Härlig helg i Halmstad

Trött som en trasa efter en helg i Halmstad sätter jag mig här och låtsasjobbar, som jag sa när jag imorse slängde käft med tjejen i kassan på ICA och snickarbasen som köpte pepparkakor för att glädja sina arbetare.

Helgen inleddes storartat med att G redan på fredagkvällen klarade av två helt nya saker: 1. Cykla upp för mördarbacken mellan grannbyn och vår lilla låtsasby/förort till grannbyn. 2. Vara ensam hemma i 20 minuter medan jag hämtade M som missat bussen när han skulle från jobbet. Han fick ha min mobil ifall han skulle bli orolig, grannkvinnan var informerad och hade nyckel, och han var underhållen med att spela dataspel. Ingen fara, han fixade det galant och både barn och mamma växte litegrann. 

Så kom lördagen och döm om min förvåning när vi kom iväg endast två minuter efter utsatt tid och det var jag som kom sist till bilen eftersom jag gått in och ut ur ytterdörren några gånger när jag kom på att mössa och vantar behövde tas med. Klockan nio gasade vi iväg och kanske en och en halv timma senare tog vi rast på en rastplats med tillhörande mycket stängt vägkök och urinstinkande vägtoaletter. Att lyssna på saga (Prostens barnbarn) medan man åker långt var något som bara höll i en halvtimma. M tyckte att Margareta Krook läste för fort och jag tror orden var lite för svåra för att han skulle hänga med helt, samtidigt som han körde bil. Så G fick ta över som DJ och spelade några riktigt bra låtar medan vi rullade vidare söderut. 

Halv tolv anlände vi till Halmstad, en halvtimma tidigare än vad jag trott. Mycket tillfredsställande! Vi checkade in och gav oss ut på stan för att få lite lunch och jag tror vi lyckades hitta Halmstads populäraste asiatiska restaurang. Det var buffé, även om det var lördag och halva stan var där, kändes det som. 

Efter detta gick vi vidare genom en gammal söt gränd med gamla söta hus till ett av stans bästa konditorier (antar jag). G slukade tre macarons och M köpte två bakverk, varav jag fick hjälpa honom att äta upp ett halvt. Mycket gott! På konditoriet var det lugnt och skönt, vilket behövdes efter den stimmiga lunchen. 

G passade på att kasta sig i de torra stora lönnlöven påväg tillbaka mot hotellet. Väl där var det vila och lite virkning och sedan kom min kollega E och mötte upp oss för en guidad tur till stans bästa lekplats. Den var helt klart värd ett besök, enligt G. E och jag promenerade lite längs med Nissan och pratade om ditt och datt. Efter detta fick G en glass på konstmuséet och M och G gick in och tittade på utställningarna och målade i verkstaden, medan E och jag promenerade tillbaka till hotellet via stadsbiblioteket. 

På detta följde mer virkning i hotellsängen medan jag lyssnade på Dagens eko-podden om spanjorernas missnöje med myndigheternas hantering av översvämningskatastrofen i Valencia. Jag hann nästan lyssna klart innan M och G kom tillbaka. Vi vilade lite och sedan var det dags att svira om för middag med E och P (båda är mina kollegor) på en mycket mysig restaurang invid Nissan.

Intressanta och fina samtal, alla var nöjda med maten och vi somnade mycket gott den kvällen. 

Igår, söndag, åkte G och M och badade på Halmstads arenas äventyrsbad medan jag virkade färdigt filten till Es kommande bebis i hotellobbyn. 

E mötte upp och vi gick en tur på stan innan även P anslöt. Efter lite funderingar kring om vi skulle hinna ta oss till stranden eller ej (det hann vi inte, och lika bra var nog det för det var kallt) gick vi en sväng förbi slott, gammalt fängelse och Es gamla gymnasieskola innan vi landade på ett mysigt kafé invid en gammal port där vi tre åt lunch och pratade om jobbet, AI och att äga sin konstighet. 

Sedan följdes vi mot stationen där vi lämnade av E och jag begav mig till stadsbiblioteket för att möta om G och M. Vid det här laget var jag rejält trött och mitt tålamod med min stackars familj var något begränsat. 

Men ja, vi satte oss i bilen och styrde mot Glommen vilket enligt uppgift skulle vara vackert. Det var fint men det var också kallt. Vi såg en hel drös med råkor men det mest spännande var nog att vi såg massa kaninhål i strandängen. Det har jag aldrig sett i verkligheten, bara i tecknad film. M hade dock erfarenheter efter att ha vuxit upp i nationalparken Doñana och visste med säkerhet vad det var. Det blåste kallt på stranden och vi åkte vidare mot Falkenberg där vi bokat tre pizzor vid halv sex. 

Detta var både en jättebra idé och en lite dålig idé. Med tanke på att jag var slut redan kl 15 när vi åkte från Halmstad, så hade det varit skönt att bara åka hem. Å andra sidan var det verkligen Livets Pizza som jag intog där på Lilla Napoli i Falkenberg, så samtidigt var det värt det. Värt också att vi gick till restaurangen ca en halvtimma innan vår utsatta tid och också fick våra pizzor ganska direkt, så vi kunde bege oss hemåt redan 17.45, och inte 18.30 som jag hade gissat. Tyvärr blev vi fast i en helt stillastående kö på motorvägen strax söder om Varberg, men med familjens DJ blir ingenting tråkigt. Han spelade bara bra musik! I Kållered hade vi danspaus på en parkeringsplats i mörkret, och sedan lite svårt att hitta ut därifrån eftersom påfarten mot Göteborg var avstängd. Men vi löste det tillsammans. Jag som kartläsare och M som proffschaufför. G sjöng nästan hela vägen hem, eftersom jag i stressen över att inte hitta motorvägen stängt av musiken. 

Till sist, vid 20.40 var vi hemma igen. Fåglarna hade överlevt och pep glatt när vi kom in i vardagsrummet fastän de säkert sovit ungefär sedan solen gått ner. 

Ja, det var en fin helg det! Men nu är jag trött, som en liten trasa. Nu ska jag jobba på riktigt ett tag innan det är dags för lunch.

Tack för att ni läste!

En variationsrik helg

Så sätter jag mig nu och skriver ett helginlägg innan jag blir för trött och kvällen tar över. Den här helgen har bjudit på variation tänker jag när vi vandrar över klipphällarna på öns högsta berg. Eller, jag vandrar, han hoppar och skuttar och nästan dansar och flyger fram i vinden. Han som är min son. 

Helgen inleddes på ett ganska oväntat sätt, för att vara vår familj. Vi åkte till grannön på fest! Inte vilken vanlig fest som helst (som om vi någonsin är på vanliga fester... det hade nästan varit ännu mer udda!). Nej, detta var en Halloweenfest. Vem blev förvånad såhär i Halloweentider? Ingen. Men ändå, jag har inte varit på Halloweenfest sedan M och jag blev ihop och vi var på nån öde bar i en grannby i Sydspanien som en kuban hade, någon som M kände typ lite kanske. Då hade jag nätstrumpbyxor och häxhatt. I fredags hade jag svart klänning med lite gammeldags stuk, roströda mönsterstickade strumpbyxor, häxhatt, min mormors vardagshalsband. Tuperat hår, rött läppstift och till och med mascara. Händer nästan aldrig mig. M var utklädd till allmänt läskig typ med sår målat med oljepastell över hela ansiktet (man tager vad man haver) och G var vampyr med kostymbyxor (lite korta, samma som när vi gifte oss) och slängkappa. Jag var mycket nöjd över att all utstyrsel redan fanns hemma, inget behövde köpas in detta år. 

Festen var mycket, mycket väl-preppad med många läskiga element. Bland annat fem levande sminkade barn (inklusive mitt, som inte var sminkat), tre häxmammor (eller vad vi nu var) och en pappa utklädd till gubbig gubbe samt M då, som allmänt läskig sårig man med ostruken skjorta och kavaj. Det fanns läskiga clowndockor, en batteridriven bebisdocka som försökte krypa, målad helt blodig, häxkittel och goda snacks. Efter en liten stund fick vi gå ut i skogen och barnen fick hitta en vikingakista med godispåsar till var och en. Jag är mycket, mycket imponerad av mina vänner A&A som hade förberett allt och bjudit in! Och trevligt hade vi också, fastän det bara var jag som var i karaktär. Jag undrar hur udda den tredje häxmamman tyckte jag var egentligen, när jag gled in och ut i häxkaraktären jag var utklädd till... Men aja... är man en gammal teatertjej så är man! 

Vi somnade alla totalt ovaggade när vi kommit hem vid 21.30.

Så kom lördagen och M gav sig av för att köra buss enligt söndagstabellen. Lite förvirrad blev jag där på morgonen! G och jag ägnade förmiddagen åt att mycket grundligt städa vardagsrummet, inkl skaka astung yllematta som består av 100% damm, dammsuga under soffan (vilket man måste dra ut en extrasäng för att göra, för det är en bäddsoffa med extrasäng under) och moppa, för att till sist flytta fågelburen till ett ljusare hörn av rummet. Det är för varmt  för dem att stå så, vid fönstret på sommaren, tror jag, men nu på vintern behöver de allt ljus de kan få för att inte sova bort hela dagarna november, december, januari, februari... Idag har jag även köpt en UV-lampa som de ska få ha hängandes på buren för ännu mera ljus. Tydligen behöver de speciellt UV-ljus för att se färger ordentligt. Mystiskt men tydligen sant. 

