torsdag 31 december 2020

2020 - Ett oförglömligt år


Så lider nu äntligen året 2020 mot sitt slut. Året då vi visat att vi hastigt kan ändra  vårt sätt att leva, från ett pendlande och resande till ett mer hemmavarande liv. Året då vi prövats på olika sätt. Året då pandemin kom. Allt det här vet vi redan, men 2020 hur var det? Hur var det mer?

Jag minns nog ingenting från januari 2020, och det enda jag skrev var om en krupphostenatt med årets första ambulansbesök. Det var väl mörkt och blev ljusare. Vi väntade på operation i början av februari och försökte förbereda oss mentalt. Det började viskas om virus i Kina men det kommer inte bli något - var jag helt säker på.

Februari inleddes med operation i Göteborg och en rejäl jävla magsjuka. Vi var lediga i tre veckor, har jag för mig och att återgå till vardagen efter det här var mer än efterlängtat. Så här i efterhand förstår jag vilket enormt flyt vi hade som fick operationstid i februari och inte i mitten av mars, eller någon annan gång senare under detta pandemiska år. Vilken. Himla. Tur! 

I mars skulle vi boka tåg och flygbiljetter till Spanien. Vi skulle åka dit vid valborg och besöka en liten söt fiskeby i norr för att senare ta oss ner till familjen. Det tvekades hit och dit och till sist förstod vi att det går bara inte att åka. Resan ställdes in och en ohemul mängd fröer köptes hem istället, lite som kompensation. M deltog i en utställning med ett fantastiskt porträtt och vi startade ett instagramkonto för att nå ut mer med hans konst. I slutet av mars åkte vi även på en fin utflykt till Dyrön och njöt av att inte sitta i karantän.

Det var skönt att pandemin kom under vårterminen, faktiskt. Vi alla var lättade över att det inte var november och kanske var det en lagom inskolning i detta annorlunda socialt distanserade år? Samtidigt har vi under hösten märkt att det visst går att umgås ute i november men den viktigaste reflektionen jag har gjort är att mitt och min familjs liv faktiskt inte förändrats så mycket. Då vi är relativt nya på orten (nåja, två år, men tänk på att det är ett mindre ösamhälle vi flyttat till) har vi inte hunnit hitta något särskilt stort umgänge. Vi hade alltså inte så många kompisar att sluta umgås med. Jag har jobbat själv, ända sedan vi flyttat hit, vilket jag kunnat fortsätta med under pandemin utan att för den skull behöva arbeta från mitt eget hem. M har fortsatt köra buss, något man inte kan göra hemifrån, och G har gått på förskola. Våra transporter har skett med cykel och på så vis har  vi undvikit kollektivtrafiken, förutom M då som är en av de som ser till att bussarna rullar.

Den största förändringen har nog varit att vi inte kunnat träffa mina föräldrar och min syster så mycket och att vi inte kunnat åka till Göteborg eller till Spanien. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att ingen i våra familjer blivit allvarlig sjuk och att vi inte har förlorat någon inkomst, eller än viktigare - någon vi känner. (Peppar peppar. Än är det inte slut. Pandemilagen kan stänga kollektivtrafiken. Fler människor kommer antagligen dö... Snälla håll ut! Gör vad ni kan för att det inte ska bli värre än det är!)

Nu fortsätter årssammanfattningen då vi går in i kvartal nummer två:

I april åkte vi på ännu en härlig utflykt till Dyrön men denna gång i sällskap av en annan familj. Jag drömde om oxelhäckar och en trädgård med höns, och i maj började det prunka rejält i mina olika  tråg med frösådder. I juni seglade vi segelbåt och jag upplevde en av årets räddaste dagar. Sedan funderade jag över stundande semester och mindes mig tillbaka till en ganska fullsmockad konsertlokal ett halvår tidigare. Så overkligt det kändes då - och nu - att en gång ha stått i en trång konsertlokal och hoppat bredvid en massa andra, helt okända, människor. 

