2020 - Ett oförglömligt år

Så lider nu äntligen året 2020 mot sitt slut. Året då vi visat att vi hastigt kan ändra  vårt sätt att leva, från ett pendlande och resande till ett mer hemmavarande liv. Året då vi prövats på olika sätt. Året då pandemin kom. Allt det här vet vi redan, men 2020 hur var det? Hur var det mer?

Jag minns nog ingenting från januari 2020, och det enda jag skrev var om en krupphostenatt med årets första ambulansbesök. Det var väl mörkt och blev ljusare. Vi väntade på operation i början av februari och försökte förbereda oss mentalt. Det började viskas om virus i Kina men det kommer inte bli något - var jag helt säker på.

Februari inleddes med operation i Göteborg och en rejäl jävla magsjuka. Vi var lediga i tre veckor, har jag för mig och att återgå till vardagen efter det här var mer än efterlängtat. Så här i efterhand förstår jag vilket enormt flyt vi hade som fick operationstid i februari och inte i mitten av mars, eller någon annan gång senare under detta pandemiska år. Vilken. Himla. Tur! 

I mars skulle vi boka tåg och flygbiljetter till Spanien. Vi skulle åka dit vid valborg och besöka en liten söt fiskeby i norr för att senare ta oss ner till familjen. Det tvekades hit och dit och till sist förstod vi att det går bara inte att åka. Resan ställdes in och en ohemul mängd fröer köptes hem istället, lite som kompensation. M deltog i en utställning med ett fantastiskt porträtt och vi startade ett instagramkonto för att nå ut mer med hans konst. I slutet av mars åkte vi även på en fin utflykt till Dyrön och njöt av att inte sitta i karantän.

Det var skönt att pandemin kom under vårterminen, faktiskt. Vi alla var lättade över att det inte var november och kanske var det en lagom inskolning i detta annorlunda socialt distanserade år? Samtidigt har vi under hösten märkt att det visst går att umgås ute i november men den viktigaste reflektionen jag har gjort är att mitt och min familjs liv faktiskt inte förändrats så mycket. Då vi är relativt nya på orten (nåja, två år, men tänk på att det är ett mindre ösamhälle vi flyttat till) har vi inte hunnit hitta något särskilt stort umgänge. Vi hade alltså inte så många kompisar att sluta umgås med. Jag har jobbat själv, ända sedan vi flyttat hit, vilket jag kunnat fortsätta med under pandemin utan att för den skull behöva arbeta från mitt eget hem. M har fortsatt köra buss, något man inte kan göra hemifrån, och G har gått på förskola. Våra transporter har skett med cykel och på så vis har  vi undvikit kollektivtrafiken, förutom M då som är en av de som ser till att bussarna rullar.

Den största förändringen har nog varit att vi inte kunnat träffa mina föräldrar och min syster så mycket och att vi inte kunnat åka till Göteborg eller till Spanien. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att ingen i våra familjer blivit allvarlig sjuk och att vi inte har förlorat någon inkomst, eller än viktigare - någon vi känner. (Peppar peppar. Än är det inte slut. Pandemilagen kan stänga kollektivtrafiken. Fler människor kommer antagligen dö... Snälla håll ut! Gör vad ni kan för att det inte ska bli värre än det är!)

Nu fortsätter årssammanfattningen då vi går in i kvartal nummer två:

I april åkte vi på ännu en härlig utflykt till Dyrön men denna gång i sällskap av en annan familj. Jag drömde om oxelhäckar och en trädgård med höns, och i maj började det prunka rejält i mina olika  tråg med frösådder. I juni seglade vi segelbåt och jag upplevde en av årets räddaste dagar. Sedan funderade jag över stundande semester och mindes mig tillbaka till en ganska fullsmockad konsertlokal ett halvår tidigare. Så overkligt det kändes då - och nu - att en gång ha stått i en trång konsertlokal och hoppat bredvid en massa andra, helt okända, människor. 

Vår semester var skön och härlig och vi hade det fantastiskt bra som jag minns det. Vi lyssnade mycket på låten "Sommar och sol" och åkte på små utflykter till gamla fästningar, hällristningar, pizzerior och bergrum. Vi strosade i Slottskogen och badade. G gick i simskola och trädgården fullkomligt exploderade i grönska. Semestervädret var det lite si och så med, men i augusti vände det och vi upplevde sommarens bästa dag. G fyllde fyra och började på storbarnsavdelning. Fick nya kompisar. Började leka med dinosaurier. Hösten kom och löven blev gula. Min rygg gjorde (fruktansvärt) ont (i några dagar) och pandemin tog fart igen och syrrans och min spajulklapp fick det väntas med ännu lite till. Och så blev det november, och december. Mörkt och blåsigt - men vad väntade jag mig?

Julen firades i stillhet och G lärde sig plötsligt läsa, några ord. OJ! AJ! ORM. NEJ. HEJ och kanske några fler som jag har glömt. Häftigt tycker jag! 

Och nu - bara en ynka nyårsafton kvar. Den firar vi litet men med god mat. Och snart, snart är det 2021. Nytt år med några försiktiga förhoppningar om vaccin, kanske någon resa, och kanske en spahelg? Kan du ge mig det, 2021, tillsammans med hälsa och liv, så är jag nog nöjd. Men vi ska inte be om för mycket - för om det är något 2020 har lärt oss så är det nog detta: det finns inga garantier för att det blir som man har tänkt sig och på något sätt blir det bra ändå. Vi kan anpassa oss. Vi kan ändra vårt sätt att leva. Vi fixar det här! 

Gott slut och ett synnerligen gott nytt 2021 önskar jag dig som läser här!

Det första jag ska göra

Det första jag ska göra är att krama min mamma. En lång varm kram, och trycka henne lite på de där små punkterna mellan skulderbladen som hon älskar att jag alltid hittar direkt. Minimassage.

Det andra jag ska göra är att krama min pappa. En lång varm kram och stryka honom över ryggen och kanske gråta en liten skvätt - för det var så längesedan nu.

Det tredje jag ska göra är att krama mamma igen, och pappa igen, och mamma igen och pappa igen och sedan kommer mamma säga att nu räcker det. Och sedan kommer pappa sätta på kaffe. Och sedan kommer vi fika tillsammans i soffan, utan avstånd.

Det fjärde jag ska göra är att krama min syrra, och hennes son och hennes man och sedan syrran igen och sonen igen och syrran igen och sonen. Sedan kommer syrran säga att nu räcker det, nu går vi ut och leker. Och så ska vi leka på en gräsmatta eller på en lekplats eller allra helst vandra iväg till någon skog, med ett stormkök och laga någon god mat, kanske lite stekt blåbärspaj på det, med vaniljvisp, och vi ska smaka från varandras tallrikar och aldrig vara rädda mer.

Det femte jag ska göra är att åka till Göteborg med min son och åka spårvagn. Vi ska åka alla linjer fram och tillbaka tills vi tröttnar och då ska vi gå av på Järntorget eller Hagakyrkan och ta oss till Solrosen och äta varsin stor måltid mat. Han ska äta potatismos och vi andra två tar vad som oss mest behagar just den dagen. Det kommer bli fantastiskt! 

