Bäddat för en väninna

Jag har bäddat för en väninna. Min fina kollega och vän, M, kommer för att hälsa på. Nu står jag på busshållplatsen och väntar och snart kommer bussen.

Det känns så oerhört fint att hon kommer. En vän från mitt gamla liv har suttit på tåg och bussar i över tolv timmar för att träffa mig i mitt nya liv här. Vilken ära det är att ha en sådan vän! Sedan är hon inte från mitt gamla liv, egentligen. Det stämmer bättre att hon bor på min gamla bostadsort och att hon nu hälsar på mig på den nya.
På min holme.

Jag har bäddat och fejat och bakat i tacksamhet för att hon kommer. Och jag vet att hela helgen kommer bestå i en lång svada av ord och oavslutade resonemang. Men det är ju så det ska vara! Prat, prat, prat och en matig sallad på det!

Välkommen M!

Helt stilla och alldeles halt

Vilken vacker morgon! Det var nästan helt stilla i luften och solen höll på att vakna för att snart stiga upp ur bergen, bakom vilka den sover här om natten. Jag cyklade iväg med G till hans mormor och morfar, för att sedan kunna cykla hem igen och jobba. Just Gs förskola är stängd så här i juletider och vi tänkte av någon anledning att det var bättre att han var hos mina föräldrar än på en annan avdelning, i ett annat hus, med andra fröknar, även om det säkert också hade gått bra.

När jag kom till konservfabriken vid brofästet och var på väg upp för backen fick jag en impuls att stanna och ta ett foto. Jag tänkte givetvis på er, som inte hade förmånen att vara precis där jag var precis just då, men som kanske skulle tycka det var fint att se fotot sedan här på min blogg, då jag stannade. Jag klev av cykeln med ena foten och swish så låg jag på backen! Så här blixthalt hade jag varken känt eller sett att det var när jag fortfarande satt på cykeln, men nu förstod jag ju det på en gång. Jag hade halkat. Vilken tur då att jag stod helt stilla och att bara jag och cykeln välte, inte också cykelvagnen! 

Jag reste mig upp och tog fotot ändå. Ont, sa G, ramla, men jag svarade att det faktiskt inte gjorde ont, att det faktiskt inte var någon fara. Tur för mig att det inte var någon trafik alls (annars hade jag inte stannat för att fota heller). Upp på cykelsadeln igen och iväg! 

Efter en stund kom en lastbil ikapp mig. Som tur var valde chauffören att hellre ligga bakom mig genom hela bro-området, än att köra om. Själv vågade jag inte köra allt för fort eftersom jag nyss verkligen upplevt hur hiskeligt halt det var. När jag sedan svängde av, in på en cykelväg, gjorde jag allt jag kunde för att med min vantbeklädda högerhand visa hur tacksam jag var över att inte ha blivit omkörd. Tumme upp och vinkevink. Jag hoppas chauffören förstod mitt gestikulerande. 

När G väl var avlämnad passade jag på att skicka ett meddelande till M om blixthalkan, eftersom han snart skulle cykla hem från jobbet. Det var säkert bra att han fick veta det här, ändå halkade även han på väg hem. För hans del handlade det om att han först tänkte cykla på trottoaren, som inte är lika polerad som bilvägen, men att han mött gångare och bestämt sig för att cykla på vägen ändå. Den lilla manövern, att byta från trottoar till väg, på ett ställe som dessutom inte hade någon trottoarkant, räckte för att både han och cykeln skulle välta och att cykeln skulle fara över halva körbanan. Även där var det ren lycka att ingen bil kom! 

På min hemväg från mina föräldrar passade jag även på att stanna till vid en liten hamn på vägen och fota det stilla havet och en häger som långsamt höll på att vakna på ett skär en bit ut. Den syns som en liten avlång prick på mitt foto och jag sörjer att vi inte orkat leta upp laddaren till vår lilla systemkamera, samt att jag inte har något ordentligt teleobjektiv för sådana här foton, som om jag hade orkat släpa med mig det ut en tidig morgon... 

Ja, det blir  mycket naturbilder här. Mycket hav. Och många historier om att cykla. Det är ju så min vardag ser ut just nu och jag hoppas att även det kan ge er som läser något. En funktion av bloggandet är väl att dela med sig av ens vardag, hur den än ser ut? Att dela med sig och hoppas att någon kanske känner igen sig, eller reflekterar över det man skrivit och fotat. Jag hoppas att det är så!

Från skog till hav

Nu har nästan hela år 2018 gått och jag sitter här på en ganska mörk skärgårdsö och tänker att det kan vara fint att summera. För vem gör jag det? För mig, för G i framtiden, för er som läser! Hej G (i framtiden)! Hej, ni som läser! 

2018 var året då vi bodde på tre olika ställen, kan man säga. Det nya året firades in i ett vinterkallt Almonte, tillsammans med svärföräldrarna. Svärmor hade förberett vindruvor innan som vi försökte få i oss under nyårsklockans tolv slag. Puss och kram! Gott nytt år! Ja, för detta års första kvartal bodde vi i Almonte. Mellan jul och påsk var vi där. M var föräldraledig med G och jag satt uppe i ett litet rum på svärföräldrarnas takterrass och arbetade. Det luktade symaskinsdamm där inne och det var ganska kallt, men väldigt ljust. Det enkla plåttaket släppte igenom alla ljud: alla! Det blåste en hel del och någonting slog då mot taket. Sedan regnade det. Skrev jag att det var kallt? Jag hade på mig så många lager tröjor att jag inte vet. Ovanpå det en poncho. Under bordet ett flyttbart element och una camilla såklart, de verano, men ändå. En speciell bordsduk alltså. 

Vad vi gjorde mer än att jobba och vara föräldralediga? Jo - vi åkte till stranden och vi åkte till olika andra byar i omgivningarna: Villarrasa, Niebla, Rociana, Bonares, Bollullos par del Condado och Aznalcázar. Vi var även en tur till Aracena för att träffa Annika och hennes familj. Samma Annika skolade jag också in i jobbet som distanslärare under min vistelse i Spanien. Då insåg jag verkligen hur komplext jobbet ändå är, fast det kan kännas så enkelt emellanåt. 

Efter påskens alla processioner åkte vi äntligen hem igen. Det kändes äntligen både att åka dit och hem, så som det brukar göra när jag varit ifrån Spanien rätt länge och stannat där ett bra tag. Då är det dags att åka hem. Det är ändå i Sverige vi bor. Vi åkte hem till borttinande snö och leriga grusvägar och det var bara två veckors jobb kvar innan min andra föräldraledighet tog vid. Den gick också fort, kan jag säga. Först var vi lediga i maj och juni, det var varmt men jag badade knappt eftersom jag var helt upptagen med att hålla koll på G som lärt sig både gå och prata en del i början av året. Vi var mycket i skogen och vandrade runt. Det var härliga och ganska kravlösa dagar - minns jag det som. 

Sedan blev det midsommar och jag tog G med mig på nattåget ner till Västkusten. Några dagar innan hade vi hittat något som såg ut som drömhuset på en ö. Jag var bara tvungen att se det och när både huset och ägarna kändes rätt samt att M fick jobb endast tre timmar efter det att han hade skickat in sin ansökan, kunde vi inte annat än att tacka ja. Vi tackade ja till en flytt på hundra mil, från skog till hav. Vi tackade ja till ett liv på landet, till ett liv närmare familjen. Vi tackade ja till att lämna allt vi känt till de senaste åren och hela vårt umgänge. Men vi gjorde det ändå: vi fick till en flytt och vi flyttade! Detta är utan tvekan den största förändring vi gjort i livet sedan vi fick G. Och det känns faktiskt bra. Vi trivs! Det enda jag riktigt, riktigt saknar med Umeå är mina vänner. Det gör jag faktiskt. Jag försöker hålla kontakt med dem, med er, så gott jag kan och ni med mig och det är jag oerhört tacksam för. Samtidigt försöker jag knyta nya kontakter här. Det går kanske inte så raketfort som jag trott, men jag känner verkligen på mig att det är på gång. 

Den största förändringen för G, förutom att vi har flyttat, är att han har börjat på förskolan. Han var sjuk en del i början, men nu verkar det ha stabiliserats (peppar peppar!) Han trivs där och fröknarna känns bra. De verkar ändå vara lite intresserade, av hans tvåspråkighet och har hittills åtminstone lärt sig ett av de viktigaste orden: botas för stövlar, kanske även pipo för napp. 

Den största förändringen för miljön, som vi gjort, är att cykla. Det har jag ju skrivit om tidigare, men det är faktiskt en väldigt stor del av vår vardag. Vi cyklar himla mycket! Tänk så många kilometer bil vi inte kör. Tack för det, tror jag att miljön hälsar!