Vår semester var skön och härlig och vi hade det fantastiskt bra som jag minns det. Vi lyssnade mycket på låten "Sommar och sol" och åkte på små utflykter till gamla fästningar, hällristningar, pizzerior och bergrum. Vi strosade i Slottskogen och badade. G gick i simskola och trädgården fullkomligt exploderade i grönska. Semestervädret var det lite si och så med, men i augusti vände det och vi upplevde sommarens bästa dag. G fyllde fyra och började på storbarnsavdelning. Fick nya kompisar. Började leka med dinosaurier. Hösten kom och löven blev gula. Min rygg gjorde (fruktansvärt) ont (i några dagar) och pandemin tog fart igen och syrrans och min spajulklapp fick det väntas med ännu lite till. Och så blev det november, och december. Mörkt och blåsigt - men vad väntade jag mig?

Julen firades i stillhet och G lärde sig plötsligt läsa, några ord. OJ! AJ! ORM. NEJ. HEJ och kanske några fler som jag har glömt. Häftigt tycker jag! 

Och nu - bara en ynka nyårsafton kvar. Den firar vi litet men med god mat. Och snart, snart är det 2021. Nytt år med några försiktiga förhoppningar om vaccin, kanske någon resa, och kanske en spahelg? Kan du ge mig det, 2021, tillsammans med hälsa och liv, så är jag nog nöjd. Men vi ska inte be om för mycket - för om det är något 2020 har lärt oss så är det nog detta: det finns inga garantier för att det blir som man har tänkt sig och på något sätt blir det bra ändå. Vi kan anpassa oss. Vi kan ändra vårt sätt att leva. Vi fixar det här! 

Gott slut och ett synnerligen gott nytt 2021 önskar jag dig som läser här!

tisdag 29 december 2020

Det första jag ska göra

Det första jag ska göra är att krama min mamma. En lång varm kram, och trycka henne lite på de där små punkterna mellan skulderbladen som hon älskar att jag alltid hittar direkt. Minimassage.

Det andra jag ska göra är att krama min pappa. En lång varm kram och stryka honom över ryggen och kanske gråta en liten skvätt - för det var så längesedan nu.

Det tredje jag ska göra är att krama mamma igen, och pappa igen, och mamma igen och pappa igen och sedan kommer mamma säga att nu räcker det. Och sedan kommer pappa sätta på kaffe. Och sedan kommer vi fika tillsammans i soffan, utan avstånd.

Det fjärde jag ska göra är att krama min syrra, och hennes son och hennes man och sedan syrran igen och sonen igen och syrran igen och sonen. Sedan kommer syrran säga att nu räcker det, nu går vi ut och leker. Och så ska vi leka på en gräsmatta eller på en lekplats eller allra helst vandra iväg till någon skog, med ett stormkök och laga någon god mat, kanske lite stekt blåbärspaj på det, med vaniljvisp, och vi ska smaka från varandras tallrikar och aldrig vara rädda mer.

Det femte jag ska göra är att åka till Göteborg med min son och åka spårvagn. Vi ska åka alla linjer fram och tillbaka tills vi tröttnar och då ska vi gå av på Järntorget eller Hagakyrkan och ta oss till Solrosen och äta varsin stor måltid mat. Han ska äta potatismos och vi andra två tar vad som oss mest behagar just den dagen. Det kommer bli fantastiskt! 

Det sjätte jag ska göra är att boka en resa till Spanien, en resa med tåg. Och vi ska planera och se fram emot och slutligen ge oss av. Kanske besöker vi Muros på vägen, eller Bilbao, och sedan luffar vi oss nedåt mot atlantkusten för att på det sjunde krama mitt barns farmor, farfar, titos, titas och primos. Hela familjen, varenda en ska jag krama och kindpussa och ingen ska ha munskydd och ingen ska vara rädd nå mer.

Det åttonde jag ska göra är att boka en resa till Umeå, givetvis med nattåget. Och jag ska åka upp, åka dit och träffa alla som jag längtat efter. Jag ska ta det lugnt men ändå träffa alla. Jag ska vara på jobbet och fika och prata och dansa runt i korridoren och säga att det nionde jag ska göra är att gå på bio med min son och min man. Kanske visas någon matinéfilm på Folkets bio lagom för hans ålder, för vid det här laget har han nog fyllt fem.

Det tionde jag ska göra är att gå på Liseberg, en dag när det är lagom mycket folk där. Vi ska titta på allt och kanske åka något som är lagom läskigt för oss. Farfarsbilarna, kanske Cirkusexpressen, som tydligen inte finns längre - så det får väl bli något annat. 

