2020 - Ett oförglömligt år

Så lider nu äntligen året 2020 mot sitt slut. Året då vi visat att vi hastigt kan ändra  vårt sätt att leva, från ett pendlande och resande till ett mer hemmavarande liv. Året då vi prövats på olika sätt. Året då pandemin kom. Allt det här vet vi redan, men 2020 hur var det? Hur var det mer?

Jag minns nog ingenting från januari 2020, och det enda jag skrev var om en krupphostenatt med årets första ambulansbesök. Det var väl mörkt och blev ljusare. Vi väntade på operation i början av februari och försökte förbereda oss mentalt. Det började viskas om virus i Kina men det kommer inte bli något - var jag helt säker på.

Februari inleddes med operation i Göteborg och en rejäl jävla magsjuka. Vi var lediga i tre veckor, har jag för mig och att återgå till vardagen efter det här var mer än efterlängtat. Så här i efterhand förstår jag vilket enormt flyt vi hade som fick operationstid i februari och inte i mitten av mars, eller någon annan gång senare under detta pandemiska år. Vilken. Himla. Tur! 

I mars skulle vi boka tåg och flygbiljetter till Spanien. Vi skulle åka dit vid valborg och besöka en liten söt fiskeby i norr för att senare ta oss ner till familjen. Det tvekades hit och dit och till sist förstod vi att det går bara inte att åka. Resan ställdes in och en ohemul mängd fröer köptes hem istället, lite som kompensation. M deltog i en utställning med ett fantastiskt porträtt och vi startade ett instagramkonto för att nå ut mer med hans konst. I slutet av mars åkte vi även på en fin utflykt till Dyrön och njöt av att inte sitta i karantän.

Det var skönt att pandemin kom under vårterminen, faktiskt. Vi alla var lättade över att det inte var november och kanske var det en lagom inskolning i detta annorlunda socialt distanserade år? Samtidigt har vi under hösten märkt att det visst går att umgås ute i november men den viktigaste reflektionen jag har gjort är att mitt och min familjs liv faktiskt inte förändrats så mycket. Då vi är relativt nya på orten (nåja, två år, men tänk på att det är ett mindre ösamhälle vi flyttat till) har vi inte hunnit hitta något särskilt stort umgänge. Vi hade alltså inte så många kompisar att sluta umgås med. Jag har jobbat själv, ända sedan vi flyttat hit, vilket jag kunnat fortsätta med under pandemin utan att för den skull behöva arbeta från mitt eget hem. M har fortsatt köra buss, något man inte kan göra hemifrån, och G har gått på förskola. Våra transporter har skett med cykel och på så vis har  vi undvikit kollektivtrafiken, förutom M då som är en av de som ser till att bussarna rullar.

Den största förändringen har nog varit att vi inte kunnat träffa mina föräldrar och min syster så mycket och att vi inte kunnat åka till Göteborg eller till Spanien. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att ingen i våra familjer blivit allvarlig sjuk och att vi inte har förlorat någon inkomst, eller än viktigare - någon vi känner. (Peppar peppar. Än är det inte slut. Pandemilagen kan stänga kollektivtrafiken. Fler människor kommer antagligen dö... Snälla håll ut! Gör vad ni kan för att det inte ska bli värre än det är!)

Nu fortsätter årssammanfattningen då vi går in i kvartal nummer två:

I april åkte vi på ännu en härlig utflykt till Dyrön men denna gång i sällskap av en annan familj. Jag drömde om oxelhäckar och en trädgård med höns, och i maj började det prunka rejält i mina olika  tråg med frösådder. I juni seglade vi segelbåt och jag upplevde en av årets räddaste dagar. Sedan funderade jag över stundande semester och mindes mig tillbaka till en ganska fullsmockad konsertlokal ett halvår tidigare. Så overkligt det kändes då - och nu - att en gång ha stått i en trång konsertlokal och hoppat bredvid en massa andra, helt okända, människor. 

Vår semester var skön och härlig och vi hade det fantastiskt bra som jag minns det. Vi lyssnade mycket på låten "Sommar och sol" och åkte på små utflykter till gamla fästningar, hällristningar, pizzerior och bergrum. Vi strosade i Slottskogen och badade. G gick i simskola och trädgården fullkomligt exploderade i grönska. Semestervädret var det lite si och så med, men i augusti vände det och vi upplevde sommarens bästa dag. G fyllde fyra och började på storbarnsavdelning. Fick nya kompisar. Började leka med dinosaurier. Hösten kom och löven blev gula. Min rygg gjorde (fruktansvärt) ont (i några dagar) och pandemin tog fart igen och syrrans och min spajulklapp fick det väntas med ännu lite till. Och så blev det november, och december. Mörkt och blåsigt - men vad väntade jag mig?

Julen firades i stillhet och G lärde sig plötsligt läsa, några ord. OJ! AJ! ORM. NEJ. HEJ och kanske några fler som jag har glömt. Häftigt tycker jag! 

Och nu - bara en ynka nyårsafton kvar. Den firar vi litet men med god mat. Och snart, snart är det 2021. Nytt år med några försiktiga förhoppningar om vaccin, kanske någon resa, och kanske en spahelg? Kan du ge mig det, 2021, tillsammans med hälsa och liv, så är jag nog nöjd. Men vi ska inte be om för mycket - för om det är något 2020 har lärt oss så är det nog detta: det finns inga garantier för att det blir som man har tänkt sig och på något sätt blir det bra ändå. Vi kan anpassa oss. Vi kan ändra vårt sätt att leva. Vi fixar det här! 

Gott slut och ett synnerligen gott nytt 2021 önskar jag dig som läser här!