Sedan var jag trött. Och då åt vi lunch och sedan kom G:s kompis hit. Kompisen som hör av sig och vill leka antingen själv eller mer troligt med hjälp av sin mamma varje helg. Varenda helg har de hört av sig sedan en vecka innan sommarlovet tog slut, när de förstod att vi var tillbaka från Spanien. G har inte frågat efter honom en enda gång. Och ja, det är samma vän som efter att ha blivit retad försökte strypa G för ett tag sedan. Men då hette det, enligt vännens mamma att de båda var lika goda kålsupare... Men ja, vem vet?

Jag hade satt tiden till två timmar, igår. Kl 13-15. Jag tänkte att det blir lagom och jag ville gärna ha det överstökat. Första timman pratade jag i telefon med mina föräldrar och hade inte så bra koll på vad de gjorde mer än att de satt i Gs rum och spelade Minecraft. Men sedan började jag lyssna på dem. Och det jag hörde gjorde mig minst sagt irriterad. Jag hörde hur H hela tiden satt och sa Gs namn och vad han skulle göra och inte göra och vad han fick göra och inte göra. Typ: "Jag låter dig vara i överlevnad och jag låter dig bo i ett jättelyxigt hotell, snällt va?" Och G protesterade lite och sa att han inte ville vara i överlevnad. För den oinsatta så betyder "vara i överlevnad" att ens karaktär kan dö och det andra läget man kan vara i är "creative" och då kan ens karaktär inte dö. Då bygger man bara, tror jag. De spelade självklart i kompisens värld och då är det den som äger världen (kompisen) som styr vad de andra spelarna spelar i för läge, om jag förstått det rätt. 

Så jag gick dit och sa att båda kan väl vara i creative så kan ni bygga ihop? Och okejdå, det gick väl kompisen med på. Vännen bestämde att de skulle bygga ett lyxhotell och när jag gått därifrån hörde jag hur vännen fortsatte tjata om vad G skulle göra och ej. G föreslog att de skulle bygga två hotell men kompisen bestämde att de bara skulle bygga ett. Han kom också ner och bad mig komma upp och titta på hotellet de byggde, och det var ju bra för jag hade bett dem visa mig efter en stund. Då ville jag titta på min sons dator men det tyckte inte vännen: "Nej, titta på min dator!" (Samma vän 5 år tidigare, när de var tre: Gick fram till M vid hämtning och ville visa den bil han lekte med.) När jag gått fortsatte samma snack.

Efter ett tag tröttnade jag och gick upp och sa till vännen, att Shit vad du tjatar! Då hade G övergett den gemensamma världen, kanske för att han inte fick bestämma någonting överhuvudtaget och börjat spela i en annan värld i Minecraft, utan kompisen. Jag frågade G: "Vad vill du göra?" Han sa tydligt att han ville spela i egen värld. Bra, gör det, sa jag. Och vännen verkade acceptera detta, så länge jag var i rummet. Sedan gick jag ner till vardagsrummet igen och hörde hur vännen fortsatte tjata på min son, t ex: "Du ska vara glad att du får spela med mig. Visst är det roligare att spela tillsammans i samma värld? Eller hur? Eller hur? Eller hur?" och "Du borde ta vara på att spela med mig nu när vi inte kommer ses mer den här veckan..." och "Jag låter dig bygga vad du vill, förstår du? Jag vill att du ska ta chansen att spela med mig!" Det gick hål på mitt huvud och gaaaah, kan han inte gå hem snart? tänkte jag. Sa jag inte. Men kl 15.10 smsade jag ändå pappan, som varit den som lämnat och skrev att Nu är det dags att avveckla. Ok, där om 5 minuter, skrev pappan. Pjuh! 

Och så kom de, mamman och pappan. Mamman kom först och jag öppnade och jag höll inte inne allt och "hehe haha" utan sa vad som hänt, eller med andra ord hur hennes son pratade med min son. Först bad hon om ursäkt lite snabbt, lät det som men då sa jag att det är inte du som är här, det är han som pratar så. Och sedan sa hon att Så pratar de inte hemma hos oss. Och nä kändes som om hon inte riktigt förstod eller kunde/ville ta in vad jag sa. Men jag insisterade och sa att jag blir stressad av detta och du kan väl snälla prata med honom om detta hemma, att båda måste få vara med och bestämma? Jo, det skulle hon göra sa hon. Sedan gick jag och hämtade hennes son som "bara skulle bygga klart" men jag sa att kom nu så kan ni visa din mamma allt ni har byggt. "Jag ska visa själv, utan G" sa han. Jaja... Och han visade, men det första han gjorde var att döpa om hotellet så att det endast hade hans begynnelsebokstav som namn och inte Gs. Mmm.. Jag tittade menande på mamman. Han sa också: "Kolla här vad Jag och G har byggt, eller asså mest Jag, pyttelite G". Så sjukt uppenbart, men det kanske ändå är omöjligt för henne att se? Och till slut när ungen lyckats gå ut genom dörren stod ändå mamman kvar.

Mamman: Vad ska ni göra i jul? Ska ni åka iväg?

Jag, enstavigt: Vet inte, inte bestämt än.

Hon, insisterande: Ska ni till Spanien?

Jag: Vet inte. Hejdå!

Så nu får vi väl se om de hör av sig på fredag eller lördag igen. Jag tror att det är 98% sannolikt att så sker. Och då har jag redan ett svar klart. Jag listade ut det när vi gick av oss i skogen igår och G var fri och glad och ropade att "Skogen är den bästa lekplatsen" och kastade torra brungula löv över huvudet.

Och nej, jag vill egentligen inte skriva om konflikter med andra på den här bloggen, men nu kunde jag inte låta bli. Jag blir så upprörd. Känner igen saker från min egen barndom när andra alltid skulle bestämma och hur dåligt jag mådde av det. Jag pratade med G lite om detta när de gått hem och han uttryckte att det kändes sådär när den andre skulle bestämma allt... Så jag lät honom bestämma vart vi skulle gå på promenad för att fånga dagens sista ljus och han bestämde sig för den skog dit vi sedan gick. Jag tänker att G behöver öva sig på att vara med och bestämma saker, inte bara på att lyda vad andra vill. Därför har jag medvetet låtit honom vara med och bestämma vissa saker den här helgen, men jag tänker också att han behöver andra vänner som han kan leka med på ett bättre sätt.

När vi kom hem var M redan hemma och även vår granne J var här. Jag ställde mig och lagade Arroz a la marinera (hjälpligt med det jag hade), spansk risotto, och sa att J gärna fick äta med oss. Sedan lyssnade vi på musik på Spotify och hade trevligt. M och J gick promenad och G och jag preppade lördagsmys. Planet Earth Djur och människor valde G. Mycket bra val, tyckte vi föräldrar.

Och idag. Söndag. Såsig morgon, men vid elva bestämde vi oss för att åka på utflykt till öns högsta berg. Vi tog med pastasallad (Gs önskemål) och kaka och vandrade och vandrade. I totalt tre timmar var vi iväg, och det var total frihet och helt fantastiskt. G var glad, jag var glad. Ingen kompis tjatade på oss om vad vi fick göra eller ej. Solen sken, vinden blåste och vi hittade bergets endaste lä för att äta våra kakbitar. Mötte tre andra sällskap, så inte helt folktomt men heller ingen rusning.

Och nu: en bagelsdeg på jäsning. Gs förslag. M kommer väl hem snart och jag ska också försöka sno ihop någon middag. 

Tack för att ni läste! Hoppas ni har eller haft en fin helg!

Så inte 120 tomatfrön!

 Så här skrev jag till en kollega den 1 mars: "Hej! Jag har nu imorse sått 3 olika tomatsorter: Cheerios, Chilega och Black Sweet cherry. Jag bredsådde dem i vindruveaskar, en ask per sort, ca 40 frön per sort. Varför blev det så knökat? kan man undra. Jo, för det blev så. Jag hade bara med mig tre vindruveaskar hit så ja, då blev det så."

Och detta beslut fick jag ju ångra, om man säger så... 120 tomatfrön i 3 vindruveaskar visade sig bli änna knôkat.

20 mars

Änna knôkat visade det sig också bli när jag planterat om dem i krukor och hade dem i syrrans söderfönster, här på jobbet. 

30 april, en dryg månad efter omplantering

Innan utplantering tog jag mitt förnuft till fånga och slängde tomatplantor på kreti och pleti som passerade, typ. Eller åtminstone på två av mina vänner, kanske fler - jag minns inte.

Vid utplantering i vårt nybyggda växthus fick jag sätta dem i dubbla och nästan trippla rader längs båda långsidorna och hålla tummarna för att de skulle få tillräckligt med ljus, ta sig och tjocka på sig medan jag åkte på tågsemester till Spanien i exakt en månad. 

