Året som gick: 2016

Det största som hände år 2016 var givetvis att vi fick barn. Det är ju något av det största som händer i livet, har min pappa sagt. Och det kan man ju verkligen säga! Den första mars var han dock bara en sådan här liten plutt, som ni ser på bilden ovan. Ungefär 14 millimeter lång! Gud vad han har vuxit sedan dess! Nu mäter han drygt 590 millimeter!

Det jag är mest stolt över från 2016 är att jag klarade av graviditeten, förlossningen och den första tiden efter så bra. Att jag klarade av att inte oroa mig i onödan när jag var gravid och att jag förberedde mig väl inför en vaginal förlossning genom att läsa två böcker. Att jag sedan inte blev superbesviken över kejsarsnittet och att jag klarade av att behålla lugnet på IVA.

Det värsta som hände 2016, förutom alla krig i världen, var havandeskapsförgiftningen och tiden på neonatalavdelningen. Att inte orka vara riktigt glad i början av moderskapet.

Vi har gjort fyra resor år 2016. I februari åkte vi till Barcelona och dansade till Los Ganglios, i juni åkte vi till Almonte och tittade på las yeguas, efter det var vi en vända till Tjörn och Göteborg och nu är vi åter i Göteborg för att avsluta detta år.

Den största och viktigaste resan var dock den vi gjorde med vår son från Neonatalavdelningen och hem till vår lägenhet med skogsutsikt. En resa på ungefär fem minuter. Kort och fjuttig kan tyckas, men så oerhört viktig för hela familjens välbefinnande och för att starta ett nytt kapitel i våra liv: familjelivet.

Gott nytt år!

Inte redo att ge upp än

Jag är inte redo att ge upp amningen än, trots några krävande dygn. Jag vet inte vad det är som gör det men min lille son, som snart är fyra månader, har börjat krångla vid vänster  bröst. Han har tidigare haft en period då han inte ville äta från högerbröstet vilket jag löste genom att låta honom äta oftare från vänster bröst och bara ibland från höger. Nu är det dock tvärtom. Jag har ingen aning om vad det är som orsakar denna ilska han verkar känna mot det ena bröstet, men jag kan förstå att om han suger mindre på det ena så stimuleras detta mindre och det kommer därför mindre mjölk.

Jag har dock bestämt mig för att inte ge upp amningen helt så länge vi inte är hemma. Vi är nämligen fortfarande hos mina föräldrar i Göteborg och det känns inte schysst att ge upp här utan att ge det en ärlig chans i vår hemmiljö där både jag och bebisen har en lugnare tillvaro. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta kämpa.

Det har blivit så, nu under några dagar, att jag ammat honom på den lätta sidan, bråkat lite på den svåra sidan för att sedan lämna över barnet till någon annan som får flaskmata. Det känns som om han fått mer och mer på flaska och det är väl det som inte heller känns bra. Då fasas ju liksom amningen ut. Och det vill jag inte. Inte än.

Efter att ha läst på lite på något forum och någon blogg så förstår jag att detta inte bara har drabbat oss. Jag vet ju inte hur vanligt det är, men det verkar ha hänt åtminstone några andra kvinnor också när deras barn varit ungefär tre månader. Nästan lika gamla som mitt.

Nu har jag bestämt mig för att bara amma under dagtid. Ingen flaska. Hur lite han än äter. Så gäller det ju såklart för mig att vara redo att amma när han vill, även om det bara var någon timma sedan sist. Det har fungerat hittills. Och han har faktiskt tagit krångelbröstet efter lite trugande. Ett tips jag läste var att det är bra att erbjuda detta bröst när bebisen är trött. Det gjorde jag och det fungerade. Ett annat tips jag läste var att låta bebisen ligga på ett annat sätt än det "vanliga". Och det fungerade också. Mitt eget trick är att lugna med nappen mellan varven för att sedan försöka igen. Då lugnar sig både bebisen och jag, han av att suga och jag av att slippa höra honom gallskrika.

Första julen som kärnfamilj

Inte en enda bild togs på självaste julafton. Typiskt. Det var ju egentligen därför jag tog med min elefanten som bebisen fick i julklapp, för att den skulle fastna med honom på bild och för att vi sedan skulle kunna säga: "Det här var din första jul! Du fick en elefant."

Julafton firades enligt min familjs ganska nya traditioner i sommarhuset på Tjörn. Det var mina föräldrar, min sambo och bebisen. På förmiddagen ville vi passa på att gå ut och handla. Mjölk och räkor blev det. Under promenaden drabbades vi av alla sorters väder. Åskan gick, solen sken, det haglade, regnade och blåste kraftiga vindar från havet rakt mot oss. Det gjorde ont i ansiktet på alla utan lillkotten som låg tryggt nedbäddad i sin vagn.

Det var sill och julskinka till lunch. Potatis. Vi äter mycket potatis i Sverige. Spanjoren trodde nog att det var mina föräldrar det var fel på, men jag har försökt att förklara att det ligger i kulturen. Och att jag hört om andra spanjorer som också storknat kring potatishetsen i Sverige.

Efter lunchen sov jag middag i soffan och vips var klockan tre och morsan (numera benämnd som mormor) och jag ville titta på Kalle-Anka. Min far (morfarn) stod bredvid och kollade lite grann, medan den spanske fadern nöjde sig med att lyssna på alltihop från andra sidan soffbordet, och skärmen, med det lille tomteklädda barnet i famnen.

Sedan var det dags för julklappar och jag fick flest. Flourtabletter till exempel. En stående julklapp från min mor... Något som syrran konstigt nog inte önskat sig den här julen!

Något som min man inte önskat sig, men fick av mig, var en matlagningskurs. Vad ska man göra med en karl som bott hemma hos mamma tills han flyttade ihop med mig och därför mer eller mindre aldrig satt sitt fot i köket? Nu har han lagat en del mat under de år vi bott ihop men jag saknar fortfarande lite gnista och vilja och självklarhet när det kommer till matlagning. Jag älskar ju att äta, och tycker om att laga mat, men ibland är det trevligt om någon annan gör det. Något som min mor inte heller var sen att kommentera några dagar in i vistelsen, men det tar  vi (eventuellt) någon annan gång.

Första flygresan med bebisen

Så var det dags för julresan. Förra året lovade jag min spanska man att nästa jul (alltså den här) ska vi fira med din familj i Spanien. Det har jag lovat flera jular, men sedan vi blev tillsammans för sju år sedan har vi bara firat jul tillsammans hos hans familj en enda gång. Och det var när vi fortfarande bodde på varsin ort - jag i Umeå och han i sin by i södra Spanien.

Imorse tog vi således flyget till Göteborg. Där min så kallade ursprungsfamilj bor. Trots mycket nervositet från min sida så gick det väldigt bra.

Jag hade hört att det är bra att bebisar sväljer när man lyfter och landar för att undvika ont i öronen. Jag bestämde mig för att vi skulle ge ersättning i flaska på planet, men eftersom man inte får ta in vätska förbi säkerhetskontrollen så förberedde jag som så att jag måttade upp pulver i nappflaskan och tog med en annan liten flaska som mått. Väl innanför säkerhetskontrollen bad jag i cafeterian om ett glas vatten med blandat varmt och kallt vatten. Detta mätte jag sedan upp och hällde ihop med pulvret. Det funkade fint!

Vagn och babyskydd tog vi också med oss. Det var jag också lite orolig för eftersom babyskyddet består av en basdel och själva stolen. Stolen skulle, enligt flygbolaget, hålla vissa mått, vilket den gjorde, men tillsammans med basen blev den lite större. Det var ingen som arbetade vid bagageinlämningen som brydde sig om att den blev lite större, så det var lugnt. Men man vet ju aldrig hur petiga de är med sånt där!

