Bostadsmarknads-*#¤*/-%&*

Ouppnåeligt

Det känns just nu, i slutet av januari 2022 som att vi väntar på två saker: 1) bli sjuka i omikron, 2) hitta en bostad vi kan köpa. Nummer ett kommer gå snabbast och enklast, om ni frågar mig. För att "uppnå" det krävs ingen större ansträngning. G går ju på förskola och M jobbar ute bland folk, även om han sitter ganska skyddad. Själv jobbar jag ju själv, men går på ICA ibland när det är så lite folk som möjligt och ja, det är väl ungefär det sociala sammanhanget jag har... och så skridskoskolan då, men sist höll jag mig faktiskt på avstånd från allt och alla och tittade i min mobil efter hotell i Falköping (!). Inget mer att orda om omikron för tillfället alltså. "Alla" har det och snart får vi det. Så lär det bli. Punto y aparte.

Det som upptar allt för mycket av min tankevärld just nu är alltså bostadsmarknaden. Denna underbara marknad som jag inte förstår mig på, samtidigt som jag förstår mig på den allt för väl, och det jag främst av allt förstår är att vi inte lyckats spela våra kort särskilt väl, i spelet som den är. För att spela våra kort väl borde vi ha investerat i en lägenhet, eller sommarstuga eller vad som helst för flera år sedan! Vi borde ha sparat mer, skaffat oss yrken med högre lön (ingen av oss tänkte på lön när vi valde yrke!) och vi borde ha kommit en bit på väg nu när vi är en man och en kvinna i våra bästa år. Men! Samtidigt vet jag att vi inte kunde ha  gjort det! Vi var inte redo mentalt och vi var inte redo ekonomiskt. Fokus då låt oss säga 2011, var att få bo ihop överhuvudtaget i ett och samma land (Sverige) och att M skulle fatta att han  var tvungen att utbilda sig till något (annat än konstnär tyvärr) för att få jobb och lön efter flera arbetslösa år i Spanien. Lotten föll på bussförare och så himla asnöjd med det valet är han tyvärr inte, men han har åtminstone jobb och en lön inte så mycket lägre än min. Fokus sedan, när vi väl flyttat ihop där vid 2012 eller när det var, var att M skulle lära sig svenska, jag skulle gå ut lärarutbildningen och vi båda skulle få jobb. Då hade vi så låga inkomster att studenter med studiemedel var rika i våra ögon. Jag hade ett sparande, men det ökade inte särskilt mycket just under den tiden kan jag säga. Sedan flyttade vi till Tomtebo och bodde i en liten men fin lägenhet med utsikt mot skogen. Och fokus då var att få ett barn. Det tog ett år och plötsligt var han här: vår lille pojke! Fokus då? Ja, det fattar ni la själva... det var ju att llevar ese niño p'alante, alltså få ut honom från neonatal med "en fungerande matsituation", och sedan var fokus amma, titta på Falsk identitet, inte bryta ihop allt för mycket allt för ofta, åka till Spanien, börja jobba igen, hitta boende i Göteborg som blev boende på en liten vindpinad holme med svindyra hus och sedan hamnade vi här, efter det att huset vi bodde i blev sålt. Så mycket säkerhet hade vi på den där dumma bostadsmarknaden! Hade vi kunnat punga ut med drygt fem miljoner hade huset kunnat bli vårt, men det kommer vi kanske aldrig aldrig kunna. Vem vet?

(Samtidigt är jag glad över vår historia: vi lyckades flytta ihop efter två års distansförhållande Umeå-Andalusien, vi lyckades hitta en fin lägenhet med tallarna bakom, vi lyckades få barn, vi lyckades flytta närmre min familj, vi har lyckats hålla ihop.)

Okej, så vi kanske inte spelade våra kort "helt rätt" om man ser till vad vi inte har nu - en plats på bostadsmarknaden, men vi har i alla fall levt och upplevt, bildat familj, och fått bo på några olika fina ställen. När jag sökte lägenheter i Göteborg störde jag mig på att jag inte hade fler ködagar (jag hade 1900 dagar har jag för mig), nu stör jag mig på att vi inte har mer kontanter eller högre lön eller för den delen en köpt bostad i Sverige att sälja.

Stämmer min tanke att de som kom in på bostadsmarknaden för säg 10-15 år sedan fick låna mycket mer än vad man får nu? Nu får man låna max 85% av bostadens värde samt max 4,5 gånger sin årslön, säger banken. Himla tur att vi åtminstone har två löner då, tänker jag. Lånar man mer än 4,5 gånger sin årslön måste man amortera mer än 2%, tror jag. Ja, så är det skriver Finansinspektionen. Banken uttrycker det mer som att det inte går att låna mer än 4,5 gånger sin årsinkomst för då g år inte budgeten ihop. Men vi lever ju snålt? Är det banken som är snål eller är det jag som tänker fel? Samtidigt vill man inte placera sig i en dum skuldfälla. Det hade väl inte varit att spela sina kort rätt? Jag gillar att vara ekonomiskt smart, inte ekonomiskt osmart! 