Det elfte jag ska göra är att boka in en utekväll med syrran. Utan barn, utan män, men med musik. Jag vet inte vad det kan tänkas bli, men minns du? Minns du Räfven? Och det tolfte vi ska göra är att vila upp oss på ett Spa, så vi orkar med resten av året. Visst ska vi det, syrran?

Dessa är de tolv första sakerna jag ska göra, när allt är över, när alla är vaccinerade och klara. Och sedan, sedan ska jag bara andas ut, umgås med folk som vanligt och ha det bra. Tills dess: håll i, håll ut, håll avstånd och glöm för guds skull inte bort att Tvätta Händerna! 

Kärlek och respekt

/Tove

lördag 26 december 2020

Julen 2020

Så kom julen 2020. Julen som inga andra jular under året som inget annat år. Tidigt bestämdes det att  vi i alla fall inte skulle fira julen tillsammans utan istället var. och. en. för. sig. Alltså, var familj för sig, ingen samling med mormor och morfar. Ingen tomte? Ingen tomte? Min ångest över tomten började exakt den första advent och sedan markerade varje advent ett litet steg närmare julafton, denna heligaste av barndomens allra heligaste dagar. 

Första advent skaffade vi pulka. Andra advent bakade vi pepparkakor. Gran inhandlades och hemlevererades. Tredje advent vilade vi. Och den fjärde advent blev chokladtryfflarna till. Då och då bröt stresskänslan igenom. Stresskänslan som föddes ur vetskapen att det är bara jag som bryr mig om ifall det blir någon jul delvis eftersom det bara är jag som har de svenska traditionerna med mig. M har självklart vuxit upp med jultraditioner han med - så som enorm krubba (belén), ingen gran, turrón de yema och till sist alldeles för sent på jullovet Los Reyes Magos, som kommer med paket. Inga pepparkakor, ingen sillsallad, inga lussekatter. Ingen Lucia, ens.

Ändå var det M som fick i uppgift att tillsammans med G inhandla luciautklädnad till luciatåget. G ville vara lucia sa han, men sedan ångrade han sig och ville vara tomte, med endast tomteluva och tärnaljus, vilket slutade med att han bara hade sitt tärnaljus i handen, men ändå verkade sjunga med i sångerna vilket jag fick se på bild från förskolans veckosammanfattning i bilder. Han var nöjd och glad och hade tyckt det var roligt, och det var ju det viktigaste. 

Så plötsligt kom julafton, efter alla adventshelger. Och med julafton kom solen. Solen, och kylan, frosten och halkan. Skönt att vi inte behöver cykla idag, sa vi till varandra då vi gick ut på en förmiddagspromenad vid halv elvasnåret med målet att se andra bada i badviken. Det är tydligen tradition här och det kändes roligt att få se. På natten drömde jag att jag hoppat i från en brygga, mitt i smällkalla vintervattnet, men det hade jag givetvis inte. Och det gjorde jag inte heller. Kanske ett annat år, eller en annan dag, utan publik. Det hade kunnat vara häftigt!

Vi promenerade hem igen, köpte med en julmust på vägen och väl hemma fixade jag fram jullunchen: ett litet paket gravad lax (köpt två nästa år!), 100 g uppskivad julskinka, fabrikstillverkade kalkonköttbullar, kokt potatis, köpt sillsallad (totalt ovärt, inte alls samma som mammas) och två sorters Klädesholmens sill. Till detta hembakt julbröd från recept i Annas mat. Vi blev alla mätta och nöjda. Ett perfekt litet julbord, om ni frågar mig. 

Efter lunchen ville G bada, inne, och M ville läsa i en konsttidning. Själv ville jag helst av allt gå ut och vara i det länge saknade ljuset. Allas önskningar infriades samtidigt och det var så skönt att bara få komma ut själv och gå av sig lite i solen.

När jag kommit hem och G badat klart inleddes en lång väntan på Tomten. Jag tände en brasa. Vi ringde mormor. Vi ringde farmor. Och så plötsligt: en fin granne kom förbi med ett oväntat paket. Tydligen hade Gs önskan om en racerbil på något magiskt sätt nått henne för det var just en sådan i paketet. En radiostyrd racerbil. Jultomteväntan blev med ens mycket roligare och bilen for runt, runt överallt till Gs stora förtjusning. 