Nästa år vet vi ännu ingenting om. Vi har inte så många planer förutom att åka till Spanien en sväng, troligtvis på våren, och till Umeå i slutet av sommaren. Båda besöken föranleds av religiösa ceremonier, hade jag kunnat skriva, men vad jag menar är såklart fester. I Spanien ska Ms äldsta brorson ta första nattvarden iklädd en sjömanskostym, och i Umeå ska min vän A gifta sig iklädd brudklänning. Nej, vad de ska ha på sig vet jag faktiskt inte, men jag gissar och hoppas! Högst troligt kommer jag även att bli moster, vilket känns helt fantastiskt och väldigt spännande! 

Så nu får vi väl tacka detta år, 2018, för allt det har gett oss: en lång spanienvistelse, ett nytt hem på en ö och några nya bekantskaper. Det har gett oss en varm fin sommar, varsin elcykel och en stor dos med ord till G att uttala och förstå (det senaste tillkomna är nog spårvagn/tranvía). Så får vi hälsa år 2019 välkommet och se vad det har med sig för överraskningar till oss! 

Du G, kommer inte minnas något av detta år, antagligen, men nu har du ändå fått läsa det här. Jag, kanske kommer minnas en del, men det kan ändå vara fint att spara på en ur minnet skriven sammanfattning. Ni, läsare, hur har ert år varit? Vad vill ni spara på för minnen ur detta år till framtiden? Och vad hoppas ni på inför nästa?

Lördag igen

Det är lördag och jag har inga planer. Faktiskt är det så - inga planer. Vi har mat sedan igår och golvet ser rätt rent ut, tycker jag. Dammsugetjatet får vänta. M åker iväg och skulpterar med sin lera och jag går ut med G. Ner till lekplatsen går vi först. Gungeligung! Han gungar mini, mini, mini. Mellan, mellan, mellan. Maxi, maxi, MAXI!

Sedan är det hejdå gungan och dags för rutschkanan och lite annat. En lurvig hund går förbi. Sedan bär det av och iväg till trappan, förbi kyrkan och in i skogen. Där trasslar han först in sig i ett snår av kaprifollianer och taggiga rosenskott. Jag får hjälpa honom ut efter en stund när rosentaggarna attackerar för mycket. Akta ros! Ont! säger G.

Han minns väl knappt att vi bara för fem månader sedan bodde i ett landskap där det inte fanns en enda vild rosenbuske, men däremot en stor skog full med blåbärsris. Han kan knappast föreställa sig den snö som snart faller där och att solen liksom aldrig riktigt går upp den här tiden på året. Den masar sig upp, snuddar vid trädtopparna för att sedan ljudlöst sjunka igen. Eller så är det bara jorden som snurrar och vinklar sig på ett visst sätt såhär års? Det vet inte G något om, och knappt jag heller.

Vi lunkar runt en stund ute i varje fall. Det är kallt och ner singlar små minisnöflingor, så små att de ser ut som prickar. Nedfallna skiljetecken från änglarnas hemliga brev. Någon punkt, något komma. Bara en tanke.

Vi går in och äter maten från igår. Sedan får G sitta i vagnen och försöka somna medan jag dukar undan, stoppar in i diskmaskinen och hänger en mörk fyrtiograderstvätt på övervåningen.

Kvart i två somnar han. Då har jag precis gjort premiär på julgodisscenen med mandelmassebollar doppade i choklad. Jag har aldrig gjort julgodis förr, men detta var lätt och helt lagom.

Efter ett sms till min vän den nyblivna modern för att kolla läget (mat, sömn bajs - funkar det?) följer två telefonsamtal med väninnorna M och A i Umeå. M och jag funderar på om molnen är snö egentligen fast alla säger att det är ånga. A och jag pratar om att arbetslivet inte är gjort för människor, och olika alternativ för hennes stundande bröllop. Så fint att ha vänner, även om de är långt bort!

Sedan lagar jag köttfärssås ändå och vi äter alla tre. Efter det Mamma Mu-session i soffan med G medan M vilar. Och nu är nu. M nattar vår finaste lillpojke medan jag sitter på det varma köksgolvet och väntar på att få sätta mig i soffan, sticka in min hand i min mans och se det allra sista avsnittet av Bron. Det ska bli mysigt och säkerligen spännande!

Vad har ni gjort denna lördag, ni som orkade läsa så här långt?

Tidig eftermiddag

En liten tur till hamnen, unnar jag mig, denna tidiga luciaeftermiddag. Klockan är två och tomten verkar ha lämnat ett paket där, som jag har fått en signal om att hämta upp. Det är kallt, men inte bitande. Ingen snö. Ingen is. Ingen vind. Men väldigt lågt vatten. En del av havsbotten blottas i luften och några få båtar ligger kvar i vattnet. Så stilla vilar hamnen i vinterfrid.

Det är klart att jag skulle kunna ha hämtat paketet på väg till förskolan sedan, men jag ville så gärna komma ut medan det var ljust. Det är ändå en hel månad kvar tills det är ljust igen när jag cyklar och hämtar på förskolan. Det längtar jag till! Jag hoppas bara att det inte blir halt. En hel vinter utan halka hade varit fantastiskt, just för vårt cyklande, men vi får väl se.

Så återstår det elva dagar till julafton och kanske kommer tomten på besök. Jag tror att G skulle tycka det var roligt, eftersom han nu känner igen tomten som figur och är nyfiken på om det egentligen bor någon tomtenisse bakom den lilla minidörren som sitter på väggen i förskolans tambur.

Kanske kommer tomten över havet här, i en gammal fiskebåt, hela vägen från Nordpolen eller Rovaniemi? Ja, vi får väl se...

Innan gryningen

Åh, så ljuvlig den korta stunden är när jag precis vaknar och stiger upp och all min oro ännu inte sköljt över mig, liksom bortmotad av sömnens ljuva bleke.

Andra lördagen i december

Så kom decembers andra lördag till oss med lite regn, lite vind och lite mulet väder. M och G drog på utflykt till Skärhamn för att lämna konstverk i lera för bränning och hämta andra kreationer som redan var både brända och målade med någon vit färg som heter esmalte på spanska och kanske emalj på svenska. Vad vet jag?

Själv var jag hemma och bakade saffransbullar med mandelmassa och lagade en god Nikkalouktasoppa till lunch. Det var så skönt med lite arbetsro och koncentration. Jag brydde mig inte om oordningen på vardagsrumsgolvet utan gick helt upp i mina köksbestyr. I tankarna min väns nyfödda dotter...

Rosor till lilla A som föddes igår och till L som gjorde själva jobbet!

När bullarna var färdiga och jag ätit två skålar soppa begav jag mig ut på en liten promenad i regnet. Jag gick till två adresser och lämnade några nybakta bullar. Det känns fint att ge till de som ger. För igår kom ett par jag lärt känna i onsdags förbi med en julklapp. Det var en fin bok om alla hus här på holmen. Eftersom de inte var hemma just när jag gick förbi ligger nu några saffransbullar i en påse i deras brevlåda och jag hoppas verkligen att de hittar dem innan måndag eftermiddag. Men - vad vet jag? Den andra påsen fick våra hyresvärdar. 

Och utanför deras hus blommar fortfarande ringblommor i december. Brukar det vara så på västkusten eller är det något som inte stämmer?

Innan jag gick in igen blickade jag ut över havet. Naturen är alltid vacker, även den andra lördagen i december med snålblåst och regn.

Obekvämt för sinnet

Vårt hem är på intet sätt pedantiskt skött. Ändå tycker jag om att ha lite ordning och reda omkring mig. Vissa kan tänka att det tar för mycket energi, och framförallt tid, men får jag inte vika ihop filten i soffan på kvällen, när de andra två har lagt sig, och plocka upp leksaker från golvet i vardagsrummet blir det helt enkelt obekvämt för sinnet.

Det är inte alls någon lejía-rengöring det är frågan om i vårt hem, som hemma hos svärmor. Utan mer: "Snälla dammsug på lördag" till M och G som svarar "Ja-a!" aspeppad på att få "dansa", som han säger, med dammsugaren. Så de senaste veckorna har faktiskt vår tvååring dammsugit, under överinseende och ledning (pekande) av mig och M. Så länge han tycker att det är kul, är det väl bra.  Vi får återkomma till ämnet om en sisådär elva år, antar jag.

Andra kanske städar i fyra timmar inför besök, men jag jobbar mer så att jag plockar varje kväll i ungefär en kvart. Det är inte så att jag klockar denna tid, men jag har märkt att det är mer eller mindre där det brukar landa. Prioritet är köket - avtorkat och inställt i diskmaskinen, samt vardagsrummet. Målet är att det ska gå att titta sig omkring utan att få just den där obekväma känslan i sinnet. Sedan håller jag inte alls på med några "vackra stilleben av fina saker jag hittat på loppis" eller liknande, utan mer att nallen kanske får sitta i fåtöljen idag, en trähund i fönstret.