31 maj planterades de första ut, och den 12 juni resten

Och ja, det gjorde de. De växte på sig och frodades och pappa vattnade. 

Jag kom hem, gödslade dem med hönsgödsel och de växte vidare.

24 juli

Och nu då, tionde oktober, hög tid att slutskörda. Det luktar te när jag kommer in i växthuset, jag tror det är torra tomatplanteblad. Vissa tomater har börjat spricka, antingen av övermognad eller av kyla eller av båda.

30 september

Men snälla, sätt aldrig mer 120 tomatfrön! Det är bara mer jobb och visst, det blir många tomater, men man ska orka skörda dem med och se till att äta upp dem innan de blir dåliga.

Jag har gett bort en del till en granne, hade kunnat skänka till fler. Lurade hit min vän E att panikplocka häromdan, åt sig själv, och inser verkligen vilken bra affärsidé självplock är! 

Åsa tipsade om att göra tomatsås av dem genom att rosta dem i ugnen med lite lök och vitlök kanske. Det lät gott, kvarstår att googla recept och testa sig fram.

Den goda helgen

Så äntligen vände det! Det är svårt att säga precis när det var men på fredagskvällen, eller kanske lördagsförmiddagen hade jag inte ont längre. Troligtvis var det övningarnas förtjänst, övningarna jag fick av en fysioterapeut under ett onlinevårdmöte i måndags. Tre enkla övningar för att mjuka upp och få rörelse i ländryggen. Under måndagen gjorde jag dem några gånger, under tisdagen säkert sju till åtta gånger, och på onsdagen kände jag att jag kunde jobba igen! Visserligen delvis liggandes på golvet, när jag bara skulle lyssna på föreläsningar, men ändå. 

Och så blev det helg. G hämtades av mig på fritids och eftersom vi hade bil och jag var trött så fick jag ett infall att vi skulle åka till thairestaurangen vid havet och käka middag, jag hade faktiskt två fina jobbsegrar att fira. G var självklart peppad. I bilen på vägen dit hade vi ett bra samtal om vad som egentligen hade hänt på fritids dagen innan, och varför. Det var mysigt att äta middag på tu man hand. Och så åkte vi hem igen, kollade på ett avsnitt av Agenterna och sedan hade M och jag ett snack med G om vilka lekar som är bra och mindre bra att leka med sina kompisar... Han trodde först vi skulle vara arga på honom, men det var vi inte. Det var ju inte han som gjort fel, tyckte vi. Nåja... sedan ringde jag även mamman till det andra barnet och fick eventuellt hela bilden. Fredagskvällen gick.

Igår var det lördag och plötsligt där jag satt och käkade frukost och läste på mobilen tittade jag ut och fick se världens häftigaste ljus. Sol under mörka moln. Jag väckte M och han tog sig genast ut och åkte för att fota. Vid halv elva kom han hem och skjutsade G till sin vän (samma som i stycket ovan) där han enligt vännens mamma kunde vara hela dagen, eller åtminstone minst till kl tre. Och hon hade intygat flera gånger kvällen innan att hon skulle ha koll på att de lekte bra, och höra av sig om något hände.

M och jag fick ett infall, eftersom M träffat ägaren till den restaurang där vi gifte oss på sin fototur på morgonen och då fått veta att detta var sista dagen innan restaurangen skulle stänga för gott. Infallet bestod i att cykla ner till färjan, åka ut på havet till grannön och käka lunch på restaurangen. Restaurangägaren blev glad när vi kom och han fick en kram av oss var! Han har barn i samma klass som G, och vi bor i en by, så ja... vi känner varandra litegrann. Plus att han var mitt moraliska stöd inför bröllopet. 

Vi åt plattfisk och potatis och sås och haricoverts. Det var gott! Vi slog på stort och tog även en halv moules a la marinere till förrätt och vitlöksbröd. På kvällen skulle de ha fest, sa han. Bartömning.

Mitt i lunchen ringde dock vännens mamma. Hennes svärmor hade blivit dålig och hon behövde skjutsa henne till primärvårdsjouren. Så kunde vi hämta G med en gång, kanske? Eeeh... vi är på Dyrön, sa jag. Va? sa hon. Ja... Hon beslöt lämna båda pojkarna till sin svärfar, vilket visade sig ha gått alldeles utmärkt när vi hämtade G någon timma senare (vi var tvungna att vänta på färjan). Vilken tur att det inte var G som behövde åka till akuten, sa M och jag till varandra och gjorde upp en nödplan i efterhand. Vi tänkte på hur vi skulle frågat efter båtskjuts över vattnet (inte så långt) och ja, hur allt säkert hade ordnat sig, men ändå. "Vi måste förstå att vi har barn" sa M. Men ja, vi förstår ju det. Och vi har knappt varit på dejt eller ens bio sedan han föddes ju! Och som två av mina vänner sagt, efter detta: Det finns massor av människor här ute som åker ända till Göteborg och jobbar varje dag. Så ja, så är det. Och vi hade ju löst det om det hade behövts. 

Vi promenerade hem med G och hans godispåse och väl hemma satte jag mig på baksidan och virkade vidare på temperaturfilten. Jag bjöd in min närmsta granne på testund och hon kom över med sin egen kopp. Vi satt där i solen i lä och pratade, pratade, pratade. Mycket trevligt och smart och givande.

Sedan var det dags att gå in, och jag satte igång M att dammsuga, gick väl ut med soporna eller nåt och såg samma närmaste granne stå på framsidan i solen och ordna med sina höstplanteringar/tantkrukor. Inser nu (efter en snabb googling) att tantkruka inte är något begrepp. Det jag menar är en liten kruka utanför ytterdörren. Jag tycker det är så sött. Har själv fyra just nu, men två av dem ska in, minst. De är inneblommor på sommarlov. Hon rensade ut några olika och jag räddade en pelargon och en plättar i luften till en utekruka. De kanske också behöver komma in om ett tag, men inte i den krukan, för under dem har jag översomrade tete a tete-lökar som jag ska se om de överlever till våren och kanske då kommer upp igen. Vad tror ni? Framför grannens ytterdörr blev det åtminstone himla fint med nyblomster i rosa och lila färgskalor.

Så gick jag in och bakade pizza. Testade för första gången att inte kavla ut degen utan dra ut den. Det blev himla bra. Vi använde Tipo 00 mjöl, kanske är det en förutsättning för att dra-metoden ska funka. 

Efter maten satte vi oss i soffan för lördagsmys, hela familjen. Detta innebar att vi såg naturfilm. Denna kväll Green planet om årstiderna. Mycket häftigt! Jag undrar hur de filmat. Det känns som om vissa delar är dataanimerade, men jag är inte helt säker. Nässelsnärjan och mykorrhizan gjorde störst intryck på mig, och särskilt hur de beskrev att nässlorna och träden använder dessa för att kommunicera med varandra. Det låter helt otroligt! Också häftigt att människor kunnat undersöka och förstå detta!

Sedan var vi så trötta att vi alla somnade ovaggade, och jag till och med utan att ha ätit min havregrynsgröt!

Klockan 07.20 kom G och frågade när vi skulle vakna. Han frågade flera gånger men jag fick bara ur mig ett trött mmm... Efter en stund gick jag upp och ner och det visade sig bli en fin dag. Kände mig mer död än levande, men efter frukost orkade G och jag göra ett veckoschema över läxläsningen och räkna några mattetal medan M dammsög övervåningen och rensade avloppen i vårt badrum uppe, som länge luktat rätt äckligt. Vi får se om det hjälper! Det var åtminstone hur mycket äckel som helst i avloppet berättade M. 

Jag fixade lunch och vi åt på baksidan där solen låg på. Mycket skönt. Och efter lunchen cyklade vi alla tre till ett gårdskafé ca 6 km bort. Det tog en bra stund, kanske fyrtio minuter, men var en härlig tur. G var glad att vi skulle cykla så långt! Och jag är glad att han är peppad och trampar på. På kafét satt bara två gäster, men vad fint att vi faktiskt känner dem. Det är ett lite äldre par som brukar vara med och röja ibland. De hade också cyklat dit. Vi tjötade och hade trevligt och plötsligt dök en liten familj från Grekland upp. Kafét har bara två bord och vi hade brett ut oss på varsitt. Greklandsfamiljen behövde någonstans att sitta så vi satt allihop tillsammans och pratade hej vilt med varandra. Det visade sig att de var ingenjörer och mamman jobbade med självkörande lastbilar på Volvo. Intressant! 

Så dök en granne till mina föräldrar och hennes dotter upp. Även de satte sig med oss och var med i samtalet. Det blev som en liten festival där på gårdskafét. Känner du alla? frågade den  cyklande mannen, han vi brukar röja med. Ja, och de jag inte känner de lär jag snart känna, svarade jag.

Kafét stängde och vi cyklade hem. På vägen blev jag inspirerad att träffa min vän E. Vi har kommit in i en så fin lunk att ses på söndagskvällarna och det var ju söndag, om än inte kväll än. Hon bor dessutom på vägen hem från kafét så jag ringde henne och jo, visst gick det bra att jag kom förbi. Så G och M cyklade hem själva och jag stannade där, i nästan tre timmar. Hoppla! Så kan det gå när man har megamycket att prata om. Det var så skönt att sitta där i hennes solvarma kök och dricka te och äta lite mörk choklad och ventilera livet.