Jag fick meddelande om att tomten snart var på väg när jag hade börjat förbereda julmiddagen, som på förslag från M skulle bli en matig sallad. Matvete och sallad, till det lite julskinka. När middagen stod färdig, men på vänt, i köket knackade det plötsligt på altandörren och där stod han i egen hög person: tomten. Och bredvid honom en tomtemor, misstänkt lik någon vi känner. De hade paket med sig som överlämnades medan G ap-kramade sin far, och sedan sa de att de hade bråttom till alla andra barn och gav sig iväg. Tomten kom! G fick julklappar! Lyckan var total då han öppnade det största paketet: brandmanskläder (från sin moster). Även M och jag var nöjda med de julklappar vi gett varandra. M fick en "Dream and do"-bok av mig och jag fick ett makroobjektiv till mobilen, samt två luktagott-produkter (schampo och hårinpackning). 

Efter middagen lekte G brandman och M började fylla i sin drömplaneringsbok, jag gjorde risalamalta till mig själv och åt denna med hjortronsylt framför brasan. Höjden av lyx efter en mysig och lugn julafton. Vi såg Karl Bertil Jonssons jul och jag fick frågan av G om han fick sova i sina brandmanskläder, vilket han inte fick, men vi hängde i alla fall upp dem så att han skulle se dem det första han såg när han vaknade morgonen därpå. Vilket han gjorde.

Juldagen tillbringades i skogen med brandmansjackan utanpå vinterjackan, i sällskap av lillkusinen och hans föräldrar. Grillad korv och pyspunka på ett cykelvagnsdäck - men det är en helt annan historia. Annandagen återigen lugn hemma, alla tre.

Så ja, julen 2020, blev en lite annorlunda jul mot de flesta andra jular, men ändock så fin. Härligt väder och lugn och ro, bara vi tre i familjen på vår lilla ö i havet. Jag hoppas att ni där ute också hade en fin julafton och julhelg! 

fredag 25 december 2020

En mörk morgon

Tudedudeduu, mobilens väckarklockasignal väcker både mig och M på morgonen den 23 december. Jag är ledig men M ska iväg och köra buss. Vad mörkt det är, hinner jag tänka, innan jag går upp och ser att inte bara vår adventsstjärna är släckt utan även grannens och även gatlyset mellan husen. Helt mörk, totalt kolsvart ligger vår lilla ö och guppar i västerhavets salta dyningar. 

Se ha ido la luz, strömmen måste ha gått, säger jag till M och letar genast fram vår nödlampa. Den går på batteri och den har en krok. Vi hänger den på badrumsdörren för att få ljus både i badrummet och i hallen. Jag tänder ett stearinljus i köket och undrar hur länge det varit så här och hur länge det ska fortsätta. Det är kallt i huset och jag lägger mig under både mitt och Ms täcke och försöker slappna av medan M äter frukost och gör sig i ordning för att åka. Han hittar en till ficklampa att lysa sig med i garaget och han tar med ett stearinljus till jobbet, ifall strömmen gått även där - vilket den har.

Jag somnar hjälpligt om, efter att jag släckt stearinljuset, och G väcker mig inte förrän tio i sju. Mamma! Mamma! hör jag honom ropa. Jag kryper ner i hans säng och försöker förklara att lampan inte kommer att lysa när han trycker på knappen. Han tror mig inte men jag visar honom. Mörkrädd som han är blir det här en ganska läskig morgon, trots att jag försöker prata lugnande med honom. 

Tänk de föräldrar som gör svåra saker till en lek. Finns det sådana på riktigt? En sådan är inte jag, visar det sig. Jag tänker på filmen "La vita è bella" av Roberto Benigni som jag såg en mörk kväll, troligtvis i slutet av nittiotalet, tillsammans med en god vän som sov över. Benigni som för övrigt också gjorde "Tigern och snön", vilken jag såg på Folkets Bio i Göteborg. Fin, tyckte jag. Har ni sett den?

En sådan förälder är jag inte när G går iväg med den batteridrivna nödlampan och tappar den så batterierna trillar ur och ja, mitt i det kolsvarta beckmörkret går det inte att hitta dem på golvet. Stearinljus igen, och batterierna återfinns. 