Sedan finns det självklart ställen i vårt hem där totalt kaos råder. Dels är det några hyllor i köket som G inte når, där ligger det allt möjligt, som vi inte har bestämt  var det egentligen behöver ligga, förrådet bakom garaget (som man också når via en dörr hallen), där är det ganska totalt rörigt, men det går ändå att ta sig fram för att rota i någon av de ouppackade flyttkartongerna om man behöver hitta en adventsstjärna, eller liknande. Men det mest stökiga rummen av alla är nog ändå Ms ateljé på övervåningen. Jag förstår helt och fullt min idé att placera hans ateljé just där, då det nämligen finns en dörr att stänga dit in. I och med avsaknad av möbler för förvaring, t ex en bokhylla, hurts osv. ligger alltihop på golvet. Vissa saker har han stoppat ner i någon resväska eller plastbackar, men praktiskt taget hela golvet är ändå överbelamrat med saker.

La mierda no se enseña, sa M igår när jag skickat en liten filmsnutt på röran till hans bröder och svägerskorna. Skiten ska inte visas upp. Nä, men nu fick de se ändå, och det var faktiskt M som började nämna i vår chattgrupp hur rörigt han har det i ateljén. Men så är han en konstnär ändå, och får väl ha sin röra. Bara jag får plocka i vardagsrummet och köket varje kväll, och han också hjälper till på sitt sätt, så får jag vara nöjd!

Första helgen i december

Så kom den första helgen i december. Ingenting inplanerat annat än att M skulle jobba både lördag och söndag, och att jag skulle vara ensam med G. Jag hade funderingar i slutet av arbetsveckan att höra av mig till någon och kanske fråga om att ses. Kanske bjuda på fika eller lunch, eller middag? Är middag för seriöst när man inte känner någon? Antagligen. Det blev inte av. Jag hörde inte av mig till någon och ingen hörde heller av sig till mig.

När jag kom hem på fredagskvällen var det krig. Alla andra hade satt upp söta adventsstakar och vackra stjärnor i fönstren, utom vi. Jag visste inte ens var stjärnan var, men efter en stunds letande i de sista ouppackade flyttkartongerna hittade jag både stjärnan och en krok. Upp kom den, men när den inte lös med en gång la jag mig i soffan redo att ge upp. "Dumma lampan!" reciterade G. Bra sagt, tänkte jag. M skruvade åt glödlampan lite och så lös den! Så, nu bor vi också i ett julmys och inte bara i ett mörkt svart hål!

Nyetablerad men ändå etablerad kände jag mig när vi kom fram till Torget här på ön för att vara med när den stora granen tändes. Redan på förmiddagen hade vi varit med och tittat på när tre män reste och tände en gran vid affären. Det var liksom förfesten, tänkte jag. Den stora festen skulle vara senare, på torget. Och jag hade haft rätt. Det var säkert hundra personer där, eller åtminstone sjuttiofem. Det såldes lotter och glögg med pepparkakor till. Säkert annat också, som jag inte lyckades se ordentligt i trängseln och vimlet. G satt först i vagnen men jag tog upp honom när bandet skulle spela. Det var ett tvåmannaband bestående av två män i övre medelåldern. En spelade dragspel och den andra både sjöng och spelade gitarr. G och jag tyckte att det svängde och vi dansade lite och sjöng med efter bästa förmåga. G var helt fastklamrad på mig. Först hade jag honom på höften och sedan på ryggen, och därifrån hoppade han inte ner av fri vilja, kan jag säga. Det var först när vi tog oss förbi granen och lite uppåt slänten som han kunde sättas ner och jag kunde vila lite.

Nyetablerad men ändå etablerad - ja. Jag träffade flera av mina nya bekantskaper här. Hon med tre barn, hon med en bebis, kulturdamerna som jag läser och pratar om böcker med. Några grannar och några andra. Det var fint! Efteråt gick vi bara hem. Jag satte G i vagnen och vi vandrade ovanligt upplivade hemåt för att äta en caldo de pollo som jag hade kokat under ungefär hela eftermiddagen. Kycklingsoppa, med grönsaker som hade fått sjuda på eftervärmen medan vi var ute. De var väl genomkokta när vi kom in. Jag kokade fjärilsmakaroner till, eftersom vi inte har riktiga fideos. (Det kanske du kan ta med dig, Annika?) M kom hem bara några minuter efter oss och vi åt tillsammans.

Senare på kvällen gick jag ut igen för att fota granen. Ni ser den på fotot ovan. Det är mörkt nu. Havet är helt svart och himlen med. Nu blåser det på och idag har det varit ett sådant ruskväder att jag inte pallat ta mig ut någonting, förutom precis nu när M la G. Då gick jag en kort sväng för att få lite luft i lungorna. Det känns så instängt att vara inne en hel dag, men ibland är det där nivån ligger.

Det har varit en fin helg ändå. Jag och G har hunnit umgås och jag har lagat en massa mat. Nästa helg kanske det blir lite julbak, och om inte annat en tur till Göteborg. Jag är så glad att G tycker om att läsa böcker, och även titta på lite andra barnprogram än Pino, att han har accepterat att vi mest hängt i soffan. Jag är också tacksam över att han inte har lyckats riva ner julstjärnan, även om han mer eller mindre har försökt!

Vintervantar och kaprifol

Min nya vana är ju att gå ut i ungefär tjugo minuter på lunchen. Det är skönt att få lite ljus på mig, även om det oftast är ljust även på morgonen när vi cyklar till förskolan. Tiden är som tiden är och just nu är det årets mörkaste tid. Tiden är som tiden är och ibland får den bara gå och ibland känns det som om varje minut är värd guld. Mest effektiv vill jag vara när jag ska cykla och hämta G på förskolan. Då känns det inte bra att komma sent, även om jag gör det ibland. Men så länge det bara rör sig om några minuter, hoppas jag att det inte gör så mycket. Han trivs på förskolan och verkar inte alls desperat att komma hem när jag kommer, även om han ofta kommer mig till mötes med en gång och säger både hejdå till fröken och vi ses imorgon. Eller något liknande. 

Han är två år och tre månader nu och språket kommer mer och mer. Nu kan vi också prata om mer abstrakta saker som inte är här och nu, till exempel om var pappa är. G kanske pekar på något som är pappas och säger pappa. Jag frågar då: Var är pappa? Vad gör han nu? G svarar: jobbar. Jag frågar: Vad jobbar han med? G svarar: Kör buss! 

Han sitter vid bordet och kastar matbitar på golvet. Jag frågar: Vad gör du? Han svarar: Kastar!

Kan du? säger G för havet att det är det jag undrar: Kan du ta av dig jackan? Ja, det kan han med lite lite hjälp från mig. Var ska jackan vara? frågar jag. Hänga där! svarar han.

Vi vaknar en helgmorgon och ingen vill gå upp och leka förutom G. Vart ska du? frågar han, för han vet att frågan kommer att ställas. Han pratar inte rent men vi förstår vad han menar. Ljudet som vi skriver med bokstaven /l/ och ljudet som vi skriver med bokstaven /r/ låter som ett /j/. Han säger sejäpp för släpp och pjata för prata. Överhuvudtaget säger han många saker: prosit, varsågod, tack tack, hejdå, adios, luna, allí está, otra osv. Han säger sitt egna namn ibland och klappar på sig själv med hela handen när man frågar var han är. Han har koll på vem som äger vissa saker, t ex pappas jacka, mammas skor, och han har koll på var saker ska vara. 

Bland det mest praktiska G kan, förutom att äta själv med sked, gaffel eller händerna, är att plocka upp leksaker från golvet och att dammsuga! Jag hoppas han fortsätter med det! Nu väntar vi bara på att någon i familjen ska bli tillräckligt peppad på potträning för att någon gång kunna sluta med blöja, men det känns inte som om vi är riktigt där än. Jag kallar mig lat, men det kanske inte bara är det? Är det inte enklare att potträna på sommaren? Ska man gå efter någon viss metod eller kommer barnet själv att säga till när det är dags? Jag vet inte, vet ni?

Det kanske kommer med tiden. Och tiden den går ju som bekant. Ticketack, nu är det eftermiddag och snart är det kväll och helt mörkt ute. Bara månen och gatlyktorna lyser upp. La luna y la lámpara. Vintervantarna, av älgskinn och med lammullsfoder, åker på. Cykellyset tänds och hjälmen knäpps fast. Sedan bär det hemåt längs kaprifolbeväxta cykelvägar, till en villa på en ö, till den lille som.sätter sig tätt intill mig i soffan. Kanske Pino? Kanske en bok?