Det stod också på flygbolagets hemsida att man inte fick packa något i barnvagnen, vilket är fullt förståeligt för annars kanske folk börjar packa allt möjligt i vagnen när väskorna är fyllda. Därför la jag åkpåsen i min resväska, där den upptog minst en fjärdedel av utrymmet. Och det är alltid så att när jag tar in väskan från förrådet för att packa den så tycker jag att den är ganska stor men när jag väl börjar packa märker jag att inte alls allt ryms så himla bra som jag trodde. Sedan är ju också frågan hur många saker man egentligen behöver på en resa. Vår bebis kräks inte alls ofta så han kan använda en body i två till tre dagar. Detta lär ju underlätta en hel del vid packning. Men det är ändå svårt att veta hur mycket kläder som kommer att gå åt och hur ofta man kan tvätta.

Själva flygresan gick i alla fall bra för både bebisen och oss. Han satt tryggt i pappas knä hela resan och sov till och med en stund. Han åt ur flaskan både vid start och landning, som planerat, och grät inte en endaste skvätt.

När vi åker hem efter nyår så ska vi ta tåget. Det känns bra. Jag gillar inte att flyga så värst mycket. Det enda som är bra är att det går snabbt. Tåget däremot kommer att ta ungefär tio timmar, med byte i Stockholm som vi ska klara av på 50 minuter. Det gäller ju att tåget från Göteborg är i tid då... Tips vid tågresor, någon? Men nu ska vi ju först vara här, fira jul och umgås med familjen. Det blir bra!

God jul!

Kräftsoppa

För någon vecka sedan bjöd jag en kär vän på kräftsoppa enligt ett recept ur Vår Kokbok. Jag hade inte något kräftkött i men buljongen gjordes på skalen och fiskbuljong som min karl fick hasta iväg och köpa när jag insåg att den var slut! 

Det blev en slät och smakrik soppa. Ganska enkel att göra ändå, om man inte pratar som världens pratkvarn och försöker ta hand om sitt barn samtidigt. Tur att min vän är bra både på att underhålla bebisar och på att lyssna med ett halvt öra på mitt tjöt! 

Detta är mitt bästa tips om man köper kräftor på sommaren: gör soppa på skalen dagen därpå! På så sätt får ni ut fler portioner av de dyra kräftorna. Och har ni ingen lust att äta soppa dagen efter eller om ni skulle ha ett överflöd av skal så torka dem i ugnen och spara dem i en glasburk!

Tacksamhet över det enkla

Barcelona, februari 2016

Jag är väldigt tacksam över att det gick så enkelt att bli gravid. Det tog ett år, minus tre veckor, sedan jag slutade med p-piller tills vi stirrade på det positiva testet. Jag hade hunnit ringa för att ställa mig i kö till fertilitetsutredning eftersom jag knappt hade någon mens, men då var jag nog redan gravid. Det som kändes, om inte omöjligt, men åtminstone osannolikt, blev möjligt. Och det bästa av allt: vi fick precis det barn vi skulle ha.

Detta var något jag upprepade nästan som ett mantra för mig själv under det år vi försökte. Att det kommer att ta den tid det ska ta, eftersom vi ska få just det barn som det är tänkt. Det kanske kommer till oss på något annat sätt än "det vanliga", men det kommer bli precis rätt barn för oss! Jag litade på att universum skulle fixa detta. Och skulle det ändå inte bli något barn hade jag lovat mig själv en hundvalp.

Det kanske låter löjligt men för mig var det ett bra sätt att inte stressa upp mig. Jag visste att det kunde bli svårt, min kropp brukar krångla till det lite, men det kändes inte helt totalt omöjligt. Även om det fanns saker som kunde tyda på att det inte skulle bli helt lätt att bli gravid för mig (oss) så som oregelbunden ägglossning, så var det inte heller skrivet i sten att det inte skulle gå alls. Och det kändes bättre att inte stressa upp sig... Åtminstone inte "i onödan".

Jag hade i flera år läst olika historier på internet om folk som hade svårt att bli gravida. Jag identifierade mig nästan med dem innan vi ens började försöka, samtidigt som jag förstod att deras historier inte skulle bli min.

Min sambo och jag bestämde att han skulle sluta röka samtidigt som jag slutade med hormoner. Han hade tre månader på sig från det att vi tog beslutet. Det gick inte. Han kunde inte. Orkade inte. Ville inte? Han behövde kanske sin lilla hörna att stå och röka i. Att fundera, ensam. Men till slut bestämde han sig, några månader efter att jag slutat med mina piller. Han minskade mer och mer på hur många cigaretter han rökte per dag för att till slut en dag, i samband med hans födelsedag, bestämma sig för att inte åka och köpa ett nytt paket. Och så slutade han. Helt otroligt! Jag som hade tjatat i sex år kunde knappt tro det. Ungefär två månader innan graviditetens början var han rökfri. Kanske spelade det in?

När vi, samma dag som det positiva testet, åkte till Barcelona för att tillbringa en långhelg med våra spansk/svenska vänner, var jag rädd att han skulle börja igen. I Spanien är det så många som röker, kanske skulle han känna sig typ "hemma" och vilja röka lite bara? Och fastna. Men nej. Qué no. Han lovade att inte börja, och det gjorde han inte heller. Jag vet inte hur svårt det var för honom att sluta röka, men det låter på honom som om det inte var så svårt när han väl bestämt sig. Och sedan dess har jag inte träffat på någon som förkastar rökning så mycket som han gör.

"Du tror att du bestämmer, men det är nikotinet som bestämmer. Förstöra eller bygga upp? Du måste bestämma vad du ska göra med din kropp," säger han. Jag är stolt över honom, att han lyckades sluta och jag är väldigt tacksam över att vi några månader senare lyckades få till en graviditet! Trots krångelkroppen min.

Gravid utan att ha koll på ägglossningen

vecka 7 + 3 dagar

Den tionde februari klockan sju på morgonen gjorde jag det sista av flera graviditetstest. Den här gången hade jag dock på känn, på riktigt, att det kunde vara något. Första testet, som jag gjorde knappt ett år tidigare, hade varit högtidligt på så vis att jag ville att pappan skulle vara med och titta på resultatet efter de fem minuterna man skulle vänta. Då gick vi in i badrummet hand i hand och konstaterade båda två att det bara var ett streck på stickan. Den här dagen, när testet faktiskt gav ett positivt utslag, var andra gången som vi båda två tittade på testet. Samtidigt. Det var fint och väldigt överraskande.

Min sambo var övertygad om att det skulle kännas, innan det gav utslag på något test, varför det var onödigt att testa flera gånger per år enligt honom. Ungefär ett test i månaden gjorde jag. Anledningen till detta var att min mens knappt kom tillbaka efter flera års användande av p-piller. Därför kunde jag inte veta om jag var gravid eller om jag inte haft någon ägglossning. Jag hade faktiskt bara mens tre gånger efter att jag slutade med p-piller och innan jag blev gravid. April, augusti och oktober. I januari 2016 blev jag gravid och i februari gav det utslag på testet.

Hur beräknar man graviditetens längd utan att veta när sista ägglossningen var? Ja, det var ju lite klurigt. Jag utgick från det som stod på 1177, att testet kunde visa positivt först i vecka 5. Så jag räknade att jag var i v. 5+0 den dagen jag gjorde testet. Jag hade gjort ett negativt test några veckor tidigare. Men eftersom sista mensens första dag varit flera månader tidigare så gick ju inte detta att räkna efter i början. Något jag försökte förklara för barnmorskorna, som till slut hittade på att jag hade haft mens i januari. Konstigt, för det hade jag ju inte. Bebisen blev alltså till vid en ägglossning som vi inte visste om. Tur, med andra ord! Tur, och lite ihärdigt arbete, om man säger så.

Kvällsrutiner tre och en halv månad

Här sover han, med dockan och elefanten, under täcket min mormor sytt och med huvudet på den lilla kudden.

Ungefär vid midnatt eller om vi har tur, en timma tidigare, brukar han somna, vår lillkotte. Vissa dagar, som idag och igår sover han ända till kl tio på morgonen, med två nattmål emellan.

Vi börjar med att proppa i honom en massa mat, amning och ersättning. Samtidigt lyssnar vi på en skiva på Spotify: Våra barns godnattsånger. Den tycker han om. Jag har också börjat lära mig några av sångerna, som t ex Nalle nu.

