Res mer!

När folk tänker på att sluta flyga tänker de ibland att det betyder samma sak som att sluta resa. Att vi behöver sluta flyga tycker jag framstår som självklart. Att vi som individer måste ta vårt individuella ansvar likaså. Erika Bjerström säger det så bra, och presenterar siffran 74 000 i analysen "Jag har haft fel".

I vår demokrati väljer vi politiker som presenterat sin politik. Deras mål är att bli valda och få makt för att kunna förbättra samhället i den riktning och på det sätt de tycker är bäst. För att dessa politiker ska våga presentera och föra en viss politik måste de känna att det finns folkligt stöd för den, för annars blir de rädda att inte få några röster. Även därför måste vi som individer göra aktiva val och säga vad vi tycker, visa att det finns alternativ och att vi väljer dem. Det är klart att vi vill att det ska bli billigare och enklare att exempelvis ta tåget istället för att flyga, men för att det ska bli så måste det finnas en efterfrågan (både marknadsmässigt och politiskt) och denna efterfrågan visar vi finns genom att göra aktiva val, genom att ta tåget ändå, trots att det är både dyrare och krångligare än att flyga.

Jag tycker absolut inte vi ska resa mindre. Jag tycker vi ska resa mer. Resa mer som i att ta tåget dit vi ska och på så vis uppleva mer på vägen. Jag vet att alla inte har råd, men jag tror att många av de som flyger lite sådär stup i kvarten skulle haft råd att spara pengarna från de där flygresorna och hotellen och istället för att göra fem kortare resor per år göra en lång en gång per år, eller en gång vartannat år. Den ekonomiska biten handlar om prioriteringar. Köp färre nyproducerade plagg, köp mindre alkohol, tobak, smink och läsk och spara pengarna på ett speciellt resekonto. Efter ett tag (längre tag för vissa, kortare för andra) har du pengarna till en resa!

Resa mer genom att ta tåget betyder att du får se fler ställen, äta på fler olika restauranger i fler länder och uppleva mer. Du får bo på fler hotell eller vandrarhem och bada vid fler stränder, se fler gamla fina stadskärnor, leka på fler olika lekplatser, eller vad du nu vill göra när du reser. Från tågfönstret ser du fler utsikter och kan följa hur arkitektur och landskap förändras mitt framför dina ögon. Du hinner lyssna på fler intressanta radioprogram (ladda ner dem innan ifall det är dåligt med internet) och kanske virka, spela spel eller prata med dina medresenärer.

Att ta tåget istället för flyget innebär att man minskar sina personliga utsläpp väldigt mycket. Det går att räkna ut genom att lägga till och ta bort flygresor i en klimatkalkylator. Själv tänkte jag att jag inte flög särskilt mycket, åtminstone inte mer än andra, när jag flög en eller två gånger per år till Spanien. Sedan matade jag in mina värden i klimatkalkylatorn och förstod. Så beskriver Maria Wolrath Söderberg att det gått till för många som slutat flyga, i sitt sommarprat från 2023.

Vi började med att ta tåget till Spanien 2019, tio år efter min första internationella tågresa. Denna gång flög vi hem och det var då jag kände att "det är fusk att flyga". Det kändes helt enkelt mycket, mycket bättre att ta tåget. Det är ett sätt att resa jag trivs mycket bättre med!

Sedan kom pandemin och det blev en paus i resandet för oss alla, men sommaren 2022 när vi slutat vara rädda för själva viruset (och fick det!) tog vi tåget till Spanien igen, och denna gång även tillbaka. G hade hunnit bli nästan sex år så ingen vagn till honom behövdes. Skönt!

Och så för ett drygt år sedan åkte vi ner igen till de sydligare breddgraderna, över jul denna gång. Jag stod fast vid mina värderingar och mitt beslut och åkte tåg medan M och G flög. Det var fantastiskt att resa själv, måste jag säga. Jag träffade tusen roliga personer, åt god mat och såg flera vackra platser t ex Bordeaux,  San Sebastian och Vitoria Gasteiz. Denna resa väckte Ms slumrande tågreselust igen så nu i sommar ska vi åka tåg, buss och färja hela familjen fram och tillbaka till byn i södra Spanien som M kommer ifrån.

Som ni hör lovsjunger jag tågresandet och ser mer möjligheter än hinder! Och jag blir också nyfiken på vart du som läst detta har rest med tåg? Vart skulle du vilja resa? Om du aldrig rest utan att flyga någon längre sträcka, vart hade du kunnat tänka dig att göra din första testresa? Ja, ös på med era erfarenheter, tankar och reflektioner i kommentarsfältet, så ska ni få fullständig reseplanering för sommarens resa i ett inlägg framöver!

Ut och njut!

Man borde vara ute och njuta mer! I helgen var det varannandagsväder med snålblåst och gråhimmel på långfredagen, sol, utslagna krokusar och glada bin på påskafton, gråmulet lugn på påskdagen och sedan nästan sommar på annandagen. Igår tisdag var det snöoväder och folk fastnade i sina bilar igen, och idag strålande sol och snö och vårvinter. Så jag borde gå ut och njuta nu på lunchen, eller hur?

Imorse fick vi vandra till fritids, eftersom min busschaufförsman börjat arbeta tidigare än ni kan föreställa er och därför tagit bilen. G och jag hittade snö att gå på, vilket var tur, för slasket från igår hade frusit till förrädisk isgata. "Det är nästan som i Norrland" sa G plötsligt och jag höll med. Han håller hårt i sitt ursprung. Fint tycker jag, eftersom Norrland är en landsände jag älskar. 

Igår kändes det som om snön kom som en hämnd för att jag under påskaftonen och annandagen skickat bilder på blommande blommor till mina vänner i just Norrland. Jag undrar hur krokusarna, styvmorsviolerna och penséerna mår nu under snön... Och jag undrar hur bina mår. Småfåglarna däremot har jag full koll på här vid min matning i fönstret. Talgoxe, blåmes och hackspett kommer varenda minut. Oftast är de två eller fler här samtidigt och äter på sin energibar. "De kanske tror att domedagen har kommit" föreslog min syrra igår. Ja, kanske det.

Är det inte lite konstigt med långhelger? De tar liksom aldrig slut, först, men när man väl kommit in i lunken så tar de slut ändå. Jag hade kanske planerat för dåligt, men ville ändå passa på att vila och inte ha så mycket planer. På fredagen hade vi en liten släktträff med 12 personer, varav 3 söta sysslingbarn som lekte och möblerade om soffkuddar så det stod härliga till! Jag hade gjort världens godaste efterrätt, en fryst citruskaka, som jag nu i skrivande stund kommer på att det finns kvar lite av i frysen! Lyckost mig! 

På påskafton blev det en betydligt mindre påsklunch med endast mina föräldrar, min syrra, G och jag. Vi kokade ägg i nylonstrumpa tillsammans med rödlöksskal och persiljeblad. Man gör så att man klipper av ett ben av en nylonstrumpbyxa, lägger i ett ägg och några persiljeblad (eller andra blad) så att de kan bilda mönster på skalet, sedan knyter man och lägger i nästa ägg osv, som en korv. Sedan kokas detta tillsammans med rödlöksskal och så får man färgade ägg med bladmönster på. Det var syrrans idé.

Sedan blev det påskäggsletande och även om jag hade avslöjat för G tidigare under dagen att jag själv hade köpt godis och lagt i ett påskägg (= påskharen finns inte) så gick han ändå in för det till fullo när syrran och jag sa att vi sett något vitt fluffigt springa förbi utanför fönstret. Så glad han blev när han hittade påskägget där bland krokusarna. "Nu behöver du inte köpa något godis och gömma något ägg, mamma!" Nej, just det. Vilken tur!