Ljuset

Så fick jag mitt samtal med barnmorskan om förlossningen. Vi pratade länge och väl och gick igenom hela förloppet noggrant utifrån journalen. Det var skönt! Det är så här en journalgenomgång ska vara, tycker jag. Hon sa att jag varit ordentligt sjuk men att jag ändå inte behövde undvika att bli gravid igen.

Och så har vi passerat mitten av november. Om en månad och några få dagar vänder det och det blir ljusare och ljusare ute. Jag lider inte så mycket av mörkret i år, känner jag. Kanske beror det på att det faktiskt är ljusare här än i Umeå, så här års. Kanske beror det på att jag inte hinner riktigt tänka på att det är mörkt. Jag cyklar, jobbar, cyklar igen och hem och laga mat och kolla på Pino med min fina son i soffan. "Kanske Pino?" säger han, som ett förslag. Och ja, visst! Det är klart vi ska kolla på Pino, för jag orkar ändå inget annat.

Så går dagarna. Inte en enda gardinstång sätts upp, inte en enda spetsgardin med blommönster inhandlas, inte en enda blombräda skruvas fast. Inga nya krukväxter, ingen duk till det lilla soffbordet i min salong på ovanvåningen. Istället ockuperas det lilla bordet av familjens konstnär och hans pågående kreationer i lera. Istället för att läsa, eller titta på något viktigt samhällsprogram ringer jag min vän när andra andningen infinner sig, eller syrran, eller mamma, eller pappa. Sedan blir klockan elva och hjärnan är helt slut och jag är helt trött och måste sova.

Ändå försöker jag fånga ljuset när det väl finns där. Två arbetsdagar i rad nu har jag gått ut på en liten lunchpromenad. Det är skönt att koppla bort helt och tänka på något annat. Första gången såg jag en svan, men idag var inte svanen kvar. Den kanske hade simmat iväg till sin kompis. Vem vet?

Jag försöker leva hållbart, tänker jag när jag går in efter dagens lilla promenad. Cykla, inte stressa, inte konsumera så värst, äta en del vegetarisk mat, vara med min familj. Det är så jag vill leva nu.

Hur vill du leva? Gör du det? Fångar du ljuset?

Kanske inte rädd, men det behöver bearbetas

Så ringer min älskling, en solig torsdag. Jag sitter och äter lunch med mina föräldrar i deras hus och ska snart börja jobba igen, men så ringer hon. "Min älskling," säger jag, "så kallar jag dig fortfarande i huvudet."

Det är barnmorskan som tog emot mig när jag kom till förlossningen. Jag tror att man är extra öppen just då - innan man ska föda barn. Jag tror att känslolivet liksom har öppnat sig, eller om det är själen. Jag tror helt enkelt att man är mer mottaglig precis då, innan man ska föda sitt första barn. Kanske har det ingenting med första att göra, men jag har ju bara fött ett så vad vet jag?

Vi vill att G ska få ett syskon. Ingen vet ju om det blir så, men vi har så smått börjat tänka på det och prata om det. Kanske hoppas lite på det, till och med. Och inför en eventuell ny graviditet och inför en eventuell andra förlossning känner jag definitivt att den första måste bearbetas. Det är ett trauma, helt klart. Åtminstone för mig. M frågar vad det är och jag berättar om förlossningen, berättelsen sträcker sig över en vecka. M minns det inte på samma sätt, inte på samma känslomässiga sätt. Han hade ju en annan roll. Han var pappan som fick följa med det nyfödda lilla livet, medan jag var mamman som fick åka ensam tillbaka till intensivens postoperationsavdelning. Han hade ingenting kopplat till sin kropp. Han var inte sjuk. Skärrad, ja, och rädd - åtminstone innan förlossningen, men inte sjuk. Han var en klippa som tog hand om allt, faktiskt. Jag är så glad för det!

Jag läste i Föda barn-boken att många av de som mår dåligt av sin förlossning är besvikna. De hade för högt ställda förväntningar och kände att de inte lyckades. Så jag sänkte mina förväntningar: bara vi båda överlever så är det en lyckad förlossning. Men - så fungerade det inte för mig. Mina förväntningar var sänkta, men samtidigt: hur vet man vad man ska förvänta sig? Varken M eller jag hade aldrig varit med om att föda barn förut. Visst, jag hade läst den fina boken om att föda, och till och med en annan om att föda utan rädsla, men när jag väl satt där i min egen säng och ringde 1177 förstod jag ju inte att detta var början på mitt förlossningsarbete. Mitt. Att det var huvudvärk jag skulle känna, en fruktansvärt stark huvudvärk, och svårigheter att andas i flera dagar före, och svullna ben, det visste jag inte att jag skulle känna. Det fanns inte på kartan. Det hade jag inte läst mig till, och även om jag skulle ha gjort det hade jag inte sinnesnärvaro nog att förstå vad som hände.

Jag läste ju till och med på 1177 om havandeskapsförgiftning, när jag hade det (odiagnosticerat) men avslog snabbt det alternativet då jag bara stämde in på tre av sex symtom! Plötslig huvudvärk (check!), svullna upp (check!), känna mig allmänt sjuk (check!). Dessutom yrade jag och hade svårt att andas. Jag kunde inte ens gå korta sträckor utan att det kändes fruktansvärt ansträngande. Jag kunde bara sitta och svanka ytterst på en stol eftersom barnet låg på lungorna, trodde jag. Men näää, det är säkert normalt!

Men när den starka huvudvärken inte avtog, två timmar efter att den kommit, stod jag bara inte ut längre. Jag satte mig på sängkanten och ringde. Sköterskan på 1177 rekommenderade mig att genast ringa Förlossningen och om de inte ville ta emot mig, åka direkt till akuten. Det var hon som svarade, min älskling. Och det var hon som tog emot. Då visste jag inte att hon skulle bli min älskling, men det är hon. Hon höll sina armar över mina sprittiga ben och sa att blodtrycket var "lite högt". Hon följde med mig till hjärnröntgen, hon mätte mitt kiss. Hon gav mig isbitar att suga på och en halv centimeter vatten i en liten mugg att dricka. Och det bästa hon gjorde var att inte berätta för mig i det skedet att barnet antagligen snart skulle behöva födas. Ja, det var det bästa.

Om några veckor har jag en telefontid med henne. Då ska jag få prata om allt. Allt som hände innan förlossningen, och efter. Hon ska få veta hur mycket jag uppskattar hennes insats! Och jag ska få börja förstå...

_________

Hela förlossningsberättelsen: del ett, del två, del tre.
Jag har också skrivit ett inlägg om tankar efter kejsarsnittet.

Och om du som läser är gravid: Tänk på att detta är min graviditet och min upplevelse och ingenting som har med dig och din graviditet att göra! Lyssna på din egen kropp och dess signaler, och sök vård om det inte känns rätt och bra!

Vabbandet

En hel vecka utan vab! skulle jag skriva... och kom på att det är ju inte sant. Den här veckan har M vabbat en halv dag och jag flexat den andra halvan. Det var en sådan dag när M började i ottan och kunde sluta redan på förmiddagen, så jag fick ändå ihop min jobbdag ganska bra. Han i sin tur fick sova middag med G och beskåda när ungen mer eller mindre rev huset. Han rev åtminstone fram så mycket som möjligt och spred ut det på så stor yta som möjligt... Så är det att ha en tvååring, åtminstone för oss.

G hade feber på söndagskvällen, men mådde prima på måndagsmorgonen och fick gå till förskolan ändå. Sedan hade han 39.2 graders feber när vi kom hem på måndagseftermiddagen och bara låg ner och lyssnade på sin musikbok, som han älskar. Han åt ingen middag förrän M kom hem och då slank det ner lite glass och hallonkräm. Min lilla skatt! Jag bestämde att det var bäst att han var hemma på tisdagen och det kändes nästan dumt att jag hade lämnat honom på måndagen, eftersom han fick feber igen sedan, även om fröken sa att han hade haft en bra dag och hade varit frisk.

På tisdagen mådde han såklart bra, och fick gå resten av veckan på förskolan. Det var ju tur, för på onsdagen hade de nallekalas, eftersom det tydligen är nallens dag nu på lördag.

Jag tänker nu på det här med att planera hur man ska vabba. Det som faller sig enklast för familjer i Sverige är tydligen fortfarande att kvinnorna tar ut mest tillfällig föräldrapening (vab), enligt SCBs häfte "På tal om kvinnor och män" från 2018.  Kvinnor tog 2017 ut 62% av dessa dagar och män 38%. Detta är dock mer jämnt än den vanliga föräldrapenningen där kvinnor tar ut 72% och män 28% (2017). De senaste tre åren (sedan 2015) har männens procentandel (för vanlig föräldrapenning) ökat med en procent per år. Fortsätter det så här kommer vi ta ut lika många dagar var först om 22 år, alltså år 2040. Ja, den som lever får se. Kanske tar G ut lika många föräldraledighetsdagar som hans eventuella partner, om han nu får några barn. Eller inte. Det vet vi inte.