Sedan, eller innan maten, byter vi blöja och tar på pyjamas. Sedan är det dags för sängen. Väl där berättar jag oftast för honom att det är natt och att vi alla ska sova. Att mamma och pappa ska sova så därför måste också du sova, annars skulle ju du vara vaken alldeles ensam och det går ju inte. Sedan brukar jag berätta för honom om alla hans fastrar och farbröder, om hans far- och morföräldrar och om min syster och hennes man, så han får höra att alla i hela familjen ska sova, så därför också han.

Sedan säger jag godnatt och pussar honom, går ut i köket och äter gröt och kanske duschar. När jag sedan lägger mig i min egen säng, bredvid hans, brukar han vara ganska lugn och somna efter ett tag.

Ja, det var väl den ideala bilden. Igår åt han mycket mer än vanligt och bajsade mitt i allt, men till slut somnade vi allihop ändå.

Så här gör vi, just nu. Hur gör ni?

TV-serier med korta avsnitt

Alla snackar om Skam, har jag hört. Och jag är väl inte bättre själv. Nu har jag sett hela första säsongen på svtplay och har letat upp andra och tredje säsongen på nrk. Jag fattar ju att det är en ungdomsserie och den riktar sig säkert främst till en publik som är ungefär hälften så  gamla som jag, men om man räknar ut genomsnittsåldern på mig och han jag kollar med så är vi ju så gamla som man ska vara... femton och ett halvt år, ungefär. Nu kollar ju i och för sig inte bebisen på serien, han ligger mest och kollar på mig. Mysigt.

Det jag gillar mest med Skam är att serien berättas från tjejernas perspektiv. De är skarpa och de visas upp som personer med flera lager på något sätt. De ser igenom killarnas spel samtidigt som de spelar sitt egna. Jag tycker att det visas hur krångligt det kan bli ibland i relationer, på ett realistiskt sätt. Jag minns och känner igen mycket från min egen gymnasietid och det är nog det som gör det extra roligt att följa just den här serien.

Andra serier jag har ramlat över och tittar på ibland är Trettiplus och Juicebaren. Och en sak som slagit mig som är gemensamt för de här tre serierna är att avsnitten är så korta. Mellan 10 och 35 minuter. Det känns som ett nytt format. Varför har det blivit så populärt? har jag frågat mig. Jag vet ju inte varför men det verkar vara en trend. Kanske kan det bero på att vi lever i ett högt tempo och att dessa serier inte ses av familjer som bänkar sig framför TVn. Kanske bänkar vi oss inte framför TVn på samma sätt längre? Dessa serier kanske ska ses mer av folk på språng. Kanske rent av på mobilen på bussen påväg hem från jobbet? Avsnitten är kanske så korta för att folk inte har så mycket surf till sina telefoner och därför inte vill slösa den på en timmes streaming? Kanske är bussresan inte så lång?

Själv ser jag dem hemma, under amning, på datorn. Jag vet inte ens om de går på TV. Jag äger, till Radiotjänsts förvåning, ingen TV och har inte gjort det sedan jag flyttade hemifrån. Inte har jag Netflix heller, som alla pratar om.

Ja, det var mina tankar om detta med TV-serier just nu. Vad ser ni? Har ni något att rekommendera? Eller ska jag kanske ge mig och börja läsa de två böcker jag lånade idag på bibblan, istället?

Vår ekonomiska plan inför bebisens ankomst

En sak vi pratade en del om innan barnet kom, och innan vi ens började försöka skaffa honom, var ekonomin. Att det är dyrt att ha barn. För det hade min sambo läst någonstans. Och det har väl jag också läst, men jag bryr mig inte!

Det är intressant det där, för han har alltid uttryckt en känsla av att han har ont om pengar medan jag alltid känt att jag har gott om pengar. Därför var nog detta en större sak för honom samtidigt som jag
älskar att planera och ha koll på ekonomin. När jag varit gravid i ungefär tre månader gjorde vi en lista på vad vi behövde och en plan på hur vi skulle få ihop pengarna.

Planen för att få ihop 22000 kr var att lägga undan en femtedel av våra löner i fyra månader. Vi började med detta och efter någon månad köpte vi diskmaskin och tvättmaskin. De kostade ungefär som planerat, bara det att diskmaskinen var dyrare än tvättmaskinen.

Vagnen köpte vi begagnad för 2500 kr om jag minns rätt. Det är en Emmaljunga från 2011. Vi köpte senare till nya hjul för 1200 kr eftersom det kändes som att det behövdes.

Sängen var en svår en. Vi kollade på Blocket hur mycket som helst men kom oss aldrig för att köpa någon. Till slut köpte  vi en ny i en affär, för ca 1200 kr. Då köpte vi även en babysitter för ca 350 kr, som vi inte hade med på listan, men visat sig nödvändig. Det kändes tillräckligt att köpa den billigaste babysittern eftersom bebisen ändå bara kommer att använda den i några få månader.

Tygblöjor har jag hittills lagt ca 1200kr på, inklusive frakt. Jag köpte först 18 prefolds av minsta storleken från Pyrus, två skalbyxor (Thirsties) från Tuvellin, sedan två blöjbyxor, sex inlägg och en snappi från Poops. Slutligen har jag nu köpt sex prefolds av märket Grovia från Lilla eko.

Kläder har vi inte alls köpt mycket av. Några bodies och någon jacka bara. Sedan har vi fått mycket av familj, vänner och bekanta.

Badbalja köpte vi i en affär, inklusive något slags spädbarnsstöd, för ca 500kr. Detta stöd har vi aldrig använt sedan vi lärde oss på sjukhuset hur man kan hålla under barnets nacke för att det ska ligga bra i vattnet och inte kunna krångla sig ur greppet så lätt.

Skötbordet byggde min pappa efter måtten på tvättmaskinen och en ritning på nätet och jag sydde skötbädd av vaxduk och skumplast. Tyget och skumplasten gick nog på några hundra, minns inte riktigt.

Bärsele har vi inte köpt än eftersom vi fått en Babybjörn av en vän, och den funkar bra än så länge. Eventuellt köper vi en bättre längre fram, men då kanske han är för tung för att bära? Vi får se.

Babyskydd till bilen har vi hyrt av NTF för 700 kr istället för att köpa för ungefär det dubbla.

Det jag vill säga med inlägget är att det kändes bra att planera och spara pengar samtidigt som det är svårt att veta vad saker och ting egentligen kommer att kosta. Nu när jag räknar ihop allt jag skrivit om här så blir det ungefär 20000 kr. Det blev alltså ungefär lika dyrt som vi tänkt, även om klädkontot hittills varit väldigt litet, något som antagligen ändrar sig fram över.

Att lägga undan en viss procentsats av lönen har känts bra och rättvist för oss. Det har fungerat som ett sätt att få ihop pengarna lite i taget utan att känna att man blir ruinerad.

Kanske låter det snålt att resonera så här. Vill vi inte unna vårt barn det bästa? Jo, det är klart vi vill, men vi har behövt enas i en bra känsla istället för i irritation över att "det kostar så mycket att skaffa barn".

Hur har ni gjort? Har ni haft någon plan? Behövde ni köpa mycket själva eller fanns det folk runt omkring som hjälpte till?

Den uttråkade mamman

Den uttråkade mammans sallad

Det har egentligen varit en bra dag, men ändå känner jag mig uttråkad. Jag har förstått att jag inte är den enda som lägger mycket tid på tv-tittande i början av bebislivet, vilket lättat på det dåliga samvetet något. Ofta när jag tittar på TV så håller jag min son i famnen och han somnar så gott. Han älskar verkligen att mysa!

