Bäddat för en väninna

Jag har bäddat för en väninna. Min fina kollega och vän, M, kommer för att hälsa på. Nu står jag på busshållplatsen och väntar och snart kommer bussen.

Det känns så oerhört fint att hon kommer. En vän från mitt gamla liv har suttit på tåg och bussar i över tolv timmar för att träffa mig i mitt nya liv här. Vilken ära det är att ha en sådan vän! Sedan är hon inte från mitt gamla liv, egentligen. Det stämmer bättre att hon bor på min gamla bostadsort och att hon nu hälsar på mig på den nya.
På min holme.

Jag har bäddat och fejat och bakat i tacksamhet för att hon kommer. Och jag vet att hela helgen kommer bestå i en lång svada av ord och oavslutade resonemang. Men det är ju så det ska vara! Prat, prat, prat och en matig sallad på det!

Välkommen M!

Helt stilla och alldeles halt

Vilken vacker morgon! Det var nästan helt stilla i luften och solen höll på att vakna för att snart stiga upp ur bergen, bakom vilka den sover här om natten. Jag cyklade iväg med G till hans mormor och morfar, för att sedan kunna cykla hem igen och jobba. Just Gs förskola är stängd så här i juletider och vi tänkte av någon anledning att det var bättre att han var hos mina föräldrar än på en annan avdelning, i ett annat hus, med andra fröknar, även om det säkert också hade gått bra.

När jag kom till konservfabriken vid brofästet och var på väg upp för backen fick jag en impuls att stanna och ta ett foto. Jag tänkte givetvis på er, som inte hade förmånen att vara precis där jag var precis just då, men som kanske skulle tycka det var fint att se fotot sedan här på min blogg, då jag stannade. Jag klev av cykeln med ena foten och swish så låg jag på backen! Så här blixthalt hade jag varken känt eller sett att det var när jag fortfarande satt på cykeln, men nu förstod jag ju det på en gång. Jag hade halkat. Vilken tur då att jag stod helt stilla och att bara jag och cykeln välte, inte också cykelvagnen! 

Jag reste mig upp och tog fotot ändå. Ont, sa G, ramla, men jag svarade att det faktiskt inte gjorde ont, att det faktiskt inte var någon fara. Tur för mig att det inte var någon trafik alls (annars hade jag inte stannat för att fota heller). Upp på cykelsadeln igen och iväg! 

Efter en stund kom en lastbil ikapp mig. Som tur var valde chauffören att hellre ligga bakom mig genom hela bro-området, än att köra om. Själv vågade jag inte köra allt för fort eftersom jag nyss verkligen upplevt hur hiskeligt halt det var. När jag sedan svängde av, in på en cykelväg, gjorde jag allt jag kunde för att med min vantbeklädda högerhand visa hur tacksam jag var över att inte ha blivit omkörd. Tumme upp och vinkevink. Jag hoppas chauffören förstod mitt gestikulerande. 

När G väl var avlämnad passade jag på att skicka ett meddelande till M om blixthalkan, eftersom han snart skulle cykla hem från jobbet. Det var säkert bra att han fick veta det här, ändå halkade även han på väg hem. För hans del handlade det om att han först tänkte cykla på trottoaren, som inte är lika polerad som bilvägen, men att han mött gångare och bestämt sig för att cykla på vägen ändå. Den lilla manövern, att byta från trottoar till väg, på ett ställe som dessutom inte hade någon trottoarkant, räckte för att både han och cykeln skulle välta och att cykeln skulle fara över halva körbanan. Även där var det ren lycka att ingen bil kom! 

På min hemväg från mina föräldrar passade jag även på att stanna till vid en liten hamn på vägen och fota det stilla havet och en häger som långsamt höll på att vakna på ett skär en bit ut. Den syns som en liten avlång prick på mitt foto och jag sörjer att vi inte orkat leta upp laddaren till vår lilla systemkamera, samt att jag inte har något ordentligt teleobjektiv för sådana här foton, som om jag hade orkat släpa med mig det ut en tidig morgon... 