Om jag förstår tabellen på sidan 47 rätt, så tas 91% av föräldradagarna  det första året ut av kvinnan och endast 9% av männen. Detta stämmer nog rätt bra på mig och M eftersom jag tog ut alla dagar fram till två veckor innan G fyllde ett år, då M tog över föräldraledigheten. (Nej, vi var ännu "sämre". M fick 3,8% av dagarna och jag resten, det året.)

Men nu gäller det VAB, vård av sjukt barn, eller tillfällig föräldrapenning som det egentligen heter. Det är det vi har framför oss just nu: ett år av vab, minst. Jag har tänkt att för någonslags rättvisas skull, både för oss, G och våra respektive arbetsgivare, borde vi vabba varannan dag var. Det har vi också gjort nu till en början, men också löst några av dagarna så att M jobbar först och jag sedan, om han nu slutar tidigt, eller om hans personalplanerare kan hitta vikarie till hans andra pass (på den delade turen), vilket hände i tisdags. Då kan åtminstone jag vara hemma utan att vabba, men då måste jag ju jobba igen det sedan. Det har, som tur är, fungerat den här veckan, men blir det många sjukdagar per vecka hinner jag aldrig jobba igen och då får jag vabba på riktigt istället.

Skillnaden mellan mitt och Ms jobb är att mitt jobb ackumuleras, men det gör inte hans. De bussar han skulle ha kört, körs ju ändå, fast av någon annan. De prov jag ska rätta rättas inte, om inte jag gör det eller om inte jobbet kallar in en vikarie. Vikarie kan vara bra om det är flera dagar, tänker jag, men om det bara är en dag så kan jag nog lika gärna jobba igen det själv sedan. Jag får se. Detta skulle kunna vara ett argument till att M vabbar lite mer än mig.

En sak jag inte vill börja med är att "vobba", alltså jobba samtidigt som jag egentligen vabbar, för att få lön istället för vab-ersättning (tillfällig föräldrapenning hette det ju!) från Försäkringskassan. I den ålder G är i nu skulle det aldrig funka att ha honom lite halvsjuk bredvid sig och samtidigt sitta och läsa elevuppgifter koncentrerat. Jag tror att båda skulle bli lidande: G och eleverna. Samtidigt skulle jag känna en så stor stress att jag inte räcker till åt varken den ena eller andra. Då är det nog bättre att vabba ordentligt, eller att M får vabba och jag jobba ordentligt. Ja, vi får nog ihop det på något sätt...

Nu håller vi tummarna för att G ska få vara friskare framöver. Vi har ändrat så att han sover i två timmar i stället för en och en halv på förskolan, och min tanke med det var att han då kanske är mer utvilad och mer motståndskraftig. Än har det bara gått några dagar med denna nya rutin, så vi får väl se...

Nu tänker jag att om ni, som läser här, kanske har erfarenheter av detta med att vabba, vobba och pussla, så kan ni väl skriva några rader om hur ni gör och hur ni tänker? Hade ni en fin teori från början om hur ni skulle dela upp det? Blev det så? Eller hur blev det och varför? Det hade varit intressant att läsa!

En fin utflyktshelg

Bö tjärn en gråmulen söndag i oktober

Den här helgen företog vi oss två utflykter. På lördagen bar det av till Skärhamn, och det blev en riktig kulturdag, medan det på söndagen blev en naturdag med utflykt till skogen.

Solen sken och det blåste inte mer än vad vi stod ut med när vi begav oss på cykel till Skärhamn. Jag hade för mycket kläder på mig, men det gjorde ingenting. Bättre det än att frysa! Vilken tur att vi har cykelvagnen att lägga extrakoftorna i. Det var en helt klarblå himmel och vackra höstfärger. Svanarna lyste som små vita prickar inne i viken mellan Morik och Aröd. Är inte Morik ett vackert namn? Jag undrar hur det är att bo där. Sedan vidare. Vi såg får, hästar, kor och några kalvar.

På biblioteket ville M skriva ut bilder och G ville läsa om Maksi. Och mitt i allt var det vernissage av en ny utställning, och självaste konstnären var där. Detta innebar gratis cider och gratis salta pinnar, vilket vi inte var sena med att upptäcka. Vi, i detta fall, var jag och G. M var helt uppslukad av sitt utskrivande av bilder. Jag började prata med konstnären, medan hennes och mitt barn lekte genom att röja ner böcker på golvet lite hursomhelst. Vi antog att de höll på med något slags performance, men vem vet. Det var Hlif Thorisdottir som ställde ut, och jag passade såklart på att berätta vilka tankar hennes verk väckte i mig. Bland annat tyckte jag att det var intressant att hon bara målat kvinnor, mycket porträtt och att det såg ut som akvarell men att det, enligt henne, egentligen var tygfärg som hon målat på och sedan tvättat ur. Hon hade också broderat på flera av verken, och vissa var målade på tyg som redan i sig hade ett vävt mönster. Mycket snyggt med flera lager på det viset, tyckte jag. Några verk föreställde kvinnor i någon typ av slöja eller huvudbonad. Där tänkte jag att det först såg ut som en medeltida huvudduk, men att man också kan se en parallell till dagens kvinnor i Norden med huvudduk. En intressant konstnär och ett intressant konstnärsskap, verkar det åtminstone vara! Jag är glad att vi lyckades pricka in vernissagen och att vi dessutom fick prata lite med konstnären.

Min första fråga till henne var: Hur hinner du måla? Denna fråga ställde jag medan jag menande tittade åt hennes två barn. Hon skrattade och sa att hon har ett eget företag, samtidigt som hon jobbar i en butik. Då kan hon jobba två dagar med konsten och tre dagar på arbetet som ger lön. Det lät ju smart. Vi får väl se om M kan komma dit någon gång att han jobbar så. Det hade varit häftigt, och lite läskigt!

Sedan cyklade vi vidare till Skärhamns Thairestaurang där vi åt en helt okej lunch. De ska tydligen stänga om mindre än en vecka och stället ska renoveras och få nya ägare, så det blev nog både första och sista gången vi åt där. Det ska bli lite intressant att se vad det blir för nytt stuk på stället sedan!

Efter maten cyklade vi tillbaka in mot Skärhamns centrum och hamnade på Lilla leran, där M vill gå keramikkurs. Det var ett mysigt ställe med väldigt vackra keramiksaker. Jag hoppas att hon lär honom att göra så fina saker till mig! Muggar, fat, skålar... Så fint! Medan M var inne och pratade med hon som har stället lekte G på en lekplats utanför. Där träffade jag en annan mamma som jag pratade med en ganska bra stund. Det var så fint att få stå i solen och prata! Barnen hade det bra och vi babblade på. Det visade sig att hon också hade sålt sin bil och köpt en elcykel! Världen! Den kanske är påväg lite, lite åt rätt håll ändå? (Det var nämligen också en kvinna på bibblan som berättade att hon cyklar, så gött!)

Efter lekplatsen och keramikbutiken kände jag starkt att det var dags att cykla hem, så det gjorde jag och G. M åkte och handlade på den stora affären i Skärhamn under tiden. Jag sov i soffan i en halvtimma när vi kommit hem, medan G lekte beskedligt med sina saker.

Sedan blev det söndag och då hade jag planerat att vi skulle ut i skogen och lufsa lite grann. Jag hade kollat in en aktivitet som Friluftsfrämjandet ordnar: Kaffestuga på torpet. De har ett torp som ligger nära Bö tjärn, och vi lyckades vandra dit (högervarvet) med G i bärstol på pappas rygg. Han blev först hur arg som helst att han inte fick springa rakt in i skogen hur han ville utan skulle följa någon himla led som mamma hade bestämt, men väl uppe i bärstolen gick det bra. På hemvägen fick han gå nästan hela vägen, samt rida lite på pappas axlar. Mamma Tove bar matsäcken i ryggsäck. Det var fint att komma till skogen, tyckte vi alla, särskilt G. Så fridfullt och skönt på något vis. Det var inte lika fint väder som på lördagen, men det regnade i alla fall inte och det blåste nästan ingenting, men gråmulet var det allt, vilket i och för sig gjorde det ännu mysigare att sitta inne i ett gammalt torp och äta medhavda makaroner med köttbullar (barnet) och pastasallad (mamman), och dricka lite te och äta kakor. "Kaka, mmm, gott!" sa G så fort han kom in och fick syn på de två enorma kakfaten!

