söndag 27 september 2020

I brist på religion

På min blåsiga holme råder det ingen brist alls på religion men jag har, trots att jag inte känner så själv, de senaste dagarna tänkt en hel del på att "folk på internet" (låt oss kalla dem så) verkar ha ett behov av att tro på något större än sig själva. Kanske är detta något djupt mänskligt och kanske är det rent av därför religion en gång uppstod? Nu skriver jag detta ur mitt helt otroende perspektiv och jag vill inte trampa någon på tårna. Alla har vi rätt till vår egna trosuppfattning, som det heter. 

Min observation började på en blogg som en vän länkade till. Inlägget handlade om kost och om att äta mättat fett och kött, ungefär. Jag läste men kände att jag inte alls kände igen tankegångarna. Är det farligt att äta linser, nötter och fröer? Är det nyttigt att äta animaliskt fett? Det var något nytt för mig. Inlägget var ganska snurrigt disponerat och jag, som oinvigd, hängde inte med särskilt bra. När jag ifrågasatte ganska många delar i inlägget i en kommentar fick jag som svar från bloggskribenten att hon inte orkade svara på min kommentar. Däremot åtog sig en av hennes följare att svara mig. Dock var även hans kommentar ganska svårtydd och därför skrev jag ännu en kommentar där jag frågade vad han menade och kom med lite "motargument" t ex information från Livsmedelsverket, vilka jag litar på. Som svar på det här skrev samma anhängare ett svar som faktiskt fick mig illa berörd. Han skrev flera gånger att jag inte verkade kunna tänka och att det inte var någon idé att förklara något för mig. Samtidigt kunde jag ingenstans läsa några tydliga förklaringar från honom. Hans argument verkade mig ogenomtänkta och hans "fakta" oriktig. Det blir då lönlöst att fortsätta diskussionen. 

En annan tjej skrev som kommentar på samma inlägg att hon mår dåligt av dieten och går upp i vikt. Då uppmanar bloggskribenten henne att rycka upp sig och tro mer på dieten. Dieten som bloggskribenten och hennes anhängare följer känns i och med detta snarast som en kult eller kanske religion. Kanske något att ta till i brist på religion? 

Den andra observationen av fenomenet att folk verkar behöva tro på något större än sig själva upptäckte jag när jag i veckan lyssnade på En underbar podd, med Clara och Erica. Det poddavsnitt jag lyssnade på handlade om ett sätt att prata och kommunicera som Erica uppfattade som "det nya fina feminina". De gav exempel på några personer som pratar så men det exempel som stack ut mest var nog bloggaren Sofia Wood. En person jag aldrig hört talas om. Hon pratar tydligen på ett speciellt sätt i en podd som hon i sin tur är med i. Jag tyckte att Claras och Ericas resonemang var intressanta, särskilt som jag själv är väldigt intresserad av kommunikation och språk. 

Senare hände självklart detta: Sofia Wood herself lyssnade på podden, blev ledsen och skrev ett inlägg på sin egna blogg. Hennes anhängare rasade och skrev elaka kommentarer till Clara och Erica. Clara skriver i ett inlägg så här: "...en strid ström av kommentarer. Flera intressanta och relevanta synpunkter som framförallt Erica svarat på. Och därefter följde sånt som handlade om att vi var äckliga, fula, tjocka, vidriga. Hemska mammor. Bittra kvinnohatare som förtjänar skit. Eller att dö." Sofia Woods följare verkar följa henne som sin Jesus. Har de lyssnat på podden och bildat sig en egen uppfattning eller rasar de ändå för att någon attackerat den hon tror på? Självklart är det inte bra om någon blir ledsen av någon annans poddavsnitt, blogginlägg eller kommentar, men vad ger någon rätt att skriva så elakt till någon bara för att den de följer blivit kritiserad eller ifrågasatt?

Det sista exemplet på att folk verkar vilja ha något större att tro på är Mandelaeffekten vilken jag för första gången hörde talas om genom att lyssna på avsnitt 33 av podden Flashback forever.  Mandelaeffekten handlar tydligen om att folk tror att det minns något, t ex vilket år Nelson Mandela dog, men sedan upptäcker de att de har fel. Istället för att tänka: Hoppsan jag hade fel! så tänker de att världen har delat sig i två dimensioner och att allting är en enda stor konspiration. Eftersom de är helt övertygade om att de har helt rätt om vilket år Nelson Mandela dog och inte kan acceptera att något annat år eller datum skulle kunna vara det korrekta är den enda rimliga förklaringen att världen är delad i två dimensioner. Jag hade själv lite svårt att förstå det och min vän M i Umeå fick förklara att "bristen på bevis är beviset". Alltså att "den" (Gud?) som delat världen i två dimensioner även sett till att gå tillbaka till alla gamla skivomslag eller nyhetsartiklar och ändra stavningen på namn eller dödsdatum för gamla kända ledare. Snurrigt, tycker jag. Stort ego, tyckte Flashbackforevertjejerna. 