Så cyklade jag hem. Kom hem. Gjorde sjukgymnastiska övningar medan M fixade enkel middag. Åt och sedan hängde M och jag i soffan och pratade medan G spelade Minecraft i köket. Det var mysigt och bra. Och nu har M lagt G och grymtat åt mig att komma upp och lägga mig. Och ojdå, klockan är faktiskt tio så jag borde gå upp. Det är sant. Men först gröt'n. 

Hoppas ni haft en fin helg! Detta var en tusen gånger bättre helg än förra. Sanna mina ord! Godnatt!

Den onda helgen

Så oskyldigt det alltid är, när det smäller till i ländryggen. Jag hade precis övertalat och mutat G att vara med mig på gårdens städdag. Lite svala septembervindar men ändå skönt ute. Solen hade tittat fram efter morgonens täta dimma. Vi gick bort till cykelförrådet och skulle dra ut cyklar. Detta är ett öppet förråd så man kan bara rulla ut dem (om de är olåsta) och sedan skulle två andra grannar sopa där inne. En granne har införskaffat en liten (men riktig) fyrhjuling till sin tvååring och den var lite svår att flytta på sa G. Jag försökte, och då small det. Självklart. Jag böjde mig, det var oväntat tungt/omöjligt att rubba fyrhjulingen. AJ! Men jag sträckte mig upp igen och det kändes bra. Det gjorde inte alls ont när jag gick så jag tänkte att detta går snart över. Ack så oerhört fel jag hade! 

Så gick vi vidare till verktygsförrådet och hämtade en elektrisk häcksax och gick till ett nedsågat häckhörn och skulle klippa av sommarens skott. Häcksaxen var slö, batteriet var slött och grenarna möjligtvis lite lite för tjocka. Den tog ibland, stannade ibland. Irriterande! Dessutom hade någon tejpat det ena av de två greppen så att saxen började såga även när det inte var tänkt så (bara genom att hålla in ett grepp). Också väldigt irriterande, dumt, livsfarligt. Nåja. När jag var någorlunda klar med hörnet, skulle jag bara ta en gren lite längre ner, på sidan av häcken. Och då small det än värre i ryggen. Aj, aj, detta går inte! Vi gick till verktygsförrådet igen, satte häcksaxbatteriet på laddning, berättade för den granne som råkade vara där då att det inte är okej att någon tejpat ena greppet. Hon hade ingen aning, såklart. 

Men, envis som jag var (Varför???) gick vi tillbaka till häckhörnet med min superninjasåg och skulle bara ta några småkvistar till så att det ändå kunde få se någorlunda ut sedan. G sågade lite, men det var svårt. Jag tog två, tre kvistar innan jag gav upp helt och hållet och fullständigt. Nu måste vi gå in. Ta inte i mig. G blev orolig att vi inte skulle få fika sedan om vi vek av så tidigt (en kvart in i städdagen), men fika var vad som allra minst oroade mig. Påväg tillbaka hem gick vi återigen förbi verktygsförrådet och där var jag tvungen att gå in och be en annan granne som var där just då att sätta på skyddsskidan på häcksaxen. Han gjorde det, visade hur man skulle göra och så. Ja, jag visste men pallade inte pga smärtan. Och när vi gick ut ur förrådet sa han: Och hörredu! Den där syrenen du har planterat på gräsmattan måste bort. Den skymmer sikten mot parkeringen! Jag behöver ha uppsikt över parkeringen! Jaså... Det ska bara vara gräsmatta där. Nej, men nej. En grannpojke och jag har köpt perenner (på föreningens bekostnad) för ettochsju och planterat mitt på gräsmattan där det förut stod en lindstubbe som skjutit tusen två meter höga skott, som bildade en buske, och som samme granne bönat och bett om att få bort. En av dessa perenner är en syren, som just nu mäter ca 30 cm, och är planterad ca 60 meter från grannens altan. Men nåja... Ja, vi ska ta bort den, en annan dag, var mitt självklara svar. 

Så stapplade jag in. G fick spela Minecraft och jag tog på mig ett värmebandage, smsade M om att han behövde köpa fler på sin rast och tog en  värktablett. Grät.

Tur i oturen hörde en kompis av sig, vars son leker bra med G. Sonen ville leka och jag ringde och grät och sa att hämta ni gärna honom så de får leka. Jag har ont. Jag har ont. Jag har ont.

På något sätt lyckades jag ändå fixa lunch och ringa min pappa med senaste nytt och lite senare kom de. Barnen lekte direkt och mamman hjälpte mig att hänga de lakan jag lagt in i tvättmaskinen innan det onda började. När det onda inte ens fanns på kartan. 

De åkte hem till dem och jag lämnades ensam hemma i lugnet. La mig på rygg på vår gosiga ullmatta, lånade en ljudbok från bibliotekets app Bibblio och lyssnade på den tills jag nästan somnade. Benen i någorlunda nittio grader (inte alls, se bild). Det kändes avlastande för ryggen men mycket osäkert hur jag skulle kunna ta mig upp. På något sätt gick även det. 

Så ja, detta är min helg. Imorgon ska jag sjukskriva mig oavsett hur jag mår. Idag har jag lika ont som igår. Allt känns hemskt. Samtidigt vet jag ju att det går över. Jag har beställt Voltaren Gel från apoteket på nätet och kommer klicka hem några fler värmebandage senare. Behöver verkligen ha sådana hemma för när det slår till. Osäker på om det hjälper men det känns lite varmt och skönt i alla fall.

Natten har varit okej. Jag tog värktabletter innan jag la mig. Jag har sovit och M har hjälpt mig i och ur sängen. När jag la mig igårkväll hade jag nästan panik över hur ont jag hade. Jag visste inte var jag skulle ta vägen... men när jag vaknade vid två kändes det som om jag slappnat av i ryggen under sömnen och det gjorde inte lika ont, desto värre när jag försökte resa mig. Det är som om sängen är  för mjuk, när jag har så här ont. Golvet med yllemattan och en tunn stolsdyna är bättre. 

Ja. Detta är den onda helgen. Den onda, onda ryggen. Imorgon får jag ringa rehab och be dem om övningar eller nåt. Detta går inte. Orkar inte att det händer. Blä och bu. 

Hoppas ni som läser har en mycket bättre helg! Vi hörs!

En födelsedagshelg

Tänk att det redan gått åtta år sedan jag låg där på UVA och funderade över hur saker och ting egentligen låg till, och över var någonstans mitt barn var. Inte i magen. Inte hos mig. Jag var tvungen att läsa min väldigt detaljerade förlossningsberättelse igen i fredags. Det smärtade mig lite. Och när vi skulle somna sa jag till M att det kanske är lika bra att jag inte blivit gravid igen. Tänk att gå igenom den skiten igen (förlossningen alltså, inte graviditeten) och dessutom bo här ute, långt från sjukhus!

Vi väckte det stora lilla barnet med skönsång (jag) och tre stora paket, före klockan sju i lördags. "Va, ska jag få tre stora paket idag?" sa han glatt, och överraskat. Det enda han önskat sig var en högtalare, sedan han gett upp önskningen om mobiltelefon efter att vi (G och jag) en kväll resonerat kring om han verkligen behöver en och tillsammans kommit fram till att det behöver han inte än, för han är alltid med oss (när han inte är i skolan, på fritids eller med annan vuxen som har telefon.) I de två första paketen han öppnade låg två virkade kuddar, som jag precis hunnit få färdigt. Dessa visste han visserligen att han skulle få någon gång, han hade själv valt garn, men han blev ändå lite överraskad på något sätt (eftersom de var inslagna). I det andra stora paketet, som bara var inslaget med en filt, var det mycket riktigt en högtalare. En riktigt stor, fet högtalare med ledbelysning och allt. Han blev så, så glad! Och discot började bara några minuter efter kl 07, till alla våra grannars stora förtjusning. 

Denna födelsedagshelg skulle M jobba och jag skulle ensam rådda ett barnkalas. Tur för mig att G önskat sig ett minilitet kalas och bara bjudit in tre kompisar. Den ena kunde tyvärr inte komma, men två av de han leker med mest i skolan kom. Och deras mammor. Det är för mig ett vinnande koncept att en förälder per barn är med, på så vis behöver jag inte ta ansvar för andras ungar! Plus att jag får umgås med vuxna människor en stund. Alltid trevligt! 

Jag sände en tanke till alla ensamstående som fixar barnkalas själva, kanske varje år, medan jag blandade smeten till kladdkakan som skulle få jobba som tårta dagen till ära. Korv med bröd och kladdkaka. Det var lagom. Det var vad jag lyckades fixa fram. Mammorna, som båda är infödingar här, satt vid bordet och tjötade medan jag stekte korv. Barnen härjade runt nånstans och vi dukade på baksidan i hettan. Tur att vi har ett parasoll. Synd att det inte är tillräckligt stort... Efter att barnen ätit ca en korv var springde de iväg och lekte igen. Vi dukade in och sedan var det presentöppningsdags. En gammal jordglob med lampa i och ett pussel med barnfilmstema, fick G av sina vänner. Han blev så glad att han var tvungen att ringa pappa på jobbet och berätta. Det var lite svårt att förklara jordglob på spanska, eftersom varken G eller jag visste vad det hette. Ändå fint att G spontant pratar spanska med sin pappa. 

