tisdag 20 augusti 2019

Den lilla tromben, det rosaskimrande havet, en doft av nektar och hagel på min kind

Ser ni den lilla tromben?
När jag närmar mig utkiksplatsen ser jag en liten tromb som har formerats mellan ett moln och ett annat, men den hinner nästan försvinna innan jag kommer fram och tar bilden ovan. Jag passar nämligen på att hälsa och ta i hand med en öbo som jag har sett flera gånger och vet vem det är, men jag gissar ändå på fel namn. Nu har  vi i alla fall presenterat oss för varandra. Han vet var jag bor och jag vet att han också fotar solnedgång, skär, hav och himmel. Ganska ofta till och med. Och där sitter vi - båda två ute på udden och det sänker sig en vilja att prestera över mig. Nu måste jag ta riktigt fina foton, känner jag. Och jag gillar inte känslan. Jag vill bara ta de foton jag tar och så får det vara bra. Och det är klart det är bra! Hur hade det kunnat vara dåligt på något sätt? Nej, inte på något sätt kan det vara dåligt, även om han också sitter där, han - den erkände holmefotografen med en kamera som säkert både är dyrare och bättre än min. Men jag fotar lite ändå. Sedan säger jag hejdå och går hemåt. Fångar några ögonblick till från en annan del av vår gata och inser sedan att regnet jag såg långt borta precis nyss nu är över oss. Går in igen.

Foto från en annan utkiksplats på vår gata
Igår var en dag som gick i dödens tecken. Jag pratade om döden nästan hela dagen, kändes det som. Jag pratade med min pappa om formalin och minneslund och hur han vill ha det den dagen det är dags. Vi hoppas det dröjer många, många år till. Och att han ändå inte dör, inte ens då. Inte någonsin.

Jag ringer upp min vän som nyss gift sig. Hennes farmor som var på bröllopet uppe i Umeå, åkte hem igen till sydligaste delen av landet, genomgick en operation och dog några dagar efteråt. Sådär bara, så var hon död. Hon som nyss satt på ett bröllop i sina fina smycken och vällockade hår. Hon jag nyss pratat med, som var så glad att vara med i huvudet och ha hörseln i behåll. Nittioett år, visserligen, men nu plötsligen död. Vilken tur att jag hann fota henne under bröllopet! De sista bilderna av henne. Vilken tur att hon hann se sitt barnbarn i brudklänning, att de hann ses, nu när detta skulle ske så plötsligt. Vi pratar om att hon är med min väns farfar nu, och att de håller varandra i handen och ler. Att det är fjärilar i deras hår och att de är både vackra och lyckliga tillsammans. In i evigheten.

Idag är det inte så mycket död. Pappa har feber, tar en paracetamol och blir pigg. Det var ju skönt! Han kan uträtta sina ärenden och jag kan jobba hur länge som helst för idag är M ledig och han och G är på äventyr, utan att jag vet om det. Allt får jag höra när jag kommer hem. Långa berättelser om nya platser de hittat. Nya spännande platser som ingen vet om. Strandängar med övergivna båtar nära platsen med det vackraste ortnamnet: Morik. Smaka på det: Morik. Visst låter det exotiskt på något vis. Vackert och kanske ensligt, nostalgiskt. Morik låter som ett ställe där man får ha fjärilar i håret, där man kan klappa på gamla trötta båtar i trä, där gräset smakar salt. Bara Lars-Erik Edlund vet var namnet kommer ifrån och vad det betyder. Om ens han.

Precis innan jag avslutar dagens arbetsmaraton tittar jag ut över bergen och ser hur den blommande ljungen glittrar lila i kvällsljuset. Ikväll skulle jag vilja bada, tänker jag, men det är det nog ingen annan som vill, och jag har inga badkläder här, dessutom är jag hungrig. Ja, allt det tänker jag innan jag sitter upp på min fantastiska cykel och cyklar iväg, upp genom bergen, genom nektardoftande sensommarluft, mellan rönnbärsträd fyllda med snart röda rönnbär och ljungruskorna i sin violetta prakt. En doft av nektar, som sagt. Och där, precis innan jag kommer till skolan, börjar det droppa. Det börjar regna. Men inte så mycket väl? Inte så mycket att jag behöver ställa mig här under plåttaket utanför skolans förråd, eller om det är en slöjdsal och vänta. Nej, så mycket är det nog inte. Jag är ju hungrig också. Och trött. Så jag cyklar vidare, ner för backen, igenom tunneln och upp och här regnar det ju ännu mer. Och upp på bron. Ja, nu regnar det ganska ordentligt. Är det inte lite hagel jag känner också? Upp över bron, och då vräker det formligen ner både hagel och regn, snett från sidan. Jag möter mannen som jag alltid möter och jag gör en gest som att fråga vad som händer. Han svarar att det snöar. Han har kapuschongen uppfälld och regnet och haglet i ryggen. På mig slår det rakt mot kinden, snett framifrån. Jag kan knappt se. Ändå cyklar jag vidare. Men mitt på bron stannar jag, för att andas och för att bedöma om det överhuvudtaget går att cykla vidare. Det forsar längs bron, nästan som en flod. Det forsar ner för fabrikstaket, som ett vattenfall. Där inne ligger de goda kaviartubarna och har inte en aning om vad som sker utanför. Och jag cyklar långsamt ner för bron. Svänger in en liten pyttestund i busskuren, men inser att det redan är för sent. Jag är redan helt och hållet genomvåt. Mina skor innehåller varsin sjö och i dessa sjöar badar mina fötter. Så behövde jag inte gå och bada! Jag fick en rejäl dusch istället!

Jag svänger upp vid affären och visar hur blöt jag blivit för några bekanta, och sedan hem. Det har märkligt nog slutat regna helt och hållet. Jag tror att jag ska kunna hälla vattnet ur skorna och ber M att filma, men det kommer inget vatten. Det har väl fastnat där inne på något sätt, i sulan. Jag undrar när skorna kommer att torka...

Trots denna mycket dramatiska och nästan lite läskiga väderupplevelse över bron ler jag hela vägen. Det är en omfamnande upplevelse, hinner jag tänka. Ett väder som bara tar en och bestämmer sig för att krama en med all sin kraft. En regn- och hagelskur utan dess like, rakt på mig, rakt på bron.


Nu till kvällen har vädret lugnat sig. Jag går ut och ser en tromb och hälsar på en man jag känner igen men inte riktigt kan namnet på. Fotar havet som skimrar så vackert i rosa. Nästan som ljungen på bergen här omkring.

Tacksamhet känner jag för att bo här och få uppleva allt detta. Tacksamhet över att vara vid liv och att känna och leva och le. Tacksamhet över havet. Tack!

7 kommentarer:

  1. Åh vad fint skrivet! :) Målande vackra miljöbeskrivningar och jag kunde uppleva känslorna i magen när jag läste. Mysigt ni har det! <3

    /M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du tyckte om min text och mina beskrivningar! Ibland är miljön runt en intensiv på något vis.

      Radera
  2. Det måste vara otroligt vackert där ni bor! Väldigt fint beskrivet också!

    SvaraRadera
  3. Så fint skrivet och vilka vackra foton! Jag har nästan varit med dig på din cykeltur och även kunnat känna hur du känner för både liv och död tror jag. Och tycker lika...<3 Tack! /Annika F

    SvaraRadera
  4. Det var ett innehållsrikt inlägg! Det som biter sig kvar är, lustigt nog, din berättelse om regnet! Så häftigt, vilken snabb väderväxling! Du som ville bada, och så blev det bara värre och värre :-) Det är härligt med väder! Och härligt skrivet!

    SvaraRadera