Idag är det den sjunde eller åttonde dagen i rad som min sambo arbetar. Han började kl 4.42 imorse och slutade kl 14.40. Med andra ord är det inte konstigt att han är helt slut. Nu ligger han och vilar, med bebisen, inför julbordet som han ska på ikväll. För tydligen ska han iväg även ikväll, vilket betyder att jag och minispanjoren ska hänga ensamma hemma ytterligare i några timmar. Vad ska man hitta på? Kolla på TV? Jag har ingen TV. Så det är alltid svtplay som står för underhållningen. Nu är det dock så att min dator laggar något enormt när jag streamar TV. Den har nämligen en nästan full hårddisk och jag har upptäckt att det är windowsmappen som tar alldeles för mycket plats. Som tur är har jag idag, av två oberoende källor, fått veta att jag absolut inte kan flytta windowsmappen från C: till D:. Då skulle datorn bli helskum, tydligen. Tur att jag frågade först!

Att vara ensam hemma, även en kväll, efter åtta ganska ensamma dagar, med min älskade son som behöver lite underhållning och inte bara nöjer sig med gos, men helst vill bli buren nästan hela tiden och med en dator som laggar gjorde mig på lite dåligt humör. Jag kände mig helt enkelt otroligt uttråkad.

Så jag gjorde en sallad att äta till den varmrökta röding jag köpt på mig häromdagen. Quinoa, lätt stekt spenat, paprika, sambal oelek, avocado och keso bestod maten av. Lite salt, olja och citronsaft som smaksättare. Så nu efter att jag fotat, ätit och bloggat om den kan kvällen fortsätta. Kanske med att titta på tv på min nyinköpta smarta telefon, eller genom att sticka några varv på en kofta som kommer bli för liten för lillskrutten om jag inte stickar färdigt den snart!

Nu undrar jag: Vad gör dig uttråkad? Vad brukar du hitta på när du är uttråkad? Blir du lätt uttråkad eller tycker du det är skönt att inte veta vad du ska göra? 

Tack för att ni läste!

Amning eller inte amning?

Den gravida kvinnan: Ammar du honom, inte?

Jag: Jo, hemma, men inte ute. Det är för besvärligt.

Den gravida kvinnan: Men det är ju bara att amma. Det är ju det bästa.

Jag: Jag pallar inte amma ute. Jag har nämligen amningsnapp och det är besvärligt och dessutom ligger han och skriker och slåss ibland när han ska amma, så jag pallar inte.

Den gravida kvinnan verkade ändå inte förstå men där bröt en tredje kvinna in och backade upp mig. Hon sa att jag gör rätt och att jag måste hitta det sätt som fungerar för mig och min bebis, punkt. Så skönt! Tack! Bekräftelse är vad vi borde ge varandra, inte åsikter som säger att vi gör fel.

Själv har jag haft ganska många åsikter om hur folk gör med sina barn. Ofta började jag meningen med: "Jag har själv inga barn, men...". Folk har säkert tänkt att jag inte borde lägga mig i, men ibland har jag inte kunnat låta bli. Även om man inte har barn kan man ha tankar kring olika saker vad gäller dem, och ibland - med nära vänner, har jag känt att jag behövt uttrycka dem. Så jag hoppas att jag inte sårat någon.

Självklart får folk ha åsikter och det kan vara konstruktivt att prata med någon som ser saker från ett annat håll. Kan det vara såhär? Har ni tänkt på detta? Har ni testat detta? Det funkar för mig om det görs med respekt och förståelse. Inte som en tillsägelse: gör så här, det är bäst. Amma, för tusan!

Även om amningen upphöjs enormt i samhället så finns det en annan sida. De som valt att inte amma och nästan propagerar för det. De senaste dagarna har jag fått höra om några olika kvinnor som efter ett tag insett att det inte funkar att amma och därför slutat. Det har varit deras väg. Det rätta för dem. Men för mig, som kämpat och fortfarande kämpar med amningen, är det inte den vägen jag ser framför mig just nu.

Jag har precis, igår, slutat med tilläggsmatning efter varje amning. Han får fortfarande ersättning på natten eftersom det känns smidigast just nu. Jag hoppas därmed att han kommer stimulera igång en ökad bröstmjölksproduktion. Enligt BVC-sköterskan förstår min kropp att ingen mjölk behövs på natten och anpassar sig efter det. Enligt andra (vårdpersonal) så kommer inte produktionen att öka om jag inte ammar på natten. Enligt ännu andra i vården så är sömn minst lika viktigt som något annat för att man ska få tillräckligt med mjölk.

Målet är att amma tills han är sex månader, minst. Men blir det kortare eller längre så är det upp till mig och mitt barn. Tills dess hoppas jag på att kunna stå emot andras kommentarer lite bättre, och kanske inte berätta allt för alla. Det kan väl hon strunta i, varför jag inte ammar just nu och just här? Eller? Hon vet inte hur det är för oss!

Så, konstruktiva tankar kring livet är välkomna! Men åsikter och typ påhopp om att alla borde amma alltid, nej tack. Inte heller råd om att sluta för att det är mycket enklare... Nej. Låt mig finna min väg, och peppa gärna!

Första vaccinationen

Idag har min lille son, som inte är så liten längre, fått sina två första vaccinationssprutor. Det gick till så att efter att han hade fått sockerlösning i munnen, som tydligen ska verka smärtstillande, tog två sköterskor tag i vardera benet, räknade till tre och stack honom samtidigt med varsin spruta  varsitt lår. Varpå lillpojken skrek i högan sky. Han fick lite mer socker och lugnade sig ganska snabbt.

Sedan tog vi bussen till paketutlämningsstället  och hämtade julgardinerna, så nu sitter de uppe.

Den nyvaccinerade sov hela tiden från kl 14 till kl 16.30 då han fick mat på flaska eftersom ha inte orkade hålla sig tillräckligt vaken för att amma. Sedan sov han som en stock fram till kl 20.30 då han väcktes av mig för att amma igen, och den här gången gick det bra. 50 min senare hade han ammat klart och fick ersättning i flaska eftersom han inte var nöjd! Nu försöker vi ha en lugn stund i soffan innan det är dags att sova. Hans far, som ska upp innan ottan, ligger redan och sover. Enligt BVC-sköterskan är det jättebra att bebisen sover mellan kl 23 och 9. Hon sa att vi inte kan begära att han sover längre per natt. Han vaknar dock två gånger under denna period och äter, och det tyckte hon också var bra. Jag måste faktiskt säga att jag trodde sömnen skulle vara sämre. Det känns rätt bra så här ändå. Så jag hoppas att det fortsätter så här, men vad vet man? Jo, man vet väl med ganska stor säkerhet att barn ändrar sig väldigt mycket under sin uppväxt och att det med andra ord inte alls alltid kommer vara så att han sover mellan kl 23 och kl 9, vilket kanske är tur det också.

Nu har han haft en liten stund av ivrigt sparkande men verkar ha lugnat sig... Jag antar att han har en del energi att göra av med efter att ha sovit hela eftermiddagen. Hoppas han sover i natt!

God natt!

Första klädutrensningen

Innan lillkotten föddes fick vi ganska, eller rättare sagt väldigt, mycket bebiskläder av folk. Främst av en vän i Göteborg och av våra föräldrar och syskon. Det mesta begagnat. Vi gick även på loppis någon gång och köpte på oss lite. Jag hade fått för mig att det skulle bli så himlans dyrt annars. Sedan kunde jag såklart inte dra mig från att köpa några fina nya dyrkläder heller. Det är ju ändå vårt första barn!

Nu, drygt tre månader efter födseln behövdes en utrensning göras. Lådan med bodys var liksom full och det kändes meningslöst att trycka i ännu fler bodys av större storlek utan att först rensa ut det allra minsta. Några kläder i storlek 44, som vi fick låna av en kollega till mig, har han inte kunnat ha sedan vi kom hem från sjukhuset! Storlek 50 blev också för litet, plötsligt. Så nu satsar vi allt på storlek 56 och snart 62.

Det jag vill säga är att det känns häftigt att han vuxit så mycket redan att vissa plagg måste rensas ut. Ibland känns det nämligen som om han kommer vara spädbarn för alltid, men det är ju bara att inse att så inte är fallet. Det går framåt, och det känns bra!