Sedan var det kladdkaka och grädde och strössel och vi mammor sjöng Ja må han leva och barnen hjälpte eventuellt till att hurra. Sedan högg vi in och jag gjorde inget kaffe och inget te men vi drack vatten och det funkade det med. 

Efter detta lekte barnen bra igen, verkade det som, och efter en stund blev det tyst. Det vet ju alla vad det betyder, men snälla låt oss ignorera detta faktum en gång! Så vi satt kvar en stund och pratade. När vi tillslut tagit oss ut på andra sidan radhuset såg vi att 1. De var inte riktigt vänner alla tre längre, och 2. Det låg pärlplattepärlor i hela klätterställningen, och under den. Bara att sopa upp (jag) när gästerna en stund senare hade gått hem. Godispåse fick de också förstås, fastän jag höll på att glömma. Jag placerade ut ledtrådar (pilar på papper) i en alldeles för enkel bana, som de fick följa tills de hittade sina små godispåsar, som de slukade inom loppet av tio minuter, om inte mindre.

När alla fyra gäster åkt hem var det dags att pusta ut. G spelade Minecraft i vardagsrumskaoset och jag satt i skuggan på baksidan med fötterna högt och trädgårdsstolens ryggstöd något tillbakalutad. Vår granne J kom förbi och satt och pratade med mig en stund, tills det var dags för G och mig att åka till Skärhamn och titta på en dansföreställning. Det var en gratisföreställning med Furinkai från Paris. Helt galet och helt galet bra, samtidigt! Vi satt på sittunderlag på marken och föreställningen var mycket hänförande, och lite läskigt. Efteråt gick vi och badade på andra sidan berget och M anslöt, fast han badade inte. Det kändes som årets sista bad, men det var det inte. 

För att fira ännu lite till gick vi och åt på restaurang. Det blev tapas. Gs fröken har denna restaurang och man kan ju tänka att det är perfekt för en spansk-svensk familj att käka just tapas när sonen fyller år. Men nä, gå aldrig med en spanjor och ät tapas i Sverige. Eller gå aldrig och ät tapas i Sverige om du är van vid spanska tapas i Spanien. Det är mindre, det är sämre, det är dubbelt så dyrt. Typ så. Men ändå var det gott och vi blev mätta! G åt patatas bravas, enbart. Vi andra två käkade lite av varje. Gambas al pil pil, katalanska köttbullar, calamares osv. Lite kul ändå när servitrisen säger: "Och här har vi patatasen! Och här har vi gambasen!" Ja, du. Spanskt substantiv med svensk ändelse för att markera bestämd form. Nästan som vi pratar hemma. Fast ändå inte. 

Men kvällen var inte slut där. Nejdå. Det var nämligen dags att ta ner min mans utställning som han haft på stora ICA affären i samma samhälle. G och jag hjälpte till att bära tavlor och affischer till bilen. Sedan satt jag i bilen en stund och pustade medan G och M bar det sista, och sedan körde jag oss hem. Väl hemma var jag så trött att jag inte orkade ta undan dammsugaren efter mig när jag dammsugit det värsta av vardagsrumsmattan (fler pärlplattepärlor) så jag gick och duschade och tvingade M plocka undan dammsugaren åt mig, och det andra jag rivit ut ur garderoben/städskåpet i frustration över kaoset. Alltså, det var bara hushållspapper och en stor sopborste jag rivit ut, eller inte rivit ut - det ramlade ut faktiskt... Det är inte alltid så lätt alltid... när man är trött och lite overloaded från hela dagen. 

Och ja, efter detta la vi oss, G och jag, och jag frågade vad det bästa varit och han sa Högtalaren! Och jag läste ett kapitel ur en Emil Wern-bok, och kunde inte sjunga mina två sånger ordentligt på grund av trötthet. Sedan somnade jag nog nästan innan jag hunnit blunda. Men vaknade vid halv tio och gick ner och käkade en halv portion gröt innan jag totaldäckade i sängen och sov till klockan sju, eller vad den nu kan ha varit när Ms väckarklockelarm ringde. 

Och idag då. Söndagen efter födelsedagen. Jag bestämde mig för att denna dag skulle få gå i återhämtningens och helga vilodagens tecken och satte mig och virkade på altanen till klockan halv två, ungefär, med uppehåll för lunch och tidningsbyte i fågelburen. G lyssnade på musik på sin nya högtalare (no surprise), grannarna dansade med och låtsades att de var på festival (kanske inte) och jag virkade och fäste trådar och blev varm. Så strax efter klockan två cyklade vi iväg till vår favoritvik och fikade upp resten av kladdkakan och några Oreos, som vi glömt servera igår, och klättrade lite i berg. Sedan badade vi, G samlade på sjögräs som låg och guppade vid strandkanten, och jag pratade med två mammor. Det blåste tyvärr rakt in i viken men det var ändå skönt att vara där. Bra att komma hemifrån en stund. 

På vägen hem skulle G testa att tvärbromsa med sin cykel. Han gjorde det med bakåtbromsen flera gånger och sladdade lite. Jag förklarade att han får la bromsa lite mjukare. Sedan testade han handbromsen och jag hann inte förklara vad som händer om man bromsar med handbromsen (framhjulet) hårt samtidigt som man cyklar ganska snabbt, så han gjorde det och voltade nästan med cykeln. Aj, aj, aj, oj, oj. Jag blev nästan mer rädd än honom! Tur att han ramlade nära en bänk som jag kunde bära honom till och sätta mig med honom på. Åh, min lille pojke. Detta var ändå första gången han ramlat riktigt ordentligt med cykeln med mig. Han var tröstad och glad igen innan jag var det nästan och jag visade honom hur det blir om man cyklar snabbt och handbromsar, som om han inte märkt det redan, genom att gå fort med hans cykel och plötsligt bromsa hårt med handbromsen. Bakhjulet flyger! Sedan cyklade vi hem och jag lagade linssoppa och kokade ägg och ris och gjorde också en currysås som G önskat sig. Vi åt på baksidan i skuggan när pappa M kommit hem från jobbet. 

Och ja, det var nog den födelsedagshelgen det! Lite städning och småfix har vi också hunnit med, hängt en tvätt, börjat med läxorna och sådär, men det är inget jag orkar skriva om nu för det orkar ni inte läsa om ändå efter att ha läst alla dessa 1583 orden om vår födelsedagshelg, åtta år efter UVA. 

Godnatt!

Tips!

Vi kör ett nytt tipsinlägg! Nu, som alltid, tänker jag på miljön och vår framtid och jag vill tipsa om några saker jag har tänkt på och tagit del av det senaste.

Radiotips:

Att lyssna på radio samtidigt som man åker tåg, promenerar eller plockar undan hemma tycker jag är mysigt. Det första tipset är P3 Dystopias avsnitt om Ultra fast fashion, ett begrepp jag inte ens var bekant med, så fjärmad verkar jag vara från nutidens köphysteri. Lyssna, tänk efter och gå igenom din garderob för inventering av vad du har och kan använda snarare än för att göra plats åt nytt. Mycket intressant och chockerande avsnitt.

Två sommarprat jag lyssnat på som handlar om naturen, Norrland och den gröna omställningen är Arne Müllers sommarprat från i förrgår och Sverker Sörlins sommarprat från 2022. Båda är mycket intressanta och ger nya lärdomar och perspektiv.

Bo Landins sommarprat lyssnade jag på förra året och minns det också som intressant. Det handlar om klimatförändringar, naturen och vatten, har jag för mig.

När vi i somras åkte tåg genom Europa passade jag på att lyssna på ett avsnitt från mitt favoritprogram Vetenskapsradion Klotet, om hur tågresandet behöver underlättas för att minska klimatutsläppen.

I början av sommaren lyssnade jag på Spotifydokumentärserien om tomatodlingar i Almería. Zooma in och ut på kartan och titta på plastfälten! Det är galet! Jag har sedan jag lyssnat på detta börjat köpa endast ekologiska krossade tomater, samtidigt som jag själv försöker odla tomater. Det går sådär. Många plantor i växthuset och en och annan röd tomat hittills. 

Cykeltips:

Cykla mer, är alltid ett tips från mig, men är det alltid så lätt? Det du kan göra, oavsett hur mycket du cyklar, är att svara på Cykelfrämjandets cyklistvelometer. Det är en enkätundersökning som genomförs vartannat år om hur det är att cykla i Sveriges olika kommuner. Små kommuner behöver minst 50 svar för att vara med i rapporten. Det tar inte lång stund att svara på enkäten, och sista dag är 31 augusti, så skicka gärna in ditt svar redan nu:

Cyklistvelometern 2024

Rapporten som sedan sammanställs kan man skicka till kommunens politiker för att försöka påverka cykelmöjligheterna i sin kommun. Cykling måste upp på agendan, anser jag!