Jag måste göra upp en eld, det känner jag nu. Hu så kallt det är! Strömavbrottet har varat sedan klockan 04 på natten och värmen har alltså varit helt avstängd i några timmar. Ute blåser det kalla, om än inte så hårda, vindar. Man förstår varför de byggde husen tätt, tätt här ute, förr. Jag ångrar bittert att jag kvällen innan nöjeseldat. Kvar har jag bara tre vedträn, och lite papper och kartong. Elden får dock fyr och det är just den vi får nöja oss med att titta på nu när datorn inte fungerar (säger jag till G). Batteriet är dåligt och jag vill inte slösa det på barnprogram ifall detta blir långvarigt. 

Kanske är jag en katastroftänkare av rang, men genast kommer serien "Nedsläckt land" upp i mitt huvud och jag tänker att det kan hända att det här inte bara är tillfälligt. G sätter på vår batteridrivna radio och vi lyssnar på P4 som någon tydligen rattat in. Där nämns strömavbrottet som tydligen omfattar ett ganska stort område, men inte hela landet. Nedsläckt ö-halva, kanske det borde heta, eftersom halva Tjörn verkar drabbat? 

Enligt elleverantörens hemsida ska felet förhoppningsvis vara åtgärdat klockan 09, men det är det inte. Vid halv elva kommer M hem från sitt morgonpass och jag tar min cykel och cykelvagnen och åker och hämtar ved i ett vedförråd vi har tillgång till. Jag tar så mycket jag bara får ner, plus ett halster ifall vi skulle vilja grilla inne i vår lilla eldstad. Jag har gett M i uppdrag att fixa lunch medan jag är borta och när jag kommer hem sitter han och G på farstubron och sätter ihop det stormkök som M köpt till familjen som tidig julklapp. Tack min man för att du köper julklappar som du ger bort för tidigt, oinslagna, och som därför kan användas när de behövs - dagen innan tomtens visit. Jag går in och hämtar vatten och snabbmakaroner - man vill ju inte slösa på gasen. Några kycklingkorvar samt ägg att steka letas fram ur kylen, i vilken jag förresten redan på morgonen lagt en av de infrysta tvåliters vattenflaskor som vi har överst i frysen. Ha alltid det! M har gjort en sallad medan jag varit borta. 

Det blir en god lunch och G är upprymd över att ha lagat mat på stormkök ute. Detta måste vi göra om! Precis innan maten är klar kommer strömmen tillbaka och det känns faktiskt väldigt skönt. Under förmiddagen har G och jag tillsammans upptäckt hur mycket som går på ström: datorn, mobilen (som bara hade 40% batteri när jag vaknade), keyboarden som G ville spela på, elementen, varmluftpumpen, varmvattenberedaren, golvvärmen, lamporna... Ja - tänk så beroende vi är av elen! 

Det är mycket med det elektriska, och man tänker inte på det förrän det inte fungerar. Jag var tacksam under denna förmiddag utan ström att vi hade vatten i kranarna och att vi hade batterier i radion. Jag var tacksam över att vi har eldningsmöjligheter inne och att M köpt ett stormkök som han dessutom lyckades använda vid första försöket. En minnesvärd och annorlunda dag före dopparedan blev det, ett litet test, en liten övning, ifall den riktiga elkrisen skulle komma. Nu ska vi inte vara sådana, men det är ju bättre att vara förberedd innan än att tänka i efterhand att det hade varit bra att ha det ena och det andra. 

Mina främsta lärdomar av denna förmiddag utan el:
- ha koll på var du har din batteridrivna lampa
- ha snabbmakaroner hemma
- försök ha mobilen laddad
- elda inte upp all ved innan du skaffar ny


Klart slut från en elektrifierad holme. Imorgon kanske jag skriver om vår julafton istället!

tisdag 15 december 2020

En svår tid

Detta mörka, eländiga och gråa slutet av december. Det är en svår tid för mig. Det är alltid nu, runt den tjugonde jag bara vill dra, resa och kanske till och med bo någon annanstans. Jag vill till södra Spanien där solen skiner och apelsinerna mognar. Jag vill känna kastanjedoften och käka turrón, men bara nästan, för turrón är inte ens särskilt gott.