Ja, det blir  mycket naturbilder här. Mycket hav. Och många historier om att cykla. Det är ju så min vardag ser ut just nu och jag hoppas att även det kan ge er som läser något. En funktion av bloggandet är väl att dela med sig av ens vardag, hur den än ser ut? Att dela med sig och hoppas att någon kanske känner igen sig, eller reflekterar över det man skrivit och fotat. Jag hoppas att det är så!

Från skog till hav

Nu har nästan hela år 2018 gått och jag sitter här på en ganska mörk skärgårdsö och tänker att det kan vara fint att summera. För vem gör jag det? För mig, för G i framtiden, för er som läser! Hej G (i framtiden)! Hej, ni som läser! 

2018 var året då vi bodde på tre olika ställen, kan man säga. Det nya året firades in i ett vinterkallt Almonte, tillsammans med svärföräldrarna. Svärmor hade förberett vindruvor innan som vi försökte få i oss under nyårsklockans tolv slag. Puss och kram! Gott nytt år! Ja, för detta års första kvartal bodde vi i Almonte. Mellan jul och påsk var vi där. M var föräldraledig med G och jag satt uppe i ett litet rum på svärföräldrarnas takterrass och arbetade. Det luktade symaskinsdamm där inne och det var ganska kallt, men väldigt ljust. Det enkla plåttaket släppte igenom alla ljud: alla! Det blåste en hel del och någonting slog då mot taket. Sedan regnade det. Skrev jag att det var kallt? Jag hade på mig så många lager tröjor att jag inte vet. Ovanpå det en poncho. Under bordet ett flyttbart element och una camilla såklart, de verano, men ändå. En speciell bordsduk alltså. 

Vad vi gjorde mer än att jobba och vara föräldralediga? Jo - vi åkte till stranden och vi åkte till olika andra byar i omgivningarna: Villarrasa, Niebla, Rociana, Bonares, Bollullos par del Condado och Aznalcázar. Vi var även en tur till Aracena för att träffa Annika och hennes familj. Samma Annika skolade jag också in i jobbet som distanslärare under min vistelse i Spanien. Då insåg jag verkligen hur komplext jobbet ändå är, fast det kan kännas så enkelt emellanåt. 

Efter påskens alla processioner åkte vi äntligen hem igen. Det kändes äntligen både att åka dit och hem, så som det brukar göra när jag varit ifrån Spanien rätt länge och stannat där ett bra tag. Då är det dags att åka hem. Det är ändå i Sverige vi bor. Vi åkte hem till borttinande snö och leriga grusvägar och det var bara två veckors jobb kvar innan min andra föräldraledighet tog vid. Den gick också fort, kan jag säga. Först var vi lediga i maj och juni, det var varmt men jag badade knappt eftersom jag var helt upptagen med att hålla koll på G som lärt sig både gå och prata en del i början av året. Vi var mycket i skogen och vandrade runt. Det var härliga och ganska kravlösa dagar - minns jag det som. 

Sedan blev det midsommar och jag tog G med mig på nattåget ner till Västkusten. Några dagar innan hade vi hittat något som såg ut som drömhuset på en ö. Jag var bara tvungen att se det och när både huset och ägarna kändes rätt samt att M fick jobb endast tre timmar efter det att han hade skickat in sin ansökan, kunde vi inte annat än att tacka ja. Vi tackade ja till en flytt på hundra mil, från skog till hav. Vi tackade ja till ett liv på landet, till ett liv närmare familjen. Vi tackade ja till att lämna allt vi känt till de senaste åren och hela vårt umgänge. Men vi gjorde det ändå: vi fick till en flytt och vi flyttade! Detta är utan tvekan den största förändring vi gjort i livet sedan vi fick G. Och det känns faktiskt bra. Vi trivs! Det enda jag riktigt, riktigt saknar med Umeå är mina vänner. Det gör jag faktiskt. Jag försöker hålla kontakt med dem, med er, så gott jag kan och ni med mig och det är jag oerhört tacksam för. Samtidigt försöker jag knyta nya kontakter här. Det går kanske inte så raketfort som jag trott, men jag känner verkligen på mig att det är på gång. 

