Första helgen i december

Så kom den första helgen i december. Ingenting inplanerat annat än att M skulle jobba både lördag och söndag, och att jag skulle vara ensam med G. Jag hade funderingar i slutet av arbetsveckan att höra av mig till någon och kanske fråga om att ses. Kanske bjuda på fika eller lunch, eller middag? Är middag för seriöst när man inte känner någon? Antagligen. Det blev inte av. Jag hörde inte av mig till någon och ingen hörde heller av sig till mig.

När jag kom hem på fredagskvällen var det krig. Alla andra hade satt upp söta adventsstakar och vackra stjärnor i fönstren, utom vi. Jag visste inte ens var stjärnan var, men efter en stunds letande i de sista ouppackade flyttkartongerna hittade jag både stjärnan och en krok. Upp kom den, men när den inte lös med en gång la jag mig i soffan redo att ge upp. "Dumma lampan!" reciterade G. Bra sagt, tänkte jag. M skruvade åt glödlampan lite och så lös den! Så, nu bor vi också i ett julmys och inte bara i ett mörkt svart hål!

Nyetablerad men ändå etablerad kände jag mig när vi kom fram till Torget här på ön för att vara med när den stora granen tändes. Redan på förmiddagen hade vi varit med och tittat på när tre män reste och tände en gran vid affären. Det var liksom förfesten, tänkte jag. Den stora festen skulle vara senare, på torget. Och jag hade haft rätt. Det var säkert hundra personer där, eller åtminstone sjuttiofem. Det såldes lotter och glögg med pepparkakor till. Säkert annat också, som jag inte lyckades se ordentligt i trängseln och vimlet. G satt först i vagnen men jag tog upp honom när bandet skulle spela. Det var ett tvåmannaband bestående av två män i övre medelåldern. En spelade dragspel och den andra både sjöng och spelade gitarr. G och jag tyckte att det svängde och vi dansade lite och sjöng med efter bästa förmåga. G var helt fastklamrad på mig. Först hade jag honom på höften och sedan på ryggen, och därifrån hoppade han inte ner av fri vilja, kan jag säga. Det var först när vi tog oss förbi granen och lite uppåt slänten som han kunde sättas ner och jag kunde vila lite.

Nyetablerad men ändå etablerad - ja. Jag träffade flera av mina nya bekantskaper här. Hon med tre barn, hon med en bebis, kulturdamerna som jag läser och pratar om böcker med. Några grannar och några andra. Det var fint! Efteråt gick vi bara hem. Jag satte G i vagnen och vi vandrade ovanligt upplivade hemåt för att äta en caldo de pollo som jag hade kokat under ungefär hela eftermiddagen. Kycklingsoppa, med grönsaker som hade fått sjuda på eftervärmen medan vi var ute. De var väl genomkokta när vi kom in. Jag kokade fjärilsmakaroner till, eftersom vi inte har riktiga fideos. (Det kanske du kan ta med dig, Annika?) M kom hem bara några minuter efter oss och vi åt tillsammans.

Senare på kvällen gick jag ut igen för att fota granen. Ni ser den på fotot ovan. Det är mörkt nu. Havet är helt svart och himlen med. Nu blåser det på och idag har det varit ett sådant ruskväder att jag inte pallat ta mig ut någonting, förutom precis nu när M la G. Då gick jag en kort sväng för att få lite luft i lungorna. Det känns så instängt att vara inne en hel dag, men ibland är det där nivån ligger.

Det har varit en fin helg ändå. Jag och G har hunnit umgås och jag har lagat en massa mat. Nästa helg kanske det blir lite julbak, och om inte annat en tur till Göteborg. Jag är så glad att G tycker om att läsa böcker, och även titta på lite andra barnprogram än Pino, att han har accepterat att vi mest hängt i soffan. Jag är också tacksam över att han inte har lyckats riva ner julstjärnan, även om han mer eller mindre har försökt!