Påskaftonen avslutades hemmavid med korvstroganoff och ris och sedan kände jag en släng av fomo och vi begav oss ut till Klädesholmen för att se deras enorma påskbrasa (påskevaga) av lastpallar och en julgran. En tårta fyrverkerier smälldes också av till Gs stora glädje och hundarnas stora skräck. Det var trevligt att träffa några av våra gamla grannar och att komma ut till vår gamla ö. G gick och pratade om att han kände igen sig överallt. Fint ändå!

Så kom påskdagen och det var grått men vi gick ut på gården och lekte två gånger med en av Gs vänner och hennes lillebror och pappa. Jag virkade väl en del... och på kvällen åkte vi till simskolan och jag spontanpratade med en mamma som "lärde mig" en hel massa om "ganska vetenskapliga faktiskt" saker om kroppen och hälsan. Så mycket som cirkulerar nu! Jag blir alldeles matt! (Jag svarade enstavigt tills hon självmant bytte ämne.)

Och så annandagen med strålande sol och G och jag blev sugna på utflykt. M var ledig också (första dagen på hela helgen) och G och jag cyklade hela vägen till vår favoritbadplats och på vägen dit såg vi en kungsfågel bland videungen. Så stannade vi på klipporna ett tag, jag solade ansiktet och blev röd, såg styvmorsvioler och sedan tog M och G bilen hem och jag cyklade till min vän E i samma by och pratade och gick promenad (utan överdragsbyxor). Det var varmt och skönt och härligt och vi såg två stora tallar som vält i någon storm. 

Sedan var helgen slut och igår snöade det och idag ligger det kvar. Mina små tomatplantor har bränt sig i solen men de kommer att repa sig, sa min vän. Igår kväll satte jag en laddning alfafagroddar, får väl se om det funkar. Perfekt preppingmat förresten: C-vitaminer året runt!

Hoppas ni haft en fin påskhelg! Nu ska jag äta lunch och sedan ta mig ut och njuta av solskenet och kanske sista snön!

Temperaturfilten

Jag är inne i ett sånt virk-il just nu! Jag har tre projekt på gång samtidigt: temperaturfilten, en gul påsksjal och två glittriga kuddar till min son. 

Temperaturfiltens skala har jag fått revidera efter att jag förstått att dygnsmedeltemperaturen i Sverige inte når mycket mer än 20 grader på sommaren. Det hade jag ingen aning om när jag påbörjade projektet i kalla januari. För att jag själv ska ha koll på min skala, och för att ni ska få se, lägger jag därför ut en bild på den reviderade skalan här:

Hur långt har jag kommit hittills då, undrar väl ni? Och kommer jag hålla ut hela året? Ja, den första frågan går ju i alla fall att besvara. I lördags morse hade jag virkat till 29/2 och då tog jag denna bild:

Den mätte då 26,5 cm och året börjar nerifrån i bilden med lila och februari slutade i blått. Enligt mina beräkningar kommer den bli ca 160 cm lång och 120 cm bred. Jag la upp 220 maskor och virkar den med fasta maskor för att den inte ska bli för lång. Eftersom jag valt att virka den enligt dygnsmedeltemperatur blir den ganska jämn i färgen, har jag märkt (få färgbyten), vilket kan kännas lite tråkigt men samtidigt skönt att slippa fästa så ofta. Och angående fäst-festen så lyder jag min kollegas råd och fäster allteftersom. Jag har också då insett att jag måste ha kontroll över på vilken sida jag fäster, vilket jag inte hade i början... men men, det ska väl synas att den är handgjord? 

Och så lite bonusbilder på mina två andra virkprojekt, påsksjalen och glitterkudden:

Vad handarbetar du med just nu? 

Morgontur i trädgården

Så kom pötsligt solen! Även om jag sett det på prognosen är det ändå svårt att fatta efter så många, många dagar med gråväder.

Imorse cyklade G och jag till skolan, och fler hade cyklat kunde vi se. Jag räknade inte men kanske var det åtminstone fem cyklar parkerade vid skolan när vi kom. Min elcykel är på service så jag fick ta min "gamla" vanliga cykel, vilket gick bättre än jag trodde. Helt otränad är jag tydligen inte!

Det är så härligt att cykla i solen på morgonen! Jag kan rekommendera det varmt till alla, som inte har för långt till jobbet eller som av andra t ex fysiska skäl inte kan cykla. Det är en frihetskänsla och en vårkänsla i det, särskilt när solen skiner och det är plusgrader - som idag! 

Väl framme vid jobbet hade jag sådan feeling att jag var tvungen att gå en liten inspektionstur i trädgården. Det är nämligen jag som sköter trädgården här, för det mesta, så jag ser den som min även om den egentligen är mina föräldrars. Jag började med komposten (som jag kanske mer ser som mina föräldrars) och hällde i sågspån och rörde runt med spade. Igår läste jag nämligen i födelsedagspresenten Lena Israelssons Handbok för köksträdgården  att kökskomposten inte fick vara för blöt, inte fryst och att den dessutom ska efterkomposteras. Det blöta kunde jag ta hand om direkt, just genom att strö sågspån (som tydligen också innehåller kol vilket också är bra, stod det i boken) och röra runt. Dyngmaskarna ropade Hurra där nerifrån sitt bo! 

Efter komposten gick jag en tur och tittade till vallmoplantorna, som överlevt vintern,

snödropparna som blommar för fullt i nämnda morgonsol

och några gula krokusar vid en sydostvägg som laddar inför blomning.

Nu finns det hopp om våren igen! Visst känner vi det?

Vintern känns så lång men en födelsedag lyser upp

En helg som mer känns som i slutet av vintern än i början av våren håller på att passera. Det är söndag eftermiddag och jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på, så jag lånar Ms dator och skriver det här, för att kanske minnas helgen för alltid...

I fredags eftermiddag kände jag mig tröttare än trött och ju mer jag kände efter desto tröttare blev jag. Vid halv tre hade jag helt gett upp hoppet om att något mer vettigt skulle bli gjort så jag packade ihop mig och förberedde mig på avfärd mot fritids. Vid tio över tre hämtade jag G och vi styrde kosan (eller rättare sagt bensinbilen) mot öns närmaste handelsträdgård. Ryktet sa nämligen att de fått in lite penséer, och penséer var något jag kände behov av att köpa. Redan på morgonen hade jag köpt en liten kruka tête-à-tête från matbutiken och dessa ville såklart ha några kompisar. Framförallt ville jag få energi och känna våren, något jag trodde dessa blomster skulle kunna ge mig. Så snart jag parkerat vid handelsträdgården gav jag G stränga order om att se till att stoppa mig om jag skulle vilja köpa för mycket. Han tog sitt uppdrag på allvar. Drygt 500 spänn fattigare men 6kg sättpotatis, 8 små penséplantor och en liten kruka med tre små irisar rikare gav vi oss iväg från handelsträdgården och körde hem. 

Hemma lekte Gs vän och hennes lillebror och pappa på gården och G ville vara med. Pappan såg efter barnen medan jag kunde packa in mat och plantor och plantera två av penséerna med lillpåskliljan i  lugn och ro. Sedan fick även jag vara med och leka, eller rättare sagt prata med pappan medan lillbrorsan försökte spruta vatten, som han pumpade upp ur en vattenpöl, på oss. Det gjorde gott med lite luft och ljus och prat. Precis när vi skulle gå in kom vår granne J och frågade om vi ville spela fotboll sedan, efter maten och vi sa väl lite vagt ja. En fotboll behövde han också låna till nämnda aktivitet, och jag lovade att leta. Så snart vi kommit in kände dock både G och jag att fotboll kändes allt för jobbigt för vår energinivå och jag satte mig och dumscrollade på mobilen innan jag förberedde den delikata middagen Korv med Makaroner. Funkar alltid. Ketchup är också en grönsak, och så vidare.