Den största förändringen för G, förutom att vi har flyttat, är att han har börjat på förskolan. Han var sjuk en del i början, men nu verkar det ha stabiliserats (peppar peppar!) Han trivs där och fröknarna känns bra. De verkar ändå vara lite intresserade, av hans tvåspråkighet och har hittills åtminstone lärt sig ett av de viktigaste orden: botas för stövlar, kanske även pipo för napp. 

Den största förändringen för miljön, som vi gjort, är att cykla. Det har jag ju skrivit om tidigare, men det är faktiskt en väldigt stor del av vår vardag. Vi cyklar himla mycket! Tänk så många kilometer bil vi inte kör. Tack för det, tror jag att miljön hälsar!

Nästa år vet vi ännu ingenting om. Vi har inte så många planer förutom att åka till Spanien en sväng, troligtvis på våren, och till Umeå i slutet av sommaren. Båda besöken föranleds av religiösa ceremonier, hade jag kunnat skriva, men vad jag menar är såklart fester. I Spanien ska Ms äldsta brorson ta första nattvarden iklädd en sjömanskostym, och i Umeå ska min vän A gifta sig iklädd brudklänning. Nej, vad de ska ha på sig vet jag faktiskt inte, men jag gissar och hoppas! Högst troligt kommer jag även att bli moster, vilket känns helt fantastiskt och väldigt spännande! 

Så nu får vi väl tacka detta år, 2018, för allt det har gett oss: en lång spanienvistelse, ett nytt hem på en ö och några nya bekantskaper. Det har gett oss en varm fin sommar, varsin elcykel och en stor dos med ord till G att uttala och förstå (det senaste tillkomna är nog spårvagn/tranvía). Så får vi hälsa år 2019 välkommet och se vad det har med sig för överraskningar till oss! 

Du G, kommer inte minnas något av detta år, antagligen, men nu har du ändå fått läsa det här. Jag, kanske kommer minnas en del, men det kan ändå vara fint att spara på en ur minnet skriven sammanfattning. Ni, läsare, hur har ert år varit? Vad vill ni spara på för minnen ur detta år till framtiden? Och vad hoppas ni på inför nästa?

Lördag igen

Det är lördag och jag har inga planer. Faktiskt är det så - inga planer. Vi har mat sedan igår och golvet ser rätt rent ut, tycker jag. Dammsugetjatet får vänta. M åker iväg och skulpterar med sin lera och jag går ut med G. Ner till lekplatsen går vi först. Gungeligung! Han gungar mini, mini, mini. Mellan, mellan, mellan. Maxi, maxi, MAXI!

Sedan är det hejdå gungan och dags för rutschkanan och lite annat. En lurvig hund går förbi. Sedan bär det av och iväg till trappan, förbi kyrkan och in i skogen. Där trasslar han först in sig i ett snår av kaprifollianer och taggiga rosenskott. Jag får hjälpa honom ut efter en stund när rosentaggarna attackerar för mycket. Akta ros! Ont! säger G.

Han minns väl knappt att vi bara för fem månader sedan bodde i ett landskap där det inte fanns en enda vild rosenbuske, men däremot en stor skog full med blåbärsris. Han kan knappast föreställa sig den snö som snart faller där och att solen liksom aldrig riktigt går upp den här tiden på året. Den masar sig upp, snuddar vid trädtopparna för att sedan ljudlöst sjunka igen. Eller så är det bara jorden som snurrar och vinklar sig på ett visst sätt såhär års? Det vet inte G något om, och knappt jag heller.