Ett år gjorde vi ju det, vi drog efter julafton och stannade alldeles för länge, ända till påsk. Men imorse när det slank ur mig vid frukostbordet att nu längtar jag till Spanien kunde jag samtidigt inte låta bli att hitta en massor av anledningar till att inte flytta dit: ingen vab, inget fritids, konstiga öppettider på förskolan = när ska man jobba? Sämre lön för bussförare (tror jag), sämre arbetstider, sämre väder, sämre kvinnosyn och barnsyn... Jag tror nästan M blev lite stött när jag hävde ur mig alla nackdelar med att bo i Spanien. Det är ju inte säkert att allt hade varit sämre heller, men ändå. Nej, jag vill inte bo där. Tyvärr. 

Vädret måste väl ändå vara bättre, tänker ni? Men nej - på vintern är det ljusare och varmare än här men det är ändå kallt och rått och fuktigt. Det känns som om kläderna har hängt i ett tält när man tar ut dem ur garderoben och de måste grillas på element innan man tar på sig dem. Dessutom är alla så vansinnigt snyggt klädda. Ja, kanske inte alla, men jag känner ändå av normen av klackar, snygga kjolar och läppstift på ett helt annat sätt än här. Själv vill jag hellre luffa runt i något praktiskt än klä upp mig. När jag är där blir jag ambivalent kring detta och vet inte riktigt hur jag ska göra. Som tur är kan jag komma undan som svensk, tror jag, ändå försöker jag anpassa mig lite grann. 

På sommaren är det alldeles för varmt för att vara ute stora delar av dagen, och på natten är det ju mörkt. Tur det, förresten, att de inte har midnattssol - för då hade det inte gått att bo där alls! Ungefär mars till maj är vädret okej i Spanien, och i oktober. Resten av året: för kallt eller för varmt. 

Ändå, trots alla dessa "brister", som jag ser det, är det svårt att helt motivera att bo kvar i detta mörka, kalla och gråa. Varför bosatte sig folk här från första början? undrar jag en morgon när jag sätter mig på cykeln. Kanske låg de kvar i sina hyddor och sov tills solen gick upp? Kanske hade de varma kläder? Kanske njöt de lika mycket som jag av de ljusa sommarnätterna och den behagliga temperaturen i juli? 

"Jag vill att det ska bli sommar nu" säger G. Och jag kan inte annat än hålla med.

måndag 7 december 2020

Vår andra adventshelg 2020

Olika helger är på olika sätt. Denna helgen var bra, medan den förra var jobbig. Det är så märkligt, men så är det, att helgerna kan bli så olika. Kanske var den jobbiga förra helgen som en bäddning åt denna nya härliga helg som vi fick ha nu? 

Det jobbiga med den jobbiga helgen var att jag var frustrerad över att M ville måla, och M var frustrerad över att jag ville att han skulle vara med oss mer och måla mindre. Den här helgen, som var, målade nog M ungefär lika mycket som förra, men ingen var frustrerad. Därför blev helgen mycket mer harmonisk. 

Istället för att skriva ordet "helgen" femtio gånger i ett stycke ska jag nu berätta lite om min helg! 

Helgen inleddes med att M hämtade G från förskolan tidigare för att G skulle slippa "gå över" till en avdelning drabbad av magsjuka. Jag slapp således cykla och hämta och hade därför en massa mer energi att laga mat, än vad jag brukar ha. G fick kolla på Nicke Nyfiken på spanska medan jag jobbade klart min sista timme för veckan. 

Energin jag sparat på att slippa cykla användes till att baka pizza. G var pepp och jag var glad. Jag satte deg, hämtade in grönkål och så slog de mig! Pizza med grönkål = Mala. Var här hon? Hon borde vara här! Jag tänkte på en artikel på svt som jag läst och så var saken klar; Mala ringdes upp. Mala kom. Ni förstår ju det helt ologiska i att en dag skriva om att jag måste följa alla rekommendationer benhårt, till att nästa dag bjuda hem en vän på middag. Vi höll dock så mycket avstånd vi bara kunde och ibland vädrade jag, fastän vännen frös. Ett visst syrebehov har jag, och så tänkte jag såklart på Anders Tegnell. Denna middag gav faktiskt energi till hela helgen. Vilt gestikulerande och ständigt avbrytande och iväghoppande från ämnet pratade vi om allt möjligt men mest faktiskt om diagnosen ADHD. G tröttnade efter en stund på vårt babbel och satte sig och såg mer Nicke Nyfiken, eller om det var Pepa Pig. 