Fotbollsaktiviteten avstyrdes således, men J och hans barn fick låna en boll G fått när han fyllde sju för ett halvår sedan och som såg helt oanvänd ut. Vi är väl inte så fotbolliga i vår familj kanske...

Och som tack för lånet, eller nåt, fick G en skål marängswiss av J och hans barn. Jag låg uppe på min säng under en av svärmor virkad yllefilt och läste ut romanen Utanmyr av Sofia Nordin. Jag tror jag ska läsa alla hennes böcker och sedan skriva en avhandling, fast utan att skriva en avhandling då. Det orkar jag nog inte, skriva en avhandling alltså, som om jag inte redan gör det här... Utanmyr var bra, i alla fall, även om jag på något sätt tycker att den slutade lite överdrivet. Det var som om hon drog det hela ett varv för mycket. Jag gillar hennes ungdomsböcker mer, men så kan man också beakta att Utanmyr är hennes vuxendebut.

När boken var utläst och strax innan M kom hem från jobbet satte G och jag oss till rätta i soffan och såg ett avsnitt av Agenterna och åt varsin bit kladdkaka, som jag bakat förra helgen. Det är  vårt standardfredagsmysprogram. Förut var det Labyrint och sedan Maxat fredag!, men nu är det sedan några år tillbaka Agenterna. Efter Agenterna skulle vi se Världens natur: Spaniens lodjur, för det ville Gs spanska lodjur se, sa G, men jag tröttnade eftersom jag sett det minst två gånger förut. 

Tröttheten vann över allt i fredags och jag gick medvetet och la mig tillsammans med G och somnade som en liten grisprinsessa. 

Så kom lördagen och min födelsedag. G kom in och tyckte att jag borde få present på sängen så han och M fick gå ut och jag "somna om" och så kom de in och sjöng Cumpleaños feliz och gav mig ett rektangulärt paket inslaget i egenhändigt målat vitt skyddspapper. "Vad kan det vara?" sa jag och öppnade det och fann där i en radio, precis som jag önskat mig! Svart och snygg och med såväl FM som MW, antenn, plats för batteri och även tillhörande elkabel. G pluggade genast in den i elnätet och letade fram bra musik. Han hoppade i soffan och slängde sig i sängen och hade disco, kl 07.24, till vår grannes stora glädje, förmodar jag.

Dagens mål var att bjuda min ursprungsfamilj på middag och redan efter frukost bakade jag en chokladkaka i den fina kakformen vi fick när vi gifte oss. M städade hela lägenheten förutom köket som jag städade och han var helt i harmoni, vilket aldrig har hänt när han städat förut. Det visade sig bero på att städningen egentligen var prokrastinering inför allt han behövde plugga. Men, men, jag var glad att han städade och sedan satte han sig verkligen och pluggade. 

G och jag drog och hämtade min syrra vid tågstationen och hem igen med bilen i regnet. Syrran och jag tjötade i köket en stund innan vi satte igång med middagen. Syrran fixade tsatsiki och jag gjorde bulgursallad, köttfärsbiffar och stekt halloumi. G lockades att äta detta då jag sagt att det var egyptisk mat som den egyptiska musikartist han lyssnar på ibland äter ofta. Vad vet jag, men helt fel tror jag nog inte det var. Mamma och pappa kom med blomsterkvast och litet paket vid klockan fem. Så följde familjemiddag i vårt lilla kök, och när de gått vid halv åtta tog jag på mig pjamasen direkt och la mig och började läsa en ny roman: Lucy av Jamaica Kincaid. 

Sedan blev det Melodifestivalen resten av kvällen. G älskar verkligen detta program, och det är första året han följer det. Förra året såg han bara ett avsnitt tror jag. Jag har inte tittat sedan jag var femton men tycker det är så fint att han lever sig in så och dansar runt, att jag kan tänka mig att sitta där med honom. Men när "kommentatorerna" aviserade att det skulle hålla på i 30 minuter till med något kvaltjafs stängde jag helt sonika av och sa att "Nu är det slut". G höll med och vi käkade kvällsfika, pratade lite med farmor och somnade tämligen omgående när vi lagt oss i Gs säng. Klockan halv tolv stapplade jag in till min säng och fick M att lämna sitt plugg för den kvällen.

Ja, det var den födelsedagen det, och idag har jag inte gjort många knop. Visserligen inleddes morgonen med en fin promenad med syrran vid havet, kalasmat till lunch och sedan läste G och jag läsläxa, lite matteläxa och sedan la vi med gemensamma krafter ett hundrabitarspussel.

Jag tror jag gillar mitt nya lite lugnare jag, en person som lägger sig på kvällen... Men snart är jag nog tillbaka i mina gamla vanor igen. En gång nattuggla, alltid nattuggla, eller hur farmor?

Rikedom

 

Det är en rikedom att kunna baka sitt eget bröd och att orka göra det. Idag med riven egenodlad squash som legat i frysen sedan i somras, 50g jäst, 12 dl vatten, salt, 4 dl grovmalt rågmjöl och resten vetemjöl. Megagott blev det och megarik känner jag mig, mitt i allt vardagskämp en dag när det både regnar och blåser.

En glashal morgon

Det har utfärdats en orange vädervarning av SMHI på grund av halka, och jag har aldrig varit med om maken till halt väglag! Eftersom min man började arbeta redan vid halv fem imorse tog han bilen och G och jag ställde in oss på att vandra till skolan, 1 km. Det kan väl inte vara så farligt? Men farligt visade det sig vara!

Överallt ett islager, överallt förutom på snötäckta gräsmattor och bredvid gång- och cykelbanan. Vi har halkat oss fram till skolan, glidit ner för den branta backen medan G ihärdigt pratat om ett hus han tycker vi ska bygga i djungeln. "Men vi kan inte prata nu, jag måste koncentrera mig!" sa jag till mitt oförstående barn. Vi fick gå över folks gräsmattor eftersom gatan var allt för hal, akta oss för traktor som åkte varv efter varv med grus, även om det kändes som om det inte skulle hjälpa alls. Det duggregnade hela vägen och jag var glad att jag i sista stund tagit på mig min gula regnrock. 

Till slut var vi framme vid skolan och kunde konstatera att G inte klagat en enda gång, utan tappert kämpat på, vilket jag berömde honom för. Väl inne på fritids pustade jag ut med fröknarna tills jag plötsligt insåg att jag skulle vara på ett möte kl 09.00 och nu var klockan 08.50. Möte med Skolinspektionen dessutom, det kändes som om jag inte borde missa det! Jag svor till, utan filter, och gick raskt ut ur skolan. Ner längs bäcken (ringde en kollega och vän och bad henne avisera chefen om att jag antagligen inte skulle hinna), över en snötäckt äng (inte halt) och sedan gick jag på bilvägen för där var det saltat och ohalt. Så insåg jag att hur fort jag än försöker gå så kommer jag inte hinna fram i tid till min dator. Mötet skulle dessutom vara ganska kort. Så jag stannade upp, laddade ner Teams till telefonen och gick och satte mig i en busskur. Pjuh! I ryggsäcken hade jag ett sittunderlag, som tur var. Så, bara 3 minuter sen till mötet, loggade jag in och var med i mössa och yllehalsduk och gul galonrock. "Jag fastnade i en orange vädervarning så nu tar jag det här från en busshållplats" sa jag när skolinspektören hälsade mig välkommen till mötet. Utanför regnade det. Ena sidan av busskuren var helt täckt med is. 

Det var rätt skönt att sitta där i en kvart och pusta ut faktiskt. Ånga av sig, liksom. Men sedan kämpade jag vidare. Gick på bilvägen, gick på gräsmattan längs äldreboendet, och så ner på gatan där jag jobbar. Som tur var har jag inte skottat trappan upp till mina föräldrars hus, så den var inte hal. 

