Äntligen är vi igenom det

Det är lördag kväll i mitten av februari och äntligen har vi tagit oss igenom detta. Detta som är oro inför operation, operation, suppar, magsjuka, tvätta lakan, förbandsborttagning och till sist dragande av suprapubiskateter. Och nu: frihet! Och snart: vardag! Alldeles vanlig helig vardag, som ska levas av oss på vårt alldeles vanliga invanda sätt. Cykla hit, cykla dit, hämta, lämna, leka på förskolan, svänga ihop en snabb middag, promenera på holmen. Ja, allt det som är vår vanliga vardag har jag faktiskt längtat till den senaste tiden.

Inför förra operationen, i början av december 2017, när G var ett år och tre månader, var jag mycket, mycket mer nervös. Då våndades jag och då grät jag i timmar på jobbet. Den gången var första gången och allt krånglades till av att vi dagen innan planerad operation i Umeå fick veta att vi var tvungna att åka till Uppsala för att genomföra den. Operationen sköts alltså upp och bytte ort och jag som anhörig var tvungen att lista ut hur allt skulle ordnas och bokas: hotell och resa. Och av någon anledning var detta oerhört krångligt och påfrestande.

Inför den här operationen, i början av februari, var jag inte alls lika nervös. Kanske för att det hela skulle ske på ett sjukhus mycket närmre vår hemort och kanske för att vi redan gjort detta en gång. Nu skulle det bara fixas klart, det som inte blev så bra sist.

Under förra operationen promenerade vi till Uppsala domkyrka och tände varsitt ljus för G och hans kropp. Inför den här operationen skötte en församling här på holmen jobbet med att be. De bad för honom och för att operationen skulle gå bra, och även om jag inte är det minsta religiös eller troende så kändes det faktiskt fint. Det känns fint när folk bryr sig om den lille parveln som springer omkring på bergen med sin mamma om helgerna och mår gott i de salta vindarna från havet. Det känns fint att de vet vem han är och att de bryr sig. Att de tänker på honom och ber till sin Gud.

Alla sa att det kommer att gå bra, men vem vet. Det finns risker med narkos, men varför tänka på dem när man väl bestämt sig för operation? Inför den här operationen var jag mest rädd att G skulle bli sjuk eller att något skulle hända på sjukhuset vilket skulle kunna orsaka att operationen ställdes in. Och visst hade han krupphosta och rejäla mängder snor två veckor innan operationen, men detta gick faktiskt över. Och visst kändes han lite varm några minuter innan han skulle rullas upp till operationssalen, men termometern visade faktiskt vad den skulle: ingen feber. Och barnet rullades in.

Vi hade varit på sjukhuset från klockan sju på morgonen. G hade inte ätit något sedan kl 22 dagen innan eftersom fastan började vid midnatt - men då sov ju vi. Klockan 06 ville han bara ha välling och absolut inget vatten. Vid klockan nio fick han två festis, eftersom vi då visste att operationen inte skulle bli förrän efter lunch.

Vilket bra humör han var på, vårt barn! Han lekte i båda lekrummen i båda avdelningarna och han öppnade och stängde den bästa dörren sjuttifemtusen gånger medan jag satt på en liten utfällbar pall och tittade ömsom på honom ömsom på min telefon. Ända tills tio minuter innan förberedelserna drog igång var han på bra humör, men plötsligt började han be om mat; lite majs mamma, i handen, en pepparkaka mamma. Det kan jag äta. Men nej, det fick han ju verkligen inte äta. Och då kom sköterskan och hon gav nässpray som skulle lugna och plötsligt låg det lilla glada barnet i min famn och sov. Lillvännen.

I förberedelserummet, innan operationssalen, fick vi veta att en förälder skulle få följa med in till sövningen. Det var helt klart min tur eftersom M gjorde det sist. Väl där inne sövdes han med gas i en mask. Han började sprattla och protestera och jag uppmanades att prata. Efter några andetag sov han och då fick jag gå ut. Sedan satte de infart i foten och sövde honom mer på riktigt, med djupare narkos i blodet. Och sedan var det väl bara att tvätta och skära gissar jag. Vid det laget hade vi föräldrar dock lämnat operationsvåningen och begett oss ut för att få tag i lite fika.

Vi satt på ett café nära förlossningen och specialistmödravården och tittade på varandra, vår kaka och de gravida och nyförlösta. De senare med sina bebisar i plastbaljor. Det kändes nästan som innan vi hade G, för plötsligt var det bara M och jag, mitt emot varandra vid ett fikabord. Märkligt.

Efter kakan gick vi ut och försökte hitta en skog att gå i. Skogen kändes som den bästa platsen medan sonen låg under kniven, helt utom vår kontroll. Skogen är läkande. Det har jag känt många, många gånger. Och visst hittade vi en liten dunge. Vi gick genom den, på en gångväg, stannade ibland och betraktade varsitt träd. Gick vidare. När vi kommit ut ur dungen vände vi ganska snart om. Gick tillbaka. Sedan satt vi i vårt vårdrum och väntade, och plötsligt var operationen klar och vi kunde gå till uppvaket för att möta vår modiga son.