Det sjätte jag ska göra är att boka en resa till Spanien, en resa med tåg. Och vi ska planera och se fram emot och slutligen ge oss av. Kanske besöker vi Muros på vägen, eller Bilbao, och sedan luffar vi oss nedåt mot atlantkusten för att på det sjunde krama mitt barns farmor, farfar, titos, titas och primos. Hela familjen, varenda en ska jag krama och kindpussa och ingen ska ha munskydd och ingen ska vara rädd nå mer.

Det åttonde jag ska göra är att boka en resa till Umeå, givetvis med nattåget. Och jag ska åka upp, åka dit och träffa alla som jag längtat efter. Jag ska ta det lugnt men ändå träffa alla. Jag ska vara på jobbet och fika och prata och dansa runt i korridoren och säga att det nionde jag ska göra är att gå på bio med min son och min man. Kanske visas någon matinéfilm på Folkets bio lagom för hans ålder, för vid det här laget har han nog fyllt fem.

Det tionde jag ska göra är att gå på Liseberg, en dag när det är lagom mycket folk där. Vi ska titta på allt och kanske åka något som är lagom läskigt för oss. Farfarsbilarna, kanske Cirkusexpressen, som tydligen inte finns längre - så det får väl bli något annat. 

Det elfte jag ska göra är att boka in en utekväll med syrran. Utan barn, utan män, men med musik. Jag vet inte vad det kan tänkas bli, men minns du? Minns du Räfven? Och det tolfte vi ska göra är att vila upp oss på ett Spa, så vi orkar med resten av året. Visst ska vi det, syrran?

Dessa är de tolv första sakerna jag ska göra, när allt är över, när alla är vaccinerade och klara. Och sedan, sedan ska jag bara andas ut, umgås med folk som vanligt och ha det bra. Tills dess: håll i, håll ut, håll avstånd och glöm för guds skull inte bort att Tvätta Händerna! 

Kärlek och respekt

/Tove

Julen 2020

Så kom julen 2020. Julen som inga andra jular under året som inget annat år. Tidigt bestämdes det att  vi i alla fall inte skulle fira julen tillsammans utan istället var. och. en. för. sig. Alltså, var familj för sig, ingen samling med mormor och morfar. Ingen tomte? Ingen tomte? Min ångest över tomten började exakt den första advent och sedan markerade varje advent ett litet steg närmare julafton, denna heligaste av barndomens allra heligaste dagar. 

Första advent skaffade vi pulka. Andra advent bakade vi pepparkakor. Gran inhandlades och hemlevererades. Tredje advent vilade vi. Och den fjärde advent blev chokladtryfflarna till. Då och då bröt stresskänslan igenom. Stresskänslan som föddes ur vetskapen att det är bara jag som bryr mig om ifall det blir någon jul delvis eftersom det bara är jag som har de svenska traditionerna med mig. M har självklart vuxit upp med jultraditioner han med - så som enorm krubba (belén), ingen gran, turrón de yema och till sist alldeles för sent på jullovet Los Reyes Magos, som kommer med paket. Inga pepparkakor, ingen sillsallad, inga lussekatter. Ingen Lucia, ens.

Ändå var det M som fick i uppgift att tillsammans med G inhandla luciautklädnad till luciatåget. G ville vara lucia sa han, men sedan ångrade han sig och ville vara tomte, med endast tomteluva och tärnaljus, vilket slutade med att han bara hade sitt tärnaljus i handen, men ändå verkade sjunga med i sångerna vilket jag fick se på bild från förskolans veckosammanfattning i bilder. Han var nöjd och glad och hade tyckt det var roligt, och det var ju det viktigaste. 

Så plötsligt kom julafton, efter alla adventshelger. Och med julafton kom solen. Solen, och kylan, frosten och halkan. Skönt att vi inte behöver cykla idag, sa vi till varandra då vi gick ut på en förmiddagspromenad vid halv elvasnåret med målet att se andra bada i badviken. Det är tydligen tradition här och det kändes roligt att få se. På natten drömde jag att jag hoppat i från en brygga, mitt i smällkalla vintervattnet, men det hade jag givetvis inte. Och det gjorde jag inte heller. Kanske ett annat år, eller en annan dag, utan publik. Det hade kunnat vara häftigt!

Vi promenerade hem igen, köpte med en julmust på vägen och väl hemma fixade jag fram jullunchen: ett litet paket gravad lax (köpt två nästa år!), 100 g uppskivad julskinka, fabrikstillverkade kalkonköttbullar, kokt potatis, köpt sillsallad (totalt ovärt, inte alls samma som mammas) och två sorters Klädesholmens sill. Till detta hembakt julbröd från recept i Annas mat. Vi blev alla mätta och nöjda. Ett perfekt litet julbord, om ni frågar mig. 

Efter lunchen ville G bada, inne, och M ville läsa i en konsttidning. Själv ville jag helst av allt gå ut och vara i det länge saknade ljuset. Allas önskningar infriades samtidigt och det var så skönt att bara få komma ut själv och gå av sig lite i solen.

När jag kommit hem och G badat klart inleddes en lång väntan på Tomten. Jag tände en brasa. Vi ringde mormor. Vi ringde farmor. Och så plötsligt: en fin granne kom förbi med ett oväntat paket. Tydligen hade Gs önskan om en racerbil på något magiskt sätt nått henne för det var just en sådan i paketet. En radiostyrd racerbil. Jultomteväntan blev med ens mycket roligare och bilen for runt, runt överallt till Gs stora förtjusning. 

Jag fick meddelande om att tomten snart var på väg när jag hade börjat förbereda julmiddagen, som på förslag från M skulle bli en matig sallad. Matvete och sallad, till det lite julskinka. När middagen stod färdig, men på vänt, i köket knackade det plötsligt på altandörren och där stod han i egen hög person: tomten. Och bredvid honom en tomtemor, misstänkt lik någon vi känner. De hade paket med sig som överlämnades medan G ap-kramade sin far, och sedan sa de att de hade bråttom till alla andra barn och gav sig iväg. Tomten kom! G fick julklappar! Lyckan var total då han öppnade det största paketet: brandmanskläder (från sin moster). Även M och jag var nöjda med de julklappar vi gett varandra. M fick en "Dream and do"-bok av mig och jag fick ett makroobjektiv till mobilen, samt två luktagott-produkter (schampo och hårinpackning). 

Efter middagen lekte G brandman och M började fylla i sin drömplaneringsbok, jag gjorde risalamalta till mig själv och åt denna med hjortronsylt framför brasan. Höjden av lyx efter en mysig och lugn julafton. Vi såg Karl Bertil Jonssons jul och jag fick frågan av G om han fick sova i sina brandmanskläder, vilket han inte fick, men vi hängde i alla fall upp dem så att han skulle se dem det första han såg när han vaknade morgonen därpå. Vilket han gjorde.

Juldagen tillbringades i skogen med brandmansjackan utanpå vinterjackan, i sällskap av lillkusinen och hans föräldrar. Grillad korv och pyspunka på ett cykelvagnsdäck - men det är en helt annan historia. Annandagen återigen lugn hemma, alla tre.