Väl inne ringde jag M och varnade honom, hans busskörning hade gått bra, pustade ut, pratade lite med mina föräldrar för att rapportera läget och nu sitter jag här och ska jobba, men behövde skriva av mig först. Detta är en morgon jag kommer minnas!

Och typiskt att vår bil skulle in på verkstad just idag, för att kolla varför motorvärmaren gör så att elstolpens säkring går. M hämtar mig efter jobbet, hoppas jag. Annars får jag väl halka hem igen och hoppas att jag inte bryter mig. Överväg om du ska ge dig ut, säger meterologerna. Stanna hemma och sitt på rumpan i din soffa! säger jag. Och nu snöar det på isen, så nu kommer det inte ens gå att se var det är halt.

Hoppas ni får en bra måndag utan dikeskörningar och brutna lårbenshalsar!

En rik helg

Idag, söndag, har det varit som flera dagar i en dag. Det har jag tänkt flera gånger. Dagen började på annan ort, i ett annat rum, men redan igår åkte jag dit. För den här helgen inföll plötsligt min och syrrans målbild: Spa vid kustbandet. Det var egentligen en tillfällighet att vi skulle åka på spa, en julklapp hon fått och som hon valde att förverkliga tillsammans med mig. Så fint! 

Igår innan lunch skjutsade M och G mig till den kollektivtrafikknutpunkt där jag skulle möta upp syrran. Jag satte mig på en blå plastlåda fylld med grus och väntade i solen. Började lyssna på soundtracket från Amelie från Montmartre. Allt blir romantiskt om man lyssnar på det. Testa! Efter en stund kom en hel drös med människor, troligtvis med buss från närmaste stad, och jag gick och ställde mig tillsammans med dem på perrongen. Och så kom syrran och Yann Tiersen fick pausas. Min fina syrra! Vi gick till bussen och det blåste kallt. 

Väl framme på hotellet åt vi sushi på rummet, medhavd från Göteborg, och pratade om senaste nytt på olika fronter. Jag fick skvaller från en tillställning jag missat förra helgen och solen sken in så fint från fönstret. Efter lunchen gick vi ut en liten sväng i blåsten. Vi tog med kaffe och te och syrran hade med sig en dubbel Snickers som vi delade på. En liten svart hund och en dam i grön kappa som fladdrade i den hårda vinden letade efter varandra, eller egentligen letade bara damen efter hunden. Vi försökte hjälpa till litegrann men hunden hade sina egna planer, och damen verkade van på något vis vid att hunden gick sin egna promenad. 

Vid tre började vår spatid. Det är härligt att vara på spa, men tyvärr var det ungefär dubbelt så mycket människor som hade varit trivsamt för att kunna slappna av. Vi gjorde ändå vårt bästa och provade allt, förutom att doppa oss i havet. Så roligt skulle vi inte ha det! Efteråt i rummet var vi tvungna att reflektera tillsammans över allt vi upplevt och sett. Till exempel förstod jag inte varför några hade med sig sin mobil ner till spat. Jag tyckte också det var lite jobbigt med folk som var i stora gäng och som pratade lite väl högt. Samtidigt insåg jag att Folks liv pågår. Alla har något de kämpar med eller problem de behöver lösa. Det är klart man vet att det är så, men eftersom även jag har fullt upp med mig själv och min familj och vår vardag hinner jag knappt ta in att alla andra också har massa funderingar och krångel att hantera, även om jag rent logiskt vet att det är så. 

Jag längtade till det lilla lugna hammamet i Linares de la Sierra. Och jag tänkte på Yasuragi som jag besökt en gång med jobbet. Jag hoppas få visa min syrra båda de ställena någon gång.

Vi åt god fiskbetonad middag i hotellets restaurang och firade vår farfars 100årsdag, som inföll tidigare i veckan. Farfar själv gick dock bort 2005. Någon dag kanske jag skriver något om honom och hans liv. Måste bara prata lite noggrannare med min pappa först. Pappa och jag är nostalgiska avdelningen i familjen. Jag måste prata mer med honom om allt som hände förr, helst spela in och skriva ner. En annan dag. Snart. Det är fint att veta sin familjehistoria och pappa har koll på så mycket.

 Båda somnade vi gott i våra sängar i ganska vanlig tid, dvs någon halvtimma senare än normalt och syrran en timma tidigare än mig. Det var mysigt att ligga bredvid henne och läsa i min bokcirkelbok och lyssna på hennes snusande och den tilltagande vinden utanför fönstret.

Så imorse vaknade vi och tog oss ner till hotellfrukosten som myllrade av hotellgäster. Det var gott, men jag vet ju att hotellen går fett mycket plus när de bjuder mig på hotellfrukost. Jag äter ungefär som hemma, kanske lite mer men inte mycket. 

Vid 10.20 gick bussen och vi skiljdes åt vid samma knutpunkt vi mötts 22 timmar tidigare kl 11 på förmiddagen idag. Tåget tog oss 20 minuter i vardera riktning och M och G mötte upp mig och skjutsade hem mig från S. G var jätteglad att se mig och sa att han hade saknat mig. Det var fint! Väl hemma däckade jag på soffan medan G lekte på golvet med någon bil och M fixade lunch. 

Efter lunch la jag mig i min säng och läste i min bok och när jag kvicknat till igen vid kl två gick G och jag ut och ner till havet. Det var så fint ljus ute att jag kände att jag behövde komma ut i det, trots att jag var trött. Havet var så högt så högt och vi klättrade över till grannviken där vi lekte och fikade clementin och festis och te. Vi klättrade i berg, högt upp, men inte hela vägen upp (por favor!) och vi satte oss och tittade på utsikten och de stora vågorna. Vi hittade ett gömställe i berget där det var lä (och skugga) och jag berättade för G att jag älskade att leka på sådana ställen som liten. Sedan fick jag sitta en stund till i solen och dricka upp mitt te medan G lekte med två stenar han hittat i en liten bäck. Han var så harmonisk och det var så härligt väder, trots vinden. Hemvägen sedan var lite seg, tyckte G, trots att vi inte gått alls långt hemifrån och väl hemma parkerade han sig framför något meningslöst på youtube medan jag lagade middag. Vi hade varit ute i drygt två timmar så när en grannpojke knackade på och undrade om G ville följa med ut sa han nej, han var för trött. 

Så efter middagen började nästa del av denna dag. Dags för simskola! M ville vara hemma och måla och jag var ändå inställd på att det var jag som skulle skjutsa G dit så det var bara att göra det. G var peppad och inte alls anti så det gick smidigt att ta sig hemifrån. Så himla skönt! Jag hoppas att det fortsätter så. Inte en älg och inte ett rådjur såg vi på hela vägen. 

Det är så fint på simskolan, för det finns en mamma där jag kan prata med. Det gör hela grejen så mycket lättare, tycker jag. Och hon sa också rakt ut att hon uppskattar att prata med mig. Dessutom känns hon genuint supersnäll och go. 

Simskolan var rolig tyckte G och sedan körde jag hem igen. Två timmar tar hela äventyret: köra dit, duscha och byta om, simma i 30 minuter, duscha byta om igen och sedan köra hem. Men G tycker det är roligt och det är klart att han ska få lära sig simma! Kanske kan han slippa gå i havet i sommar, vi får se. Det är också smidigt på sitt sätt för det är nära, men samtidigt blockeras två veckor av semestern. Ja, vi får se hur sommaren blir och vad vi hittar på. Jag är glad att han trivs på simskolan han går i nu, i alla fall.

Och nu är det plötsligt sent. Dagen har varit lång och känts som flera i och med alla olika miljöer och  eftermiddagens tupplur tror jag. 

Imorgon är det måndag. Det kommer förhoppningsvis bli en lugn måndag med utbildning på förmiddagen och lite småpill med olika saker på eftermiddagen, på jobbet alltså. 

