Semesterns första dagar

Så äntligen, genomvarm och med en halvkokt hjärna, stapplade jag ut från mitt kontor på fredagseftermiddagen. Jag tog en liten knäckemackesnackpaus med mina föräldrar innan jag cyklade upp till förskolan och hämtade G på just denna avdelning för allra sista gången. Det kändes vemodigt och jag grät nästan en liten skvätt. Tänk att min lille pojke redan ska sluta på småbarnsavdelningen och efter sommarlovet få börja på "stora förskolan". Det är häftigt! Ofattbart! Från Barn 4 till fyra år på nolltid! (En väldigt lång och samtidigt väldigt kort nolltid, men ändå.)

Semestern började så med en cykeltur hem. I värmen. Och väl hemma åt vi middag (pastasallad) och sedan fick G bada i badbaljan i trädgården, då jag inte orkade ta mig till en badplats som vi gjort kvällen innan. Vattnet i badbaljan blev snabbt bösigt (små grässtrån överallt) och G vägrade bada i det. Såklart. Då vet vi att det är garanterat onödigt att köpa någon trädgårdsbassäng till honom... Efter en stund kom M hem och sedan blev jag så varm så varm så varm att jag  var tvungen att doppa mig i havet från närmaste badstege. Sagt och gjort. Jag, några maneter och fullt med små blåmusslor gjorde sällskap i de mjuka vågorna. G ville också bada, sa han, så han hade flytväst på sig, men han vågade sig aldrig i. Lika bra! Det är tydligen 15 meter djupt där. Hur fångar man upp en unge som flyter iväg med sin flytväst? Nä, det får bara inte hända.

Lördagen. Den enda planen för lördagen var att ta oss till Gs favoritbadstrand på andra sidan bron för att bada. Familjens motor var på sparlåga och det hela gick väldigt långsamt. Till slut, vid ungefär halv tre gav vi oss iväg. Det var folk, mycket folk. Bilar hade parkerat där det egentligen inte är någon parkering. Men folk höll faktiskt avstånd, vad jag kunde se. G "simmade" i vattnet medan jag höll honom under magen. M simmade till flotten och sedan var det min tur. De har gjort en bana mellan flotten och det grunda, med en tamp med flöten på. Mycket bra, tycker jag, som har stor respekt för havet och tänker på alla som drunknar.

Efter en bra stund i vattnet klädde vi på oss och åt chips i skuggan. Det var Ms idé. Jag tyckte den kändes invandrad, men hängde på. Chips är gott...

Vi cyklade hem igen och efter middagen fick jag mig en lugn stund med den bok jag läser nu. "Maken" av Gull-Britt Sundström. Den är utgiven 1976 och min mamma har köpt den för 34 kr på Konsum, 1981. Hittills bra. Vi får la se. Det känns lyxigt att läsa. Att bara läsa. Bokcirkelboken har jag nyss läst ut. "Flykten" av Jesús Carrasco. En till en början ganska långsam bok, men spänningen tilltar. Den utspelar sig på en obarmhärtigt varm slätt i Spanien och jag riktigt känner värmen stråla genom boken. Den kvava, stickande värmen från solen. Den som bränner och dödar. Den värmen.

Innan läggdags gick vi på en liten kvällspromenad till lilla bron när plötsligt oerhört mörka moln rörde sig ut mot oss från fastlandet. Det såg ut som om det skulle bli ösregn så vi gick hem ganska omgående.

Kvällen avslutades med ett avsnitt av Falsk identitet och jag som konstaterar att vi har för långt uppehåll mellan avsnitten. Ja, faktiskt så långt uppehåll att jag hinner glömma och har svårt att hänga med. Serien är svår som den är... Kanske blir det bättre under semestern. Det är så mycket jag vill se: Ett fall för Vera, Uppdrag granskning: Knutby, och säkert mer om jag bara börjar leta. Men ja, vi får väl se. Vi får hoppas att G vänjer sig av helt vid att sova middag och istället somnar tidigare, så att  vi har tid att träffas bara vi två och faktiskt se någon serie ihop, eller bara prata. Det hade varit mysigt.

Söndag. Det är idag det. Idag har M varit ovanligt aktiv i hemmet och det är verkligen något jag gillar. Han har dammsugit, lagat lunch och tagit bort ogräs mellan plattorna. G har lekt med en grannpojke som är här ibland i sin farmor och farfars sommarhus. De lekte så fint, så fint. Det var första gången ett barn var här själv och lekte. Visserligen var hans föräldrar inte ens hundra meter bort, men ändå. Modigt av honom! Och med vilken harmoni de lekte! De turades om och visade varandra sakerna, pratade, spelade keyboard samtidigt. Ja, väldigt väldigt fint var det att se!

