fredag 16 februari 2018

Ingen pratar om det men någon har satt upp en skylt

När jag frågat folk i rätt ålder om hur det var att växa upp under Francodiktaturen och hur de sedan upplevde det att levnadsvillkoren och lagarna förändrades under La transición och sedan demokratin,  svarar de knappt. Jag har tolkat detta som en rädsla. Varför frågar du? Vem kommer du berätta det här för? är outtalade frågor som hängt i luften.

Kanske är det en rädsla för vad andra ska säga eller en rädsla för splittring mellan en själv och ens granne? Det är bättre att lägga locket på och gå vidare, än att nysta i massa gammalt som ingen kan göra ogjort. Så har jag uppfattat denna tystnad.

Samtidigt som jag inte alls följer med i spansk media och inte kan uttala mig om huruvida folk pratar om detta eller ej, har jag en känsla av att det är märkligt tyst bland landets medborgare om just landets 1900-talshistoria. Jag tror att tystnaden är extra utbredd mellan de som inte vill ta ställning, de som var rädda under diktaturen och arbetade, höll tyst och bad till Gud. Detta är vad jag tror, baserat på de få upplevelser jag har av att ha frågat folk. I det hela känns det som ett känsligt ämne, som jag, som utlänning, kanske inte ska lägga mig i. Eller ska jag det?

Förra helgen var vi på en hästfestival i Rociana. Efteråt åt vi på restaurangen vi redan provat en gång (Monteluna) och G passade på att samtidigt sova i vagnen. (Tanten bredvid passade på att röka. Vi satt ju på en endast halvstängd uteservering, så det fick vi stå ut med.) Efter att vi intagit maten och promenerat runt lite i byn satte vi oss i bilen för att åka hem, men när vi såg cypresserna vid byns kyrkogård bestämde vi oss för att ta oss en titt.


Där fanns en djup brunn och även en minnessten bland alla nischerna. A todos los que murieron por la libertad. En el recuerdo de los siglos. Su pueblo. vilket jag översätter till: Till alla Er som dog för friheten. Er ska vi minnas i århundraden. Er by.

Vilka är den här stenen rest för? frågade jag M. Han visste inte det. Vilken frihet åtsyftas? Från vad? Fredsduvan, som flyger mot himlen, med en olivkvist i munnen, viskar något om krig. Kan det ha med inbördeskriget att göra? Kan det handla om något som hände under Francoregimen? Frihet från diktatur? Det var högst osäkert.

Nästa dag bestämde vi oss för att ta en långpromenad i solen till Almontes nya kyrkogård, men först gick vi förbi den gamla. M berättade att förr gick folk längs den långa gata som leder fram till den gamla kyrkogården bärandes på kistan med den döde i. Det var en väldigt sorglig gata, sa han.


Och där, lite längre in i parken, som det är nu, stod det en skylt. Något skamfilad, men så pass ny att jag aldrig sett den förut. Rest av La junta de Andalucía, andalusiens länsstyrelse, eller vad det nu skulle motsvaras av i Sverige. Texten på skylten är så sorglig att jag gråter varje gång jag läser den. Här kommer min översättning: Historisk minnesplats för Andalusien. Massgrav på Almontes kyrkogård. Till minne av alla de män och kvinnor som drömde om ett mer rättvist och fritt land och som blev mördade på denna plats eftersom de försvarade Freden, Friheten och Demokratin.

När jag några dagar senare pratade ut om allt möjligt med min äldsta svägerska, berättade hon för mig att den skylten kommit upp efter det att Andalusien, som första region i landet, förra året (2017) antagit en lag om rätten att minnas landsändans historia. La ley de memoria histórica y democrática de Andalucía. I den står det bland annat så här som en förklaring till varför lagen behövs:

...es imprescindible recordar y honrar a quienes se esforzaron por conseguir un régimen democrático en Andalucía, a quienes sufrieron las consecuencias del conflicto civil, a quienes lucharon contra la Dictadura franquista en defensa de las libertades y derechos fundamentales de los que hoy disfrutamos y a quienes lucharon por alcanzar nuestra autonomía.

Det är nödvändigt att minnas och hedra de som ansträngde sig för att uppnå ett demokratiskt styre i Andalusien, de som led av inbördeskrigets konsekvenser, de som kämpade mot Francodiktaturen för att försvara de friheter och grundläggande rättigheter som vi idag kan åtnjuta och de som kämpade för att nå vår självständighet.

(Med självständighet tror jag de menar att Andalusien nu är en comunidad autónoma, även om de tillhör spanska staten). Min översättning.