Andra advent

Så blev det andra advent och julgardinerna jag spontanköpte i något slags tantrus förra helgen har ännu inte lyckats komma hem till mig. Leveransen med posten är det inget fel på egentligen, förutom att de envisas med att leverera sina paket till ett utlämningsställe alldeles för långt bort istället för till macken som ligger här nära. Det är mig det beror på. Jag som inte orkar ta mig dit.

Igår tänkte jag ta mig dit. Det finns egentligen tre sätt: gå, åka buss, åka bil. Bilen var inte hemma så därför återstod endast två alternativ. Att gå tar enligt kartan 43 minuter om man går genom skogen, och det var jag faktiskt lite sugen på att göra. Solen sken, det var vindstilla och omständigheterna var egentligen goda. Jag skulle bara äta frukost först. Sedan skulle vi bara amma igen. Och det tog ju sin lilla tid. Sedan var klockan 12 och jag skulle väl egentligen ha behövt äta lunch innan jag gav mig ut på en sådan utflykt. Under tiden jag suttit och ammat och funderat över hur jag skulle göra hade jag kommit på en del saker jag behövde köpa nu när jag ändå skulle bege mig till en av Umeås största matvarubutiker, där utlämningsstället där paketet ligger är.

Bussen, då? Kunde jag ta den? Det skulle ta 32 minuter enligt reseplaneraren, medräknat ett bussbyte. Plus den stunden det tar att gå hemifrån till busshållplatserna och vänta lite, plus ha marginal. Plus den tiden det skulle ta att vänta på paketet. Och klockan var redan 12. Och även om jag ännu inte blivit hungrig så insåg jag att det skulle vara en dålig idé att med min blodsockerkänslighet och min bebis ge mig ut på ett sådant uppdrag. Samtidigt skulle det inte heller ha varit bra att äta lunch och sedan gå ut eftersom det då skulle ha hunnit bli mörkt.

Jag försökte därför, för allt i livet, att släppa pakethämtarplanerna och begav mig istället till en annan mataffär för att köpa det jag kommit på att jag behövde. Jag valde alltså att välja det enkla och att inte hetsa iväg för några julgardiners skull. Det kunde jag ju lika gärna göra idag.

Men idag snöar och blåser det från alla håll, vilket gör att både jag och bebisen trivs bäst inne. Därför är gardinhämtarplanerna uppskjutna till imorgon då vi ändå ska till BVC och efter det kan ta rätt buss direkt och sedan åka tillbaka och gå den sista biten hem om jag inte orkar byta buss. Det blir bättre!

Så frågan är vem det hänger på egentligen, att julgardinerna inte kommit upp än, mig eller posten? Kanske båda? Igår kom jag dock på en lösning på problemet inför framtiden. När jag skickar efter något som jag inte är säker på vilken leverantör det skickas med, eller om jag vet att det skickas med PostNord, så ska jag skriva mitt namn men min väns adress som c/o. Eftersom hon bor i samma stadsdel som det näst bästa utlämningsstället, inte macken men på samma ställe som den butik jag besökte igår, så borde paketet hamna där och inte i Tjottaheiti som nu. Ja, det är värt ett försök i alla fall!

Så får vi väl se om julgardinerna är uppe till tredje advent i alla fall. Eller kanske redan imorgon? Det vore ju fint, nu när det har snöat och allt!

Vår amningshistoria

Pumpa, amningsträna och amningsnapp. Det är tre företeelser som jag inte föreställde mig skulle vara en del av min amning.

Eftersom vår son föddes för tidigt och jag hamnade på IVA hade jag till en början svårt att amma honom. Första gången jag la honom till bröstet var han fem dagar gammal, om jag inte missminner mig. Han sög inte alls utan låg mest och luktade och myste. Han fick mat i sond medan han antingen låg hos mig eller hos sin pappa, hud mot hud. Maten var både bröstmjölksersättning och min bröstmjölk. Till en början bara några droppar av riktig bröstmjölk och men efter några dagar rann det till ordentligt och min produktion ökade enormt. Först pumpade jag var tredje timma under dagen och en gång under natten, men när mjölkstasen var ett faktum och brösten kändes som stenar så minskade jag till var fjärde timma under dagen och ingenting under natten. Allt på inrådan av personal på förlossningen. Stasen la sig och jag fick ut ungefär 40 ml per pumpning. Barnet åt dock 55 ml per mål, åtta gånger om dygnet, så min mjölk räckte inte riktigt. Därför fick han också ersättning. Allt i sond.

Sonden hatade han. Ganska ofta försökte han dra bort den och några gånger lyckades han. Och det kan jag verkligen förstå. Det kan inte vara särskilt roligt att ha en tejp på kinden med en slang som går ner i magen via näsan. Bu. 

Amningsträna. Vilket bra ord! Det handlar verkligen om att träna, inte om att amma. Jag började med detta när han var ungefär i graviditetsvecka 35 (två veckor utanför magen). Den 15 september har jag skrivit följande i min dagbok som min bebis ska få när han blir stor: "Mitt älskade barn! Idag har du varit duktig och amningstränat med mig några gånger. Och du suger faktiskt tag en liten stund varje gång och lyckas till och med få ut lite mjölk ur bröstet. då blir jag stolt över dig!" Samtidigt som han amningstränade fick han mat i sond. Amningsnappen introducerades ganska tidigt i amningsträningen, kanske dag två, då personalen såg att han inte fick tag om bröstet. Till en början kändes det superjobbigt att använda denna lilla plastsak - är det inte mitt bröst han ska lära sig att ta? Men efter några gånger kändes det verkligen som ett bra hjälpmedel. 

Amningsträningen gav resultat. Redan den 18 september lyckades han med följande: 10 minuter kl 07 och 22 minuter kl 19. Jag försökte gå in i det hela med lugn inställning och utan krav. Han måste inte ta bröstet och han måste inte suga i sig något. Det enda jag vill är att han ska försöka en stund. Vissa mål orkade jag inte ens försöka. Att vara på sjukhus, och att dessutom själv nyss varit sjuk, tar väldigt mycket på krafterna. Då fick pappan mata med sond. På natten matade personalen så att vi fick vila. 

Att matsituationen fungerade, som en sköterska sa, var villkoret för att vi skulle få åka hem från neonatalavdelningen när de såg att lillvännen var så stabil att faran liksom var över. Med stabil menar jag stabil andning och syresättning, inga infektioner. Detta var en del av motivationen till att fortsätta amningsträna. En fungerande matsituation betydde att han skulle klara att få i sig mat utan sond, med andra ord med hjälp av amning eller flaskmatning. De sa att jag själv fick bestämma om jag ville fortsätta kämpa med amningen eller om jag ville gå över helt på nappflaska (ersättning eller urpumpad bröstmjölk). Jag var dock ganska envis och såg dessutom att min son orkade mer och mer så jag fortsatte. Jag hade också fått för mig att det skulle vara så himla smidigt om han bara ammade för då har man ju alltid maten med sig i sin rätta förpackning, redo när barnet vill ha.

Till slut landade det i att han skulle få amma varje mål och även få mat i nappflaska. Maten i nappflaskan blev uteslutande ersättning när vi väl kommit hem. Jag orkade helt enkelt inte pumpa mer! Så nu har han fått amma varje mål, förutom vid de två nattmålen där vi för enkelhetens skull enbart ger ersättning (det går mycket snabbare att äta ur flaska än att amma + äta ur flaska). När vi är ute (hemifrån, t ex på stan) har han bara fått mat i nappflaska eftersom jag tycker att det är jobbigt att hålla på med amningsnappen. Eventuellt skäms jag lite... Dumt!

Men idag var vi faktiskt tillbaka på sjukhuset för lite amningsrådgivning på BB. Jag fick hjälp med att forma bröstet så att han ska få tag i det utan amningsnapp och han sög faktiskt några tag. Så nu ska jag försöka vänja honom vid att suga direkt på bröstet utan nappen. Vi får se hur det går. Samtidigt har jag som mål att helt ta bort tillmatningen fram till jul. Det får vi också se hur det går med. 