Så ja, julen 2020, blev en lite annorlunda jul mot de flesta andra jular, men ändock så fin. Härligt väder och lugn och ro, bara vi tre i familjen på vår lilla ö i havet. Jag hoppas att ni där ute också hade en fin julafton och julhelg! 

En mörk morgon

Tudedudeduu, mobilens väckarklockasignal väcker både mig och M på morgonen den 23 december. Jag är ledig men M ska iväg och köra buss. Vad mörkt det är, hinner jag tänka, innan jag går upp och ser att inte bara vår adventsstjärna är släckt utan även grannens och även gatlyset mellan husen. Helt mörk, totalt kolsvart ligger vår lilla ö och guppar i västerhavets salta dyningar. 

Se ha ido la luz, strömmen måste ha gått, säger jag till M och letar genast fram vår nödlampa. Den går på batteri och den har en krok. Vi hänger den på badrumsdörren för att få ljus både i badrummet och i hallen. Jag tänder ett stearinljus i köket och undrar hur länge det varit så här och hur länge det ska fortsätta. Det är kallt i huset och jag lägger mig under både mitt och Ms täcke och försöker slappna av medan M äter frukost och gör sig i ordning för att åka. Han hittar en till ficklampa att lysa sig med i garaget och han tar med ett stearinljus till jobbet, ifall strömmen gått även där - vilket den har.

Jag somnar hjälpligt om, efter att jag släckt stearinljuset, och G väcker mig inte förrän tio i sju. Mamma! Mamma! hör jag honom ropa. Jag kryper ner i hans säng och försöker förklara att lampan inte kommer att lysa när han trycker på knappen. Han tror mig inte men jag visar honom. Mörkrädd som han är blir det här en ganska läskig morgon, trots att jag försöker prata lugnande med honom. 

Tänk de föräldrar som gör svåra saker till en lek. Finns det sådana på riktigt? En sådan är inte jag, visar det sig. Jag tänker på filmen "La vita è bella" av Roberto Benigni som jag såg en mörk kväll, troligtvis i slutet av nittiotalet, tillsammans med en god vän som sov över. Benigni som för övrigt också gjorde "Tigern och snön", vilken jag såg på Folkets Bio i Göteborg. Fin, tyckte jag. Har ni sett den?

En sådan förälder är jag inte när G går iväg med den batteridrivna nödlampan och tappar den så batterierna trillar ur och ja, mitt i det kolsvarta beckmörkret går det inte att hitta dem på golvet. Stearinljus igen, och batterierna återfinns. 

Jag måste göra upp en eld, det känner jag nu. Hu så kallt det är! Strömavbrottet har varat sedan klockan 04 på natten och värmen har alltså varit helt avstängd i några timmar. Ute blåser det kalla, om än inte så hårda, vindar. Man förstår varför de byggde husen tätt, tätt här ute, förr. Jag ångrar bittert att jag kvällen innan nöjeseldat. Kvar har jag bara tre vedträn, och lite papper och kartong. Elden får dock fyr och det är just den vi får nöja oss med att titta på nu när datorn inte fungerar (säger jag till G). Batteriet är dåligt och jag vill inte slösa det på barnprogram ifall detta blir långvarigt. 

Kanske är jag en katastroftänkare av rang, men genast kommer serien "Nedsläckt land" upp i mitt huvud och jag tänker att det kan hända att det här inte bara är tillfälligt. G sätter på vår batteridrivna radio och vi lyssnar på P4 som någon tydligen rattat in. Där nämns strömavbrottet som tydligen omfattar ett ganska stort område, men inte hela landet. Nedsläckt ö-halva, kanske det borde heta, eftersom halva Tjörn verkar drabbat? 

Enligt elleverantörens hemsida ska felet förhoppningsvis vara åtgärdat klockan 09, men det är det inte. Vid halv elva kommer M hem från sitt morgonpass och jag tar min cykel och cykelvagnen och åker och hämtar ved i ett vedförråd vi har tillgång till. Jag tar så mycket jag bara får ner, plus ett halster ifall vi skulle vilja grilla inne i vår lilla eldstad. Jag har gett M i uppdrag att fixa lunch medan jag är borta och när jag kommer hem sitter han och G på farstubron och sätter ihop det stormkök som M köpt till familjen som tidig julklapp. Tack min man för att du köper julklappar som du ger bort för tidigt, oinslagna, och som därför kan användas när de behövs - dagen innan tomtens visit. Jag går in och hämtar vatten och snabbmakaroner - man vill ju inte slösa på gasen. Några kycklingkorvar samt ägg att steka letas fram ur kylen, i vilken jag förresten redan på morgonen lagt en av de infrysta tvåliters vattenflaskor som vi har överst i frysen. Ha alltid det! M har gjort en sallad medan jag varit borta. 

Det blir en god lunch och G är upprymd över att ha lagat mat på stormkök ute. Detta måste vi göra om! Precis innan maten är klar kommer strömmen tillbaka och det känns faktiskt väldigt skönt. Under förmiddagen har G och jag tillsammans upptäckt hur mycket som går på ström: datorn, mobilen (som bara hade 40% batteri när jag vaknade), keyboarden som G ville spela på, elementen, varmluftpumpen, varmvattenberedaren, golvvärmen, lamporna... Ja - tänk så beroende vi är av elen! 

Det är mycket med det elektriska, och man tänker inte på det förrän det inte fungerar. Jag var tacksam under denna förmiddag utan ström att vi hade vatten i kranarna och att vi hade batterier i radion. Jag var tacksam över att vi har eldningsmöjligheter inne och att M köpt ett stormkök som han dessutom lyckades använda vid första försöket. En minnesvärd och annorlunda dag före dopparedan blev det, ett litet test, en liten övning, ifall den riktiga elkrisen skulle komma. Nu ska vi inte vara sådana, men det är ju bättre att vara förberedd innan än att tänka i efterhand att det hade varit bra att ha det ena och det andra. 

Mina främsta lärdomar av denna förmiddag utan el:

- ha koll på var du har din batteridrivna lampa

- ha snabbmakaroner hemma

- försök ha mobilen laddad

- elda inte upp all ved innan du skaffar ny

Sak jag vill ha: vevradio med uttag för att ladda mobilen. 

Klart slut från en elektrifierad holme. Imorgon kanske jag skriver om vår julafton istället!

En svår tid

Detta mörka, eländiga och gråa slutet av december. Det är en svår tid för mig. Det är alltid nu, runt den tjugonde jag bara vill dra, resa och kanske till och med bo någon annanstans. Jag vill till södra Spanien där solen skiner och apelsinerna mognar. Jag vill känna kastanjedoften och käka turrón, men bara nästan, för turrón är inte ens särskilt gott.

Ett år gjorde vi ju det, vi drog efter julafton och stannade alldeles för länge, ända till påsk. Men imorse när det slank ur mig vid frukostbordet att nu längtar jag till Spanien kunde jag samtidigt inte låta bli att hitta en massor av anledningar till att inte flytta dit: ingen vab, inget fritids, konstiga öppettider på förskolan = när ska man jobba? Sämre lön för bussförare (tror jag), sämre arbetstider, sämre väder, sämre kvinnosyn och barnsyn... Jag tror nästan M blev lite stött när jag hävde ur mig alla nackdelar med att bo i Spanien. Det är ju inte säkert att allt hade varit sämre heller, men ändå. Nej, jag vill inte bo där. Tyvärr. 