Väl hemma sov jag i två timmar, helt slut av skogsluften. Efter en promenad på de två holmarna tillsammans med en ny bekantskap på ön avslutade vi söndagen med feber i soffan...

En lugn morgon

Det var så lugnt i morse när jag cyklade till jobbet och lugna mornar är verkligen något jag uppskattar. Jag lever ett lyxigt liv med flextid och har inte varit stressad på morgonen nästan någon gång sedan jag började jobba för den här arbetsgivaren. Jag älskar att ta mig tid att äta frukost, och sedan jag arbetade i ett litet samhälle norr om Umeå och var tvungen att gå upp 05.30 måste jag alltid duscha helst redan innan jag äter frukost. Nu går jag upp vid sjutiden och ser ljuset komma så sakteliga över ön och havet.

Det brukar börja med att G vaknar och är hungrig. Då får han sin käre bibi, eller bebo som han säger. En nappflaska med två deciliter vällning är vad det är. Vaknar han tidigare än halv sju brukar han somna om med mig i sängen, annars går vi upp. Vi äter frukost tillsammans efter en stund och sedan är det påklädning: byskorna, jackan, botas, casco, säger G. Han har koll, han! Det hela tar ungefär en timme, sedan sitter jag på cykeln och han i vagnen bakom och vi ger oss iväg.

I morse var det dock M som skulle lämna och jag kunde cykla helt själv, utan vagn, till mina föräldrars hus för att jobba. Det var så fridfullt på havet. Ja, helt spegelblankt. Tre trutar, en på varje lyktstolpe på brons topp: havstrut, havstrut, gråtrut. Sedan en häger på ett litet skär nedanför. Den flög iväg en bit när jag stannade och sa hej. Inte ville väl den prata med en reflexvästklädd människa, heller!

Helt lugnt och stilla var det, och den känslan hoppas jag får råda idag, när gårdagen var mer stressig och hetsig (jobbmässigt) och mycket känslor (också pga jobbet). Idag hoppas jag på mer lugn och ro helt enkelt - i en vindstilla dag.

Det är mycket med det elektriska

Det är med stor tacksamhet mot det elektriska som jag cyklar backe upp och backe ner i det kuperade västkustska landskapet. Det finns ställen jag särskilt tycker om att komma till, på min färd, och ställen där jag har lite extra respekt för den obefintliga sikt som råder och alltid plingar - ifall det skulle komma någon på andra sidan kurvan.

Och visst går det bra att cykla. Härligt att vara i naturen utan att låta för mycket, samtidigt som jag inte riktigt stannar upp utan trampar vidare på mina pedaler med den elektriska kraften i ryggen. Härligt och harmoniskt och vilsamt, tills... Tills jag stannar och ska ta ett foto av min vackra cykelväg och plötsligt hör ett ljud, en gråt, en klagan. Längst bort på raksträckan, precis vid den snäva kurvan utan sikt kommer någon stapplande, med en allt för illa tilltygad cykel. Jag cyklar fram i långsam takt, i morgonljuset, tills vi möts. Det visar sig vara en tolvårig flicka som har ramlat. "Kurvan var för snäv och den har alltid känts läskig och farlig", säger hon. Och nu har det alltså hänt: hon har förlorat kontrollen över sin vita cykel och ramlat. Hon gråter och vet inte om hon blöder, och jag frågar vad hon heter och presenterar mig själv. Redo att hjälpa.

Vi bestämmer oss för att promenera. Först hem till henne och sedan bort till skolan. Hon går på den ena av samhällets skolor men har haft en lektion i den andra på morgonen. Jag, som precis har lämnat G i ena änden av min färdväg och var på god väg hem, måste vända om och gå tillbaka nästan hela vägen till Gs förskola. Gå och leda min tunga elcykel, cykelvagnen och tolvåringens alltför läxbokstunga ryggsäck. Självklart. Det är ett barn och hon har ramlat. Självklart släpper jag alla ambitioner om att vara hemma åtminstone till klockan nio och promenerar med henne, följer henne. Hon är lite orolig för att lärarna inte ska tycka om att hon kommer försent. Men jag intygar henne om att det inte gör något för hon har faktiskt ramlat och sedan har hon faktiskt träffat en lärare i spanska på kuppen och fått repetera en del av de fraser de redan har lärt sig, denna första termin.

No, no me gusta el tenís, me gusta el hockey sobre hielo, säger hon med helt perfekt uttal, och jag, min klant, glömmer att säga hur imponerad jag blir, hur duktig hon redan är efter bara några veckor. Istället pratar jag på om allt möjligt och försöker lära henne att lastbil heter camión men att G bara säger míon. Och jag avslöjar, förstås, att hennes lärare lärt henne att svara så långt på frågan ¿Te gusta el tenís? för att läraren tycker det är bra om eleverna kan säga en lång mening. Jaja, mitt babbliga jag kommer verkligen till sin rätt där vi går på cykelbanan och jag försöker muntra upp henne inför resten av skoldagen. En skoldag som började med att hon ramlat, ensam på cykelbanan, medan resten av klassen åkte buss.

Det är mycket med det elektriska, tänker jag när jag dagen därpå cyklar för att hämta G från förskolan igen. Jag hade två pluppar i batteriet på displayen när jag kom hem efter morgonens lämning, men det är ingen fara, eftersom M har sagt att batteriet räcker långt även med bara en eller två pluppar kvar (av fem). M har fel. M har kanske rätt när det gäller hans cykel som består av en cykel med en man uppepå. Men M har definitivt fel när det gäller min cykel som består av en cykel, en Tove, en cykelvagn och en unge på tolv kilo, till vilket vi adderar vind och uppförsbackar och vilja att komma fram någon gång. Jag börjar cykla, ändå, med mina två pluppar. Får fram med hjälp av en infoknapp hur många kilometer jag har kvar: två. Det kommer inte gå, det är långt fler än två kilometer bara till förskolan. Jag skiter i det och cyklar på. Cyklar, cyklar. Väljer enkla vägar med färre backar men där det blåser mer. Väljer en lägre effekt på motorn än turbo, fast jag inte vill, tänker vara ekonomisk. Cyklar och trampar och kommer fram. Då är det en plupp och en kilometer kvar. Det känns allt annat än stabilt. Det känns som en annalkande katastrof.

Jag går in i förskolan och beklagar mig inför den fröken som är där, som också brukar cykla dit. Hon frågar om jag vill ladda batteriet innan jag åker hem, men jag förklarar att det inte går eftersom jag varit dum nog att inte ta med mig laddaren. Jag hämtar G, som inte vill gå hem, fastän han är sist kvar och det är fredagseftermiddag. Jag sätter honom i vagnen och börjar trampa. Jag tänker att jag ska spara batteriet till backarna, till de tuffa partierna, och tänker att det är ganska många backar hem. Det är mycket med det elektriska men jag trampar på. Trampa, trampa, la, la, la, lite gnäll bakifrån vagnen, tyst unge viskar jag... trampa trampa... Och så kommer vi till backen innan bron. Batteriet hjälper mig, men på det plana innan det går nerför till Mossholmen och sedan upp på bron igen där dör batteriet. Det dör och blinkar tomt mot mig. Jag förstår och förstår och vill bara att det ska sluta blinka och tjata om att det är tomt eftersom jag redan känner det i benen. Jag känner det och tar mig ner för backen, upp för backen och får gå av mitt i. Jag får leda ekipaget längs bilvägen, idag ännu tyngre eftersom barnet är med, och jag är dessutom hungrig.

Men hem kommer vi, på något konstigt sätt. Och efter att jag stoppat i batteriet i laddaren, svurit åt cykeln och knäppt loss G, sätter jag mig på hallgolvet och öppnar en clementin. Skalet får ligga kvar på golvet ända tills vi ätit middag. G vill inte ha, men det gör ingenting för då blir det mer till mig. Blodsockret måste upp och batteriet måste laddas. Och sedan, efter middagen, sätter vi oss utmattade i soffan och glor på Pino tills M kommer hem från jobbet. Ja, det är mycket med det elektriska - och det är underbart när det funkar!

Inskolningsförkylningen

Så slog den, tydligen, obligatoriska inskolningsförkylningen till. G har det bra på förskolan och utbyter bakterier och virus med tio andra småbarn, vilket vi blev ordentligt varse i helgen. Förra helgen hade han plötslig feber, och i slutet av veckan som gick började det klia i min hals och G hostade som en liten gubbe. I helgen har vi alla tre varit mer eller mindre matta på grund av olika förkylningssymtom.

Det bästa med helgen har ändå varit att vi gett varandra tid för vila och att M har dammsugit och bakat bröd - för fy sjutton så det såg ut på våra golv! En vecka räcker så är det dö-äckligt överallt, men mest i köket.