Det viktigaste för mig är att han får i sig mat, att åtminstone en del av maten är bröstmjölk och att han faktiskt kan amma, även om han just nu behöver amningsnapp. Och fixar han inte att amma utan amningsnappen så får det vara så. Han ska ändå inte amma hela livet, men helst i sex månader. Det är mitt mål.

Skärmnojan har vaknat!

Vissa dagar är man helt enkelt insnöad och orkar inte gå ut.

Försvinner våra barns barndom framför våra ögon samtidigt som vi bara glor på skärmar? Det är som om jag har börjat bli rädd för det, vad det gäller mig själv och min familj.

Frågeställningen är inte precis ny i debatten men jag är hon som köpte sin första smartphone för två veckor sedan. Innan dess har jag haft olika varianter av billiga knapptelefoner (300-500kr har de kostat). Min man har den mobil han köpte när vi blev tillsammans för sju år sedan - en knapptelefon. Den håller på att falla sönder totalt, fysiskt, men fungerar psykiskt, eller vad det nu heter när det gäller apparater. Därför kommer kanske också han att köpa en smartphone snart (när han har jämfört klart och bestämt sig). Varför har jag inte köpt någon tidigare? Jo, jag har varit anti.

När jag väl köpte denna nya, datorliknande telefon lovade jag mig själv att inte sitta med den "hela tiden" och inte prioritera telefonen framför barnet. Blir det så då får jag sluta använda den, tänkte jag. Nu har det gått ungefär två veckor och det känns bra att ha den. Den är enormt mycket smidigare i sina funktioner än min gamla telefon. Det är kul att ta och framförallt skicka bilder med den: gratis, utomlands, med en gång! Jag kan ringa min svärmor i Spanien gratis från mobilen via en app och hon ser bilderna på sitt nyaste barnbarn direkt och svarar också (även om hon låter sin man sköta det skriftliga). Det blir på så vis en tätare kontakt än de inbokade skypesamtalen en bestämd dag och tid i veckan, som vi haft sedan M flyttade hit 2012. Och det är ju roligt! Också andra familjemedlemmar  får bilder ibland på bebisen och det verkar uppskattas. (Även om jag kvalitetsmässigt föredrar att fota med en av de digitala systemkameror som vi har så har jag nog tagit fler kort med mobilen än med den riktiga kameran sedan den kom i min ägo.)

Det är dock inte främst mobilen som gör att jag får skärmnoja. Jag sitter nämligen inte med den och surfar alls mycket. Jag stänger av wifin/internet till den när jag går ut och jag tycker fortfarande att det är mycket mer bekvämt att surfa på datorn. Kanske är det mest för att jag inte fattar riktigt hur det funkar på telefonen än? (Men: vill jag veta?) Så jag känner mig inte alls beroende, som jag nästan var rädd att bli.

Det är nämligen främst mina datorvanor som oroar mig. Innan jag fick en bebis att förhålla mig till så surfade jag under en ganska stor del av min fritid. Kollade runt, ni vet. (Inte på sociala medier förutom några bloggar, eftersom jag inte är medlem i något.) Nu när lille vännen gärna ligger i min famn och myser så har jag börjat kolla i ganska stora mängder på svtplay. Vissa dagar har det blivit ca 4 timmar när jag varit ensam hemma och ännu en eller två timmar tillsammans med barnets far. Det är bekvämt eftersom man kan amma, eller bara hålla i barnet, och sitta passiv och glo samtidigt som man blir underhållen. Men gör detta att jag svarar senare på barnets signaler? Blir vi segare i våra reaktioner mot honom? Vad gör det i så fall med vår relation till honom? Vad visar vi?

Samtidigt: Är det superviktigt att svara på minsta gny direkt? Händer det så mycket om det tar 1-3 sekunder och inte 0,5? Är det skadligt? Ska jag ha dåligt samvete?

Vare sig det är skadligt eller ej så tror jag att var och en måste fundera på hur man vill leva och ha sin vardag. Vissa dagar känner jag verkligen att det blivit för mycket dataskärm och då brukar det kompenseras av att jag nästa dag inte sätter på datorn förrän framåt kvällen. Då går jag ut och gör något annat. Det känns bättre. Samtidigt tänker jag att jag inte ska ställa för höga krav på mig heller. Vissa dagar är det skitväder och jag har ingen energi. Då kan det få duga att sitta och mysa i soffan och kolla på någon fin serie som får en att bli lite glad. Jag försummar ju på intet sätt min sons behov - han får allt han behöver så som mat, värme, uppmärksamhet, omtanke, bytta blöjor, tröst och närhet (och han ligger alltid vänd från skärmen så att han inte ser något). Därför antar jag att det inte är så farligt. Men det tåls att reflektera över då och då tror jag, så att man inte hamnar i ett beteende som man inte vill ha.

Hur tänker och gör ni med skärmar (och barn)? Dela gärna med er av era erfarenheter till mig!

Denna dag, ett liv.

Ibland tänker jag på varje dag som ett liv eftersom varje dag är unik och annorlunda på något sätt från de andra dagarna. Varje dag innehåller också så många olika händelser, aktiviteter, sinnesstämningar och humör. Även om vissa dagar såklart är mer händelserika än andra.

Den här dagen var åtminstone ganska händelserik och skiftande. Den började för mig kvart i tio med att jag gick upp och ammade bebisen. Han åt duktigt men nöjde sig inte med bara 40 ml tillägg efter amningen (vi ger alltid ersättning i flaska efter varje mål) utan fick sedan 40 ml till av pappan. Innan amningen gjorde jag en plan för tilläggsavvänjning fram till jul. Kanske skulle det gå att minska ner till 30 ml nu och sedan till 20 om ungefär tio dagar och sedan kanske ta bort det helt några dagar innan vår julresa? Jag ska prata med BVC. Min kropp har redan nu ställt om från 55 ml tillägg till 40 ml så det borde fungera. Det skulle nämligen vara skönt att slippa fixa med nappflaska vid varje mål, men ändå vara flexibel och ge ibland om han inte blir nöjd på bara amning.

För att återgå till dagen: Efter att alla hade ätit frukost gick vi ut på en promenad i det vackra vinterljuset. Solen sken och även om våra skuggor var minst tio meter långa så var det härligt att komma ut och se solen i ögonen. Vi promenerade i en timme ungefär och var bland annat förbi ett fågelmatarställe där det var gott om fåglar och även några ekorrar. Fint!

Väl hemma ammade jag, åt lunch och sedan åkte M iväg och köpte lite mat, bland annat. Bebisen och jag var hemma och tog det lugnt och jag lyckades till och med duscha när han hade somnat. Direkt när min sambo kom hem så åkte jag ner på stan på min första utflykt ensam sedan vi blev utskrivna från sjukhuset. Det kändes härligt!

Det känns som att vara singel och inte ha barn! utbrast jag när jag satt med min kollega och käkade sushi. Det kändes skönt och glatt men samtidigt kollade jag av mobilen då och då så att ingen hade ringt och när jag väl satt på bussen hem så tänkte jag att det är väldigt skönt att jag har dem: barnet och mannen.

Väl hemma undrade jag om min son saknat sin mamma. Han har sovit nästan hela tiden, sa pappan. Detta var ju i det hela bra: han är lugn med sin pappa även när inte jag är med. Samtidigt  ville jag nästan att han skulle ha saknat mig, lite lagom i alla fall, eftersom jag hade saknat honom, men det kommer väl med åldern och då kanske det inte känns som en bra grej ens. Det är väl dubbelt.

Jag ammade igen, pratade i telefon med mina föräldrar, ammade än en gång och nu ska vi försöka natta det lilla livet. Jag läste förresten i en kommentar hos CasaAnnika om att lägga barnet kl 21 från 6 månaders ålder. Det låter skönt och hållbart. Även detta ska jag ta upp med BVC.

Nåja, detta var en dag ur mitt liv just nu. En bra dag med solig promenad och trevligt kvällshäng på stan. God natt, världen! Sov så gott!