Vi lunkar runt en stund ute i varje fall. Det är kallt och ner singlar små minisnöflingor, så små att de ser ut som prickar. Nedfallna skiljetecken från änglarnas hemliga brev. Någon punkt, något komma. Bara en tanke.

Vi går in och äter maten från igår. Sedan får G sitta i vagnen och försöka somna medan jag dukar undan, stoppar in i diskmaskinen och hänger en mörk fyrtiograderstvätt på övervåningen.

Kvart i två somnar han. Då har jag precis gjort premiär på julgodisscenen med mandelmassebollar doppade i choklad. Jag har aldrig gjort julgodis förr, men detta var lätt och helt lagom.

Efter ett sms till min vän den nyblivna modern för att kolla läget (mat, sömn bajs - funkar det?) följer två telefonsamtal med väninnorna M och A i Umeå. M och jag funderar på om molnen är snö egentligen fast alla säger att det är ånga. A och jag pratar om att arbetslivet inte är gjort för människor, och olika alternativ för hennes stundande bröllop. Så fint att ha vänner, även om de är långt bort!

Sedan lagar jag köttfärssås ändå och vi äter alla tre. Efter det Mamma Mu-session i soffan med G medan M vilar. Och nu är nu. M nattar vår finaste lillpojke medan jag sitter på det varma köksgolvet och väntar på att få sätta mig i soffan, sticka in min hand i min mans och se det allra sista avsnittet av Bron. Det ska bli mysigt och säkerligen spännande!

Vad har ni gjort denna lördag, ni som orkade läsa så här långt?

Tidig eftermiddag

En liten tur till hamnen, unnar jag mig, denna tidiga luciaeftermiddag. Klockan är två och tomten verkar ha lämnat ett paket där, som jag har fått en signal om att hämta upp. Det är kallt, men inte bitande. Ingen snö. Ingen is. Ingen vind. Men väldigt lågt vatten. En del av havsbotten blottas i luften och några få båtar ligger kvar i vattnet. Så stilla vilar hamnen i vinterfrid.

Det är klart att jag skulle kunna ha hämtat paketet på väg till förskolan sedan, men jag ville så gärna komma ut medan det var ljust. Det är ändå en hel månad kvar tills det är ljust igen när jag cyklar och hämtar på förskolan. Det längtar jag till! Jag hoppas bara att det inte blir halt. En hel vinter utan halka hade varit fantastiskt, just för vårt cyklande, men vi får väl se.

Så återstår det elva dagar till julafton och kanske kommer tomten på besök. Jag tror att G skulle tycka det var roligt, eftersom han nu känner igen tomten som figur och är nyfiken på om det egentligen bor någon tomtenisse bakom den lilla minidörren som sitter på väggen i förskolans tambur.

Kanske kommer tomten över havet här, i en gammal fiskebåt, hela vägen från Nordpolen eller Rovaniemi? Ja, vi får väl se...

Innan gryningen

Åh, så ljuvlig den korta stunden är när jag precis vaknar och stiger upp och all min oro ännu inte sköljt över mig, liksom bortmotad av sömnens ljuva bleke.

Andra lördagen i december

Så kom decembers andra lördag till oss med lite regn, lite vind och lite mulet väder. M och G drog på utflykt till Skärhamn för att lämna konstverk i lera för bränning och hämta andra kreationer som redan var både brända och målade med någon vit färg som heter esmalte på spanska och kanske emalj på svenska. Vad vet jag?

Själv var jag hemma och bakade saffransbullar med mandelmassa och lagade en god Nikkalouktasoppa till lunch. Det var så skönt med lite arbetsro och koncentration. Jag brydde mig inte om oordningen på vardagsrumsgolvet utan gick helt upp i mina köksbestyr. I tankarna min väns nyfödda dotter...