Det jag också tycker är så intressant i allt det här är att folk verkar ha fattat att de ska källhänvisa för att verka mer trovärdiga i sina argument, men de verkar inte ha fattat hur de ska källhänvisa och framförallt hur de ska göra för att hitta trovärdiga källor. Jag förstår mer och mer hur viktig kunskap om källkritik är och måste vara i skolan. Jag tror att folk källhänvisar för att verka pålästa, men samtidigt blir det inte bra när man källhänvisar till, för ämnet eller argumentet, irrelevanta eller rent av olästa källor. Det kan bli så mycket fel då. Jag tänker inte föreläsa om källkritik här, för det gör jag redan på jobbet, men jag tycker fenomenet är intressant och samtidigt oerhört störande. Folk verkar ha behov av att tro på något större än dem själva, och de gör allt de kan för att slåss för sin tro. Kanske är det något rent mänskligt och något vi alla behöver. Men samtidigt: lås dig inte för mycket! Var öppen för att se saker ur olika perspektiv och fundera på hur andra tar emot det du skriver på nätet. Snälla, gör bara det!

torsdag 24 september 2020

Höstveckor

Höstlöven yr över huvudet på mig när jag cyklar i morgonvinden. Det är något winnebeskt över det, tänker jag. När jag väl är framme löser jag upp en påse Propalgina som smakar godis. Spanjorer kan det där med medicin hinner jag tänka och fantiserar om att ta hem mer nästa gång jag åker ner. När nu det kan tänkas bli...

Som ett grepp som inte riktigt vill släppa. Ett läge vi vill ifrån men fortfarande måste lyda under. Så känns den här pandemin just nu. Det är som om vi har vant oss och därför taggar ner och då slår den till igen. Det verkar vara på gång någon sorts andra våg i olika delar av Sverige. Min Umeåvän A ringer och säger att hon testat sig och att hon tror det kommer vara positivt.  Vi har samma symtom. Halsont. Halskli. Idag mer övergående i snor. Det känns som en helt vanlig förkylning och i mitt fall tror jag att det är det också och att G har smittat mig. 

Han började hosta i tisdags förra veckan, mitt barn. Flera gånger på vägen hem från förskolan hörde jag några host-host från bak i cykelvagnen. Väl hemma hade han somnat. Onsdag morgon: host host. Jag vabbade motvilligt och med dåligt samvete fram till klockan tio. Sedan med gott samvete. Resten av veckan pusslade vi ihop utan formellt vabb. Måndag och tisdag var han ledig ändå och igår gick han tillbaka till förskolan med ett glatt leende och energiskt skutt. Kli i mammans hals, men barnet mår bra. I våras hade jag inte lämnat så, men det gör jag nu. Jag stannar på tröskeln så får han hänga upp sin jacka själv. Ungen växer ju, i det.

Kommer corona vara som min barndoms Gorbatjov? Det roliga ordet som jag snappade upp där någon gång runt 1990, när jag var i samma ålder som G är nu. Jag snappade upp det och jag sa det, ganska ofta, för det var ju ett himla roligt ord att säga: Gorbatjov, Gorbatjoff, Gorbatjoffi-tjoffi-tjoff! G har aldrig pratat om corona, inte hemma i varje fall, men det skulle förvåna mig om han inte hört ordet. Det är klart han har! Det slipper ju ut var vuxens mun lite nu och då. Eller hur?

Innan veckan med hosta hade vi veckan med helvetiskt ryggont från helvetet. Det var min rygg som protesterade. Jag vet ännu inte mot vad men kanske mot allmän oträning och stress? Eller bara för att den kände för det. Kanske mot min kontorsstol modell basic? Jag hade lite ont i en vecka och sedan uront i tre dagar efter en fjantig nysning. Sjukskrivning blev det och ja, det var bara att stappla runt och stå ut och beställa värmeplåster som kom för sent och magnesiumtabletter som kanske hjälper. Till sist ett besök hos rehab och en duktig (förmodar jag) sjukgymnast som gjorde en massa test och gav mig en göttig övning som gick ut på att ligga på mage och sedan "läsa på stranden" och ligga på mage igen 8-10 gånger vid fem tillfällen per dag. En vecka senare känns det helt bra! 

Så ja: Den friske har tusen önskningar men den sjuke bara en! Och vi är så oerhört tacksamma för att man får vabba och sjukskriva sig utan att ens arbetsgivare börjar klaga eller skälla på en. Det är det jag tänker när mitt dåliga samvete över vabb med pigg hostig gosse lagt sig - att vi ska vara tacksamma. Vi har ett system som stöttar oss och som gör att vi får ut 80% av lönen och kan vara hemma mitt i veckan och ha det lugnt och skönt med våra barn. Jag förstår att folk vill sköta sina jobb, för det vill ju jag med - det är ju därifrån mitt dåliga samvete kommer, men samtidigt måste vi fortsätta följa rekommendationerna och ta ut vabb. Visa att vi vill ha det system vi har. För om ingen skulle ta ut vabb kanske vabben försvinner som funktion? Vem vet? Nu känns det ju som en helt minimal risk, men ändå. Rätten att vabba är ingen mänsklig rättighet och det är ingen naturlag, det är en produkt av politiskt arbete. Titta dig bara omkring. I många andra länder finns inte detta alls. Spanien är bara ett exempel

Det blåser vidare i träden. Björkarna börjar så smått skifta färg till gult och jag inser att jag måste logga in och jobba. Ta hand om er och vabba om ni behöver och njut av de två friska dagarna ni får vara hemma med era barn eller med er själva innan återgång till förskola, skola eller jobb. Heja oss och ha en fortsatt trevlig höst!