Hoppas alla ni som läser här har haft en bra helg! Och hörreni: testa att lyssna på soundtracket till Amelie och se om allt känns romantiskt även för er!

Små pratstunder

Guldet i alla mina små pratstunder. Skimret och glädjen. Det kan lyfta mig en hel dag att få småprata med en annan förälder som lämnar barn på samma skola som jag, eller prata med tjejen i kassan i min lilla matbutik, med grannen som plockar frukt i samma butik eller med random hundägare på vägen hem på cykel med min hundrädda pojk. Hunden stod still och var kopplad. Hundägaren intygade hundens snällhet och att han tycker om barn, hunden alltså. Och min son stod också still, gränsle över sin cykel. Bröt inte ihop, flydde inte, men tittade inte heller på hunden - helt fokuserad på att hålla ihop. Sedan cyklade vi iväg och hunden lunkade med sin husse åt andra hållet och min son konstaterade att "Hunden tycker om barn!". Ja, där ser du. Du klarade det!

Att man blir glad och mår bra av att prata med inte bara nära vänner utan också grannar, bekanta och främmande såväl som halvfrämmande människor konstaterar inte bara jag utan också Michael Dahlén och UnderbaraClara. Och för mig som är social, eller kanske översocial, och jobbar fysiskt ensam hela dagarna är det guld och glimmande stjärnor att få byta några ord eller till och med prata bort en kvart med någon en stund. Jag blir så tacksam att folk svarar och pratar tillbaka, att de tar sig tid precis som jag. För det har inte alltid varit så för mig.

Jag tror att det också är bra på samhällsnivå att småprata med varandra. Att lära sig själv och andra att vi är här på jorden tillsammans. Vi bor i den här byn eller i den här stadsdelen tillsammans. Vi åker det här tåget mellan två europeiska städer tillsammans, även om vi inte kommer härifrån. Vi kan vara vänner, inte fiender, åtminstone den stund vi åker det här tåget, bor i den här stadsdelen eller delar våra stigar i den här byn. Vi kan hjälpa varandra på badstranden när ett barn skriker efter det andra, främmande, barnets traktor. Vi kan låna ut traktorn en stund och säga: "Lek du med den ett tag." Så får mamman lugn, och barnet leka. Och det andra barnet öva sig på att låna ut. 

Vi behöver känna att människor är snälla, inte farliga. Vi behöver det för att kunna samarbeta när det behövs. Och för att känna det är det nog en bra idé att småprata med varandra lite ibland, inte bara muttra surt och tänka att världen är emot en.

Så stanna upp, säg något snällt, håll upp en dörr, låna ut en traktor, kommentera vädret eller tisdagens morgontrötthet så kommer resten av sig självt!

Och så cyklade vi

Vårsolen i torsdags fick mig att vilja cykla! Filmvisningen på kvällen fick mig att vilja cykla ännu mer! Och att M hade lämnat in både sin och Gs cykel på reparation och kunnat hämta ut dem samma dag fick G att vilja cykla igår, fredag morgon i regn och mörker. Så då gjorde vi det!

I torsdags kväll samlades jag och tjugotvå andra personer för att se Fredrik Gerttens film Bikes vs Cars på öns folkhögskola, en filmvisning med mackfika och hembakta semlor arrangerad av öns omställningsgrupp. Livspusslet hindrade mig från att komma helt i tid till förfikat och försnacket men jag hann åtminstone fram till innan filmen började och jag hittade några tanter att sitta med. Efter filmen pratade vi dels om vad vi sett i filmen och dels om vad vi anser behövs för att förbättra cykelmöjligheterna här i vår kommun.

Filmen gjorde ett mycket starkt intryck på mig, trots att jag har sett den förut. Den är så snyggt gjord och visar med all önskad tydlighet hur bilismen på många platser i världen helt tagit över, men också ökat så fruktansvärt mycket att den sätter käppar i hjulet på sig själv, genom enorma köbildningar. Detta kanske också är lösningen? föreslår en brasiliansk professor. Det enda jag saknar i filmen är ett landsbygdsperspektiv, men jag antar att man inte kan ha med allt. Regissören nämner dock landsbygden lite kort i slutet av en intervju (9.50).

Filmen berättar om hur enkel maskin cykeln är. Att cykeln är billig och kan användas av alla (som kan cykla), men att stadsplanering på vissa platser sätter käppar i hjulet för oss som vill ställa bilen och cykla oss genom vardagen. Den redogör för hur mycket oljebolag, biltillverkare och bostadsbolag påverkar politiska beslutsfattare och hur stadsplaneringen så länge utgått från just bilen. Ett exempel är att när man bygger köpcenter utanför stadskärnan tvingar man mer eller mindre folk att ta bilen dit. Den berättar hur stor landyta i Los Angeles (har jag för mig) som går åt till vägar och parkeringsplatser. Den jämför hur mycket befolkningen ökat med hur mycket bilarna har ökat. Bilarna hade ökat mest, fler har alltså bil. Filmen berättar att när medelklassen ökar i världen kommer fler ha råd att köpa en bil och därför kommer bilismen öka ännu mer. Den berättar att nya motorvägar och förbifarter inte kommer lösa trafikstockningssituationer i storstäder utan snarare locka ännu fler att ta bilen och leda till minst lika mycket köbildning som nu. Den berättar att i USA lägger folk 55 arbetsdagar per år på att pendla med bil till och från jobbet, med andra ord på att sitta fast i bilköer. 

Filmen berättar också mycket om cyklisterna och om hur de kämpar för en drägligare cykeltillvaro i São Paulo, Los Angeles och Toronto. Filmen berättar om spökcyklar som monument över alla de cyklister som dödas i trafiken i brasiliens största stad.

Filmen varvar statistik med intervjuer och stadsmiljöbilder på ett mycket effektivt sätt. All statistik är dock från 2015 eller tidigare, eftersom filmen hade premiär 2015. Nu har det gått nästan tio år och det hade varit intressant med någonslags uppföljare. Jag vill veta hur det gått för cykelgruppen i São Paulo och för cyklisterna i Toronto och LA. Jag vill veta hur det gått med cyklismen och bilismen i världen. 

Filmen slutar åtminstone med hopp! I São Paulo beslutar den då nya borgmästaren plötsligt att det ska målas röda cykelbanor på vissa gator. Mitt i natten utan förvarning gör de det bara! Och enligt google maps satellitbild finns de fortfarande kvar på Avenida Paulista (en gata som är med i filmen). Se vad fint:

Men enligt ett litet reportage på Sveriges radio från mars 2015 hade en lokal domare försökt stoppa cykelbanorna, men inte lyckats. 6000 cyklister hade samlats för att demonstrera mot stoppförsöket. I filmen säger en av de brasilianska cykelaktivisterna att mobiliseringen av cyklister är avgörande för att få till förändring. 

Här i Sverige har vi Cykelfrämjandet och vi kan organisera oss på andra sätt, t ex med hjälp av Naturskyddsföreningen eller lokala omställningsgrupper. Men framförallt kan vi cykla! Vi kan cykla där det finns cykelbanor och vi ka cykla där det inte finns cykelbanor. Vi kan lära våra barn att cykla och vi kan cykla med dem! För varje cykel blir det en bil mindre, åtminstone om den cyklas av en vuxen med körkort som annars hade tagit bilen, som jag igår.

Filmens trailer  kan ses här: WG Film Bikes vs Cars

Längre reportage om cykelkampen i Latinamerika här: Lotten Collin om cykelkriget i Latinamerika

Maria Soxbo uppmanar till hundra dagars cykling här: Ska vi cykla ihop? (Cykelutmaningen – 100 dagar på ett år!)

Har du också sett filmen Bikes vs Cars? Vad gjorde den för intryck på dig? Hur ser dina cykelvanor ut? Vad skulle få dig att cykla mer? Vilka hinder och möjligheter finns hos dig?

