. På lördag blir det påsklunch med lokalproducerad sill, gravlax, potatis, gräddfil och så klart målade ägg. På eftermiddagen (antar jag) blir det skogsvandring med syrran och hennes familj (om vi alla mår bra). Påskdagen har jag inga planer för men på annandagen ska vi på visning på ett hus som jag blev kär i, men som banken inte kan låna tillräckligt med pengar till oss för att köpa. Det blir nog en bra påskhelg det här, den första i Sverige sedan vi fick barn.

Vad ska ni hitta på? Berätta gärna! Och ja, Glad påsk som sagt.

Glad påsk!