På lördagsförmiddagen åkte M och G på loppis medan jag var hemma och passade på att göra detta rafflande: diska, promenera och laga lunch. På eftermiddagen minns jag inte vad som hände, men det var säkert något trevligt. M målade nog. En naken dam fotad på sjuttiotalet, har jag för mig. Nu sitter den i vårt fönster, ifall någon skulle gå förbi... Till middag åt vi Nikkalouktasoppa, som är en favorit. Vi kallar det tigermat. Jag kokade för första gången matvete, som G berättat att han äter på förskolan, och det var en hit. Alla åt!

Söndagen inleddes med att G och jag drog iväg på utflykt, så att M fick måla och vara ifred. G och jag åkte till grannbyns badplats och klättrade i berg, studerade lavar och mossor, samt läste en bok om bilar på klipporna. Jag kände även på vattnet med händerna och det var iskallt. En hel del skräp hade blåst iland (plast) och jag plockade upp litegrann. Man hade dock behövt plocka skräp lite oftare här i vikarna, gärna med sopsäck och handskar och en sådan där plockpinne. Hoppas jag får tid någon gång, och (smittfritt) sällskap.

Till lunch på söndagen åt vi rester från fredagen och lördagen och till middag kokade jag en hel massa köttfärssås, som alltid är bra att ha i frysen att ta fram någon vardagskväll när inspiration, tid och ork tryter. 

Jo! Vi bakade ju pepparkakor också. Degen sattes på lördagseftermiddagen och bakades ut på söndagen efter lunch. Vi stansade ut ganska mycket men skar också en del bitar. Då gjorde jag så att jag rullade ihop degen till några ganska korta men tjocka rullar och la i frysen. Sedan tog jag ut dem när de var riktigt kalla och skar dem i tunna skivor. På dessa skivor la vi hackad mandel. Skjuts in i ugnen! Goda blev de!

Efter söndagsköttfärssåsen gick vi ut på en liten promenad och G lärde sig skillnaden mellan "marsipan" och "marschall". Nyttig kunskap i mörka tider.

Ja, det var den andraadventshelgen det! Jag hoppas ni har haft det lika bra som jag!

torsdag 3 december 2020

Virusinfekterade tankar i början av december

Viruset skiter i om vi är duktiga, viruset skiter i om vi känner varandra, viruset tänker inte utan det bara sprids. 

När jag cyklar över bron och den iskalla vinden formligen slår mig i ansiktet, så att jag nästan inte kan andas, tänker jag inte på något annat än att andas in och ut. I ett lugnare parti kan tankarna hoppa runt lite mer fritt. Min filosofi är att inte lyssna på något när jag cyklar, även om det kanske skulle kännas som en mindre mörk och seg cykling då, men ändå - jag tror hjärnan behöver vila. När jag  cyklar hit och dit, kors och tvärs, känner jag mig duktig. Dels motionerar jag och ökar därmed mitt välbefinnande samt chanserna att klara en virusinfektion, dels gör jag ingenting ont mot moder jord. Igår passade jag dock på att vara på möte samtidigt som jag cyklade till Skärhamn för att byta till vinterdäck, och på eftermiddagen påväg till förskolan pratade jag med Åsa, som kanske mest hörde vinden. 

Tankesättet att jag är duktig som cyklar, och därför kan käka köttfärssås eller korv ibland (med tanke på miljön), fungerar dock inte på virusspridningen - åtminstone inte i min hjärna. Jag minskar givetvis risken både att få och att sprida smitta då jag arbetar ensam på ett ensamkontor, vilket jag gjort sedan redan innan pandemin. Jag minskar också risken att sprida smitta då jag i och med mina cykeltransporter passivt undviker kollektivtrafiken. Jag minskar också risken för smitta eftersom jag knappt träffar någon på fritiden, och gör jag det så är det utomhus och med ett fåtal personer.

