Rådhustorget i Umeå idag klockan 12.41. Så här lågt stod solen. Nu vänder det! |
Min svärmor har åtminstone förberett för vår ankomst. Hon har städat och fixat och donat. Hon har letat efter mitt blommiga underbara syntettäcke. Jag hoppas att det kommit fram. I garderoben i strandenhuset, i garderoben i Ms före detta rum i Almonte, eller i strykjärnsrummet, el cuarto de la plancha, borde det ligga. Hoppas hon har letat där.
Hoppas hon har hittat något bra täcke eller någon bra filt till G. Jag undrar om han kommer att sparka av sig den och ligga och frysa hela natten. Jag undrar om han kommer vakna av att han fryser. Det borde han väl göra? Jag undrar om han kommer bli förkyld av att han fryser på natten eller av att han blir pussad av cirka en miljon andalusiska tanter. Vi får väl se. Förkyld kommer han säkert bli i vilket fall. Och till doktorn kommer han nog behöva gå. Tur att sjukförsäkringskortet gäller till 2020! Missförstå mig rätt: jag kommer inte vilja ta honom till någon doktor bara för att han (eventuellt) blir förkyld, men pressen från familjen kommer att vara tillräckligt stark för att vi ska göra det ändå. Så var det sist, och jag föreställer mig att det kommer bli så igen. Sedan är jag ju inte direkt emot att gå till doktorn: hellre en gång för mycket än en gång för lite. Men för en förkylning? Kanske inte.
M har förberett sig genom att lämna bilen hos en bilhandel. Vi hoppas få den såld. På blocket har det inte gått så bra. Jag tror att han satte för högt pris. Detta är ungefär den enda sak jag inte velat engagera mig i: bilen. Jag vill inte, eftersom om jag gör det så engagerar jag mig i allt. Och då driver jag allt. Och det orkar jag inte. M nattar i och för sig G varje kväll. Jag gör det i undantagsfall, eller om M inte är hemma. I undantagsfallen när M är hemma brukar det sluta med att M nattar i alla fall. När han inte är hemma brukar G somna gott klockan halv åtta. Nu somnar han halv tio med M. Men okej. Han somnar åtminstone. Och han gråter inte. Skönt!
G blir större och större! Jag undrar vad spanska familjen kommer säga. Jag vet vad de kommer säga! De kommer säga att han är stor och de kommer säga att han är långhårig. Och jag kommer säga att farmor får klippa honom om hon vill, snarast. Annars lämnar jag in honom hos en frisör. Eller går med honom till en frisör, kanske det heter. Hur ska en frisör lyckas klippa en liten kravelpojke på 16 månader? Det kommer ju bli en strid, det ser jag framför mig! Vi får se. Jag har åtminstone en frisörtid den 30 december! 19 euro förväntar jag mig att betala, istället för de ca 600 kronor som det kostar i Umeå. Galet! Så jag förbereder mig helt enkelt inför resan genom att låta håret växa.
Jag förbereder mig även mentalt genom att tänka på hur jag ska lägga upp dagen. Jag hoppas att jag orkar gå upp ganska tidigt och äta frukost för att sedan promenera iväg till mitt kontor. Det kommer att ligga högst upp i mina svärföräldrars hus, med utsikt över takåsarna. Jag föreställer mig var i det lilla rummet jag kommer att ha skrivbordet och jag hoppas på att ställa dit ett element. Jag måste ställa dit ett element! Jag funderar på att fixa dit någon matta, bordsfilt (camilla) eller vanlig filt. Jag funderar på att köpa en vattenkokare så jag lätt kan fixa te. Jag vet av erfarenhet att det hjälper mot den råa kylan att äta och dricka varmt, att klä sig varmt och att röra på sig. Jag tänker mig att jag ska gå ut lite på dagen, kanske köpa bröd. Röra på mig och få luft. Se solen i ögonen! Jag kommer garanterat behöva äta innan klockan 14 och har funderat ganska mycket över detta. Oliver, bröd och yoghurt tänker jag mig. Frukt. Det löser väl sig det med.
Jag hoppas den här resan blir bra och att vi slår oss till ro i några månader i vår sydspanska by. Jag hoppas att det fungerar bra att jobba därifrån och att G trivs med farmor, farfar och kusinerna. Jag hoppas att M får tid att skapa men att han inte lämnar G för mycket med farmor. Det är ju han som har betalt för att vara med G. Han som ha conseguido la paga. Och det hoppas jag att han uppskattar och liksom, respekterar, och inte lämnar G hos sin mamma allt för mycket. Hon har nog som det är, och han har som sagt la paga.
Nu sover G. M har satt sig bredvid mig. Han äter ljust surdegsbröd från Antonios bageri i Åsele, med lantpaté och cornichonger. Qué está más seco el pan, säger M. Jag tror han längtar till Spanien. Till den abundanta brödkonsumtionen. Till mamma, pappa och la granja, där han kommer skapa mästerverk och mata hönorna. Det blir bra det här! Jag längtar jag med!
Vad härligt att kunna resa iväg från slasket och mörkret! Det måste vara smidigt att ha ett jobb som man kan sköta från vilken plats som helst. Även om det är rått i Spanien nu så är det ju härligt med ljus och luftombyte. Och sen uppskattar man det man har i Sverige lite extra när man kommer hem igen. :-) Hoppas att ni får det underbart!
SvaraRaderaKring maten brukar jag tänka att vi alltid anpassar oss efter de spanska gästernas vanor när de är i Sverige, så de får tåla att min kropp har sin rytm och sina vanor när jag är i Spanien. Jag skulle ju aldrig tvinga dem att äta sill och knäckebröd eller hindra dem från att äta när de är hungriga. Jag måste ha en ordentlig frukost och mellis om jag ska hålla mig till lunchen kl 14-15 (dvs inga bakverk, vitt bröd eller chips med Coca Cola) så jag brukar köpa lite mat till mig själv. Sockerfri naturell yoghurt och så grovt "pan integral" (till pan tomaca) jag kan hitta plus frukt brukar funka bra.
Spanien är ju ett högriskland vad gäller multiresistenta bakterier, så jag håller mig alltid så långt borta från spanska vårdinrättningar jag kan. Det beror på Spaniens oansvariga antibiotikaanvändning både till människor och inom köttindustrin (de har högst antibiotikaanvändning i hela Europa). Tidigare var risken högst att smittas på sjukhus, men nu visar vetenskapliga studier att bakterierna även finns inom primärvården och i stora delar av den spanska befolkningen. Du märker inte att du är smittad förrän immunförsvaret försvagas av någon annan anledning och bakterierna kan slå till. Då hjälper sällan antibiotika. Jag brukar alltid ha med mig handsprit överallt, äter inte kött och dricker bara flaskvatten. Dessutom kan du lugna din spanska familj med att det inte finns något botemedel mot förkylning, eftersom det orsakas av virus. Det enda man kan göra är att lindra symptomen med receptfria grejer (OBS: såklart ska man söka vård om man blir svårt sjuk). :-)
Jag anpassar mig konstigt nog ganska bra till spansk matrytm, har jag märkt. Bara jag får ta en extra macka vid kl 11 så är det lugnt att äta lunch vid halv tre. Jag undviker sötade saker, och beställer mest vatten när vi är ute, vid något festligare tillfälle Aquarius de limón.
SvaraRaderaJa, det är säkert en massa multiresistenta bakterier i omlopp här av de anledningar du väljer. Jag har dock svårt för att välja bort kött, eftersom det inte är jag som lagar maten, men vårdcentralen ska jag akta mig för. Tack för tipsen!