Rosor till lilla A som föddes igår och till L som gjorde själva jobbet!

När bullarna var färdiga och jag ätit två skålar soppa begav jag mig ut på en liten promenad i regnet. Jag gick till två adresser och lämnade några nybakta bullar. Det känns fint att ge till de som ger. För igår kom ett par jag lärt känna i onsdags förbi med en julklapp. Det var en fin bok om alla hus här på holmen. Eftersom de inte var hemma just när jag gick förbi ligger nu några saffransbullar i en påse i deras brevlåda och jag hoppas verkligen att de hittar dem innan måndag eftermiddag. Men - vad vet jag? Den andra påsen fick våra hyresvärdar. 

Och utanför deras hus blommar fortfarande ringblommor i december. Brukar det vara så på västkusten eller är det något som inte stämmer?

Innan jag gick in igen blickade jag ut över havet. Naturen är alltid vacker, även den andra lördagen i december med snålblåst och regn.

Obekvämt för sinnet

Vårt hem är på intet sätt pedantiskt skött. Ändå tycker jag om att ha lite ordning och reda omkring mig. Vissa kan tänka att det tar för mycket energi, och framförallt tid, men får jag inte vika ihop filten i soffan på kvällen, när de andra två har lagt sig, och plocka upp leksaker från golvet i vardagsrummet blir det helt enkelt obekvämt för sinnet.

Det är inte alls någon lejía-rengöring det är frågan om i vårt hem, som hemma hos svärmor. Utan mer: "Snälla dammsug på lördag" till M och G som svarar "Ja-a!" aspeppad på att få "dansa", som han säger, med dammsugaren. Så de senaste veckorna har faktiskt vår tvååring dammsugit, under överinseende och ledning (pekande) av mig och M. Så länge han tycker att det är kul, är det väl bra.  Vi får återkomma till ämnet om en sisådär elva år, antar jag.

Andra kanske städar i fyra timmar inför besök, men jag jobbar mer så att jag plockar varje kväll i ungefär en kvart. Det är inte så att jag klockar denna tid, men jag har märkt att det är mer eller mindre där det brukar landa. Prioritet är köket - avtorkat och inställt i diskmaskinen, samt vardagsrummet. Målet är att det ska gå att titta sig omkring utan att få just den där obekväma känslan i sinnet. Sedan håller jag inte alls på med några "vackra stilleben av fina saker jag hittat på loppis" eller liknande, utan mer att nallen kanske får sitta i fåtöljen idag, en trähund i fönstret.

Sedan finns det självklart ställen i vårt hem där totalt kaos råder. Dels är det några hyllor i köket som G inte når, där ligger det allt möjligt, som vi inte har bestämt  var det egentligen behöver ligga, förrådet bakom garaget (som man också når via en dörr hallen), där är det ganska totalt rörigt, men det går ändå att ta sig fram för att rota i någon av de ouppackade flyttkartongerna om man behöver hitta en adventsstjärna, eller liknande. Men det mest stökiga rummen av alla är nog ändå Ms ateljé på övervåningen. Jag förstår helt och fullt min idé att placera hans ateljé just där, då det nämligen finns en dörr att stänga dit in. I och med avsaknad av möbler för förvaring, t ex en bokhylla, hurts osv. ligger alltihop på golvet. Vissa saker har han stoppat ner i någon resväska eller plastbackar, men praktiskt taget hela golvet är ändå överbelamrat med saker.

La mierda no se enseña, sa M igår när jag skickat en liten filmsnutt på röran till hans bröder och svägerskorna. Skiten ska inte visas upp. Nä, men nu fick de se ändå, och det var faktiskt M som började nämna i vår chattgrupp hur rörigt han har det i ateljén. Men så är han en konstnär ändå, och får väl ha sin röra. Bara jag får plocka i vardagsrummet och köket varje kväll, och han också hjälper till på sitt sätt, så får jag vara nöjd!