Ett tag efter lunchen promenerade jag till mina föräldrars hus för att hämta deras bil som vi får låna nu ett tag under semestern. Det tog 45 minuter och jag passade på att lyssna på de första 45 minuterna av Greta Thunbergs sommarprogram. Väldigt bra och intressant och mörkt. Är det hopplöst? frågade jag mig. Mamma tipsade mig om att läsa Hans Roslings böcker som kontrast, för att få hopp. Ja, jag får väl göra det. Någon gång... Men oavsett om det skulle vara kört med klimatet eller ej, så tänker jag ändå att jag måste göra mitt: cykla, äta vegetariskt om inte jämt så åtminstone en hel del, inte flyga, inte köpa massa saker och kläder... inte äga bil. Det jag också måste göra, och som jag gör, är att vara ute i naturen och visa mitt barn naturen och lära honom om att vi inte får störa eller förstöra. Bara njuta och ha respekt. (Mördarsniglar ej inräknade, sorry.) Med ett intresse för naturen tror jag att man rätt naturligt (!) också får ett intresse för miljön och en känsla av att vi måste bevara miljön och göra vad vi kan för att leva hållbart. Jag hoppas det.

Nu, efter middagen som jag fixade (köttfärssås från frysen som jag tinade och spaghetti som G hjälpte mig att koka - min hycklare!) gick vi på familjepromenad till återvinningen. "Vi är familjen" sa G och M konstaterade att han aldrig sagt så till sin familj. Han konstaterade även att han aldrig fått hoppa i vattenpölar när han var liten, något G gör så fort han får chansen. Det började regna och min regnjacka läckte in... Den är knappt två år gammal. Ska de bli så ovattentåliga så snart? Bör jag impregnera den? Hur gör man det bäst? Det känns ju inte bra att köpa en ny redan (se ovanstående resonemang).

Ja, och det var väl ungefär det. Så har semestern varit hittills. Ganska lugn och skön och som jag vill att den ska vara. Nu återstår bara resten... Hoppas ni har en fin sommar!

Minns du Räfven?

Minns du Räfven? Hur vi stod tätt, tätt och hoppade och gungade då musiken fyllde våra kroppar, våra sinnen och vår gemensamma räfvsjäl?

Minns du Räfven? Inknödda i en ganska full konsertsal på Musikens hus? Du, min lille vän, med springskor. Jag med dig på höften. En låt stod din kusin ut, innan han brast ut i gråt. 

Minns du Räfven? Hur vi dansade, vilka instrument de spelade? Hur de spelade dem! Saxylofon. Kontrabas. Dans, dans dans. Hopp, hopp, med dig på höften. Träningsvärken dagen efter, i bara ett ben. 

Räfvens julfest var en sista inknödd dans till gemenskapens ära. I nostalgins tecken (för mig) och med våra vänner från Barcelona. Där, mitt ibland alla andra göteborgare, på dansgolvet. 

Minns du Räfven, som en sista suck? Som en sista suck från den vanliga världen från den inknödda härliga gemensamma världen, då vi alla fick vara nära, till de energiska tonerna av just deras musik.

Som jag dansade. Jag dansade som om det var min första och sista dans. Och din lilla kusin fick stanna kvar och vänta på oss, fast han ville åka hem. Du dansade i trappuppgången, där det inte var lika mycket folk. Helt totalt omedvetna om att det kanske var en förrätt till den fysiska distansering vi just nu tvingas leva i, som vi tvingats leva i ungefär sedan dess. 

Det slår mig hur oskyldiga och omedvetna vi var. Som barn till musiken. Vi bara hoppade, dansade och lät energin flöda ut. Nära, tillsammans till Räfven. Och nu. Nu får vi inte krama din mormor och morfar mer, inte gå på konsert och vännerna från Barcelona flyttar hem igen. Musikkarriären lär vara över, säger de. Det enda som finns kvar är en youtubekanal då konserterna ställs in. Och Räfven. Hur går det för dem? Från början var de gatumusikanter, och kanske är det just till gatan de tvingas igen - för att få sina toner hörda igen. Tonerna och takterna och öset. Inte vet jag. 