I lördags var det vindstilla och jag tog en liten promenad med G på förmiddagen så att M skulle ha tid till återhämtning och skapande. Vi träffade vår fiskargranne och han visade oss dagens fångst: några humrar som snabbt förpassades till sin sump och några kompisar som redan bodde där. Han hade även med sig ett gäng krabbklor till land. Själva krabban slänger man tydligen tillbaka eftersom den inte innehåller någon mat, enligt vad fiskaren sa. Jag undrar hur krabban mår sedan i havet utan klor. Dör den, tro? Eller klarar den sig ett tag? Växer nya klor ut? Det tror jag inte.

Vi träffade faktiskt riktigt mycket folk på vår promenad i lördags. En barnfamilj, som inte bor här permanent, och en annan kvinna som jag pratat med några gånger. G klättrade lite i berg och sedan gick vi hem och åt lunch.

Igår var det superfint väder. Det blåste ingenting och solen sken hela dagen! Vad hände? Jag fick vila på förmiddagen, för att försöka kurera mig från förkylningen och sedan gick jag ut med G i vagnen för att sova, efter lunch, medan M, som sagt både dammsög och bakade bröd!

På kvällen gick vi allihop på kvällspromenad till återvinningen nere vid bron. Det är inte klokt hur mycket förpackningar det blir! Bra att folk återvinner dem!

Ja, det var väl helgen i korthet. En bra helg tycker jag, trots snor, slem och hosta!

Så kommer oktober med vardagen

Precis innan jag tog den här bilden flög det upp en häger mitt framför mig,
 som antagligen vilat i vattenbrynet nedanför där jag stod.

Allt blir ju en vardag tillslut, även livet på en holme.  Det blåser när jag cyklar till förskolan, vissa dagar regnar det också, men undantagsvis är det riktigt fint väder. Stilla. Solen skiner. Oj, vad hände?
Igår var en sådan stilla kväll. Jag gav mig ut och lät bröddegen jäsa en timma extra, inte gör väl det något? Jag gav mig ut för att fånga dagens sista ljus och för att få prata av mig med min vän. Det var välbehövligt!

Idag var det sämre väder igen men trots både det och mitt envisa kli i halsen, satte jag upp i cykelsadeln för att ta mig med G i cykelvagnen bakom till förskolan. Det är enkelt att cykla elcykel. Det känns inte i benen alls! Hade jag cyklat med min vanliga cykel och cykelvagnen hade jag aldrig orkat alla dessa backar. Nu är backarna ingen match! Bara att växla ner och låta motorn jobba. Det känns som en osynlig hand som puttar en lätt i ryggen, oerhört skönt! Det är också fantastiskt att veta att G sitter skyddad från väder och vind i vagnen bakom mig. Där sitter han och kommenterar det han ser: estrellitas, havet, barco och camión. Han verkar tycka det är okej att åka till förskolan, och börjar prata om sin hjälm (casco) så fort jag nämner att vi snart ska cykla iväg. Men det är klart, det är en liten procedur alltihop (ta på sig kläder, ta på G kläder, reflexväst, hjälmar, vantar, ta med nåt papper förskolan skulle ha tillbaka ifyllt och påskrivet, låsa upp cykel och vagn, tända lampor på cykel och vagn osv.), men själva cyklandet tycker jag faktiskt känns enkelt. Jag tror att detta kommer funka så länge vi får hålla oss friska och så länge det inte blir is, snö eller underkylt regn. Då får vi hitta en annan lösning: buss till exempel.

Så idag, på väg till förskolan, hände det fina att vi mötte pappa Ms buss! Han blinkade åt oss med helljuset flera gånger och vinkade glatt! Jag slängde en kyss över vägen och trampade på. Det var fint att bara helt ordlöst få ge varandra lite kärlek och bekräftelse, fastän allt känns tungrott ibland.

Vardagen. Detta skulle handla om vardagen. Den andra inskolningsmamman säger att de ska låta deras dotter (som är några månader yngre än G) vara på förskolan tre dagar i veckan. Det låter ju klokt. Fröknarna har sagt att inget barn i gruppen är där alla fem dagar i veckan. Det kommer nog G att vara, om inte M tar ut en hel dag i veckan föräldraledigt, men det har vi inte tänkt. Jag hoppas att han kommer fixa det, och det tror jag, bara M hämtar tidigt eller lämnar sent de dagar han jobbar lite konstiga tider. Jag tror vi kommer få ihop det bra, men kanske blir han det enda barnet som dyker upp hos fröknarna fem dagar i veckan, men i så fall får det väl vara så. Märker vi att han inte mår bra av det får vi väl planera om! Inte mer med det, antar jag!

En annan sak jag har tänkt på är Gs sovtider. Nu somnar han vid halv tio på kvällarna och jag har larm på tio över sju på morgonen. Idag sov han nästan tre timmar på dagen för han var så slut att han knappt gick att väcka. En och en halv timme är det meningen att han ska sova. Jag ser ju det själv nu medan jag skriver att han inte ska lägga sig så attans sent, senare än alla andra tvååringar som går på förskola i hela Sverige, känns det som! Jag hoppas att vi får in en ny rutin när vi kan lägga honom i lite bättre tid. Kanske halv nio åtminstone? Eller ännu tidigare? Han kommer också sova middag en timma tidigare på dagen på förskolan än vad han gör nu. Det kommer nog också göra honom mer kvällstrött. Sedan gäller det ju såklart att vi föräldrar hänger med i rutinskiftet också och fattar att han ska läggas tidigare för att orka! Det löser sig väl. Synd bara att M arbetar sent så ofta och därmed knappt kommer hinna träffa sitt barn. Fasen! Livet! Delade pass! Morr! (Lösningen här borde ligga i att utnyttja föräldrapenningen till en halvdag i veckan eller liknande.)

En sista sak jag vill skriva om idag, som handlar om G, är att han har blivit så himla intresserad av siffror, alltså av att läsa siffrornas tecken. De tecken han kan nu är 5, 6, 8 och 10. Han ser siffran 5 någonstans (t ex tvålflaska 0,5 liter) och säger "femma!" eller han ser 6 på toapappersbalen som innehåller sex toapappersrullar och säger "sesk!". Han ser 7 på en brevlåda och framhärdar envist att det heter "arton!". Ja, han rör ju sig åtminstone i samma ordklass, även om han inte är helt säker på alla siffror. Jag är imponerad! Jag vet inte när barn lär sig detta, men jag tycker att det känns ganska tidigt, men det kanske det inte är. Tidigt eller inte - kul ändå att han är intresserad! Något annat han är intresserad av är traktorer och vi kollar en del på olika barnprogram på kvällen efter att vi ätit middag (under den tiden då resten av landets tvååringar går och lägger sig!). Favoriten är, som jag skrivit tidigare, Pino (som finns både på svenska och spanska!), men även Alfons Åberg och Lilla spöket Laban fungerar bra. Idag har vi sett en dokumentärserie som är ny för oss som handlar om en bondgård. Mysig och fin.

Kanske blev denna text, som skulle handla om vardagen just nu i början av oktober 2018, ett inlägg som mest handlar om min älskade gulleson G. Men kanske är det precis så det ska vara: mitt fokus ligger på G och resten löser sig också såklart. Nu är det dags för den här mamman att börja gå och lägga sig, imorgon väntar en dag med jobb medan M får sköta inskolningen! Vi får hoppas på bra väder till morgondagens vardagsliv på och i närheten av holmen!

Stormen Knud på besök

Så kom han, stormen Knud. I två dagar blåste det rejält, och värst var det väl på fredagen. Och jag var tvungen att bege mig ut och fota. Jag gillar att fota, som något kreativt, men även för att dokumentera hur mitt barn växer och lite annat. Jag är inte proffs på det tekniska, men förstår mer eller mindre hur en digital systemkamera fungerar med slutartid och bländare och eventuellt något om ISO, men det jag försöker få fram mest är en så verklighetstrogen bild som möjligt med ganska genomtänkt disposition. Jag vill också att färgerna och ljuset på bilden stämmer med vad jag ser med ögonen. Helt självlärd är jag och därför fick det bli en del pillande på kameran innan jag tyckte mig fånga rätt ljus. Sedan bråkar skärpan med mig också. M säger att det måste vara något på kameran som är trasigt eftersom, trots att jag väljer manuell, ställer den in sig själv efteråt. Särskild förkärlek verkar den ha för att göra oskärpa av det skarpa. Men kameran är begagnad och lite gammal så det kanske är något vi får försöka leva med, om jag nu inte orkar ta med mig den stora kameran ut, som verkar fungera bättre.