Så återvänder ljuset så smått

Jag längtar efter att cykla! Ljuset börjar återvända, lite, lite i taget, några minuter om dagen, så jag längtar efter att börja cykla igen. Men innan vardagscyklingen kan börja rulla behöver cyklarna fixas till litegrann. Gs cykel har punka. Min cykel rasslar lite väl. Idag kanske M fixar Gs cykel, och snart ska jag boka tid för service av min. Här på vår närmaste sportbutik har de en liten verkstad. Det kostar några hundralappar men det är det helt klart värt, ändå mindre kostnade än en enda tankning bensin. Så någon dag snart ringer jag och bokar tid. Kanske redan idag.

Skrivandet kom av sig lite igen, verkade det som. Men så är det med mig. Jag är ojämn i publiceringarna. Kanske är det för att jag mest skriver för mig själv, för min egen skull, men samtidigt tycker jag det är himla roligt att bli läst - såklart. Och jag blir superglad för alla kommentarer! 

Skrivandet kom av sig, verkade det som, men så var det inte. I själva verket har jag skrivit och skrivit och skrivit och läst och läst och redigerat och redigerat, men inte här, utan snarare i mitt yrke. Jag har haft turen att få ett skrivande yrke, alltså att få månadslön för att jag skriver. Halvtid jobbar jag med skrivande för min arbetsgivares räkning och halvtid arbetar jag med elever, som lärare. Nu på senaste tiden har jag dock fått arbeta heltid med skrivandet eftersom det som skrivits varit av största, största vikt. Nu hänger det delvis på mina texter hur det går för företaget de närmaste sex åren. Delvis. Annat spelar in också, som tur är. (Känn ingen press, näedå. Men det är också så att hälften av mina vänners anställningar också beror, delvis, på mina texter och hur de tas emot av upphandlande kommun. Sveriges största.)

Snön smälte bort och ljuset kommer, poco a poco. Gräsmattan är dyblöt men inte längre översvämmad och jag hoppas att vårlökarna inte ruttnar bort där under grässvålen, men det brukar de ju inte så varför skulle de göra det? G och jag börjar fantisera om att så och plantera. Vi googlar tomatfrön och paprikafrön, lägger morotsfrön i den digitala varukorgen fastän jag nästan tror att vi redan har. Innan frököp måste inventering ske, för jag har redan en hel massa sedan tidigare år, och dessutom har jag sparat från egna blommor i somras. Rosenskära, tagetes, luktärt och kanske några sommarrudbeckia har jag sparat frön från. Det gäller att ha några säkra kort. Ringblomma vill jag också ha, det hade jag inte förra året, men frön finns kvar. I några år lär de la hålla?

Ilet tog fart så till den milda grad att vi var tvungna att sätta igång genast. Jag tog fram det lilla terracottafatet med hål, som jag fick från min syrra i födelsedagspresent  förra året, och satte i ett glas vatten. I med en näve gula ärter. Så får vi se om vi åtminstone får några ärtskott på köksbordet att glädjas åt och knapra på. Alfalfafrön har jag också tänkt att man borde ha, perfekt som kris-grönsak ju, att grodda alltså. Och smörgåskrasse blir jag sugen på. Allt som växer, även i miniformat, är välkommet nu när ljuset, om än inte värmen, är påväg tillbaka.

Och på tal om värmen: Min svärmor spelade häromdagen in ett meddelande till mig om hur varmt de har det i södra Spanien. Ordagrant: "¡Tuve! En Sevilla hay 22 grados y 7 de mínima, y mañana va a poner 25 grados y aquí. Estamos en verano ahora ¿sabes? Así que... hasta allí te cuento. ¡Venga!" och ungefärligt översatt: "Tove! I Sevilla är det 22 grader, och som minst 7, och imorgon blir det 25 grader, även här. Det är sommar nu. Förstår du? Så ja, det är det jag kan säga. Vi hörs!"

Jag kunde inte låta bli såklart, att prata om klimatförändringarna. Bara lite. Vi måste sluta släppa ut nu. Jag måste börja cykla igen. Men inte bara jag... 

En annan dag, tidigare, delar min svåger med sig (i whatsappgruppen med fyra bröder och fyra fruar) av att ha promenerat 1,6 km, som en träningsprestation. Jag svarar att det bästa är om ni ställer era bilar och går runt i byn, då får ni motion gratis. Ingen svarar.

Ljuset kommer tillbaka. M har åkt skridskor för första gången i livet. Jag har åkt skridskor för första gången på 22 år. G har åkt skridskor för första gången på kanske 2 år. Lite vingligt för alla först, men sedan kul. Tills M ramlade. Nu vill han sälja skridskorna igen. 

Jag hoppas att ni alla har en fin vårvinter. Och sitter någon inne med tomatfrötips eller paprikaodlarråd är dessa mer än välkomna! Venga! Vi hörs!

Det de säger och det vi hör

Så skruvas tonläget upp. Retoriken hårdnar. Nyheten kablas ut: Svenskarna bör förbereda sig på krig. Eller vad var det de sa? Vad är det vi hör? 

Nej, ingen sa väl egentligen att det kommer bli krig i Sverige, utan snarare att risken kan finnas i framtiden och att säkerhetsläget är allvarligt och försämrat. Överbefälhavaren Bydén sa  att vi måste ställa oss frågan om vi är förberedda för om det som händer i Ukraina nu skulle hända i Sverige snart. Vem kan vara förberedd för det? Det talas även om mentalt förberedd, men kan man vara det alls? Går det ens att tänka sig in i situationen, särskilt om man inte upplevt krig själv (vilket många svenskar inte har)? Var vi mentalt förberedda på pandemin? Nej. Var vi praktiska förberedda för pandemin? Inte det heller nej. Folk tillverkade sina egna visir. Det blev rusning efter munskydd, handdesinfektion och toalettpapper (varav det sista nog mest var mentalt). SVTs politiska kommentator sa (Rapport 19.25 den 8 januari 2024) att om Estland, Lettland eller Litauen skulle bli attackerat skulle Sverige troligtvis dras in. Jag vet inte vad det betyder eller vad som skulle hända då. Jag vet inte varför Sverige skulle dras in, eller välja att dras in. Och jag vet inte vad som är rätt och fel i en sådan situation. Ingen aning faktiskt. 

Så, ingen säger att det kommer bli krig i Sverige, men det är ändå det jag hör och det jag tar in - att risken finns. Och då händer två saker i mig: ett) Jag vill förbereda mig, två) jag blir orolig och rädd. I den ordningen. 

Genast köpte jag på oss pulvermos, fler konserver osv i mataffären. Idag kompletterade jag med mer lampolja och T-sprit till fotogenlampa och spritkök. Imorse skrev jag upp saker vi ännu inte har och som vi borde skaffa. Det känns ändå bra att förbereda sig, både med vad man har hemma och hur man ska använda det samt genom att prata med folk om det. Jag funderar också på att prata mer om det på ett organisatoriskt plan, i min bostadsrättsförening och på min arbetsplats och kanske även med kommunen. Vi är ju inte bara individer utan vi ingår också i flera olika sammanhang. 

Igår kväll nådde nyheten mina svågrar och svägerskor i Spanien genom en artikel på spanska som delades i vår gruppchatt. Jag svarade att det som står i artikeln stämmer men att det inte betyder att det kommer bli krig. Två av bröderna kom med praktiska råd (ha bilen fulltankad, ha evakueringsryggsäckar redo), svägerskorna stod för det emotionella (Vad rädd jag blir! Vilken ångest" osv, samt förskräckta emojies) men även för stöd till mig nä rjag skrev vad vi redan tänkt på och fixat: "Vad förutseende du är!". 