Vädret måste väl ändå vara bättre, tänker ni? Men nej - på vintern är det ljusare och varmare än här men det är ändå kallt och rått och fuktigt. Det känns som om kläderna har hängt i ett tält när man tar ut dem ur garderoben och de måste grillas på element innan man tar på sig dem. Dessutom är alla så vansinnigt snyggt klädda. Ja, kanske inte alla, men jag känner ändå av normen av klackar, snygga kjolar och läppstift på ett helt annat sätt än här. Själv vill jag hellre luffa runt i något praktiskt än klä upp mig. När jag är där blir jag ambivalent kring detta och vet inte riktigt hur jag ska göra. Som tur är kan jag komma undan som svensk, tror jag, ändå försöker jag anpassa mig lite grann. 

På sommaren är det alldeles för varmt för att vara ute stora delar av dagen, och på natten är det ju mörkt. Tur det, förresten, att de inte har midnattssol - för då hade det inte gått att bo där alls! Ungefär mars till maj är vädret okej i Spanien, och i oktober. Resten av året: för kallt eller för varmt. 

Ändå, trots alla dessa "brister", som jag ser det, är det svårt att helt motivera att bo kvar i detta mörka, kalla och gråa. Varför bosatte sig folk här från första början? undrar jag en morgon när jag sätter mig på cykeln. Kanske låg de kvar i sina hyddor och sov tills solen gick upp? Kanske hade de varma kläder? Kanske njöt de lika mycket som jag av de ljusa sommarnätterna och den behagliga temperaturen i juli? 

"Jag vill att det ska bli sommar nu" säger G. Och jag kan inte annat än hålla med.

Vår andra adventshelg 2020

Olika helger är på olika sätt. Denna helgen var bra, medan den förra var jobbig. Det är så märkligt, men så är det, att helgerna kan bli så olika. Kanske var den jobbiga förra helgen som en bäddning åt denna nya härliga helg som vi fick ha nu? 

Det jobbiga med den jobbiga helgen var att jag var frustrerad över att M ville måla, och M var frustrerad över att jag ville att han skulle vara med oss mer och måla mindre. Den här helgen, som var, målade nog M ungefär lika mycket som förra, men ingen var frustrerad. Därför blev helgen mycket mer harmonisk. 

Istället för att skriva ordet "helgen" femtio gånger i ett stycke ska jag nu berätta lite om min helg! 

Helgen inleddes med att M hämtade G från förskolan tidigare för att G skulle slippa "gå över" till en avdelning drabbad av magsjuka. Jag slapp således cykla och hämta och hade därför en massa mer energi att laga mat, än vad jag brukar ha. G fick kolla på Nicke Nyfiken på spanska medan jag jobbade klart min sista timme för veckan. 

Energin jag sparat på att slippa cykla användes till att baka pizza. G var pepp och jag var glad. Jag satte deg, hämtade in grönkål och så slog de mig! Pizza med grönkål = Mala. Var här hon? Hon borde vara här! Jag tänkte på en artikel på svt som jag läst och så var saken klar; Mala ringdes upp. Mala kom. Ni förstår ju det helt ologiska i att en dag skriva om att jag måste följa alla rekommendationer benhårt, till att nästa dag bjuda hem en vän på middag. Vi höll dock så mycket avstånd vi bara kunde och ibland vädrade jag, fastän vännen frös. Ett visst syrebehov har jag, och så tänkte jag såklart på Anders Tegnell. Denna middag gav faktiskt energi till hela helgen. Vilt gestikulerande och ständigt avbrytande och iväghoppande från ämnet pratade vi om allt möjligt men mest faktiskt om diagnosen ADHD. G tröttnade efter en stund på vårt babbel och satte sig och såg mer Nicke Nyfiken, eller om det var Pepa Pig. 

På lördagsförmiddagen åkte M och G på loppis medan jag var hemma och passade på att göra detta rafflande: diska, promenera och laga lunch. På eftermiddagen minns jag inte vad som hände, men det var säkert något trevligt. M målade nog. En naken dam fotad på sjuttiotalet, har jag för mig. Nu sitter den i vårt fönster, ifall någon skulle gå förbi... Till middag åt vi Nikkalouktasoppa, som är en favorit. Vi kallar det tigermat. Jag kokade för första gången matvete, som G berättat att han äter på förskolan, och det var en hit. Alla åt!

Söndagen inleddes med att G och jag drog iväg på utflykt, så att M fick måla och vara ifred. G och jag åkte till grannbyns badplats och klättrade i berg, studerade lavar och mossor, samt läste en bok om bilar på klipporna. Jag kände även på vattnet med händerna och det var iskallt. En hel del skräp hade blåst iland (plast) och jag plockade upp litegrann. Man hade dock behövt plocka skräp lite oftare här i vikarna, gärna med sopsäck och handskar och en sådan där plockpinne. Hoppas jag får tid någon gång, och (smittfritt) sällskap.

Till lunch på söndagen åt vi rester från fredagen och lördagen och till middag kokade jag en hel massa köttfärssås, som alltid är bra att ha i frysen att ta fram någon vardagskväll när inspiration, tid och ork tryter. 

Jo! Vi bakade ju pepparkakor också. Degen sattes på lördagseftermiddagen och bakades ut på söndagen efter lunch. Vi stansade ut ganska mycket men skar också en del bitar. Då gjorde jag så att jag rullade ihop degen till några ganska korta men tjocka rullar och la i frysen. Sedan tog jag ut dem när de var riktigt kalla och skar dem i tunna skivor. På dessa skivor la vi hackad mandel. Skjuts in i ugnen! Goda blev de!

Efter söndagsköttfärssåsen gick vi ut på en liten promenad och G lärde sig skillnaden mellan "marsipan" och "marschall". Nyttig kunskap i mörka tider.

Ja, det var den andraadventshelgen det! Jag hoppas ni har haft det lika bra som jag!

Virusinfekterade tankar i början av december

Viruset skiter i om vi är duktiga, viruset skiter i om vi känner varandra, viruset tänker inte utan det bara sprids. 

När jag cyklar över bron och den iskalla vinden formligen slår mig i ansiktet, så att jag nästan inte kan andas, tänker jag inte på något annat än att andas in och ut. I ett lugnare parti kan tankarna hoppa runt lite mer fritt. Min filosofi är att inte lyssna på något när jag cyklar, även om det kanske skulle kännas som en mindre mörk och seg cykling då, men ändå - jag tror hjärnan behöver vila. När jag  cyklar hit och dit, kors och tvärs, känner jag mig duktig. Dels motionerar jag och ökar därmed mitt välbefinnande samt chanserna att klara en virusinfektion, dels gör jag ingenting ont mot moder jord. Igår passade jag dock på att vara på möte samtidigt som jag cyklade till Skärhamn för att byta till vinterdäck, och på eftermiddagen påväg till förskolan pratade jag med Åsa, som kanske mest hörde vinden. 