Det enda jag vet är att jag minns Räfven, och det kanske du också gör, min snart fyraåring. Kanske minns du hur vi dansade och röjde. Kanske, kanske minns du Räfven.

Semestertankar

Snart börjar min semester, och en vecka senare är det min mans tur att också vara ledig. Tre veckor får vi ihop i år. Det känns bra. Det känns lagom. Vi har börjat prata om hur vi ska lägga upp ledigheten så att det blir bra för alla tre. Det viktigaste är att G har en härlig sommar och detta uppnås givetvis av att vi vuxna är så harmoniska som möjligt. Vad behövs då för maximal harmoni i vår lilla familj?

Jo! Jag behöver mat, M behöver måla och G behöver leka. Självklart behöver M och G också mat, och vi alla tre behöver även vara tillsammans, åka på utflykter och även få hela hemmet att gå runt med tvätt, städ och matlagning. Plocka leksaker, vattna blommor och klippa ihjäl mördarsniglar. Dessa tre sistnämnda aktiviteter kan jag ta på mig, och så matlagningen de flesta målen.

Det jag vet att vi måste göra är att ha ett ordentligt samtal, M och jag, om hur vi ska lägga upp dagarna. Hur gör vi för att han ska få tid att måla utan att varken jag eller han ska känna stressen över att jag vill att han ska måla klart snart? Vi har tankar på att lägga upp något slags schema, men vi får väl se... En psykolog har tydligen uttalat sig om relationen på semestern. Bäst vi lyssnar in vad han säger, antar jag. Min sammanfattning: Rimliga förväntningar, testa att ta partnerns perspektiv, lyssna på familjen och uttrycka sina behov, pussas och gulla i vardagen för att skapa en positiv spiral, inte vara snål med partnern. Göra regelverk innan, kring hushållsarbete, så att inte kvinnan blir för stressad. Vad har ni för tankar inför semestern?

Åka iväg långt är något som vi absolut inte behöver. Vi har tankar på att röra oss lite grann i vår egen region. Besöksmål som Nordens Ark och Ekehagens forntidsby finns med i tankarna. Kanske även Havets hus i Lysekil. Göteborg skippar jag helst, men kanske måste vi dit och hämta upp en bil vi kan få låna. I så fall tror jag att jag skickar dit G och M själva...

Spanien känns mer avlägset än någonsin. Vi får väl se om vi tar oss dit i vinter, eller så. Antagligen inte. Detta coronaläge känns fortfarande instabilt, kanske än mer instabilt eftersom restriktionerna släpps och folk verkar slappna av. Tydligen ökar nu resebokningarna utomlands men en hel massa procent, och Destination Gotlands sida kraschade tydligen en dag när svenskarnas reseiver tog över tangentborden totalt. Hur tänker folk? Nyss skulle vi endast resa en timme från hemmet men när restriktionerna lättar tror folk plötsligt att smittan är spårlöst försvunnen, verkar det som. Samtidigt varnas det för att om vi slappnar av för mycket i sommar kommer folk att dö.

Med tanke på detta ser jag det helt uteslutet att åka till Umeå, åka till Spanien, åka till någonstans där det är massa folk (Nordens Ark? Forntidsbyn?) och helt enkelt ta det här med hemester på allvar. Vi har ju cyklar och vi har fortfarande några outforskade utflyktsmål i närheten. Vi har familj att träffa och en ny förskolegård att utforska inför hösten. Vi har en trädgård att sköta och en hel massa hav att bada i. Sedan ska ju M hinna måla också, G ska få leka och jag ska få äta mat. Och en glass om dagen, det tror jag är himla bra för semestermagen!

Glad midsommar!

Dagens skiftande energier

Den här dagen har verkligen skiftat i energinivåer, tänker jag när jag är ute på en lugn, skön kvällspromenad på holmen där jag bor. Dagen började klockan 04.35 när Ms väckarklocka ringde och han reagerade med att säga tiden högt och sedan: börjar inte jag jobba nu? Fort upp båda två, jag gick väl upp av bara farten - för att kolla klockan själv, och för att hjälpa till. Klä på dig, klä på dig, klä på dig sa jag från köket där jag stod och bredde en macka och la på några skivor ost, la en banan i en påse. När jag kom ut i hallen hade han givetvis klätt på sig och stod och undrade hur sjutton man sätter på ringsignalen på mobilen och vem han skulle ringa och säga att han var sen. Cykla försiktigt och lugnt, sa jag, samtidigt som jag la ner hans lilla frukostmatsäck i den gröna ryggsäcken. Jaja, svarade han och med ens var han ute vid cykeln och drog iväg, i kortärmad skjorta. Det är sommaren det, när man inte ens behöver jacka klockan nollfyrafyrtio. (Till Ms försvar måste jag skriva att detta var första gången sedan vi flyttade hit som han kom lite lite sent till jobbet, och kunderna märkte ingenting eftersom de har en bufferttid mellan att passet börjar och de första resenärerna ska plockas upp vid hållplats. Tur det!)