Stämmer min tanke då att de som kom in på bostadsmarknaden för en del år sedan hade det lättare att komma in och nu har det lättare att byta upp sig? De säljer sina "små hus" för massa pengar, för dessa har ökat i värde flera miljoner, och sedan köper de ett "större hus" på ett "bättre ställe" och lever life! Är det så? Medan vi inte ens ha råd att köpa det lilla lilla huset, för vi valde att bo i hyresrätt, ha utsikt mot skogen och lajva villaliv på vindpinad holme. Så la vi våra kort i det stora spelet om en trygg bostad. Och här sitter vi nu: i mina föräldrar sommarstuga (åretrunthus) och hoppas att vi någon någon gång inom en inte allt för avlägsen framtid kan hitta ett tryggt boende åt oss själva.

Nu har ni slutat läsa, va? Ja, men jag slutar inte skriva för det...

Varför all denna upprördhet just nu? Brinner det i knutarna? Håller mina päron på att kasta ut oss? Vad händer med huset på landet, förresten? Ja, med huset på landet händer det absolut ingenting. Ägarna säger att de ska renovera det sista nu när det börjar bli lite ljusare och energin återvänder så vi får väl se vad det betyder... Jag hoppas att det blir klart och att vi kan flytta in, för det är ett fint ställe, men ja... Vi har väntat ganska länge nu. Om mina föräldrar ska kasta ut oss? Nejdå, inte som det verkar. Samtidigt saknar de sitt hus lite verkar det som, men de inser också att de har två och vi har noll och att vi behöver tak över huvudet, så just nu bor vi här. Brinner i knutarna? Nä, hus kommer och hus går och någon gång blir det väl vår tur, men en sak som ni måste veta är att det varit helt dött på Hemnet typ hela vintern i det här området. Och nu när det änteligen kom ut ett hus i rätt by (denna), med okej läge (inte supernära vägen, men skuggigt på vintern) och dessutom till ett så kallat rimligt pris (för vårt lånelöfte) så ja, så gick det som det gick med det. Utgångspriset var 2,6 miljoner. Byggår: 1957. Allt i hela huset var från 1957. Besiktningsprotokollet tog aldrig slut, men det mest akuta var att byta tak och badrum. Vad kostar sånt? Tvåhundratusen totalt kanske? Och sedan var ju också avloppet från -57, elen från -57, riskkonstruktion i källaren, gammal veranda, gamla fönster i behov av renovering osv. Vi var och tittade på det som första par ut, men bestämde oss redan på kvällen att nej, det är ett för stort projekt för oss, även om vi antagligen skulle kunna vinna budgivningen. Antagligen? Pyttsan! Hur tänkte du där? Här har det suttit en hel massa människor hela långa mörka vintern och längtat ihjäl sig efter ett gediget och genuint eternithus i levande skärgårdssamhälle på Västkusten och så kommer jag här och vågar tänka att vi antagligen kan vinna en budgivning! Fel! Fel! Fel! Huset såldes igår för hisnande 4,4 miljoner kronor. Inte hisnande för de som köpte det då, såklart, säkert bara en spottstyver... men herrenadå. Hur många procent gick det upp? Någon som läst Matte C kanske kan räkna ut det åt mig? Tack!

Detta, allt detta, plus att M börjat dilla om att flytta till Spanien gjorde att det totalt rann över för mig imorse på cykeln hem från förskolan. Ska vi skita i allt och dra till Almonte? Hur blir det? Är det bra? Är det ens ett problem? Och Så Vidare. Tills jag i all min gråt och upprördhet gjorde det enda rätta och ringde min vän Leli, som ringde upp och vi pratade i en god stund. Hon som har erfarenhet av precis exakt rätt saker: bo med barn i Spanien + flytta med barn från ett land till ett annat, kunde försäkra mig om att det var en dålig idé att flytta till Spanien (i ett år, som jag tänkte) på alla sätt och vis. Och ja, hon har helt rätt: Jag skulle förlora min anställning, G skulle behöva anpassa sig till ny skola med helt annan pedagogik (tänker jag mig) och andra normer, t ex kring hur man ska vara pojke, jag skulle behöva bli autonoma, fakturera och vara först ut om skolan jag jobbar på skulle få ett sviktande elevunderlag. M skulle få sämre lön (är jag säker på), och så vidare. Så nej. Nej, nej. Inte det inte. Nej.

Ja, och nu är det kväll och jag har fått skriva av mig. Tack för att ni läste det lilla eller myckna ni läste! Hoppas ni har en fin helg! Och vet ni? Det lööööser sig. M kan sälja sin lägenhet i Spanien (säger vi) och vi kan söka något annat än Stora Vackra Villor på Västkusten. Kanske bostadsrätt att försöka göra bostadskarriär med. Går det, tro? 

Utförliga och nyanserade reflektioner lämnas vänligen i kommentarsfältet, enkelt och begripligt duger det med! 

Trevlig helg!