Tankesättet att jag är duktig som cyklar, och därför kan käka köttfärssås eller korv ibland (med tanke på miljön), fungerar dock inte på virusspridningen - åtminstone inte i min hjärna. Jag minskar givetvis risken både att få och att sprida smitta då jag arbetar ensam på ett ensamkontor, vilket jag gjort sedan redan innan pandemin. Jag minskar också risken att sprida smitta då jag i och med mina cykeltransporter passivt undviker kollektivtrafiken. Jag minskar också risken för smitta eftersom jag knappt träffar någon på fritiden, och gör jag det så är det utomhus och med ett fåtal personer.

Dock blir det lite krock i mitt huvud när jag blir inbjuden till sociala aktiviteter med fler än vi tre och en liten familj, utan mer som en halv förskolegrupp med föräldrar, med andra ord fler än dubbelt så många som de av regeringen beslutade maximalt åtta personer som får samlas vid allmän sammankomst. Viruset bryr sig nämligen inte om ifall jag har varit "duktig" och jobbat hemifrån, cyklat och undvikit att sitta hemma hos min holmevän och druckit te. Viruset bryr sig inte om att jag struntat i att boka tid hos min frisör och därmed äventyrat hela frisörens ekonomi och existens som företag. Viruset bryr sig bara om att hoppa från person till person, utan medvetenhet då viruset så vitt jag förstår inte besitter någon intelligens. Eller gör det, det? Kan någon naturvetare svara på detta? Viruset säger inte: Tove du har 10 000 poäng för du motionerar, handlar tidigt på morgonen och spritar dina händer med hjälp av medhavd handsprit. Viruset säger ingenting utan det bara hoppar, hit och dit mellan dig och mig och de där borta. 

Kanske är det inte en allmän sammankomst att samlas några vänner och bekanta och leka på en äng i skogen? Kanske skulle polisen inte rycka ut och skingra folksamlingen om de skulle få veta, men vad bryr sig viruset om det? Och vad är det högre syftet? 

Jag försöker bara förstå vad jag själv tänker här, för att sedan bestämma hur jag ska göra, då jag tackade nej sist men nu inte riktigt officiellt bestämt mig än, även om jag helt klart förstår vartåt det lutar.

Om det högre målet och syftet är att minska smittspridningen, borde det vara givet att inte ses tjugo eller trettio personer och umgås, inte ens ute. För det var ju det där med fysisk distans: Jag tror nämligen att vi under Hela Våra Liv har lärt oss att stå på ett visst avstånd när vi pratar med någon. Och jag tror att det är väldigt, väldigt svårt att ändra på detta. "Avstånd mellan kroppar i privata och offentliga rum tillhör de fält av mellanmänsklig kommunikation som vi sällan reflekterar över men som styrs av kultur- och tidsbundna koder." skriver Karin Johannisson i en krönika jag hittade i detta nu: "Konsten att hålla rätt avstånd" (2016). Där kan man även läsa att en forskare år 1963 försökte utröna hur nära varandra vi står när vi pratar. När vi pratar med arbetskamrater eller bekanta står vi enligt denna forskare på ca en till två meters  avstånd. När vi pratar med familjemedlemmar eller nära vänner är vi dock endast 46-76 cm ifrån varandra, enligt forskaren i Johannissons artikel. Om detta nu skulle stämma på svenska förhållanden även nyss, prepandemitid, 2019, förstår jag verkligen att det är svårt för oss att helt plötsligt hela tiden tänka på att stå på två meters avstånd. 

Nu har vi visserligen haft snart ett helt år på oss att träna på det här, tänker ni. Och ja, det har vi ju haft, men jag tror ändå att detta sociala avstånd på ca 1,5 meter sitter så djupt i oss. Jag märkte det själv på ett lekplatshäng vi hade för några helger sedan (innan åttapersoners-regeln, som om viruset brydde sig om ifall vi sågs innan eller efter en regel infördes - samtidigt får man tänka på varför regeln infördes och återgå till det högre målet och syftet nämligen att begränsa smittspridningen och antalet allvarligt sjuka och döda) att jag i början sa till folk att "nu håller jag avstånd" och verkligen tänkte på det men att efter två timmar stod jag lika nära som vanligt och lät mitt barn ta kakor ur andras kakburkar, som om inget virus i världen någonsin orsakat en pandemi med alldeles för många döda. 

Så nej, det blir nog inget mer umgänge i storgrupp för mig, trots "utomhus" och "vi håller avstånd såklart". Jag får nog sitta här i mitt hyrda hus på min kallblåsiga holme och tända en brasa, titta på barnprogram och undra vart mitt sociala driv tog vägen. Kanske åt viruset upp det? Kanske kommer det tillbaka en dag, när allt det här är över? För visst kommer det gå över? Det måste vi tro! Och vi måste minnas Räfven.

Vad tänker ni om det här? Hur förhåller ni er? Vad gör ni för att öka era chanser att inte smittas och sprida smittan vidare men samtidigt hålla er mentala hälsa i någorlunda schack? Man blir tydligen skadligt svältfödd på socialt liv till slut, och det kan väl aldrig vara bra?

En blåsig novemberdag

Så kom den andra riktiga höststormen. Det går oftast bra att cykla till jobb och förskola men när det blåser över 14 meter per sekund och kanske 18-22 i byarna är det inte möjligt att ta sig med cykel över bron. Alternativen är: promenera, åka buss eller få skjuts med någon i bil. Idag hade jag tur, för G och M skulle vara lediga. Det var således bara jag som behövde komma mig över bron, fram och tillbaka. Redan igår kväll lyckades jag ordna så jag fick skjuts av en vänlig själ här på holmen. Så tidigt som kvart över sju var det dags för avfärd och det kändes som att kliva in i ett slott att sätta sig i hennes volvo. Hela min kropp ville ha en bil, nu! Vad snabbt det gick att ta sig till jobbet, och vad bekvämt. Vad lite energi jag gjorde av med! Men ändå... en bil? Kanske sedan. Inte nu.

På lunchen gick jag ut. Då var det vindstilla. Åtminstone nära inpå vindstilla. Jag tog mig en rejäl tur, ända till kanalbryggan med utsikt mot Åstol. Det var bara jag där. Ingen som badade. Enorma tångruskor vajade i vågorna. Så vackert, och stillsamt och plötsligt, när jag precis vänt mig om för att gå tillbaka började det snöa. Inte med samma kaliber som uppe i min gamla hemstad Umeå, men ändå. Snöflingor och lite hagel föll ner över mig när jag gick tillbaka mot jobbet. När jag kom tillbaka var jag varm och fylld av kall, frisk luft. Det kändes skönt.

Eftermiddagens uppgift, som jag tilldelat mig själv, var att ta del av en modul ur Skolverkets Läslyftet om lässtrategier för skönlitteratur. Det började med att jag skulle läsa en femton sidor lång text, vilket jag gjorde. Den var skriven på ett akademiskt språk, skulle jag säga, och det var lite nostalgi att läsa en sådan text igen. Samtidigt saknade jag att ha den utskriven på papper. Det är en annan känsla att läsa på papper än digitalt: att kunna stryka under, anteckna i kanten, ta i texten mer fysiskt på något sätt. Efter textläsningen skulle man lyssna på en podd, men det hade jag inte ro till. Dessutom ringde min nära vän Leli mitt i allt och vi pratade om det vi behövde prata om. Mycket fint! Mammalivet alltså, inte helt lätt är det. 