Minimalistiskt liv på IVA

Mina första dygn som mamma spenderade jag på intesivvårdsavdelningens uppvak. Jag låg ensam i en sal som jag hade tjatat mig till eftersom jag inte stod ut med alla olika patienters pipande droppmaskiner och övervakningsskärmar. Det var min räddning att jag fick ligga själv i en sal!

Självklart var det segt och kändes tråkigt att ligga där men jag insåg samtidigt att det enda man behöver när man mår riktigt kasst efter en förlossning är en sjukhusskjorta, sjukhusets nättrosor och en binda (och kateter med tillhörande påse). Ingen mobil. Ingen bok. Ingen kam. Ingen stickning. Ingenting. Sköterskorna tog hand om mig så bra och läkarna kom in ibland och talade sitt egna språk.

Så där kunde jag ligga, ensam med min övervakningsskärm där jag kunde se blodtryck, puls, syresättning och andning. Det sistnämnda var det enda jag kunde kontrollera med viljan, vilket jag gjorde ibland bara för att se hur kurvan blev. Så lite underhållning behövde jag. 

Vi hade packat en BB-väska ganska långt innan, en kväll när jag fått regelbundna sammandragningar, men den behövdes egentligen inte. Bebisen var för liten för de minsta kläderna vi packat ner så han fick låna kläder av neonatalavdelningen. Storlek 44 började han med. Sanningen var dock att han var för varm för att ha kläder på sig så han låg ofta i sin bädd enbart klädd i blöja.

Det jag insåg där på IVA var alltså att när man mår som sämst behöver man inte så många materiella ting för att klara sig. Det viktigaste är att man får rätt vård och att någon kommer när man trycker på sin larmknapp. Vården i mitt fall bestod av övervakning, provtagningar och mediciner. Sedan fick jag också hjälp att mobilisera mig (dvs röra mig från ryggläge till att sitta, stå och gå) och att sköta min hygien. Jag såg mig inte i en spegel på flera dagar och jag duschade först åtta dagar efter att jag kommit in! Vilken underbar känsla! Jag sa till undersköterskan som hjälpt mig till duschen (en promenad på max 4 meter) att jag skulle sitta ett tag och låtsas att jag var på spa. För det var så det kändes! 

Än en gång kunde jag verkligen känna tacksamhet till det svenska systemet. Tacksamhet för att vi betalar skatt så att de som behöver det, när de behöver det, får vad de behöver. Tacksamhet för att vårdpersonalen, trots eventuellt hög arbetsbelastning, fick mig att känna mig viktig de stunder de var inne hos mig. De lyssnade på mitt prat och baddade av min svettiga rygg. De serverade mig mat och de skrattade åt mina skämt. De bytte min binda! Tack för allt ni gjorde för mig! Det var guld värt!

Är det här en bebisblogg?

Är det en bebisblogg du skriver, eller? frågade syrran igår när jag berättade att jag börjat blogga igen. Som svar fick hon fniss och ett nej, fast två av tre inlägg hittills är bebisrelaterade, la jag till.

Du har nog lärarabstinens, sa hon sedan. Textabstinens, sa jag. Jag gillar att jobba med texter, vilket är vad jag mestadels gör i mitt arbete som lärare. Det var därför mamma fick ungefär 20 kommentarer i brevet hon skickade till mig för granskning, trots att det var ganska bra från början. 

Det är klart att bloggen kommer handla om bebislivet. Det är nog bara för mig att inse och låta bli att skämmas för. Jag har tänkt skriva om sådant jag tänker på nämligen. Och just nu tänker jag ganska mycket på bebisar, eftersom vi har fått en. På bilden ser du honom sova med huvudet på en kudde vars örngott kommer från min farmor och med en filt över sig som hans egna farmor har stickat. Farmor och farmor. Det känns fint. De är lite lika faktiskt, fastän min tyvärr är död. 

Att skriva här kan, för mig, bli ett sätt att tänka och ett sätt att sedan minnas. Jag har sedan i början av graviditeten skrivit en slags analog blogg i en kalender som har en sida per dag. Nästan alla dagar skrev jag något om vad vi gjort och hur det kändes att vara gravid. Den är bara till min son. Kanske får han den när han blir myndig eller vid något annat passande tillfälle. Jag hoppas att han kommer tycka det är roligt att läsa den - för det har varit fint att skriva den för mig. 

På samma sätt hoppas jag såklart att någon eller några tycker det är roligt att läsa här. Men mest skriver jag för att det är roligt för mig, för att jag vill hålla på med texter, för att jag vill dela med mig och för att det är fint att ha vänner och kontakter på nätet.

Därför vill jag härmed hälsa alla välkomna att läsa, kommentera och dela tankar med mig!

Blöjorna

Alla dessa idéer om föräldraskapet och bebislivet! En av de idéer jag hade innan bebisen kom var att endast använda tygblöjor. Jag undersökte lite, frågade folk, och köpte hem. 18 tygblöjor (prefold) och två blöjbyxor för nyfödd. Vi köpte också ett paket med engångsblöjor och jag var helt övertygad om att det var det enda paketet som vi någonsin skulle köpa.

Men så föddes lille parveln. Ganska mycket för tidigt. Och där och då på sjukhuset var det enda viktiga att liksom överleva och göra saker och ting så smidigt som möjligt. Så vi använde självklart de engångsblöjor som neonatalavdelningen tillhandahöll gratis. De har en bra funktion, de där blöjorna: man ser nämligen när de är blöta genom att en rand på blöjan byter färg. Fränt! En annan funktion som engångsblöjor har är superabsorbenter. De absorberar tydligen 30 gånger sin egen vikt, vilket gör att de inte börjar läcka även om bebisen kissat i dem i lite för många timmar. Bekvämt, måste jag säga, men kanske inte så bra. 

Sedan kom vi hem och köpte på oss fler av de engångsblöjor vi redan vant oss vid. Efter några dagar började jag dock använda tygblöjorna ibland. Tyvärr läcker de om man har dem på för länge, och eftersom det är svårt att se på bebisen när den kissar så är det också svårt att veta när blöjan är så blöt att den kommer börja läcka. Blöjorna var också lite svåra att få på till en början. Just det underlättades dock av att jag efter ett tag köpte en snappi. Efter ett tag testade jag även en annan sorts tygblöjor (2in1) men de läckte en kväll ganska mycket så jag ska vänta med dem tills han blir lite större. 

Min filosofi just nu, 12 veckor in i föräldraskapet, ser ut som så att jag använder någon eller några tygblöjor per dag, särskilt när jag tror att han inte ska bajsa på ett tag. Sedan tvättar jag dem efter ca 3 dagar, tillsammans med annan vittvätt, och så använder vi engångsblöjor däremellan. Det blir ca 4-8 blöjor per tvätt, och jag tänker att det är alltid något. 

Anledningarna till att jag vill använda tygblöjor är främst miljön (sopberget engångsblöjorna orsakar!) men även att jag tror att det är lättare att sluta med blöjor om barnet känner att det blir blött när han eller hon kissar. Jag tycker att det är galet att barn har blöja högt upp i åldrarna när de  egentligen borde kunna gå på potta eller toa. Men vad vet jag? Mitt barn är ju ännu så litet och kanske står jag där helt plötsligt med en tre och ett halvt-åring som vägrar bajsa på toan. Så jag ska inte säga för mycket om exakt hur vi ska göra. Samtidigt tror jag att man kommer långt med en god intention och lite pepp från andra. 

Pepp från andra är nog just det jag behöver för att fortsätta och kanske även utöka tygblöjeäventyret. Det bästa hade nog varit en kompis i riktiga livet (IRL) att träffas och snacka tygblöjor med, även om folk på internet kan räcka bra de också. 

Slutligen undrar jag: Hur gjorde du? Eller hur vill du göra om du får barn? Tygblöjor eller engångsblöjor? Är det viktigt för dig eller är det viktigaste att det är bekvämt och enkelt?

Var ska vi bo?

Essensen av den norrländska drömmen.

