När stjärnorna står fel

Maj har inte börjat särskilt bra, det kan jag inte påstå. Förra veckan var förhoppningsvis en av årets värsta. Det är inte vädret jag skriver om nu, nej. Det är värre än så. För kallt har det varit men väderleksrapporten har jag knappt hunnit titta på, så upptagen jag har varit av allt annat som har hänt. 

När stjärnorna står fel är plötsligt den mest stabila och trygga kollegan sjukskriven. Vår fasta punkt i arbetslaget. Hon som jobbat längst i ämnet på skolan. Plötsligt är hon inte där, och vi vet inte hur länge hon blir borta. Oroväckande signaler smyger fram, men jag vet inte vad jag ska tro. Arbetet struktureras om lite grann och jag förstår att detta kan nog bli långvarigt. Hoppas det inte är allt för allvarligt.

När stjärnorna står fel får jag plötsligt en morgon ett dödsbud. En annan kollega har gått bort. Bara fyrtioett år ung, och med en liten dotter, ensamstående vad jag vet. Hon, kollegan, hade tydligen varit sjuk en längre tid, men det är ingenting jag har märkt av då vi varken jobbar i samma ämne eller i samma stad. Vi var inte nära egentligen, men jag minns henne med värme och ljus. Och nu är hon borta. Det berör mig djupt. Hela dagen är jag i tankar, över mina två kollegor.

När stjärnorna står fel ligger en granne och dör, och till slut lämnar han gatan för sista gången i en vit kista. Hela familjen tar farväl utanför hans hus, och vi står i fönstret och vinkar hejdå. Det känns fint att hans fru är omgiven av familj, men samtidigt tungt. Åh så tungt. En så pigg och glad man, med glimten i ögat. Inte gammal alls. En man som inte hann gå i pension och njuta av lugna dagar med fru och barn och barnbarn. Ändå har jag sett att familjen passat på att träffas mer än vanligt detta år han varit sjuk. Men ändå, nu är han borta och han kommer aldrig skoja med mig mer, aldrig klättra upp för någon stege mer och snickra på sitt hus. Så sorgligt och tungt. Tomt.

När stjärnorna står fel, så står de bara så fel att allt som kan hända händer samtidigt och plötsligt ringer vår hyresvärd på dörren och meddelar att nu är det några som vill komma och titta på huset, de kommer på söndag. Går det bra? Jag säger att vi inte vill flytta och att han ska hälsa sin fru att hon inte ska sälja. Jag säger att ja, det går bra. Det är ert hus. Ni gör vad ni vill. 

Några dagar senare kommer de. G och jag har, efter ganska noggrann städning, flytt fältet och jag klipper gräset hos mina föräldrar. Det verkar ångestlindrande, men ändå. Någon är och tittar på huset där vi bor. Inte vårt hus - men vårt hem. Det går en vecka av oro och ångest. Kollegan fortsatt sjukskriven, grannen fortfarande död. Vi får veta att intresset verkar vara seriöst, från de där spekulanterna med pengar. Och plötsligt, när G och jag är ute i trädgården och blåser såpbubblor mot den ljusa majhimlen kommer hyresvärdsparet förbi och säger med moloken blick att jo, nu är det sålt. Tre månaders uppsägningstid så G kommer bara nästan hinna fylla fem innan vi måste flytta ut. (Var ska vi ha kalaset då?) Och framförallt: Vart sjutton ska vi flytta?

Som man bäddar får man ligga, och har vi nu bäddat så att vi hyr enligt Lagen om uthyrning av egen bostad, så har vi faktiskt ingen rätt att bo kvar. Lagreglerad uppsägningstid om tre månader har värdarna mot oss, men annars ingen trygghet alls. Värdarna börjar luska i om de inte känner någon annan i närheten som kanske skulle kunna hyra ut. Vi dammsuger Hemnet på objekt som vi skulle kunna ha råd med, kanske. G verkar nöjd och glad och peppad på att få flytta till ett nytt hus. Men vi får la se hur det blir. Kötiden i kommunens bostadskö var raderad för längesedan då jag inte loggat in varje halvår, annars hade jag haft tre år nu och goda chanser till en lägenhet med besittningsrätt. Men eftersom ingen påminnelse gått ut och eftersom jag tänkt att flytten kommer ske på vårt initiativ den dag vi har råd att köpa en villa, så har jag inte kommit ihåg detta...

Och samtidigt på jobbet: många olika arbetsuppgifter som ska lösas inom en viss tid. Splittrad känsla och stress. Men nog löser jag väl det, på något sätt.

Och samtidigt i fickan: ingen ny mobil. För den där Fairphone tyckte jag tyvärr inte om, och den nya Samsung tar tre tusen år på sig att komma hit... 

När stjärnorna står fel händer allt på samma gång och plötsligt övergår hysteriskt skratt i gråt och så börjar jag gråta på riktigt över allt jobbigt som har hänt och som jag inte gråtit över riktigt än. Det är inte lätt, men på något sätt löser det sig, sedan när stjärnorna ställt sig rätt igen.