För att sedan komma hem valde jag mellan två alternativ: gå eller bussen. Jag tänkte att jag går ut och ser hur det känns och mycket riktigt. Väl ute fick jag en sådan energi att det gick av bara farten att ta sig hem, eller nåväl: att ta sig till bron. Under tiden jag gick lyssnade jag på skolverketpodden som jag inte orkat ta till mig tidigare, och kände på så vis att jag promenerade hem samtidigt som jag jobbade vilket gav en härlig känsla av effektivitet. Det är märkligt hur man kan komma in i olika stämningar och energier, men bra att det växlar. 

På bron fick jag hålla handen på kinden för att kunna andas i den hårda vinden. Blir det så här stormigt nästa vecka också får vi antingen sova på mitt jobb eller åka buss. Ja, det är sådant jag tänker på här. Hur mycket blåser det? Från vilket håll? Hur blir det då? Innan jag flyttade hit hade jag ingen aning om vad olika vindstyrkor betyder rent fysiskt. Nu sitter det i kroppen. Varsågoda, här får ni min totalt hemmasnickrade vindupplevelsetabell:

1-5 meter per sekund =  vindstilla,

6-10 meter per sekund = normalvind, helt hanterbart,

11-15 meter per sekund = det blåser mycket men det går,

16-22 meter per sekund = det blåser väldigt mycket, 

23-24 meter per sekund = det blåser fruktansvärt mycket,

mer än 24 meter per sekund = jag stannar inne till vilket pris som helst.

SMHI har en lite mer officiell tabell med olika måttenheter för vindstyrka så som Beaufort, m/s och knop. Intressant tycker jag att vinden kallas olika saker till land och till sjöss! Det har jag inte fattat förrän nu. Varje dag lär man sig något nytt, minsann!

Vad mer än vindhastigheter, coronaisolering och förskolelämningar bjuder den här hösten på då? Ja, ett nyfunnet eldningsintresse hos mig (det går sådär men övning ger färdighet), dinosaurieintresse hos G och ett gammalt vanligt men ständigt nyskapande målarintresse hos M. M var förresten med i en fin och välskriven artikel i sin facktidning häromveckan. Ni som såg ni såg, och det var väldigt roligt att han fick vara med i ett helt reportage tyckte vi. G blev alldeles till sig när han såg att pappa var i tidningen! Det var fint att han fick lite uppmärksamhet för både sin konst och sitt arbete, tycker jag. 

Och ni då? Vad har ni för er denna mörka, blåsiga och ganska ensamma höst? Vilka ljuspunkter finner ni där ute? Berätta gärna, så blir jag glad!

En helg i oktober

Så kom äntligen denna helg, efter en intensiv vecka där jag kände att jag aldrig riktigt kom igång på jobbet men när jag tittade tillbaka på veckans arbetsinsats ändå kunde se att jag hade gjort tillräckligt. Konstig känsla. Stress kanske den heter? Inför denna helg hade vi som vanligt inga planer, men några tankar. En tanke var att besöka en ny förskolevän till G i hans nybyggda hus, en annan tanke föddes mer i stunden på fredagseftermiddagen och det var att ta ut G på restaurang för att fira in helgen. Sagt och gjort. Med 24% mobilbatteri och oklar batterimängd på cykeldatorn/displayen som inte laddar sig som den ska  gav jag mig av. (Ja, jag har reklamerat. Nej, jag har inte fått någon ny. Ja, jag har min svågers som funkar. Nej, jag använder den inte utan har den bara med mig ifall att, men denna dag låg den hemma.)

Det var så vackert att cykla förbi hela landskapet. Fåren som bräkte, höstfärgerna. Än en gång tog jag inga bilder på dem, men jag får spara bilden i mitt inre. Vi lyckades komma fram till Skärhamn utan att vare sig mobilen eller cykeln hade dött. Underbart! G beställde bara pommes frites och jag beställde Pad Thai. Det var nudlar i ostronsås och tigerräkor. Är det dessa tigerräkor som är så dåliga för miljön att äta? Jag blev osäker och åt ändå. G smakade förvånande nog på mina nudlar och tyckte om dem! Nästa gång ska han beställa Pad Thai, sa han. Det var bara vi som satt och åt där inne på restaurangen (tidig timma) och det var lugnt och skönt. G fick en bamseglass till efterrätt och var glad. Sedan cyklade vi hem i skymningen och vinkade till pappa M när han bytte buss inför arbetsveckans sista tur. Det var en fin början på helgen!

Så kom lördagen och vi fick sova till klockan nio. Det var ju bara hur skönt som helst, som ni alla förstår. När jag äntligen tagit mig upp ur sängen hade jag fått ett sms av förskolekompisens mamma att vi var välkomna till dem. Men innan dess behövde jag ta det lite lugnt, laga pumpasoppa och äta den. 

Mitt höftade recept, på svärmors inrådan:

En purjolök

En gul lök

En stor morot

Tre potatisar

En butternutpumpa

Man kan ha i en paprika också, men jag hade ingen hemma.

Alltsammans grovhackade jag och sedan stektes det lite lätt i rapsolja och sedan hade jag på vatten, grönsaksbuljong och salt. Detta kokades i nästan 20 minuter innan jag tog bort lite vätska och mixade det hela. Ja, men det blev gott (tyckte vi vuxna som vågade smaka).

Efter att vi städat undan lunchen cyklade vi iväg. Först till en ekologisk grönsaksodling med självplock av tomater och djungelgurka och sedan upp för en brant backe till förskolekompisens hus. Vilket hus det var! Nytt, stort, avskalat och fantastiskt med takhöjd ända upp till nocken och tillhörande eko... Underbar utsikt över höstträden och där borta - havet. Så snyggt att det inte var sant! M och jag kunde inte prata om något annat på hela kvällen sedan. Även om jag vet att jag själv inte vill bo så, så blev jag så grymt imponerad. Tänk att folk har råd att bygga sådana hus! Det har inte vi... 

Och idag är det söndag och det har regnat och blåst nästan hela dagen. Jag har känt mig seg och lite nere men det blir nog bra tills imorgon. En promenad mitt på dagen piggade upp lite och till sist fick vi dammsugit och till och med moppat, så nu känns det bra igen. Jag har också hunnit läsa lite i min bokcirkelbok "Folkets skönhet" av Merete Pryds Helle. 

M har fått tid till att måla av vår numera framlidna vän ponnyhunden. G tog initiativ till att baka kärleksmums, ohyra hittades i strösockret, och så vidare. 

Nu är det dags att betala räkningar! Skoj, tycker jag, för då kan man se hur pengarna växer. Så kanske, kanske får även vi en dag möjlighet att köpa något slags hus någonstans, förhoppningsvis ganska nära där vi bor nu. 

En skön söndagskväll och bra start på nästa vecka önskar jag er! Hej hopp!

