En mörk morgon

Tudedudeduu, mobilens väckarklockasignal väcker både mig och M på morgonen den 23 december. Jag är ledig men M ska iväg och köra buss. Vad mörkt det är, hinner jag tänka, innan jag går upp och ser att inte bara vår adventsstjärna är släckt utan även grannens och även gatlyset mellan husen. Helt mörk, totalt kolsvart ligger vår lilla ö och guppar i västerhavets salta dyningar. 

Se ha ido la luz, strömmen måste ha gått, säger jag till M och letar genast fram vår nödlampa. Den går på batteri och den har en krok. Vi hänger den på badrumsdörren för att få ljus både i badrummet och i hallen. Jag tänder ett stearinljus i köket och undrar hur länge det varit så här och hur länge det ska fortsätta. Det är kallt i huset och jag lägger mig under både mitt och Ms täcke och försöker slappna av medan M äter frukost och gör sig i ordning för att åka. Han hittar en till ficklampa att lysa sig med i garaget och han tar med ett stearinljus till jobbet, ifall strömmen gått även där - vilket den har.

Jag somnar hjälpligt om, efter att jag släckt stearinljuset, och G väcker mig inte förrän tio i sju. Mamma! Mamma! hör jag honom ropa. Jag kryper ner i hans säng och försöker förklara att lampan inte kommer att lysa när han trycker på knappen. Han tror mig inte men jag visar honom. Mörkrädd som han är blir det här en ganska läskig morgon, trots att jag försöker prata lugnande med honom. 

Tänk de föräldrar som gör svåra saker till en lek. Finns det sådana på riktigt? En sådan är inte jag, visar det sig. Jag tänker på filmen "La vita è bella" av Roberto Benigni som jag såg en mörk kväll, troligtvis i slutet av nittiotalet, tillsammans med en god vän som sov över. Benigni som för övrigt också gjorde "Tigern och snön", vilken jag såg på Folkets Bio i Göteborg. Fin, tyckte jag. Har ni sett den?

En sådan förälder är jag inte när G går iväg med den batteridrivna nödlampan och tappar den så batterierna trillar ur och ja, mitt i det kolsvarta beckmörkret går det inte att hitta dem på golvet. Stearinljus igen, och batterierna återfinns. 

Jag måste göra upp en eld, det känner jag nu. Hu så kallt det är! Strömavbrottet har varat sedan klockan 04 på natten och värmen har alltså varit helt avstängd i några timmar. Ute blåser det kalla, om än inte så hårda, vindar. Man förstår varför de byggde husen tätt, tätt här ute, förr. Jag ångrar bittert att jag kvällen innan nöjeseldat. Kvar har jag bara tre vedträn, och lite papper och kartong. Elden får dock fyr och det är just den vi får nöja oss med att titta på nu när datorn inte fungerar (säger jag till G). Batteriet är dåligt och jag vill inte slösa det på barnprogram ifall detta blir långvarigt. 

Kanske är jag en katastroftänkare av rang, men genast kommer serien "Nedsläckt land" upp i mitt huvud och jag tänker att det kan hända att det här inte bara är tillfälligt. G sätter på vår batteridrivna radio och vi lyssnar på P4 som någon tydligen rattat in. Där nämns strömavbrottet som tydligen omfattar ett ganska stort område, men inte hela landet. Nedsläckt ö-halva, kanske det borde heta, eftersom halva Tjörn verkar drabbat? 

Enligt elleverantörens hemsida ska felet förhoppningsvis vara åtgärdat klockan 09, men det är det inte. Vid halv elva kommer M hem från sitt morgonpass och jag tar min cykel och cykelvagnen och åker och hämtar ved i ett vedförråd vi har tillgång till. Jag tar så mycket jag bara får ner, plus ett halster ifall vi skulle vilja grilla inne i vår lilla eldstad. Jag har gett M i uppdrag att fixa lunch medan jag är borta och när jag kommer hem sitter han och G på farstubron och sätter ihop det stormkök som M köpt till familjen som tidig julklapp. Tack min man för att du köper julklappar som du ger bort för tidigt, oinslagna, och som därför kan användas när de behövs - dagen innan tomtens visit. Jag går in och hämtar vatten och snabbmakaroner - man vill ju inte slösa på gasen. Några kycklingkorvar samt ägg att steka letas fram ur kylen, i vilken jag förresten redan på morgonen lagt en av de infrysta tvåliters vattenflaskor som vi har överst i frysen. Ha alltid det! M har gjort en sallad medan jag varit borta. 

Det blir en god lunch och G är upprymd över att ha lagat mat på stormkök ute. Detta måste vi göra om! Precis innan maten är klar kommer strömmen tillbaka och det känns faktiskt väldigt skönt. Under förmiddagen har G och jag tillsammans upptäckt hur mycket som går på ström: datorn, mobilen (som bara hade 40% batteri när jag vaknade), keyboarden som G ville spela på, elementen, varmluftpumpen, varmvattenberedaren, golvvärmen, lamporna... Ja - tänk så beroende vi är av elen! 

Det är mycket med det elektriska, och man tänker inte på det förrän det inte fungerar. Jag var tacksam under denna förmiddag utan ström att vi hade vatten i kranarna och att vi hade batterier i radion. Jag var tacksam över att vi har eldningsmöjligheter inne och att M köpt ett stormkök som han dessutom lyckades använda vid första försöket. En minnesvärd och annorlunda dag före dopparedan blev det, ett litet test, en liten övning, ifall den riktiga elkrisen skulle komma. Nu ska vi inte vara sådana, men det är ju bättre att vara förberedd innan än att tänka i efterhand att det hade varit bra att ha det ena och det andra. 

Mina främsta lärdomar av denna förmiddag utan el:

- ha koll på var du har din batteridrivna lampa

- ha snabbmakaroner hemma

- försök ha mobilen laddad

- elda inte upp all ved innan du skaffar ny

Sak jag vill ha: vevradio med uttag för att ladda mobilen. 

Klart slut från en elektrifierad holme. Imorgon kanske jag skriver om vår julafton istället!