Komma hem och finpojken 20 månader

Nu har vi kommit hem till Umeå igen och det kändes verkligen som att komma hem. Så skönt och hemma och trevligt! Hemtrevligt. Skönt att vara hemma. Borta bra men hemma bäst. Så kändes det. Nu börjar vardagen komma ikapp lite och imorgon går vi in i ännu en ny fas: jag ska vara föräldraledig igen och M börjar arbeta. Första dagen börjar han lite soft, inte förrän kl 11 ska han vara på jobbet, men andra dagen och framöver verkar han ha fått pass från halv sex på morgonen ungefär. Han ska cykla till jobbet också, ca nio kilometer genom hela staden. Härligt... Nu har han visserligen köpt en elcykel för en ganska rejäl slant, men den har inte levererats än och sedan ska den ju monteras också. Vi har åtminstone kommit på koden till hans gamcykel som han köpt på Returbutiken för den blygsamma summan av 800 kronor, och den rullar fint. Han provcyklade den till affären igår. Men ändå blir det skönt med en elcykel! Det hoppas jag!

Det roligaste när vi kom hem var att se spåren av den enorma snömängd som måste ha intagit Umeå rakt uppifrån. Rakt från himlen måste den ha singlat ner och bara lagt sig överallt. Sedan har några flitiga typer skottat bort den och lagt den i inte bara en utan två enorma högar, mellan husen, utanför våra fönster. Grannen på nedre botten sa att hon inte kunnat se fönstren på övervåningen i huset mittemot på grund av all snö. Jag vet inte om det säger så mycket men snöhögen var verkligen enorm! På de här två veckorna som vi har varit hemma har den säkert sjunkit till hälften. Smält och ångat bort, runnit iväg, ner i den mättade och syrefattiga jorden och även ner i dagvattenbrunnen som bara sväljer och sväljer. Gruset har vår inlandsgranne passat på att skotta bort och sopat åt sidan. Vi har mest sett på och förundrats. M har sopat trappan ner som var full med grus. Han har skottat fram tidigare nämnda cykel, som enligt grannen under oss tagit emot både en och tre snöras från taket. Att minnas till nästa vinter: Ställ cykeln under tak. Eller inne i något förråd.

Mina föräldrar, bland andra, har undrat om G kände igen sig när han kom hem. Inte vet jag. Vi kom hem väldigt sent, ungefär klockan halv elva på kvällen men han gick in och hittade sina leksaker direkt och satte sig förnöjt att leka medan vi försökte installera oss åtminstone så mycket att vi kunde gå och lägga oss ordentligt. Han har inte sagt något om att han inte kände igen sig, i alla fall, så jag antar att han känner sig hemma. Jag är inte säker på om han ens kan minnas sitt hem efter drygt tre månader, men varför inte? Kanske känner han igen det i något slags undermedvetet plan? Eller inte alls? I vilket fall som helst verkar han trivas här.

Han är precis 20 månader idag. Och han är roligare än någonsin. Imorgon tar jag över föräldraledighetsstafettpinnen igen från M och kör ett race med G över sommaren. I mitten av augusti ska han skolas in på en närliggande förskola (under förutsättning att vi bor kvar, vilket det känns som att vi kommer göra). Tills dess är det jag och G dagarna i ända och en trött M på eftermiddagen och kvällen. Jag hoppas det går bra och att vi kommer in i fina rutiner och att M inte blir alltför trött av att jobba och att han inte lägger sig alltför sent. Vuxentid för oss själva tror jag att det kan bli ont av, tyvärr.

G har fått upptäcka snö, äntligen (den lilla som fanns kvar) och att plaska i leriga vattenpölar. Galonbyxor och galonvantar inhandlades omgående efter starka rekommendationer från andra mammor på jobbet. Vi har även varit i skogen och upptäckt allt möjligt. G trodde att en kråka som kraxade var en anka. Eller så är det bara så att han kallar alla fåglar för anka. Jag vet inte riktigt. Han har också på senaste tiden börjat säga calle (gata) när han vill gå ut eller när jag säger att vi ska gå ut. Han har lärt sig att ta på sig sina stövlar själv. Han härmar en hel massa ord och säger t ex vante, jacka, stängd (eller något som liknar dessa ord). Han säger kissa och potta [pota] men har inte lyckats kissa på pottan än. Han fortsätter också med sina spanska ord och de vanligaste är (som jag skrivit tidigare) caca, agua, pan, anda, coche och calle. Han är fortfarande matglad och vi har mer eller mindre slutat med barnmat. Det känns så skönt! Han accepterar det fortfarande vilket kan vara bra i "nödfall", men det funkar bra att ge honom vanlig mat också tycker jag. Han äter det mesta förutom filmjölk, banan och ost (precis som min syrra!).

Han är ganska mammig nu för tiden. Det ska bli intressant om det ändras nu när jag börjar vara hemma med honom hela dagarna. Antingen blir han väl mer mammig eller mindre. Eller så fortsätter det som nu. Det är okej som det är, och det kommer garanterat ändras framöver. Det är fint att se att han söker trygghet hos mig, på något sätt ändå.

Jag är oerhört tacksam för att kunna vara ledig med mitt fina barn igen! Att vi har 480 föräldradagar i Sverige, som är betalda! Att vi kan dra ut på den så länge (jag tog 3-4 dagar per vecka det första året)! Jag är tacksam för att det är lagen och inte arbetsgivarens välvilja som bestämmer detta.

Jag är glad och tacksam över att vi sluppit den mest snötunga delen av vintern i Sverige, eftersom vi kunde åka hem till Ms by i Spanien. Samtidigt är jag lättad av att vara hemma. Det är mycket som känns enklare här. Det känns helt enkelt mer hemma och mer som att jag kan vara mig själv. Jag kan ha "fula" kläder och gå ut i skogen. G kan plaska i vattenpölar och ha roligt! Det är inte bilar överallt! Så härligt!

Sverige har mycket bra och nu kommer våren. Den bästa tiden! Och sedan sommaren - den allra bästa tiden. Och jag ska vara hemma från jobbet hela den tiden och njuta av det som går att njuta av och kämpa med det som behöver kämpas med. Det blir bra! Jag ser fram emot det! Och jag återkommer med rapport...