Livsval. Ett av de största, förutom sysselsättning och familj, är nog bostadsort. När jag var liten och bodde i en förort till Göteborg var min högsta dröm att bo i Norrland, eftersom jag tyckte det verkade så romantiskt och härligt. Senare växte även en dröm om att bo i Spanien fram. Och visst är jag tacksam att jag följt mina drömmar och bott i både Spanien och Norrland i två omgångar.

Jag älskar Spanien för dess människor, klimat och sociala liv. Jag älskar Norrland för dess lugn, befolkning och natur. Det känns som om ingenting farligt kan hända i Norrland och jag andas alltid ut av lättnad när jag kommer hem igen efter en resa. Men att det aldrig är dåligt väder i Spanien är lika osant som ingenting farligt kan hända i Norrland. Jag har nog aldrig frusit så mycket som under vintern i södra Spanien utan centralvärme. Och visst sker det hemska saker här i norra Sverige ibland, men det har som tur är inte drabbat mig än. Peppar, peppar!

Så nu sitter jag här i norra Norrlands största stad med min spanske sambo och vårt gemensamma lilla barn och funderar: ska vi bo kvar eller ska vi flytta?

Tankeprocessen har pågått ett tag, även innan barnet blev till. När vi får barn så flyttar vi, har jag tänkt. Gör vi? Nu har vi fått barn och än har vi inte flyttat. Om ett år kanske? Eller ännu ett år? Innan han börjar på förskolan? Innan han börjar i förskoleklass? Innan ettan? Eller aldrig?

Beslutet kommer att mogna fram, säger vissa. Den som inte vågar kan inte vinna, tänker jag. Jag vågade flytta till två olika orter i Spanien och jag vågade mig hit. Men vågar jag mig hem? För det är Göteborg som är alternativet, inte Spanien.

Varför inte Spanien? kan man fråga sig. Ja, klimatet är ju underbart, när det inte är för varmt och när det inte är för fuktigt, rått och kallt. Folket är fint, särskilt min spanska svärfamilj och de vänner jag skaffat mig under åren. Det sociala livet långt in på natten är härligt och att man kan prata med vem som helst på gatan utan att anses konstig passar mig perfekt. Men: att ha barn i Spanien är långt ifrån lika bekvämt som att ha barn här. Följande bekvämligheter existerar inte: fritids, vab, 480 föräldraledighetsdagar, barnbidrag tills barnet börjar i gymnasiet. Vad som finns är: förskola och skola som stänger en viss tid, så att alla barn måste gå hem samtidigt oavsett föräldrarnas arbetstider, 16 föräldraledighetsveckor där mamman tar alla i vanliga fall och 3 års barnbidrag. Alltid något! Dessutom är lönerna betydligt lägre. En kvinna jag känner som arbetar som någon slags administratör i kommunen tjänar 900 euro i månaden. En man jag känner som arbetade i jordbruket tjänade 35 euro per dag och var då tvungen att arbeta 7 timmar, 7 dagar i veckan med 15 minuters rast. Fackföreningarna har inte alls samma makt som i Sverige och man är mycket mer utlämnad till arbetsgivarnas välvilja. Därför vill jag inte bo i Spanien. Det enda alternativet skulle vara att jag fortsätter att arbeta för min nuvarande svenska arbetsgivare på distans, med svensk lön, och att min man får något liknande jobb som han har nu, fast där. Det hade kanske fungerat. Vi får se om vi testar det någon gång.

Funderingarna handlar alltså mest om Göteborg eller Umeå. Bo kvar eller flytta? Och än har vi inte kommit fram till något. Om vi tillslut bara tröttnar på att fundera och bestämmer oss eller om det mognar fram återstår att se. Även om jag ibland kan bli lite avundsjuk på till exempel min syster som aldrig flyttat från Göteborg utan endast bytt stadsdel, och som därmed inte måste bestämma sig för att bo kvar eller flytta hem, så ångrar jag inte de val jag har gjort i livet. Det har varit fantastiskt och berikande att få bo i ett annat land och även i en annan landsända. Jag har lärt mig mycket av det som jag aldrig skulle lärt mig om jag bara bott kvar.

Sist jag bodde i Göteborg tänkte jag att den staden alltid skulle kunna kännas som hemma för mig. Och kanske är det så. Just nu bor vi i alla fall kvar här i Norrland och vad som händer sedan det får framtiden utvisa!

Insinuerade goda råd till nybliven mor

Gårdagen inleddes med en kopp varm choklad med kanel och kardemumma i skenet av levande ljus. Man gör vad man kan för att lätta upp stämningen en kulen novembermorgon.

Jag hade vaknat med en stark känsla av att vi behövde hitta på något, bebisen och jag. Därför tog jag honom i vagnen och begav mig till grannstadsdelen där de har en öppen förskola som enligt annonsering på kommunens hemsida denna dag skulle hälsa barn och föräldrar välkomna till sina nya lokaler. Det var faktiskt uppfriskande med en promenad, trots det gråkalla vädret.

Väl där möttes vi av ett TV-team, som dock hade avslutat sin inspelning. En kvinna som arbetade på själva öppna förskolan kom och hälsade och visade oss runt. Mitt barn, som ännu bara är 11 veckor, och ännu färre om man räknar med att han är för tidigt född, tittade sig storögt omkring och undrade nog var vi var.

Det var som en förskolegård, fylld med barn och föräldrar - fast inomhus! Säkert hundra personer vistades i lokalerna samtidigt, som förutom kapprum bestod av ateljé, lekrum, matrum och rörelserum. Någonstans skulle det även, enligt uppgift, finnas skötbord. Efter husesynen satte jag mig i en soffa bredvid en ammande mamma vars dotter fötts två veckor innan jag själv la mig på operationsbordet. Vi började prata. Konversationen inleddes med att fråga om barnens ålder. "Jaha, då måste din vara född i mitten av augusti då," konstaterade jag.

Efter en stund visade min lille pojke ett svagt missnöje och jag började räkna högt på fingrarna hur länge sedan det var han åt. Varpå den ammande modern tillkännagav att hon minsann låter dottern amma fritt (utan att säga just minsann). Hon fortsatte att berätta hur konstigt hon tyckte det verkar att hålla på att räkna timmar och att barnen bara ska äta just var tredje timme. "Ibland befinner hon sig i en tillväxtperiod och behöver äta oftare, kanske varje timme, och då får hon det." Efter en stund kände jag att jag behövde rädda mitt eget anseende och sa att jag också låter min bebis äta när han vill. Sedan gick jag och hämtade nappen.

Att jag överhuvudtaget räknade efter handlade endast om att jag ville göra en bättre gissning om min sons behov. Vill han ha mat? Vill han ha nappen? Jag är nybörjare, för tusan! Själv hade hon ju redan två barn och kände sig troligtvis mer trygg i hur hon gör och vad alla olika signaler betyder. Vad vet jag?

Den ammande mamman slutade amma och rapade sitt barn som bara log och log och log, strålande! Och sedan gick hon. Skönt.

När jag efter någon timme till, med matning och socialisering med andra föräldrar, gick av bussen hemma så var det många tankar som snurrade. Jag gick längs grusvägen och funderade på vad folk hade sagt och förmedlat. Det kändes som om jag blivit utsatt för mina första insinuerade goda råd på ett ställe där massor av föräldrar samlas, umgås och kollar in varandra. Det hade varit trevligt men galet mycket folk, men just där på grusvägen kändes det mest som om det hade varit jobbigt. Bussföraren hade jag också pratat med (eftersom vi känner varandra lite) och hon tyckte att det var tidigt att gå på öppen förskola med en sån liten parvel. Detta fanns också i mitt huvud. Hade jag gjort fel på något sätt som ens gick dit?

Men så kom en fågel flygande. Och jag stannade upp. Jag sa högt till mig själv: "Skit i det!" och lät fågeln ta alla andras åsikter och flyga iväg med dem. Tack fågeln! Jag måste göra som det passar mig och min son bäst, och mitt sätt med honom måste jag hitta själv. Och går jag dit igen och kanske har honom i min bärsele av annat märke än det mest populära, så får jag stå för det. Den är i alla fall begagnad!