I mataffären pratar jag om det med kassörskan, i bygghandeln pratar jag om det med butiksbiträdet, på skolgården pratar jag om det med en annan mamma. Skrämmande är vad det är, men det är viktigt att komma ihåg vad som sägs och vad som inte sägs. Lita på etablerad media och inte gå igång på ryktesspridning.

M passade på att krigsöva lite med G igår. De gömde sig under köksbordet och de åt ravioli på burk (uppvärmd men inte under köksbordet). Själv var jag på bokcirkel och pratade om allt annat än krig. Jag känner mig lite osäker på om det verkligen är lämpligt att krigsöva med barn. Bra att ge dem maten så de vänjer sig/får smaka, men gömma sig under köksbordet kanske är lite väl? Då är det väl bättre att öva på att använda stormköket tillsammans? Jag ska prata med M om detta. G hade tröstat både sig själv och sin pappa vid nattningen med att Sverige har haft fred i massor av år. Det har han säkert lärt sig i skolan. Själv tänker jag att han måste få vara barn och leka och ska inte behöva tänka på detta särskilt mycket eller helst inte alls. Men inte heller här vet jag vad som är rätt.

Hur känner ni inför allt detta? Vad gör ni för att förbereda er praktiskt och mentalt och för att mota er eventuella oro? Hur hanterar ni det med barnen?

Trettondagen

En kall men solig trettondag har vi haft idag. Inte för att jag har tänkt på att det varit just trettondagen, förutom en liten stund när jag insåg att bibblan var stängd, men vi tar det från början. Här kommer ett klassiskt sen hände det, sen hände det-inlägg innehållandes ingredienser som följda husmorstips, stängda bibliotek, elva minusgrader och älg vid mörk väg. Nu kör vi!

Imorse vaknade G inte förrän kl 8.30, och då hade han ändå gått och lagt sig i bra tid igår. I så bra tid att M och jag hann se första avsnittet av första säsongen av Bron. Det var säkert tio år sedan sist och M har aldrig sett den, jag såg den själv. Jag tror han började se med mig från säsong 2. (Tolv år sedan var det visst, jag googlade nu.)

Så innan G vaknade hade M hunnit gå upp och smita iväg till jobbet och jag hunnit skriva med en vän på mobilen, nerbäddad under mitt fluffiga täcke. När ytterdörren stängdes vaknade G och trippade över från sitt rum in till mig, kröp ner under mitt varma täcke. Efter en stund gick vi ner och åt frukost tillsammans i köket. Det händer nästan aldrig, men det var mysigt. G åt sex mackor (av tomatbrödet) och jag åt kanske fyra. Till detta drack vi båda te. Han har börjat dricka te min pojke nämligen, lite roligt tycker jag. Rooibos med god smak tycker han mest om. 

Efter frukost började jag feja. Jag dammsög nedervåningen och plockade undan en del, tog ut vår stora yllematta som vi har i vardagsrummet på snötvätt. Hu så tung den var! Jag la den på den frusna och någorlunda snötäckta gräsmattan och sopade på snö, sedan sopade jag av snön igen, vände mattan och upprepade proceduren. Jag vet inte om det är exakt så man ska göra, men jag hoppas den blev lite renare och lite mindre dammig. Snön är som torrt pulver nu när det är ungefär 11 minusgrader, men kanske fångar den upp något när den rör sig över mattan i takt med sopborstens tag. Sedan fick den hänga ute över en stabil trädgårdsstol en stund i en oformlig hög innan jag tog in den och lyckades hänga den dubbelvikt över vår tvättställning. Det var inte så stabilt, men det gick. Efter någon timma eller två bedömde jag den som torr (den var aldrig våt utan bara lite fuktig) och så kunde vi lägga ut den på parkettgolvet igen. 

Under tiden jag städade så dansade G. Han dansade oupphörligen till Pocoyos musikvideos i soffan, på soffbordet och på golvet. Solen sken in genom vardagsrumsfönstren och livet kändes lätt! Det var en fin förmiddag. 

Efter lunch där vid halv ett gjorde vi oss redo för att åka till Stenungsund och uträtta några ärenden och hämta min syrra. Vi började givetvis med lekplatsen och den långa tunnelrutschkanan. Det var bara vi där, sedan kom väl två barn till och sedan en liten miniknatte, men inte så konstigt kanske när det är så kallt. G åkte väl en tre fyra gånger innan vi gick in på det trettondagsstängda kulturhuset för att se om det fanns något bokinkast. Det fanns det! Jag hade räknat kallt med att bibblan skulle vara öppen, men insåg efter googling när vi anlände till lekplatsen att det var stängt på grund av denna helgdag, som vi inte firar i detta land - men ändå. Som tur var kom jag på att det kanske fanns bokinkast, och jodå. Böckerna fick också åka rutschkana! 

Efter detta lite snöklumpskastning på is och sedan gick vi in i det lilla köpcentret och köpte bokstöd,  glitterpenna och rött te med god smak till G och satte oss sedan på ett kafé. Fika på kafé i stan var något jag ägnade mig ganska mycket åt på den gamla goda tiden då jag bodde i Umeå, men hu så dyrt det är! Det var det säkert då också! Dyrt och sött, men ändå lite mysigt. Då gick man mest på kafé för att ha någonstans att träffa sin vän och sitta och prata utan att behöva vara hemma, eller för att ta en paus när man var på stan. Nu för tiden går jag nästan aldrig på kafé. Sist var nog i somras och då blev jag bjuden, vill jag minnas! Eller jo, ibland fikar vi på en gårdsbutik här i närheten, men inte heller det så ofta. Kanske tre gånger per sommar?

Efter fikat gick vi till Coop för att köpa två små saker och sedan till en blomsterhandel för att köpa en blombukett till min pappa, som fyllt år och skulle firas på kvällen. Vi utgick från en mörklila stjärnflocka och så plockade floristen, en ung tjej från Ukraina, ihop något med tulpaner, bolltistel och lite annat som jag glömt nu. G valde ett kort (ett stort med ett stort rött hjärta) och fick skriva själv Grattis morfar och sedan sitt namn. I bilen sedan ritade han tre gubbar, medan han klagade på att det var mörkt och att jag körde för fort.

För fort körde jag inte, men ändå såg jag inte älgen Kalle. Det var när vi hämtat syrran vid tåget och var påväg i skymningen över vår stora ö. "Älg!" sa syrran plötsligt och jag bromsade litegrann, från kanske 60km/h till 50. Han (eller hon) stod invid vägen och funderade nog på om det var dags att gå över snart. Den stod nära buskar/träd och syntes knappt alls i mörkret. Typiskt! Den kunde väl stått på ett snötäckt fält så man hade kunnat se den lite bättre i skymningsljuset? Men nej, invid vägen nära växtlighet ville den vara. Syrran satte på varningsblinkersen och jag körde vidare, blinkade med helljuset lite väl hysteriskt till alla vi mötte - helt osäker på om de uppfattade min varning på rätt sätt. Men jag vet verkligen inte hur man ska kommunicera att skogens enorma konung står vid vägen och funderar på att gå över. 

Hela kvällen har jag tänkt på älgen till och från. Vilken tur att den stod där bredvid, att den inte hoppade ut precis när vi kom! Syrran blev nog lite trött på mig och sa att jag kunde få ge älgen ett namn så kanske det skulle kännas bättre, och då döpte jag den till Kalle. Min mamma var också förvånad (vilket jag inte heller förstod) över att det finns älgar här, men jo det gör det, åtminstone en enda älg - Kalle. M har också sett älg när han kört buss här, men bara någon enstaka gång. Då åt de äpplen i en trädgård väldigt nära där vi bor. 

Till slut kom vi hem till mina föräldrar och fick oss en mycket god middag. Det var snittar med rökt lax, färskost och pepparrot, fondue med kött och grönsaker och sedan till efterrätt något som hette Trifle med äpplen, glass, grädde och krisp.