TV-tips:

Jag har hunnit titta väldigt lite på TV denna sommar, min son desto mer... Men i fredags ordnade vi ett riktigt klassiskt fredagsmys, G och jag, och såg Världens natur Planet Earth 3, Djur och människor. Där får man se hur gräshoppor ömsar skinn och äter lika mycket som Tysklands befolkning, och hur elefanter käkar upp planteringar i Afrika. Man får också sig en tankeställare kring överfisket och dess koppling till köttproduktionen, och får veta att växtplanktonen behöver valbajs för att växa till sig ordentligt och bli mat till sillen som är mat till den bajsande valen, och mycket annat coolt.

Naturtips:

Tänk på att det fortfarande är sommar och ta dig ut i naturen en stund varje dag, eller åtminstone några gånger i veckan. Det är fortfarande ljust länge och det är fortfarande grönt, även om rönnbären börjar skifta i rött. 

Handarbetestips:

Jag virkar vidare på min temperaturfilt, men under våren har jag också virkat två sjalar av mönstret Calm Shores från Drops design, vilket har varit ett väldigt trevligt mönster. En gul och en blå har det blivit i ett färskiftande bomullsgarn.

Mattips: 

Jag är alltid på jakt efter nya vegetariska rätter att käka till lunch på jobbet. Gärna sådana rätter man kan laga på måndagen och sedan äta hela veckan. Så har ni några tips, ge mig dem! 

Här kommer två rätter två av mina vänner rekommenderat mig det senaste och som jag tycker är väldigt goda, i den första har jag bytt ut köttfärsen mot qournfärs och det har funkat fint:

Snabblagad yakinuki med ris

Palak paneer med tomat och halloumi

Och ja, det var väl de tips jag kunde uppbåda just nu! Ge mig gärna tips tillbaka!

I mitten av augusti

I augusti infinner sig ofta en viss trötthet. Jag känner det och jag ser det när jag tittar tillbaka, skulle jag skriva - men nu när jag tittar tillbaka ser jag att jag bara skrivit om tröttheten för två år sedan (2022) och om en strategi för att orka börja jobba (2023). Visserligen var det väl inte så konstigt att jag var trött 2022, då jag hade haft allt möjligt under sommaren: covid, öronvaxpropp, örongångsinflammation och urinvägsinflammation, och ändå inte sjukskrivit mig (för jag var föräldraledig när jag hade covid, och utomlands, och orkade inte kolla upp hur man gjorde). Dumt, för sedan var jag trött flera veckor under hösten vill jag minnas.

Igår var jag trött pga det månatliga. Menssvagheten slog till när mensvärken hade gått över (tack vare spanskt ibuprofenpulver). Igår kanske jag också var trött för att vi varit hos syrran hela lördagen och umgåtts med henne och hennes son, och kusinerna kom liksom aldrig igång bra med att leka... inte förrän vi kom till skogen, syrran och jag slog oss ner på en bänk och kusinerna hittade några rör att titta in i, som ledde vatten från bäcken under promenadslingan. Ibland är det väl så, man har inte inspiration helt enkelt. Men vi fixade ändå dagen på något sätt. Jag hittade till och med en gymmaskin på ett utegym som jag tyckte var rolig. Knäppt! Har aldrig hänt.

Igår var jag trött och lät mig vara trött. Jag satt i flera timmar på vår soliga altan i totalt söderläge och virkade på min temperaturfilt, medan jag tog igen förlorad tid med vår pippifågel Lena som hoppade runt och småkvittrade i sin bur. Hon väntar på sin röda tjejkompis, men tyvärr kunde vi inte köpa henne igår eftersom hon inte levererats än till djuraffären. Jag hoppas hon levereras snart, för Lena behöver sällskap.

Gs kompis H kom hit och lekte igår, och det gick väl bra. De tittade på youtube och spelade nog lite Minecraft också, och inemellan gick de runt och sa saker och lekte väl eller så. Själv satt jag på altanen och virkade. M hade flytt fältet, svikare, jag som ville ha honom här. Nåja, det gick ändå bra. Och jag fick virka ifred, förutom när de försökte mörda mig med en leksakspistol och en leksaksyxa. Herrenadå!

Igår var jag trött men tog det lugnt, och plötsligt var det dags för middag. M och jag samarbetade (!) och lagade picadillo, eller patatas aliñadas som jag trodde att det hette. Potatissallad med rödlök, färskpotatis från eget land, gurka, paprika, tomat, kokt ägg, olivolja, vinäger och salt. Det blev gôragôtt som man säger i Göteborg. Till detta åt vi kycklingspett färdiga från mataffären. Sweet chili var god, teriyaki smakade inte lika gott som tzayspett men de påminde om dessa i smaken. Jag ska fråga nästa gång jag är på storaffären om de har tzayspett. Blev sugen! G gillade picadillon, fast jag gissat att han inte skulle göra det och kokat vanliga potatisar till honom, så imorse ville han att vi skulle äta det till middag igen, så jag gjorde en ny sats som vi åt till korv (G) och marinerad tofu (M och jag). Till lunch åt jag förresten upp resterna från igår, med kokt torskfilé. Så ja, en hel del picadillo har passerat min kropp sedan igår. 

Och nu blev jag självklart hungrig. Tur att jag får kvällsgröt snart! Det får jag varje kväll i Sverige.

Ja, så efter denna närande middag (igår) var det dags att baka ut den vetemjölsbaserade deg jag satt innan jag började laga middag. Och mitt i allt hörde A från Afrika av sig och ville ha hjälp med sina SFI-läxor. A från Afrika fick jag höra talas om av min granne S som känner henne via sin församling. Vi skulle ses någon kväll och prata svenska, sa vi. Men livet hann före. Jag såg A första gången för en vecka sedan när jag klev av bussen efter en fantastisk systerhelg, och kopplade att det måste vara hon. Jag började prata med henne och hon såg mycket, mycket tveksam ut. Jag förklarade att S hade nämnt att hon kände en tjej från en specifik kyrka, med ett specifikt namn och som kom från ett specifikt land. Kan det vara du, tro? Hon förstod inte frågan. Heter du A? Kommer du från Z? Känner du S? Eh, ja. Och efter en stund kopplade hon och hängde med i allt mitt babbel och blev överväldigande glad: "Du snäll! Du kan lära mig svenska!" Jajamen, inte lika snäll som S, men ja, jag kan nog allt lära dig lite svenska. (Jag är ändå behörig i SFI.) Så igår, plötsligt, ringde hon, och kom hit mitt i brödbaket och satte sig vid vårt slagbord och skrev så fint i sin gula skrivbok. Sedan läste jag och rättade alla småfel. Men visst, hon skriver så att man förstår utan för stora svårigheter, även utan min rättning. Textens ämne var, föga överraskande Min sommar. Och hennes text började så fint. "Min sommar var bra. Allt jag behövde fick jag." Snyggt! Hon förvånades först över att jag inte varit i kyrkan samma dag, över mitt svar att jag aldrig går till kyrkan, inte tror på Gud, och sedan blev hon lika förvånad när jag rättade hennes mening: Jag gick på havet, till Jag gick till havet, eftersom det bara  finns EN som kan gå på havet, vet du vem det är? Jo! Jesus! "Va? Hur vet du det?" frågade hon. Ja, men sånt bara vet man. Det lär man sig i skolan i Sverige... Så ja, ett roligt och berikande möte som jag inte hade väntat mig, men välkomnade, efter min lugna dag på altanen. 

Och efter detta ringde jag ett utlovat samtal till min vän M i Umeå och återgav allt och snackade skit om dittan och dattan. Det var välgörande och allt för längesedan! Självklart blåste det som tusan, så jag fick sätta mig i en busskur. Mycket bra förresten att sitta i busskur och prata i telefon, särskilt här på landet där det oftast inte är folksamling i busskurerna och där de är av det gamla snittet som det inte blåser in i så värst (åtminstone den jag använder som telefonkiosk, för den används knappt som busskur och har inte heller blivit sönderslagen, peppar peppar!). 

Nä, nu blev detta alldeles för ordrikt. Bäst jag beger mig till köket och gör min gröt, hungrig som jag är av allt skrivande om picadillon. G har inte somnat, trots att jag nattat honom enligt konstens alla regler, så nu har M tagit över. Och de tjötar, om man säger så...

Nåväl. Det är la en dag imorgon också... Hoppas ni som läser här har fått en bra början på augusti och inte är allt för trötta, och om ni är det att ni vilar! 

Och så lite hemester

Så kom vi hem ordentligt, även om vi passerade fyra storstäder och en hamnstad, även om det kunde verka långsamt så gick det snabbt. Vi har väl helt enkelt vant oss vid det här sättet att resa nu, antar jag. Bara fyra nätter så var vi hemma!

Och hemma var det grått, åtminstone gråare än i Sydeuropa, men det kändes inte så farligt alls. Det kändes mer skönt. Min blomstervakt sa att han inte behövt vattna någonting och ville sänka sin lön till ett minimum, men han fick ändå nästan det vi kommit överens om. Blommorna levde ju, så det var toppen. Mina rosenskäror behövde näring, och det har de fått med besked, både köpes och bokashilakvatten och nu är de gröna igen, inte så gulnade som när vi kom hem. 

