tisdag 9 maj 2017

Tankarna snurrar

Vår utsikt här i Umeå, i maj.
Jag har haft svårt att somna de två senaste nätterna. Tankarna kommer som pilar från alla håll och associeras fram av varandra. Och på dagarna mal återigen frågan om bostadsort. Göteborg? Umeå? Jag märker att vi snart måste flytta från den här lägenheten. Jag älskar ju vår lägenhet! Den var perfekt för oss när vi var två, men nu börjar den bli lite trång. G måste få utrymme att springa omkring på när han väl börjar med det. Han kommer att behöva ett eget rum. M vill också ha utrymme för sig själv. Det känns svårt att uppfylla allas önskningar. Svårt att veta vad jag själv vill och vad vi ska göra. M och jag pratar om det ibland men kommer inte framåt.

Om vi flyttar till Göteborg måste jag antingen jobba hemifrån eller från något kontor. Jag kan inte tänka mig att byta jobb. Jag trivs verkligen med mitt jobb som distanslärare och kan absolut inte tänka mig att stå i klassrum igen. Jobbar jag hemifrån kommer jag vara tvungen att ta all VAB och hamna efter i jobbet och bli stressad. Vad händer om M slutar jobba tidigt någon dag? Då är det ju fint om han kan hämta G så att han får en kortare dag på förskolan, men var ska de vara? Jag kommer inte kunna jobba om de är hemma.

Jag pratade med min pappa om detta tidigare idag och han erbjöd mig att sitta hemma hos dem och jobba. Det borde ju fungera. Samtidigt vill jag gärna ha ett riktigt kontor, och kolleger. Inte bara familjen och mitt gamla barndomshem. Även om det kostar en slant. Men kanske kan man börja så, med att jobba från föräldrahemmet? De dagar M slutar tidigt kan jag jobba där och de andra hemifrån. Kanske?

På ett sätt känns det som om vi måste flytta dit för att testa. Och sedan flytta tillbaka om det inte känns bra. Men... Vi har ju allt i Umeå. Förutom familjen. Och hur viktig är familjen för oss? Hur mycket kommer de hjälpa oss? Hur mycket hjälp behöver vi? Fast det är klart, det handlar inte bara om hjälp. Det handlar också om Gs kontakt med familjen. Tänk om min syrra får barn, då får ju G kusiner som han kan leka med. Det kanske är tråkigt att ha alla kusiner långt bort?

Om vi ska flytta så borde vi nog göra det nu. Nu i livet. I detta skede. Innan G börjar på förskola. Då kan vi kanske få nya vänner genom förskolan och om vi inte trivs så hinner vi flytta tillbaka innan han ska börja skolan.

Jag hade bara önskat att jag kände mig mer övertygad och mer peppad. Just nu känner jag mig mest osäker. Båda valen kan bli bra. Det kan bli bra och fungera att bo kvar här, men i så fall måste jag släppa tanken på göteborgsflytt. Det kan bli bra att flytta, om vi ger det en ärlig chans. Om jag löser jobbsituationen och om M trivs på jobbet där. Han kommer antagligen kunna få jobb ganska lätt i Göteborg inom samma yrke eftersom det är ett bristyrke och han har nu några års erfarenhet. Kanske kan han till och med få förflyttning inom samma företag?

Vi kanske bara måste testa, ta steget och se vad som händer. Och hålla bakdörren öppen. Ifall.

3 kommentarer:

  1. Jag tror ni borde ta steget.
    Fast det är ett stort steg. men om ni ska testa är det nog ett bra tillfälle nu, som du säger.
    Att G får kontakt med sin familj, båda sina familjer, är ovärdeligt.
    Du får närmare till din familj, och M till sin, samt närhet till utställningar, kurser och det han tycker om. Jag vet inte hur det är med honom, men J skulle helst bo i exemeplvis Göteborg vid en eventuell Sverigeflytt, eftersom han känner sig för isolerad på en mindre ort (menar inte att Umeå är litet) (fast vet egentligen inte, har aldrig varit i Umeå) och att kontrasten till Spaniens kultur och levnadssätt skulle vara mindre där.
    Bara lite synpunkter, men allt handlar ju om vad som blir bäst för er familj!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina ord, Annika! Jo, jag tror också att vi måste våga ta steget och se vad det ger. Jag vill ge G fler vuxna förebilder som är familj, inte bara vänner.

      Umeå är i alla fall mycket, mycket större än Aracena! Hehe... Frågan är var man känner sig mest isolerad. Det kan ju vara enklare att hitta likasinnade i en större stad, men här finns ganska många hårdrockare ändå. :)

      Radera
    2. Haha, jag förstår vad du menar!
      Men Jesús blir tokig om han inte ser folk ute. Här i Spanien är ju folk ute jämt. I min lilla stad i Sverige finns inte en människa ute ens i centrum efter klockan 18 när affärerna stänger. Och i den stad som jag jobbade i förra sommaren tyckte han att det verkade vara söndag varenda dag. I Göteborg finns jämt folk på gatorna, mänslkligt liv och ett fantastiskt kulturutbund med utställningar och konserter, så där skulle han kunna tänka sig att bo. Inte jag, jag avskyravskyravskyr städer.
      Lång kommentar om oss:-)
      I ditt inlägg kommer jag att tänka på mig själv, inför varje lite längre resa. Resenerver antagligne, men hur mycket jag än har längtat efter resan ångrar jag mig ALLTID när det blir dags att åka, för det blir så himla jobbigt, och det kanske inte blir bra, och vi har det ju bra där vi är, varför ska vi åka? Vilket INTE behöver vara ditt fall, men det du skrev att du inte känner så mycket för flytt längre fick mig att tänka på det
      Du vet, enligt min mening är vänner och familj inte samma sak. Alls. Hur goda vännerna än är, och fast man kan komma dåligt överens med familjen.
      Vad säger M om det hela?

      Radera