Första helgen i december

Så kom den första helgen i december. Ingenting inplanerat annat än att M skulle jobba både lördag och söndag, och att jag skulle vara ensam med G. Jag hade funderingar i slutet av arbetsveckan att höra av mig till någon och kanske fråga om att ses. Kanske bjuda på fika eller lunch, eller middag? Är middag för seriöst när man inte känner någon? Antagligen. Det blev inte av. Jag hörde inte av mig till någon och ingen hörde heller av sig till mig.

När jag kom hem på fredagskvällen var det krig. Alla andra hade satt upp söta adventsstakar och vackra stjärnor i fönstren, utom vi. Jag visste inte ens var stjärnan var, men efter en stunds letande i de sista ouppackade flyttkartongerna hittade jag både stjärnan och en krok. Upp kom den, men när den inte lös med en gång la jag mig i soffan redo att ge upp. "Dumma lampan!" reciterade G. Bra sagt, tänkte jag. M skruvade åt glödlampan lite och så lös den! Så, nu bor vi också i ett julmys och inte bara i ett mörkt svart hål!

Nyetablerad men ändå etablerad kände jag mig när vi kom fram till Torget här på ön för att vara med när den stora granen tändes. Redan på förmiddagen hade vi varit med och tittat på när tre män reste och tände en gran vid affären. Det var liksom förfesten, tänkte jag. Den stora festen skulle vara senare, på torget. Och jag hade haft rätt. Det var säkert hundra personer där, eller åtminstone sjuttiofem. Det såldes lotter och glögg med pepparkakor till. Säkert annat också, som jag inte lyckades se ordentligt i trängseln och vimlet. G satt först i vagnen men jag tog upp honom när bandet skulle spela. Det var ett tvåmannaband bestående av två män i övre medelåldern. En spelade dragspel och den andra både sjöng och spelade gitarr. G och jag tyckte att det svängde och vi dansade lite och sjöng med efter bästa förmåga. G var helt fastklamrad på mig. Först hade jag honom på höften och sedan på ryggen, och därifrån hoppade han inte ner av fri vilja, kan jag säga. Det var först när vi tog oss förbi granen och lite uppåt slänten som han kunde sättas ner och jag kunde vila lite.

Nyetablerad men ändå etablerad - ja. Jag träffade flera av mina nya bekantskaper här. Hon med tre barn, hon med en bebis, kulturdamerna som jag läser och pratar om böcker med. Några grannar och några andra. Det var fint! Efteråt gick vi bara hem. Jag satte G i vagnen och vi vandrade ovanligt upplivade hemåt för att äta en caldo de pollo som jag hade kokat under ungefär hela eftermiddagen. Kycklingsoppa, med grönsaker som hade fått sjuda på eftervärmen medan vi var ute. De var väl genomkokta när vi kom in. Jag kokade fjärilsmakaroner till, eftersom vi inte har riktiga fideos. (Det kanske du kan ta med dig, Annika?) M kom hem bara några minuter efter oss och vi åt tillsammans.

Senare på kvällen gick jag ut igen för att fota granen. Ni ser den på fotot ovan. Det är mörkt nu. Havet är helt svart och himlen med. Nu blåser det på och idag har det varit ett sådant ruskväder att jag inte pallat ta mig ut någonting, förutom precis nu när M la G. Då gick jag en kort sväng för att få lite luft i lungorna. Det känns så instängt att vara inne en hel dag, men ibland är det där nivån ligger.

Det har varit en fin helg ändå. Jag och G har hunnit umgås och jag har lagat en massa mat. Nästa helg kanske det blir lite julbak, och om inte annat en tur till Göteborg. Jag är så glad att G tycker om att läsa böcker, och även titta på lite andra barnprogram än Pino, att han har accepterat att vi mest hängt i soffan. Jag är också tacksam över att han inte har lyckats riva ner julstjärnan, även om han mer eller mindre har försökt!