M läste ut sin första Pettsonbok, Tuppens minut, som han lånat med sig från förberedelserummet, och var imponerad över både bilder och story. G sov och hade fin syresättning och puls. Plötsligt kom läkaren; operatören, och berättade att operationen gått över förväntan. Att nu trodde hon allt att det var klart. Ingen mer operation borde behövas. Så skönt! Och så vaknade G. Yrvaken, som efter narkos. Efter en stund kunde vi rullas ner till avdelningen igen.

Jag var kvar på avdelningen till klockan åtta på kvällen och M sov över med G, enligt vår överenskommelse. Det var en bra natt för både dem och mig och tidigt på morgonen skjutsade min pappa tillbaka mig genom rusningstrafiken, för att jag skulle kunna vara med på ronden. Vid lunchtid kunde vi åka hem, vilket betydde hem till mina föräldrar som bor närmre sjukhuset än oss.

Jag hade tänkt att vi skulle vara där tills katetern drogs men redan på torsdagen åkte vi hem. En magsjuka hade attackerat oss på sjukhuset och jag var först ut med kräkningar en hel natt. En hel dag i sängen och dagen efter det åkte vi hem. På torsdag kväll var det både min pappas och Gs tur att drabbas av samma sak. Förfärligt. Rent förfärligt. Både för mig och min pappa kom det och gick väldigt fort. För G kom det smygande med minskad aptit, och inte ville det ge sig förrän ungefär sex dygn efter första kräkningen. Fruktansvärt förfärligt jobbigt! Både för honom som kräktes och för oss föräldrar som fick ta hand om det hela. Som tur är kunde vi använda samma strategi som vid blöjavvänjningen i somras: M tar barnet, jag tar materialet (lakan, golv).

(Strategier vid magsjuka: Ha lakan redo, nära. Ha hink med plastpåse i nära. Sätt in fällbar sommarsolstol i badrummet och gosefilt att linda in sig i. Sitt där med barnet under nätterna när det kräks, för att slippa byta lakan. Lägg handdukar och skydd över lakanen i sängen. Lägg handdukar över kuddarna. Tvätta, tvätta, tvätta. Blanda utblandad vätskeersättning för barn med tomatjuice. Ge att dricka - vatten om det är det barnet vill ha, isglass, men inte mjölkprodukter eller välling. Kontakta 1177 vid oro.)

Så vad gör man när barnet har magsjuka men det är dags att ta bort förband? Får man ens komma till sjukhuset då? Ja, det visar sig att sjukhuset har en plan för detta: isoleringsrum på barnakuten. För att inte benämna det cell. Det kändes som en cell. Mellan kl 09.30 och 14 var  vi där för att först ta bort förbandet och sedan försöka få G att kissa. Då han inte kissat på över en vecka var detta väldigt ovant och det gjorde också ont. Dels därför, och dels för att han inte hade tillräckligt med vätska i kroppen efter magsjukan (min teori), kom det inget kiss. Vi blev hemskickade med en stängd (men öppningsbar) suprapubiskateter och rådet att tömma var tredje timma om han inte kissat.

Tydligen kan pojkar i hans ålder bli rädda att kissa när de inte gjort det på någon vecka och dessutom nyss opererats, men inte visste jag att det skulle bli så jobbigt att försöka få honom att göra det! Det tog flera dagar och jag kände mig fullständigt uppgiven när jag insåg att ungen nu lärt sig att vi tömmer via katetern bara han låter bli att kissa och är tillräckligt envis. Min förklaring att om du dricker nu och kissar sedan kan vi imorgon dra katetern, verkade gå inte in alls. Tills plötsligt en morgon. Det var i torsdags. Han satt i sängen och jag sa det att om du kissar på pottan idag kan vi åka till sjukhuset imorgon. Det var då han kom på det: då kan jag ju leka med spisen, ugnen och båten. Och med detta som motivation gick han själv till pottan och bara gjorde det - kissade!  Trots att det kändes ovant och verkade göra ont. Det var så skönt, så otroligt himla skönt, och jag kände hoppet återvända med en gång!

Så i fredags, äntligen, efter två kräkfria nätter och mycket mer vätska i kroppen och en torsdag då han kissat på pottan flera gånger fick vi återvända till sjukhuset för att dra katetern. Underbart! Nu är det klart. Operationen är gjord, läkningen är på mycket god väg och barnet fungerar som förut. Jippie! Och på måndag återvänder vi till vardagen igen. Hämtning, lämning, cykling och leka på förskolan med kompisarna. Så skönt det ska bli. Heja vardagen! Heja oss!