Vi inledde hemesterperioden starkt med att först umgås med mina föräldrar, syrran och hennes son, sedan en dag bara med syrran och sonen och efter detta en dag på Orust med våra vänner där och efter detta en dag med en klasskompis till G och hennes mamma. Det tog fyra timmar innan barnen började leka med varandra och när de väl började interagera genom att tortera en stackars öronmanet var det dags att cykla hem. Typiskt, men så blir det ibland. G och jag har varit på Dyrön, vår favoritö, och köat till färjan både på ditvägen och hemvägen (aldrig mer vill jag åka dit i semestertider), inte ens vår hemliga vik fick vi ha heelt för oss själva, som vi är vana vid. G har lekt hemma hos en annan klasskompis några gånger och jag har fått egentid vilken jag ägnat åt att måla om en byrå och att måla om en pall. Jag som aldrig har målat om något förut har känt mig väldigt händig, måste jag säga.

Vi har också prickat in en fin dag i Göteborg när vi besökte Botaniska trädgården, åt middag på restaurang med mina föräldrar och som grädde på moset våldgästade våra vänner från Barcelona (som numera bor ganska nära Botaniska och som var hemkomna från nämnda stad samma dag). Dagen efter den fantastiska Botaniskadagen åkte vi till Kaggeledstorget och köpte hem en kanariefågel. Lena heter hon och hon är hemskt söt, pigg och ivrig. 

G var mer intresserad av fågeln innan han fick den, men så kanske det är med barn och djur. Det är roligare att längta än att ha. Jag har i alla fall tagit henne helt till mitt hjärta och försöker ge henne det bästa liv en kanariefågel kan ha i en fågelbur. Buren förresten, den är lite större än minsta lagliga mått, vilket betyder att den såg enorm ut och nästan inte gick in i vår bil när vi var och köpte den av ett par i Trollhättan. Det var en av sommarens varmaste dagar och det sammanföll med Trollhättans stadsfestival Fallens dagar. Vi åt på restaurang, lekte på Skrotnisses lekplats och gick raskt för att se de berömda vattenfallen (som jag aldrig hört talas om förut), som släpps på under dessa dagar, när vattenmassorna får ledigt en stund från att agera energiskapare. Vi missade Johan Airijoki med en halvtimma, det hade ändå varit lite fint att se honom och höra honom nu när jag ändå nästankändehonom i Umeå, men så kan det vara och så kan det bli. Det var sent och vi behövde ta oss vidare, till buren, sedan hem.

G och jag har också förresten turistat i Skärhamn. Vi käkade glass och gick på bibblan och gick på loppis där vi inte köpte något. Den runda pallen syrran önskat sig var för dyr, tyckte jag. 350 kr för en fult målad pall på loppis ger jag inte! Jag berättade för pappa att jag hittat en pall på loppis, som jag mindes att mormor haft. "Den har vi någonstans" sa han. Och plötsligt kom jag på att den står ju i sommarköket i källaren. "Ta den" sa han. Gratis loppis i källaren. Och så fick den sandpappras, spacklas, slipas och målas (i samma färg som byrån, retroblå) för att under sommarens fantastiska kräftkalas överlämnas som födelsedagspresent till min kära syrra. 

Och i samband med kräftkalaset var det som att vi hade familjefestival. Första kvällen tacos, andra kvällen havskräftor inköpta av en lokal fiskare i liten fiskebåt, tredje kvällen grillat. Mamma tyckte att det blåste kallt på verandan, men det gjorde det inte. 

Och idag, en vilodag efter familjefestivalen. G och jag ska till Skärhamn igen, gå på bibblan, kanske äta glass om andan faller på (det gör den säkert) och försöka köpa mjukisbyxor till honom på second hand. Annars kanske stor-ICA har några? Annars får det lösa sig en annan dag. Jag har slutat köpa nyproducerade kläder, typ. Efter H&M-skandalen förra sommaren (de dumpar kläder i Afrika). Igår började jag lyssna på P3 Dystopia om köphetsen och känner mig ännu mer övertygad. Vi får för sjutton ta och lugna oss nu! Detta går inte!

Så ja, det var en liten inblick i vår hemester det, och då har jag inte ens nämnt det bästa! Morgonen när jag satt nere i vår närmsta havsvik alldeles allena och läste och konverserade sommargäster som sa att de skulle åka hem dagen efter, och tänkte (och sa) att det ska inte jag. Ha ha!

PS: Lena ska snart få en kompis, en röd kanariehona. De ska hållas i par eller grupp. 

Semester hos svärisarna

Så är vi inne på sista dagen hos svärisarna i Sydspanien för denna gång. Svärmor har ställt ut en stol på trottoaren utanför dörren och sitter och småpratar med en grannfru. Svärfar grejar runt lite med gud vet vad. Jag sitter i soffan och har mensvärk. Imorgon bitti tar vi tåget norrut och jag har laddat med svenska bindor och spanska värktabletter, så jag klarar mig.

Nå, vad har vi ägnat dessa 18 dagar åt? Jo, men lite av varje. 

Först en kärleksfull fas på ca två dagar innan jag tröttnade på hettan och svärisarnas enorma samlingar och vi drog till strandhuset, själva, med buss. Det var Lugnt och Skönt. 

Sedan följde några dagar här i Almonte eftersom vi ville titta på vildhästarna från nationalparken Doñana, som springer genom byn den 26 juni varje år, och eftersom vi ville gå på den årliga byfesten, La Feria. Där kan man köpa karamell och åka karusell och fröjdas hela natten, om man orkar. 

Efter detta följde en längre period i strandhuset och någon dag in i denna period dök svärisarna upp, sedan även deras tre vaktlar i bur. Och i helgen var även Ms storebror och en av hans småbröder med varsin fru och son där.

Vad vi har gjort i strandbyn? Jomen vi har badat i havet, fyllt och plaskat i barnpoolen, ätit lunch i centrum en gång och sedan promenerat hela vägen hem. Jag har stört mig på att mina svärisar har en miljon halvtrasiga grejer och inte klarar av att höra och ta in ordet "tirar", som betyder slänga. Idag t ex fick jag inte slänga ett slitet parasoll som skruven lossnat från. M har inte målat och G har tyvärr inte lekt så mycket med sina kusiner, men just nu dök den yngsta upp... och en dag badade han med mellankusinen i barnpoolen och hade så, så roligt!

Vi har umgåtts och tagit det rätt lugnt, ätit svärmors mat. Jag har också bakat en supergod chokladkaka till min svägerskas födelsesedagsfika. 

Vi har ätit middag med några kompisar i några omgångar och så har vi badat lite mer. 

På det hela taget har det varit en fin vistelse med mestadels lagom varmt väder! Samtidigt ska det bli lite skönt att åka hem...

Det gäller att ligga på noll

Sista dagen i strandhuset idag och jag tänker försöka formulera mig kring att det gäller att ligga på noll som svärdotter i detta hus.

För flera år sedan insåg jag att här kan man inte få några pluspoäng, inga beröm för något man gjort, så som jag är van vid från mina föräldrar. De har berömt mig, och gör det fortfarande, för allt möjligt. Tömma diskmaskinen eller gå ut med soporna belönas med beröm. Damma kökslampan...

Men här är det en annan skala som gäller, en skala med negativa tal, och på den vill man förstås ligga på noll.

Så jag sopar, moppar, hänger tvätt, tar undan disk, tömmer diskmaskin och återvinning, går med soporna, bakar födelsedagskaka och så vidare, allt för att ligga på noll. Och självklart också för att jag inte vill att precis allt hushållsarbete ska falla på min svärmor, och för att inte vara till för mycket besvär och för att visa tacksamhet för att vi får vara här!

Andra delen av resan

Om första delen var den till Donostia San Sebastian så får andra delen vara därifrån till Lekeitio och sedan Bilbao, för att avslutas på en tågstation i en liten by ca en halvtimma från min mans uppväxtby. 

Efter det att min familj vaknat i det lilla kvava rummet i Donostia begav vi oss ut för att käka frukost. Som tur var hittade vi en bar precis i närheten där vi inmundigade rostat vitt baguettebröd med olivolja och mixad rå tomat. Denna frukost ÄR Spanien för mig och det kändes skönt att liksom vara på plats. 

Hon i baren tyckte Donostia var långt mycket bättre än Bilbao, som vi berättade för henne att vi skulle besöka och samtidigt något helt annat än Lekeitio. Såhär i efterhand kan jag säga att hon hade fullständigt rätt, och jag kan känna att vi kanske borde hoppat över Bilbao och stannat en natt extra i Lekeitio istället. Det blev lite långt och lite mycket det hela.

Vi promenerade raskt från frukostbaren till den gamla delen av stan där M behövde ta en atmosferica-bild av en gata med en kyrka i varje ände. Snabbt var det gjort och vi började  gå tillbaka mot vårt pensionat. 