Dock blir det lite krock i mitt huvud när jag blir inbjuden till sociala aktiviteter med fler än vi tre och en liten familj, utan mer som en halv förskolegrupp med föräldrar, med andra ord fler än dubbelt så många som de av regeringen beslutade maximalt åtta personer som får samlas vid allmän sammankomst. Viruset bryr sig nämligen inte om ifall jag har varit "duktig" och jobbat hemifrån, cyklat och undvikit att sitta hemma hos min holmevän och druckit te. Viruset bryr sig inte om att jag struntat i att boka tid hos min frisör och därmed äventyrat hela frisörens ekonomi och existens som företag. Viruset bryr sig bara om att hoppa från person till person, utan medvetenhet då viruset så vitt jag förstår inte besitter någon intelligens. Eller gör det, det? Kan någon naturvetare svara på detta? Viruset säger inte: Tove du har 10 000 poäng för du motionerar, handlar tidigt på morgonen och spritar dina händer med hjälp av medhavd handsprit. Viruset säger ingenting utan det bara hoppar, hit och dit mellan dig och mig och de där borta. 

Kanske är det inte en allmän sammankomst att samlas några vänner och bekanta och leka på en äng i skogen? Kanske skulle polisen inte rycka ut och skingra folksamlingen om de skulle få veta, men vad bryr sig viruset om det? Och vad är det högre syftet? 

Jag försöker bara förstå vad jag själv tänker här, för att sedan bestämma hur jag ska göra, då jag tackade nej sist men nu inte riktigt officiellt bestämt mig än, även om jag helt klart förstår vartåt det lutar.

Om det högre målet och syftet är att minska smittspridningen, borde det vara givet att inte ses tjugo eller trettio personer och umgås, inte ens ute. För det var ju det där med fysisk distans: Jag tror nämligen att vi under Hela Våra Liv har lärt oss att stå på ett visst avstånd när vi pratar med någon. Och jag tror att det är väldigt, väldigt svårt att ändra på detta. "Avstånd mellan kroppar i privata och offentliga rum tillhör de fält av mellanmänsklig kommunikation som vi sällan reflekterar över men som styrs av kultur- och tidsbundna koder." skriver Karin Johannisson i en krönika jag hittade i detta nu: "Konsten att hålla rätt avstånd" (2016). Där kan man även läsa att en forskare år 1963 försökte utröna hur nära varandra vi står när vi pratar. När vi pratar med arbetskamrater eller bekanta står vi enligt denna forskare på ca en till två meters  avstånd. När vi pratar med familjemedlemmar eller nära vänner är vi dock endast 46-76 cm ifrån varandra, enligt forskaren i Johannissons artikel. Om detta nu skulle stämma på svenska förhållanden även nyss, prepandemitid, 2019, förstår jag verkligen att det är svårt för oss att helt plötsligt hela tiden tänka på att stå på två meters avstånd. 

Nu har vi visserligen haft snart ett helt år på oss att träna på det här, tänker ni. Och ja, det har vi ju haft, men jag tror ändå att detta sociala avstånd på ca 1,5 meter sitter så djupt i oss. Jag märkte det själv på ett lekplatshäng vi hade för några helger sedan (innan åttapersoners-regeln, som om viruset brydde sig om ifall vi sågs innan eller efter en regel infördes - samtidigt får man tänka på varför regeln infördes och återgå till det högre målet och syftet nämligen att begränsa smittspridningen och antalet allvarligt sjuka och döda) att jag i början sa till folk att "nu håller jag avstånd" och verkligen tänkte på det men att efter två timmar stod jag lika nära som vanligt och lät mitt barn ta kakor ur andras kakburkar, som om inget virus i världen någonsin orsakat en pandemi med alldeles för många döda. 

Så nej, det blir nog inget mer umgänge i storgrupp för mig, trots "utomhus" och "vi håller avstånd såklart". Jag får nog sitta här i mitt hyrda hus på min kallblåsiga holme och tända en brasa, titta på barnprogram och undra vart mitt sociala driv tog vägen. Kanske åt viruset upp det? Kanske kommer det tillbaka en dag, när allt det här är över? För visst kommer det gå över? Det måste vi tro! Och vi måste minnas Räfven.

Vad tänker ni om det här? Hur förhåller ni er? Vad gör ni för att öka era chanser att inte smittas och sprida smittan vidare men samtidigt hålla er mentala hälsa i någorlunda schack? Man blir tydligen skadligt svältfödd på socialt liv till slut, och det kan väl aldrig vara bra?