Sedan skulle ju jag somna om, var det tänkt. Jag läste lite på någon blogg och sedan skickade jag ett sms: kom du fram ordentligt. Fick en bokstav som svar: S. S betyder givetvis Sí för Ja, och jag kunde somna, med vetekudden värmd och tre djupandningar som lugnande.

Hu så svårt det var att vakna sedan, vid kvart över sex. Jag var tvungen att ställa om larmet flera gånger men till slut, kanske tio i sju, tvingade jag mig upp. G var sömnig så jag hann duscha i lugn och ro... Ändå kom vi i bra tid till förskolan. Allt luktar blomma när jag cyklar nu. Syrén, ros, blomma... Så vackert och ljust och grönt och spirande! Jag njuter!

På jobbet gick allt bra. Jag rättade bort det jag hade tänkt och, inte vet jag, dagen gick. M hämtade G eftersom han slutat tidigt och jag kunde jobba hur länge som helst vilket kan vara lite farligt. Ibland känner jag mig mer död än levande när jag kommer hem och är ingen rolig mamma, eller partner heller för den delen. Idag bestämde jag mig dock för att bara jobba någon dryg halvtimma mer en vanligt och cyklade sedan hem, glad i hågen (återigen: blommorna!).

Väl hemma höll M på att fixa mat och G och jag passade på att gå ut och titta på när grannen klippte gräset. Att se andra jobba är ju alltid roligt (tycker jag) och att titta på folks maskiner är skoj, tycker G. Så knäppa är vi! Sedan bytte vi några ord med grannen och gick in och åt.

Efter maten gick vi ut i trädgården igen och då kom energin definitivt tillbaka. Först klippte vi gräset och sedan kom jag plötsligt på att vi kunde bygga en hinderbana genom att lägga ut lite "hinder" i form av vattenslangen, en piasavakvast, en jordsäck och en liten bit av en trälist. Dessa hoppade vi över som hästar fram och tillbaka en hel massa gånger. Herregud som vi skrattade! Vilken energi vi fick upp! Det var precis lika roligt som när jag var barn och lekte detta med syrran (varje sommar i många år). Självklart barfota. Självklart på gräset. Till slut kom även den stora, skäggiga pappahästen ut till bådas förtjusning, och hoppade energiskt och vilt över hindren några gånger. Humöret och energin var på topp.

Sedan var det dags att lugna sig lite, så vi satte oss hela familjen och tittade på videos med djur: hästar och kor. Det var fint. G åt sin obligatoriska knäckemacka och sedan var det dags att bada lillehästen i badkaret. Återigen fick han upp energin då han snurrade som en delfin i skumbadet, glad och ren. Sedan pjamas och sova med pappa. Men innan han hunnit lugna sig smet jag ut på min alldeles egna rofyllda kvällspromenad. Jag gick och kikade in i folks trädgårdar och drömde om fler rosor, kanske en vinbärsbuske och varför inte lite liljekonvalj? Jag satte mig en stund vid en lugn vik och luktade på strandkålen. Honung luktade blommorna, helt klart honung. Vattnet låg som en spegel på den sidan, i lä på något sätt. Sedan gick jag hem, duschade och ja, skrev det här.

Honungsdoftande strandkål

Allt

"Hur går det med allt?" Det är Annika som skickar ett litet meddelande och frågar. Jo, men visst går det bra? Jag har cyklat på världens somrigaste cykelbana idag och bara njutit av  smörblommor, rödklöver och duniga gåsungar som betade bredvid sin mamma i en hästhage på en strandäng. Vi har köpt ägg från en liten hönsflock som varje dag spatserar runt med utsikt över samma strandäng och en havsvik. Det får duga så länge - köpa ägg av höns som har det som våra drömhöns ska ha det. Tre och trettio tre styck. Bra pris för ägg från lyckliga hönor!