På vägen dit råkade vi trilla in i en bokhandel och köpa på oss lite böcker. Till mig Reyes de la montaña av Daniel Hernández Chambers, till G en National Geographic-bok om vulkaner, och några fler böcker därtill. Inte förrän jag var på plats i vår sydspanska by och skulle börja läsa min bok upptäckte jag att den var feltryckt eller fellimmad och börjar på s.33, utan vita sidor innan. Skumt! Kvittot har jag slängt (innan jag upptäckte detta), bokhandeln i San Sebastian kommer jag inte åka förbi ändå... jag har mailat förlaget. Får se vad de säger...

Nåja. Vi hann precis med bussen till Lekeitio kl 11. Någon som hette Tove var lite stressad, milt uttryckt. Men vi hann. Och bussbiljetten köptes ombord på bussen. 10€ lite drygt för alla tre.

Bussresan var hisnande på serpentinvägar med stup på ena sidan. Och havet. Skummande mot svarta klippor och stenar.

Till slut var vi framme i Lekeitio och det var dags att med våra 6 kollin vandra mot hotellet Metrokua. Det ligger vid "den andra stranden" Karraspio och det var därför jag valt det. Jag mindes den stranden som speciellt härlig sedan jag var där för 20 år sedan. Vi gick och gick och gick, någons pappa svor i värmen, men tillslut var vi framme. 

Väl där checkade vi in och fick vårt fina rymliga rum med utsikt mot skogen på baksidan av det lilla hotellet. Rummet hade en balkong med räcke täckt av vinrankor. Allt kändes helt fantastiskt! "Här vill jag stanna i två veckor!" tänkte jag flera gånger under den första dagen. Vi käkade lunch och sedan var det dags att bada. M hade blivit förkyld men badade en stund med oss ändå. All grönska runtom var så vacker. Vågorna snälla, vattnet höll svensk sommartemperatur, dvs inte supervarmt men ändå skönt. 

På kvällen gick vi in till Lekeitiobyn och åt middag. På hemvägen fick vi låna ett paraply för det hade börjat regna och åska. Ungdomarna på stranden tjöt varje gång det blixtrade till över havet eller över bergen. Samtidigt så mysigt och romantiskt på nåt sätt.

Den andra dagen i Lekeitiobyn bestämde vi oss för att försöka ta oss över till ön San Nicolas som ligger i bukten runt vilken byn är uppbyggd. De har byggt en stengång ut till ön men det går bara att gå över vid lågvatten. Vi pratade med en man från trakten och han sa att vi borde hinna om vi gav oss iväg med en gång och inte stannade så länge på ön. Tidvattnet vänder var sjätte timma, tydligen. Och ja, vi hann över och vi hann gå en sväng på ön och sedan hann vi tillbaka. Jag fotade många olika blommor och G och M gick på upptäcktsfärd till öns topp. Sedan gick vi tillbaka och då hade vågorna redan börjat skölja över stengången på vissa ställen. En timma senare var den helt täckt av vatten.

G badade på stranden under övervakning av M medan jag gick iväg mot piren. Vi möttes sedan där och gick tillsammans i riktning mot fyren. G och M stannade efter halva vägen vid en lekplats och jag gick vidare själv. Otroligt vilsamt. Det var en mulen förmiddag men det gjorde ingenting. Jag hittade en vandringsled att gå med syrran en annan gång...

Sedan gick vi och käkade lunch på pensionärsklubben tillsammans med byns arbetargubbar och efter detta tog vi oss tillbaka till hotellet via en mataffär. När vi kom tillbaka hade vi varit ute i fem timmar!

På eftermiddagen regnade det och jag satt på balkongen och läste hela El Coronel no tiene quien le escriba (Översten får inga brev) av Gabriel Garcia Márquez och hörde regnet smattra mot bladverket. M sov bort sin förkylning under en fyra timmar lång siesta. G kollade på video med hörlurar. 

Sedan enkel middag på hotellrestaurangen för G och mig, M åt det vi köpt i mataffären. Innan läggdags gick jag en ensam kvällspromenad längs den lilla floden Lea och hittade fler vandringsleder åt mig och syrran. Vi kanske kan dra dit 2036? Eller vad tror du?

Dagen efter var det tyvärr dags att lämna mina drömmars by och åka till storstaden Bilbao. Vi fick skjuts till bussen av hotellreceptionisten och hade en fin men lite seg bussresa. Väl framme guidade busschauffören oss i vart vi skulle gå och köpa subventionerat busskort (Barik), något vi borde gjort redan i Donostia, och sedan tog vi spårvagnen för några centimos var till vandrarhemmet Poshtel Bilbao. Ett ställe jag tyvärr inte kan rekommendera. Otroligt lyhört, lite halvtrasigt och med en skolklass som närmaste rumsgrannar. Men vi hade i alla fall tre sängar och eget badrum. Men ändå... frostade fönster, trökigt. Bu. 

Vi kunde inte få rummet förrän kl 15 så vi vandrade iväg och käkade lunch och sedan tillbaka till vandrarhemmet för att checka in. Lite senare begav vi oss ut för se stan, besöka en second handbutik där vi köpte varsitt plagg, och försöka hitta någon lekplats utan knarkare vilket var lättare sagt än gjort. Men när vi gett upp och G och jag skulle åka hem i förväg hittade vi en stor och fin lekplats i en park med orkestermusik, nära Bilbaos tågstation (vid spårvagnshlpl Arriaga). G lekte en stund och sedan tog vi vagnen men hoppade av vid Pío Baroja där det fanns ytterligare en lekplats. G klagade över att han var trött i benen men blev pigg igen så fort han såg en rutschkana.

Tillslut var vi tillbaka och vilade medan vi inväntade M som varit i ytterligare en bokhandel. På kvällen åt vi middag på en restaurang jag skulle beskriva som kreativ och nyskapande och som låg på samma gata som vandrarhemmet. Monocromo vermuteria gastrounderground. Jag tänkte på C, på att hit borde hon gå om hon någon gång besöker Bilbao.

Sedan försökte vi sova till skolungdomarnas brötande uppsluppna röster och rop och till grannrummens dånande duschar. Och det gick ändå ganska bra. 

Dagen efter var det dags för Guggenheimmuséet och att leka på lekplatsen bredvid. Vi var där vid öppning kl 10, vilket är att rekommendera. Några av verken var häftiga, några bara kladd. Någon hade satt upp kartonger på en vägg... G stod ut i en timma, sesan gick jag ut med honom till lekplatsen och vi gick en sväng längs gatuförsäljarna men köpte inget. Vi pratade en stund med en argentinska som målade med fingrarna och hon gav G en fin liten sten med en mandala och sött budskap: Ama todo que te surja.

Sedan kom M ut, G klagade över trötthet så de gick tillbaka till vårt rum. Jag gick in igen och grät på riktigt till ett verk kallat Daddy, daddy! som påminde mig om Alan Kurdi, drunknad på Medelhavet, även om verket visade sig vara äldre än Alan. 

Efter lunch gick vi till en lekplats på andra sidan floden och sedan tog vi vagnen till Doña Casilda parken där det fanns en lekplats under tak. Vi såg en påfågel, det började regna och vi begav oss tillbaka till hotellet.

Efter lite siesta tog sig M ut igen för att leta upp en fotoaffär (utan lycka) och G och jag vilade. Jag läste och han kollade på youtube med hörlurar. Vi spelade hjälpligt ett parti Uno och sedan skulle vi gå ner och äta mat vi köpt i mataffär. Gazpacho, nudlar, picos och chorizo. G ville inte, varken gå ner till vandrarhensköket eller äta. Han åt tre skedar gazpacho och såg apatisk ut och jag kom på att han kanske var sjuk. M kom tillbaka från sin tur på stan och tog upp G till rummet. Mycket riktigt. Drygt 37 grader i kroppstemperatur. Jag käkade fort, gick upp och bytte av M, duschade G, gav honom barnalvedon och la honom. Redan kl 21 sov han. Skolungdomarna somnade kl 03.

Dagen efter allt detta var det en tidig morgon och vi hade 14 timmars resa framför oss. G hade 38.0 fick ytterligare en barnalvedon och piggnade faktiskt på sig, trots ingen frukost. På bussen kollade han på två miniorernafilmer på bussens på varje säte inbyggda skärm och drack en chokladfestis. Vid bensträckaren i Lerma åt vi varsin glass och han verkade rätt pigg och glad. Skönt.

I Madrid var vi trötta och hängde på en restaurang nära tågstationen i två timmar och förfasades över hur bråttom alla hade i pendeltågssystemet som vi nyss nyttjat (1 station). Det var varmt ute men AC på restaurangen.

Alviatåget söderut var i tid och vi hade trevligt resesällskap, men i vagnen bredvid fanns det tyvärr en full och ev. påverkade snubbe som sjöng och brötade så mycket att alla i hans vagn bytte vagn. Tyvärr fick han åka med till vår station, där han (som tur var) möttes av polis.

Och så var vi plötsligt, ca kl 21.40, framme i grannbyn där tåget stannar. Ms mamma och storebror mötte upp och körde hem oss i Ms pappas gamla bil med däck helt utan mönsterdjup, men det visste vi inte då. Då var vi mest lättade av att äntligen vara framme i rätt landsända!