Dramatisk vändning på dagen

Under arbetsdagen har jag alltid mobilen på, ifall förskolan ringer. Den är alltid med mig ner när jag ska äta lunch. Just igår var jag på vippen att ringa min vabbande syrra en stund innan lunch men så kom pappa med bilen från Göteborg och jag hjälpte honom att ta ner en stege från biltaket istället. Jag gick upp till mitt kontor igen och rättade färdigt en elevuppgift. Så ringde telefonen. Precis när jag skulle skicka tillbaka min rättning till eleven ringde telefonen. Ett fast nummer från Tjörn eller Orust. Vem kan det vara? Förskolan såklart! 

- G har ramlat och slagit i huvudet i en sten. Det blöder. Det verkar  vara ett djupt sår. Du måste komma med en gång och ta honom till vårdcentralen, sa fröken på andra sidan ungefär. 

Inte skulle jag hinna äta någon lunch, än mindre göra något annat alls. Det var bara att gå ner, trycka två falu rågrut medan jag klädde på mig och be pappa hjälpa mig att sätta i bilbarnstolen med femtielva fästen. En banan och ett ägg fick jag också med mig, men ingenting till G. Han har nog redan ätit, tänkte jag. 

- Ta det lugnt nu, sa pappa innan jag körde iväg. Det var bra ord att ha med sig. 

Fröken satt på en stor sten vid parkeringen och G satt lugnt i hennes knä. I pannan ett provisoriskt plåster och lite blodspår i ansiktet  och på händerna. Han snyftade till när han såg mig, men bröt inte ihop. 

- Jag har ramlat på en vass sten, sa han. Ja, det var när de hade lekt i drakarnas land. Och så hade en vass sten varit precis där G hade ramlat. Och nu var såret djupt och ögonen ledsna och det var dags att åka i morfars bil till vårdcentralen. Ut och iväg i den glesa landsbygdstrafiken. Mulet, nästan dimmigt väder och gröna, gula, röda träd. 

G satt och pratade hela resan dit, men väl framme ville han inte gå in. Såklart. Den pojken har erfarenhet av vården och han undrade, helt logiskt, om han skulle opereras nu. Men nej, här inne gör de inga operationer alls, försäkrade jag. Till sist lyckades jag locka in honom genom att springa över en gräsmatta med vackra höstlöv, och runt ett hörn och in sedan vi passerat dörrvakt.

- En hiss! utropade G.

- Den åker vi sen, sa jag. (Som belöning, tänkte jag.)

I väntrummet testade G allt: tvätta händerna på toaletten, dricka vatten ur engångsplastmugg, klättra i väntrumsbåten med djur i trä (Noaks ark möter klätterbåten på Drottning Silvias barnsjukhus i miniformat), hämta "biljetter" (gamla nummerlappar) och gå runt och titta. Vinka till tanterna som blev inropade, ja, sådant viktigt. Så snart en sköterska gick förbi i blå kläder lade G märke till det:

- Titta en skötväska, sa han varje gång.

Plötsligt blev det hans tur, sköterskan ropade upp hans spanska efternamn på svenska och det tog en liten stund för mamma Tove att koppla. Så gick vi in i ett rum. Där fick mamma försiktigt ta bort förskolans plåster och sedan fick sköterskan under mammans fasthållande tvätta såret med tvål och vatten. Hon satte små plåsterremsor i kors, ett annat plåster på men kom sedan på att det bästa var nog ändå om doktorn fick komma och titta. 

När G provat den rullande doktorspallen och kikat runt lite i rummet kom så doktor Per. Han var snäll och go och inte helt ung. Han lyste med sin starka lampa och tog försiktigt bort sjuksysterns fina omplåstring. Så satte han nya plåsterremsor, denna gång som en stjärna. Och ett större plåster på som skydd. 

- Another one, sa doktorn på engelska.

- Otra tirita, säger man på spanska, sa vi. 

- Men, hur kan ni spanska? frågade han. 

Så fick vi berätta om pappa M och så skojade doktorn till det med Gs namn. 

- Om din pappa heter M-lino så heter du G-lino, sa doktor Per. G skrattade, och tyckte att detta var det roligaste han hade hört på hela dagen. 

I korridoren sedan kom jag på att om vi heter G-lino och Tovelina så heter du Perelino. Fantastiskt tyckte G. Roligt tyckte Per och gick skrattande in på sitt doktorsrum. Sedan åkte vi hissen, upp och ner, för sakens skull.

Så kom det sig att en sådan dramatisk vändning före lunch fick ett glatt slut på vårdcentralen. Vi tog bilen och åkte hem till morfar där vi serverades lunch båda två, ganska många timmar för sent. 

- Vilken modig kille, hade doktorn sagt berättade G sedan. 

Och ja, vilken modig kille jag har! Han vågade både klättra på stenar i drakarnas land, gå in på vårdcentralen, bli tvättad och omplåstrad, det senaste två gånger av två främmande personer, och sedan gick han därifrån med ett skratt - alltihop innan lunch. Och jag är så tacksam för två saker: G hade humöret uppe hela tiden och jag hade just i rättan stund tillgång till morfars bil. 

En tanke till slår mig kring detta; när något sådant här händer försvinner allt annat. Helt plötsligt är det bara G som finns i hela världen och bara G med den blödande pannan som måste räddas. Ingen mental vikt kan läggas vid tankar som: har jag jobbat tillräckligt effektivt idag? eller något annat som inte har med G och Gs hälsa att göra. Det är lite liknande som det jag upplevde under mitt minimalistiska liv på IVA. Och det är väl så det är att vara mamma, eller människa: när hälsan sviktar är en god hälsa det enda man önskar. Allt annat är oväsentligt. Tack och lov blev G inte värre skadad, och kanske lär han sig någonting på kuppen. Hela kvällen igår var han pigg och glad, och inatt sov han så gott. Därför lämnade jag honom till förskolan imorse, men på väg in frågade jag honom om han skulle låta bli att ramla på vassa stenar idag, och det försäkrade han att han skulle. Min fina, kloka, modiga pojke! Min G-lino!

Ett gult paket i brevlådan och gula löv på träden

Det är väl en ganska välkänd paradox att när det händer mycket i livet har man inte så mycket tid att skriva om det. Så är det nog för mig just nu. Vad händer då? undrar ni. Ja, vad händer inte? Näe, men det är väl inte så mycket som händer. Inget som jag kan skriva om just nu, i alla fall... 

Men idag, idag fick vi faktiskt en rejäl överraskning när vi öppnade brevlådan. G och jag hade kämpat oss hem genom gråmulen oktobereftermiddag. Regnet hade upphört medan jag kämpade med att få på G stövlarna på förskolan, så jag blev inte så blöt. Barnet satt snällt i sin vagn och pillade på sin röda buss. Väl hemma tyckte jag att vi borde kolla brevlådan. Det är Gs uppgift och döm om vår glädje och förvåning när där låg ett gult paket från Correos, Spanien. Adresserat till mig (inte till M). G listade genast ut att paketet egentligen var till honom och han förstod också snabbt att det helt säkert innehöll något gott och ätbart. Jag såg med en gång att avsändaren var en viss Annika i Aracena, som tänkte på oss. Så himla fint!