Det ser kanske inte så stormigt ut på bilderna, som är tagna i lördags, eftersom vågorna inte går särskilt höga. Detta beror dock inte på att det inte blåste utan på att vi har en fantastiskt skärgård som fångar upp det värsta och lugnar ner vågorna innan de når land. Så tror åtminstone jag att det funkar!

I hamnen gungade det rejält och vågorna hade en alldeles speciell gul färg av solnedgångsljuset. Vackert var det, och blåsigt.

I slutet av vår promenad hamnade vi i lite oländig terräng för att försöka fota följande fasad, med tillhörande skylt, lampa och murgröna. G var inte helt nöjd över att vara fasthållen, vilket var nödvändigt eftersom det var brant åt många håll och åt ett av hållen låg havet, så vi gick ganska snabbt därifrån. 

Väl hemma igen åt vi äppelkaka tillsammans alla tre i skenet av ett levande ljus och sedan hann M och jag faktiskt prata lite med varandra i lugn och ro (!), medan G satt och läste i någon bok. 

Rosor vid vägen

Idag har jag märkt att det är lite besvärligt att bo på landet och samtidigt vägra köra bil. För att ta ett ynka cellprov var jag tvungen att ta bussen klockan sju på morgonen och kom inte tillbaka förrän tre och en halv timma senare. Jag hade kunnat komma hem en halvtimma tidigare men missade den tidigare bussen vid bussbytet eftersom jag var översocial med chauffören och ändå trodde att jag skulle behöva vänta en halvtimma. Nästa gång ska jag vara lite mer med och på.

Men ändå kanske jag behövde den där halvtimman på en bänk med havsutsikt efter ångestpåslaget barnmorskebesöket gav. Fy! Jag måste börja erkänna för mig själv att jag har ett vilande trauma efter förlossningen för två år sedan. Det var en jävlig tid och den har satt sig som ett litet irriterande sår. Jag måste nog ta tag i det där någon dag när det passar. Synd att det aldrig passar bara. Eller att jag inte orkat än, som barnmorskan sa.

Väl hemma fick jag lunch av mina barnvaktande föräldrar och sedan hjälpte pappa mig att sätta upp en hasp för att G inte ska rymma och han hjälpte mig även att montera cykelvagnen på cykeln. Jag provcyklade både med och utan barn och det kändes riktigt bra! Det kan nog funka det här, att leva mot både bilismen och urbaniseringen samtidigt! (Så var det bara patriarkatet och kapitalismen kvar då...)

Jag fick stoppa ner G i vagnen för att han skulle somna sedan, och vi gick en minisväng till mitt "sövningsställe" där det är lä. Underbar utsikt både därifrån och på vägen hem, som ni kan se på bilden ovan. Jag är verkligen glad att vi bor här! Det känns helt rätt för mig! Många av mina tankar stämmer dessutom överens med Johannas och Daniels i Tendens kortdokumentär. Intressant att fler gör samma sak!

Den magiska chokladen

- I Harry Potter är all choklad magisk och om man äter den kan man göra vad som helst, ungefär så sa CasaAnnika till mig ungefär klockan 04.23 i ett hotellrum i Umeå. Där hade vi hamnat eftersom vägarna i våra respektive liv tagit oss dit. Vi sov i samma hotellrum, men egentligen var det bara Annika som sov, åtminstone fram tills dess att jag åt den magiska chokladen.

Jag började min Umeåresa med att lyssna på P3 Dokumentär om Tjörnbrokatastrofen medan bussen i sin vanliga takt närmade sig och åkte över Tjörnbron. Det var mycket effektfullt. Vädret var sådär.

Efter någon timme ankom jag till Göteborg och möttes upp av min syrra, som jag dagen innan hade bestämt träff med för en middag på tu man hand. Vi har nog inte träffats bara vi två sedan G föddes. Två år sedan, alltså. Minst! Det var fint och välbehövligt. Vi åt japanskt på centralen och begav oss senare till mitt tåg. Vi kramades hejdå och jag satte mig till rätta i min damkupé.

På vägen upp mot Norrland hamnade jag i många intressanta samtal. Exempelvis talade jag med en lärare (som har samma ämnen som jag) som tydligen arbetat på min gamla gymnasieskola, men efter det att jag slutat. Vi pratade mest om jobbet, men också lite om julfirande med svärfamiljer. Alltid intressant! Senare på kvällen pratade jag med två andra i kupén om digitaliseringen och de äldres digitala utanförskap, och så vidare. Det jag älskar mest med nattåg: ETT. Bra för miljön, TVÅ. Intressanta samtal, TRE. Det tar lite tid så man fattar att man rest.

Väl framme var det frukost med Annika och min partner in crime M. Jag trodde att vi hade gått till ett ställe med frukostbuffé, men det visade sig att för 66 kronor fick man en kaffe (eller te) och en macka. Jaja, det gick bra det med. Vi kompletterade med lite medhavd frukt.

Det kändes hemma och samtidigt svinkonstigt att vara tillbaka i Umeå igen, så kort efter vår flytt. Märkligt. Vi gick till jobbet. Jag hade kramkalas med 60% av mina kollegor, ungefär. Sedan var det dags för någon slags konferens. Mer kramkalas. Mer "Har du flyttat? Vart då?" och så vidare.

Sedan var det "fri lek" och jag gick ut på stan och köpte en del kläder. Mest strumpbyxor. Kände mig som en lantis i storstan! Jag lärde mig åtminstone att jag inte ska köpa kläder till mig själv på nätet, t ex klänningar, eftersom de kan sitta helt konstigt trots att de är i "rätt" storlek. Kläder till G verkar dock gå bra, än så länge.

Efter fri lek vad det uppfräschning och sedan middag och lite fest. Annika och jag drack medhavd Gingerale. Medhavd av min partner in crime M, alltså, som hade tänkt på oss! Fint! Jag misstänker dock att Annika tyckte den var lite äcklig. Jag tyckte den var god!

Sedan var det väl dags att sova då. Båda var trötta efter nattågsnatt och informationsbombning från arbetsgivaren. Men bara Annika somnade. Vi låg och läste en stund (flera år sedan sist jag gjorde det i sängen innan sovdags!) och precis när jag släckt lampan, alltså cirka tre sekunder efteråt, började Annika att sov-andas. Hon sov! Den lyckans osten! Men inte jag...

Där låg jag och försökte sova men kände att hjärtat liksom slog lite för fort, ända fram till småtimmarna. Klockan blev mer och mer, även om jag inte tittade på den, och jag kunde bara inte slappna av! Flera gånger gick jag på toa och råkade väcka Annika när jag gick in i stolen som stod mitt i det beckmörka hotellrummet. Hon pratade med mig och jag pratade och pratade och till slut försökte vi sova igen. Hon somnade med en gång. Inte jag. Så här fortsatte det tills det att klockan var över fyra. Då åt jag den magiska chokladen och somnade. Tänk vad lite placebo kan göra!

Nästa dag var jag så trött att jag grät. Jag var ändå med på det mesta och när dagen var slut, efter lunch, hjälpte jag Annika att få en bärbar dator av arbetsgivaren. Något som tydligen genererade en ofantlig mängd lycka! Så fint!

Vi gick ut på stan och träffade Colombialiv. Och här gör jag ett stort undantag och lägger upp en bild på mitt ansikte bredvid de andra två ansiktena, som båda tillhör någon som heter Annika, framför Umeälven och dess södra strand.

Som ni ser har vi alla ungefär samma hårfärg och jag och den ena Annika har samma frisyr. Som det kan gå!

Här, på cykelbron, läser Colombialiv en text för oss så att vi skulle få höra hennes oerhört vackra colombianska spanska:

Sedan åt vi pizza på Teg och pratade en hel del om våra tvåspråkiga liv och barn och våra hispanomän och allt var det var. Mycket trevlig och givande!

Pizzerian stängde och vi drog oss upp mot stan igen. Älven låg mörk och stilla. Jag lyckades ta en kornig bild från gamla E4-bron medan Annika och Annika diskuterade hur sjukt konstigt det är att vara egen företagare i Spanien, men hur nödvändigt det samtidigt kan vara för att få ta del av socialförsäkringen om man jobbar åt ett utländskt företag.

Väl på nattåget sedan, somnade jag och sov som en stock. Åtminstone som en stock som sover på ett nattåg. Eller kanske som en stock som timmerflottas och sover i älven, eller i en ganska stillsam sjö. Svårt att veta. Sov gjorde jag i alla fall! 

Och gud vad fint det var att komma hem igen, till Tjörns kommun. Vad fint att få äta lunch hos mina föräldrar och se hur min son vuxit och vuxit och lärt sig en hel massa ord bara på tre ynka dygn! Helt otroligt! 

Det var en fin och intensiv resa och det var roligt att få visa Annika både staden och arbetsplatsen, men nästa gång jag åker upp ska jag banne mig sova. Jag säger bara det!