G har blivit bjuden på kalas för första gången i Sverige och han har köpt en present tillsammans med sin pappa. Solen skiner och det har varit vindstilla i flera dagar. Igår åskade det när vi såg slutet av ett avsnitt av Saltön, en serie som utspelar sig här ungefär. Det är något visst med att se den här miljön utifrån. Man blir hemmablind. Det är märkligt, men det händer nog alla. Havet, ja havet. De vita husen som klättrar längs klipporna. Måsarnas skrik. Jag vet hur det är, det blåser nästan jämt, men nu har det varit vindstilla ett tag.

I lördags skulle det bli en fin dag med ganska svag vind. Vi lastade familjen i vår vän Malas båt och gav oss ut till sjöss med henne och två av hennes vänner, låt oss kalla dem för sjömännen, eller kanske rättare sagt sjökvinnorna. Det var tur att de var med, annars hade inte Mala fått segla. Det var hemskt roligt att segla, tyckte alla förutom jag, som bara tyckte att det var hemskt. Hemskt vad det lutade och hemskt var det blåste och hemskt att motorn dog för min son klättrade runt och vi hade bara seglet att förlita oss på. In bland skären igen, bort från den värsta blåsten (som "bara" var 10 meter per sekund, små små gäss). Här finns det grund, dem ska vi inte gå på! Vi kryssade in mot Flatholmen, en ö utan strand. Och där fick vi äntligen mat. Och sedan sola, promenera, bada i pöl (G), bada i hav (sjökvinnorna och Mala). Bli varm (jag), bli varm och uttråkad (M). Men åh så vacker Flatholmen är! Det är som om jag har misstänkt det. Jag ser den varje dag, men den ligge så långt bort. Samtidigt nära. Samtidigt nej, jag vill inte segla mer. Nio timmar efter det att vi cyklat ner till hamnen kom vi hem igen, stekta och grillade. Jag duschade kallt, öste på med aftersunkräm som luktar gott. Somnade. Gott.

Hur går det med allt? Vadå allt? Trädgården! Ja, den går bra. Mycket är utplanterat, men inte allt. Vattnet över huvudet har aldrig varit mer. Men snart så, snart ska vi fylla en eller två pallkragar och sätta ut bondbönor, paprikor, squashplantor och kanske någon tomat. M har köpt björnbärsplanta, jordgubbsplantor och en till lavendel. Det artar sig. Pengarna rinner iväg men det verkar ändå bli något av trädgården i år, denna hemmasommar. Om inte mördarsniglarna kommer då, och det gör de. Häromkvällen klippte jag ihjäl säkert femton stycken. Titta under lavendelkvistarna! Där gömmer de sig.

- Varför heter det mördarsniglar? Är det för att de mördar de vanliga sniglarna? frågade M en dag.
- Nej, det är för att de mördar trädgården, svarade jag. Eller är det för att vi mördar dem? frågade jag mig när jag klippte och klippte. Vad är det som gör att jag har rätt att klippa ihjäl dem? Är det för att jag har lagt pengar, tid och kraft, på att köpa och driva upp mina små frön? Vad är pengar, undrar mördarsnigeln, mot mitt liv? Mala mördar dem inte, där kan de få bo. Och i skogen. Spansk skogssnigel heter det visst. Men aldrig har jag sett någon i Spanien.

- Den här pelargonen behöver nog lite mer ljus för att blomma, sa jag till G en dag när vi kom hem. Den stackars plantan har nämligen stått vid ytterdörren, lite halvmörkt under entrétaket, hela vintern och klarat sig bra men den ser inte så blomningssugen ut precis. Lite kogödsel la jag på den medan G sprang och hämtade ett ljus. Ett stearinljus...

Annars då? Jo, det rullar väl på. Jobbet går bra och cykeln har fått sommardäck - äntligen. Bara några få veckor kvar till semester nu tydligen. Svårt att fatta.

Det enda jag vill göra på semestern är att ta hand om trädgården, ta hand om min familj, träffa min systerson, träffa vänner, eventuellt kanske åka lite lite båt (utan segel) och bada, äta glass, cykla runt. Sedan skulle det också vara trevligt att besöka Nordens Ark och kanske Ekehagens forntidsby. Men jag tror det räcker med Nordens Ark. Kanske kolla in Dingle, bara för att. Vi har inga stora planer alltså. Liseberg kanske, om det inte är covid-stängt, eller trångt. Vi får se.

Jag hoppas det blir en bra sommar med lagom varmt, lagom mycket regn och fina stunder. Ja, det tror jag att det blir! Hur går det för er, med allt? Skriv något och berätta så blir jag glad!