En liten ambulans och en stor

Det var ett så vackert ljus när jag cyklade över bron imorse. Tjörnekalv låg i ljusgul dimma. Vågorna rullade in...

Jag borde skriva något här, visst borde jag? Men dagarna bara rullar på. Den ena avlöser den andra och plötsligt en natt vaknar vi av ett konstigt ljud. Det är M som vaknar först och jag vaknar sedan av att han flyger upp ur sängen och springer in i vår sons rum.

När jag efter några sekunder förstått att jag ska vara vaken och inte drömma vidare om barnteckningar reser jag mig upp och följer efter. Vad har hänt? Kräks han? hinner jag tänka innan jag hör ett ljud som jag direkt förstår är krupp, utan att ha hört det förut. Ur vår son kommer ett sånt märkligt ihåligt skällande läte när han hostar. Han gråter. Han ropar efter mamma. Han ropar efter bibo. Direkt öppnar vi fönstret. Direkt fixar jag välling. Samtidigt ringer jag 1177. Sedan sätter jag mig med mitt lilla barn i knät på sängkanten vid det öppna fönstret och försöker prata med sjuksköterskan i andra änden. Klockan är två på natten. G börjar lugna sig. Själv skakar jag.

Hon ställer flera frågor om hans tillstånd och vill lyssna på hans andning och hosta. Hon frågar om magen dras in och ut när han andas och det gör den. Verkligen. Hon frågar hur långt vi har till sjukhus och jag förklarar att vi inte ens har bil. Då ringer hon 112 och de skickar en ambulans. M och jag pratar om ambulansen. G förstår. M hämtar hans lilla ambulans som förberedelse. Det känns bra. Han pillar på den och blir lugnare och lugnare. Den kalla luften sveper in och hjälper till.

Så vi bor inte i obygden ändå? Ni kan komma hit när vi behöver det? säger jag till den gulliga och pedagogiska ambulanssköterskan när hon har undersökt G färdigt. Han har bra syresättning och hostan har gått över. Andningen låter normal. Hon ger mig en ambulansanteckning att skriva under och sedan går vi ut och tittar på ambulansen inifrån (vi måste ju passa på tänker jag). G vill inte åka med, inte jag heller. Vilken tur att vi inte behöver det. Vi vinkar och de blinkar med sina blåljus när de tyst och stilla åker iväg genom den svarta natten, ner för vår gata, medan våra grannar sover. Klockan är 03.20. Om några timmar måste M upp och jobba.

Ja, den här veckan har G fått vara hemma och krya på sig. Kruppen har inte kommit tillbaka men följts av feber och sedan snor. Nu mår han bättre men får vara hemma ändå. Om en dryg vecka är det planerat att han ska opereras. Igen.  Det blev inte helt bra sist, tyvärr. Det är ingenting han lider av nu men det måste ändå åtgärdas. Vad det gäller är inte min sak att berätta. Det är hans kropp. Stopp min kropp!

Vi hoppas bara nu att operationen ska bli av. Att han får vara frisk och att den inte ställs in av någon annan anledning. Allt är ordnat: ledighet från jobben, boende i Göteborg efter operationen och bara det mentala att ställa in sig på att det ska bli gjort. Barnet ska sövas och upp på operationsbordet och skäras i. Inte roligt, men det ska göras. Jag hoppas det går bra.

Det är detta som upptagit mina tankar på senaste tiden. Så är det. Nu har jag skrivit det och nu ska jag dricka mitt örtte och lägga mig i soffan och läsa Sara Lidmans Lifsens rot. Så bra flyt i den. Intressant och mysig! God natt