Lagen räknar upp och identifierar olika typer av offer i artikel 5. Till exempel dessa:

a) Folk som försvann
b) Folk som valde att leva i exil
c) Andaluser som i sin kamp för det andalusiska folkets rättigheter och friheter fick sitta i isolering, vara med om tortyr och i många fall döden i de nazistiska utrotningslägren.
d) Barn som utan tillåtelse från deras biologiska föräldrar blev bortadopterade
f) Andaluser som blev straffade på grund av sin sexuella läggning
h) politiker, fackföreningsaktiva, etniska minoriteter, folk som tillhörde någon orden (logias masónicas), feminister och andra kulturella grupperingar bestraffade av frankismen
i-j) folk som arbetat för den andra republiken (styret som var innan inbördeskriget)

Jag hinner tyvärr inte läsa hela lagen just nu och vet därför inte exakt vad den går ut på eller reglerar, men det lilla jag läst avslöjar att det var mycket hemskt som hände under Francotiden och min svägerska berättade också att de sköt ihjäl en hel massa människor på Almontes kyrkogård och på andra platser och begravde dem i en stor hög - en massgrav. Vad man sedan gjorde var att hålla tyst. Nu, först, har man börjat försöka hitta igen dessa massgravar och man har påbörjat en process för att kunna öppna dem och ge tillbaka kvarlevorna till deras anhöriga. Hon berättade att det finns barnbarn, till de försvunna, som nu är ungefär 70 år gamla, som fortfarande sörjer och saknar sin mormor eller morfar och som undrar vad som hänt. De barnbarnen ska få tillbaka sina kära mor- eller farföräldrar, för att kunna begrava dem på ett bättre sätt, med en egen gravsten, i en egen nisch.

Hur det blir med det får vi se. Jag vet inte om det ännu öppnats så många massgravar, men det verkar vara på gång till exempel i Nerva, i närheten av Sevilla  och i Córdoba.

Det går inte att tänka sig att ens farmor eller mamma eller morfar skulle ha blivit ihjälskjuten i en massavrättning och sedan massbegravd. Det går inte att föreställa sig den vanmakt och sorg och den tystnad som sedan var tvungen att råda, men när jag läser vad som står på skylten på Almontes gamla kyrkogård, känner jag i hjärtat något som åtminstone måste likna den sorg som dessa barnbarn fortfarande bär på. Jag känner med mina spanska systrar och bröder, med deras bortadopterade barn och med alla de som kämpar för en bättre värld men inte uppnår så mycket annat, för sig själva, än en förtidig död. Tillsammans måste vi arbeta för ett samhälle som är så fritt och jämlikt som möjligt! Tillsammans måste vi motverka att sådana här krafter, som frankisterna, tar makten igen! Tillsammans måste vi börja prata om vad som hänt!

Lyssna även gärna på P3 Dokumentär om Francoregimen. Min svägerska tipsade även om filmen Las trece rosas, som handlar om tretton kvinnor (egentligen fjorton) som blev avrättade på grund av sitt politiska motstånd.

9 kommentarer:

  1. Jag tror att tystnaden också kan vara kopplad till en skamkänsla, ungefär som i Tyskland. Viktigt ämne och det är fint att läsa om lagen, för det visar på att Spanien kanske är på väg att kunna läka de kollektiva och historiska såren från frankotiden./M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så kan det säkert vara. Att de inte riktigt vet vad de kunde ha gjort och att de som befolkning satt fast i en rävsax och nu kommer nån utlänning och frågar hur det var. Vad ska hon förstå, liksom?

      Jag hoppas också att såren får läka!

      Radera
  2. Intressant text! För ca tio år sedan ville ju en internationellt känd domare i spanska högsta domstolen (Baltasar Garzón, en andaluz!) starta en utredning kring de brott mot mänskligheten som begåtts under frankismen. Garzón sparkades dock från sitt ämbete under tvivelaktiga omständigheter så att utredningen aldrig kunde genomföras och åtalades själv. Som jag förstått det anklagades han för att ha överträtt sina befogenheter, då Spanien tydligen har en amnestilag som förbjuder utredningar av politiska brott begångna före 1976... Detta tyder ju på att mäktiga människor fortfarande är rädda för vad som kan komma fram och till varje pris försöker dölja sanningen. Förstår därför att folk i allmänhet är rädda för att prata, men tycker synd om de anhöriga till de 114 000 försvunna offer som troligtvis aldrig kommer att få veta vad som hänt eller få någon upprättelse.

    Kan också rekommendera boken och filmen "Los girasoles ciegos" (Blinda solrosor) av Alberto Méndez, som utspelar sig under Franco-diktaturen. Många människor, som var rädda för att fängslas/avrättas men inte hade möjlighet att gå i exil, gick under jorden och gömde sig i flera decennier i små trånga utrymmen i sina hem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset! Ska se om jag får tag i boken nu när jag ändå är här.

      Radera
  3. Vad intressant! Jag hittade hit nu via Casa Annika! Kommer tillbaka!

    SvaraRadera
  4. PS. Samma här i Portugal. Om man undrar om Salazartiden tiger de..

    SvaraRadera
  5. Vad fint och viktigt inlägg! När jag och min man var i Berlin för några år sen tänkte jag mycket på hur tyskarna tänker tillbaka. Jag har liksom aldrig tänkt på hur nära det år i tiden. Bara ca 30 år sen muren föll. De som är i mina föräldrars ålder till exempel upplevde ju den tiden i allra högsta grad. När vi var där var det 25 års jubileum för murens fall så det var jättemycket utställningar. Ibland blev det för deppigt för det var mycket hemskt vi inte kände till. Jag tror mycket av dessa händelser fortfarande är som sår för befolkningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är säkert som sår hos befolkningen. Här varken firar eller sörjer man Francos dödsdag (som jag nu löst jämför med Berlinmurens fall), men man nämner att "det var idag han dog" typ. Det måste ha varit märkligt för mina svärföräldrar som föddes in i diktaturen men där det kom en demokrati när de var ungefär 30 år.

      Radera