fredag 12 maj 2017

Här är du, ju!

Tulpanbukett i februari
Det gick drygt fyrtio dagar utan att jag hörde någonting alls av min vän från Barn 4. Men så plötsligt kom ett meddelande. Det lilla halmstrået var verkligt - hennes mobil hade varit trasig och nu hade hon skaffat en ny! Hon var kvar i Sverige! Fortfarande utan besked om framtiden, men ändå: kvar!

Vi fortsatte höras med små meddelanden då och då, blandat med foton på våra jämngamla barn. Häromdagen frågade jag henne om hon skulle komma till Umeå snart och det visade sig att så var det, så idag träffades vi.

Det blev en fin dag. Först väntade vi i en evighet på Migrationsverket för att hon skulle få en biljett tillbaka till Vännäs, där hon nu bor. Sedan gick vi och fikade. Vi pratade om vad vi ger våra barn att äta. Båda gillar morot. Mitt barn får inga kakor och ingen läsk. Ingen choklad, även om han gärna hade velat. Vi pratade om barnet som är påväg, hennes. Att hon har en dotter i Irak, en här som är åtta månader och en i magen som kommer i juli eller augusti. Vi pratade om hennes man, som verkar ha lämnat henne. Vi pratade om allt detta allvarliga och känslosamma utan att på riktigt och ordentligt kunna prata om det. Vi har ingen gemensamt språk som är tillräckligt starkt. Jag önskar att vi hade det!

Jag hoppas allt det bästa för henne! Att hon får stanna i Sverige! Att hon kan ha någon att dela föräldraskapet med. Att hon kan flytta närmre resten av hennes familj som också bor i Sverige. Framförallt hoppas jag att hennes lilla dotter i Irak ska få komma hit och vara med sin mamma!

Livet är så olika. Det är så enorm skillnad på möjligheter och sätt att leva beroende på var man är född. Det är stor skillnad på traditioner och val. Jag tänker på att hon är så ung. 20 år. När jag var 20 år var jag i Salamanca och läste spanska och förälskade mig i spanjorer. Inte var jag gift, inte hade jag barn. Jag var fri att testa livet på olika sätt. Det är svårt för mig att förstå hennes situation och hur hon har det. Det är lätt att känna sig privilegierad och lyckligt lottad. Akademiskt utbildad, 31 år gammal, stabil ekonomi och i en i jämförelse oerhört stabil relation med en omhändertagande man.

Jag hoppas att vi kan vara vänner. Att vi kan lära känna varandra bättre och hjälpa varandra i livet på något sätt. Det känns bra att hon bor i Vännäs nu, det är närmre än Lycksele där hon bodde förut. Vi får se, jag hoppas att vi kan åka och hälsa på henne om ett tag. Att vi kan utforska Vännäs promenadvägar och äta god irakisk mat. Det är jag sugen på!

Våren! Kom med möjligheter och glädje är du snäll, nu när jag återfunnit min vän!

3 kommentarer:

  1. Vad skönt att hon hörde av sig, och vad roligt att ni träffats :D Hoppas att ni kan fortsätta att ses och att ni kan utveckla ett eget språk, på ett sätt. Tänk bara på Sofia, hon och jag pratade ju utan ord och det tog låååång tid men till slut så kunde vi läsa varandra. Kanske långsökt parallell men ändå. Vad fint att höra <3

    SvaraRadera
  2. Vilken tur att du fick tag i henne! Hoppas att ni kan hålla kontakten!

    SvaraRadera
  3. Ja, det var väldigt skönt att hon hörde av sig och att vi fick ses! Jag hoppas också att vi kan hålla kontakten. Nu har hon flyttat till Sorsele där hennes mamma och syskon bor. Det blir bra för henne, tror jag. Hoppas hon får stanna i Sverige bara!

    Och ja, Anna, om du kunde kommunicera så bra med Sofia så borde jag och min asylsökande vän också kunna det, men vi träffas ju inte så ofta tyvärr. Tur att det finns många olika smileysar på mobilen som vi kan skicka! :)

    SvaraRadera