G åt men hade tråkigt för att kusinen inte var med, så han fick titta på skräpvideos på min mobil. När vi skulle åka hem bröt han ihop för att han inte får ta in vår kupévärmare och leka att den är en lägereld så vi fick låna med oss min pappas lilla värmefläkt hem och nu passar jag på att använda den. Den står och blåser varmt här till och från. Ljuvligt! Vi måste verkligen köpa en luftvärmepump! Någon som har tips?

Och nu sover det lilla livet och hans busskörande pappa och jag sitter här och knåpar ihop detta. Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat, nämligen en historia vi idag fick höra om min pappas morbror. Vi får se, kanske en annan dag. Det hade varit fint att skriva ner den för att minnas. Han är  död sedan några år. 

Ja, men godnatt då. Nu blev klockan elva. Dags att knyta sig! Imorgon är en ny dag.

Årets början

Så börjar året 2024 och visst känner man en liten anda av nystart i sig? Jag gör det! Samtidigt känner jag att allt kommer bara fortsätta som vanligt, och det spelar väl ingen roll vad året heter?

När nytt år eller ny termin börjar så kan jag ibland få ett litet il av att jag vill förändra något eller hitta en ny rutin. Inget unikt alls. Några nyårslöften har jag inte, men det jag har börjat med är något jag har funderat på i ungefär ett år och vi kan kalla det för En kartläggning av vårt (o)hållbara liv.

Kartläggningen sker analogt i en familjealmanacka som M köpte inför detta nya år. De två kolumner längst till höger har jag dedikerat till att anteckna hur ofta vi äter vegetariskt, fisk och kött, samt hur ofta vi använder vår bil. Så här ser det ut:

För att få skriva veg måste alla ha ätit vegetariskt de dagar  vi alla ätit tillsammans. De mål vi ätit var för sig antecknar jag vad jag har ätit eftersom jag inte har koll på de andra två. 

För att få kryssa att bilen inte använts den dagen ska bilen inte ha körts alls den dagen. Nu är det januari och jag kör 4km per dag. Jag vill egentligen inte, fast det är så bekvämt i bilen och så kallt och halt där ute. Jag tänker mig att när det blir lite mer vår, i februari eller mars, ska Gs cykelpunka lagas, min cykel ska på service och sedan ska vi cykla till skolan och jobbet precis som vi gjorde i höstas innan det blev kallt. 

Jag har också funderat på att skriva ut Klimatklubbens cykelutmaning men jag har inte kommit till skott än.

Tanken med kartläggningen är att få syn på hur vi lever och sedan kunna förbättra det månad för månad, om vi känner att det är möjligt. Självklart finns det andra aspekter utöver vardagliga transporter och mat, men dessa är två av de fem B:na (bilen, biffen, bostaden, butiken och börsen), som är viktiga att tänka på och göra något åt på individnivå.

Förutom kartläggningen av vårt liv har jag också planer på att virka en temperaturfilt. Genom SMHI kan man se historisk temperaturdata om man missar att anteckna några dagar. Bra, för hittills har jag missat årets fyra första dagar! Garn är beställt och jag tänker mig denna färgsättning och temperaturskala (klicka på bilden så ser ni tydligare):

Så ja, lite nya idéer och projekt för året som kommer har jag allt. Får se hur det blir.

Har ni några nystartsidéer så här i början av 2024 eller känner ni mest för att bara överleva vardagen precis som förut?

Bröd med tomat

Jag orkar inte så mycket dessa kalla blåsiga kvällar mer än att komma hem, få i oss mat och läsa bok. Men idag orkade jag också baka bröd. Här är receptet:

12 dl vatten (max 37 grader varmt)

50g jäst

1 dl vetekross (valfritt)

3 tsk salt

2 dl havregryn (valfritt)

Många dl vetemjöl

Blanda allt detta och jäs i 1h. 

Mixa 2 vitlöksklyftor och en burk (200g) soltorkade tomater med lite av dess olja. 

Häll ut degen på mjölat bakbord. Dela i 4 degämnen och kavla ut ett i taget. Bred ut soltorkadtomatpurén på degen och rulla ihop som en rulltårta, lägg på bakplåtsbeklädd plåt med skarven nedåt. Gör 4 likadana baguetter/limpor. Grädda i 225 grader i 28 min. Låt svalna utan bakduk på galler. Dela på hälften och frys in de du inte tänker äta upp idag och imorn.

Mums tyckte min son!

Bonustips: Ge bort ett bröd till en granne!

Originalreceptet återfinns i boken Vadå vegan? av Lisa Gålmark.

Julhelgsläsning

Orelaterad bild på fjärilar som M målat till mig

Trots att jag inte har haft mer ledigt än de röda dagarna har jag ändå hunnit läsa en hel del. Läsning - vilken mirakelmetod för att vila och inte springa runt och göra massa saker hela tiden! Rekommenderas varmt!

De böcker jag har läst rekommenderar jag också varmt, allihop. Huvudkaraktärerna är alla minst 20 år yngre än mig och jag gillar det! Böckernas tänkta läsare är också ungdomar, men vad gör det? Vi har alla varit unga och jag vet att många i min ålder såg Skam när den gick 2016 och själv har jag sett fler ungdomsserier sedan dess. Det är något med den genren som verkligen tilltalar mig. Kanske att jag känner mig ung igen?

Den första bok jag läste under julledigheten var Adios hockeyhora av Kristina Falk. Den handlar om en tjej som flytt/at från den stad hon har bott i med sin mamma till sin pappa i en annan stad på grund av ett envist rykte. Säkert sådant som kan hända nuförtiden, att ungdomar sprider elaka rykten om varandra i sociala medier och att det tar ett tag innan det verkligen dör ut. Hu, vad hemskt! Tur att vi bara hade Nokia 3330 på min tid och inga sociala medier förutom Lunarstorm. I denna bok vävs tre olika berättarperspektiv ihop. Jag älskar språket och drivet och historien!

Den andra boken jag läste under julledigheten var Syster av Sofia Nordin. Även denna bok handlar om en ung tjej som flytt/ar från ett helvete med missbrukande, misshandlande pappa till ett skyddat boende i skogen fullt med hippies, meditation och odling. Jag väntade hela tiden på att en kritik av denna nya livsform skulle komma, men den kom inte så som jag tänkt mig, bara sipprade fram ibland genom mamman. Mycket spännande och mycket driv.

När det sedan var dags för nyårshelgen begav jag mig till biblioteket igen för att fylla på. Där hittade jag tyvärr ingen mer bok av Kristina Falk men väl en serie i fyra delar av Sofia Nordin. Den första boken heter En sekund i taget och den andra heter Spring så fort du kan. Dessa två har jag läst nu under nyårshelgen och den tredje, Som om jag vore fantastisk, ligger hemma och väntar. Den sista delen är jag inte säker på om de hade inne. Ska kika nästa gång jag åker till bibblan! Böckerna utspelar sig efter en apokalyps där alla har dött i feber. Alla utom Hedvig, och kanske några fler? Hedvig är 13 år och flyr fort som attan ut i skogen när alla ligger döda runt omkring henne. Det kändes för fruktansvärt för att läsa först, men jag fastnade direkt och bara läste, och läste och läste. Jag går igång lite på det här med överlevnad och prepping och det gör M med, så nu tjatar jag på honom att åtminstone läsa den första boken. Har han väl läst två kapitel så är han förhoppningsvis fast sedan.

På urplay kan ni se en boktrailer om En sekund i taget, och sedan kan ni genast bege er till närmsta bibliotek och låna den! När ni läst den så skriver ni vad ni tyckte till mig, okej? 

Men nu är jag nyfiken på er! Har ni läst något under helgerna? Eller det senaste året? Vad rekommenderar ni?