Så fort vi fått av oss ytterkläderna öppnade vi paketet. Så fint! Ett paket Rodeo och en bok av en känd barnboksförfattare med barnverser på spanska. En bra godnattsagobok, tyckte G, men när det var min tur att lägga (vilket det var ikväll) och det absolut skulle läsas just den boken stötte jag på lite patrull. Boken visade sig innehålla en hel del litterära ord som jag inte förstod. Så jag läste väl ordagrant och förstod det mesta, men det blir liksom inte riktigt samma sak när man inte kan förklara och det inte är ens modersmål, så jag får göra som Annika och Jesús och överlåta läsningen av just den boken till pappa M, spanjoren, så får jag ta Muminsagorna på rim istället, så som "Hur gick det sen?" och "Vem kan trösta knyttet". 

När M kom hem från jobbet rusade G och hämtade "den svarta påsen" med Rodeo och sprang ut i hallen: Pappa, pappa! Titta! Godsaker! Och M (asombrado/förvånad): Var har du fått tag i den? 

Så det, det var det ju värt att blogga om tyckte jag. Och nu har ni läst om det. Det är höst. Det är blåsigt. Vi cyklar. Vi jobbar och M vill måla. Det känns mer och mer som om vi etableras här. G och M var på födelsedagskalas i lördags hos några förskolekompisar och om två veckor är vi bjudna på ett annat barnkalas. En tredje mamma och jag pratar om att kanske ses i helgen. Det känns lätt och glatt att cykla med sådana tankar. Löven är så vackra på träden och ja, livet känns faktiskt rätt bra i allt som händer och sker. Gamla vänner hörs av och nya vänskapsband knyts sakta men säkert här ute i kustbandet. 

I söndags hade vi en riktigt solig utflyktsdag. På förmiddagen var G och jag i badviken och han blev inte blöt. På eftermiddagen cyklade vi över bron och parkerade vid en kyrkogård bakom vilken det finns en trollstig, men innan vi gick på trollstigen besteg vi ett berg och fikade medhavda (för osöta, enligt M) kanelbullar och en av de sista farmorkakorna som hon hade med sig hit för ett år sedan. Vår familj mår som bäst på utflykt, har vi kommit på. Och här finns det så många olika småställen att variera mellan. 

Nä, nu har det här inlägget svämmat över alla breddar, så nu får jag strax avrunda det här. Jag hoppas att ni har det fint där ute i hösten, trots corona och annat smärtsamt som händer och sker. Ta hand om er så ska jag försöka skriva snart igen. Vad skulle ni vilja läsa om, förresten? Önskemål mottages tacksamt! 

I brist på religion

På min blåsiga holme råder det ingen brist alls på religion men jag har, trots att jag inte känner så själv, de senaste dagarna tänkt en hel del på att "folk på internet" (låt oss kalla dem så) verkar ha ett behov av att tro på något större än sig själva. Kanske är detta något djupt mänskligt och kanske är det rent av därför religion en gång uppstod? Nu skriver jag detta ur mitt helt otroende perspektiv och jag vill inte trampa någon på tårna. Alla har vi rätt till vår egna trosuppfattning, som det heter. 

Min observation började på en blogg som en vän länkade till. Inlägget handlade om kost och om att äta mättat fett och kött, ungefär. Jag läste men kände att jag inte alls kände igen tankegångarna. Är det farligt att äta linser, nötter och fröer? Är det nyttigt att äta animaliskt fett? Det var något nytt för mig. Inlägget var ganska snurrigt disponerat och jag, som oinvigd, hängde inte med särskilt bra. När jag ifrågasatte ganska många delar i inlägget i en kommentar fick jag som svar från bloggskribenten att hon inte orkade svara på min kommentar. Däremot åtog sig en av hennes följare att svara mig. Dock var även hans kommentar ganska svårtydd och därför skrev jag ännu en kommentar där jag frågade vad han menade och kom med lite "motargument" t ex information från Livsmedelsverket, vilka jag litar på. Som svar på det här skrev samma anhängare ett svar som faktiskt fick mig illa berörd. Han skrev flera gånger att jag inte verkade kunna tänka och att det inte var någon idé att förklara något för mig. Samtidigt kunde jag ingenstans läsa några tydliga förklaringar från honom. Hans argument verkade mig ogenomtänkta och hans "fakta" oriktig. Det blir då lönlöst att fortsätta diskussionen. 

En annan tjej skrev som kommentar på samma inlägg att hon mår dåligt av dieten och går upp i vikt. Då uppmanar bloggskribenten henne att rycka upp sig och tro mer på dieten. Dieten som bloggskribenten och hennes anhängare följer känns i och med detta snarast som en kult eller kanske religion. Kanske något att ta till i brist på religion? 

Den andra observationen av fenomenet att folk verkar behöva tro på något större än sig själva upptäckte jag när jag i veckan lyssnade på En underbar podd, med Clara och Erica. Det poddavsnitt jag lyssnade på handlade om ett sätt att prata och kommunicera som Erica uppfattade som "det nya fina feminina". De gav exempel på några personer som pratar så men det exempel som stack ut mest var nog bloggaren Sofia Wood. En person jag aldrig hört talas om. Hon pratar tydligen på ett speciellt sätt i en podd som hon i sin tur är med i. Jag tyckte att Claras och Ericas resonemang var intressanta, särskilt som jag själv är väldigt intresserad av kommunikation och språk. 

Senare hände självklart detta: Sofia Wood herself lyssnade på podden, blev ledsen och skrev ett inlägg på sin egna blogg. Hennes anhängare rasade och skrev elaka kommentarer till Clara och Erica. Clara skriver i ett inlägg så här: "...en strid ström av kommentarer. Flera intressanta och relevanta synpunkter som framförallt Erica svarat på. Och därefter följde sånt som handlade om att vi var äckliga, fula, tjocka, vidriga. Hemska mammor. Bittra kvinnohatare som förtjänar skit. Eller att dö." Sofia Woods följare verkar följa henne som sin Jesus. Har de lyssnat på podden och bildat sig en egen uppfattning eller rasar de ändå för att någon attackerat den hon tror på? Självklart är det inte bra om någon blir ledsen av någon annans poddavsnitt, blogginlägg eller kommentar, men vad ger någon rätt att skriva så elakt till någon bara för att den de följer blivit kritiserad eller ifrågasatt?

Det sista exemplet på att folk verkar vilja ha något större att tro på är Mandelaeffekten vilken jag för första gången hörde talas om genom att lyssna på avsnitt 33 av podden Flashback forever.  Mandelaeffekten handlar tydligen om att folk tror att det minns något, t ex vilket år Nelson Mandela dog, men sedan upptäcker de att de har fel. Istället för att tänka: Hoppsan jag hade fel! så tänker de att världen har delat sig i två dimensioner och att allting är en enda stor konspiration. Eftersom de är helt övertygade om att de har helt rätt om vilket år Nelson Mandela dog och inte kan acceptera att något annat år eller datum skulle kunna vara det korrekta är den enda rimliga förklaringen att världen är delad i två dimensioner. Jag hade själv lite svårt att förstå det och min vän M i Umeå fick förklara att "bristen på bevis är beviset". Alltså att "den" (Gud?) som delat världen i två dimensioner även sett till att gå tillbaka till alla gamla skivomslag eller nyhetsartiklar och ändra stavningen på namn eller dödsdatum för gamla kända ledare. Snurrigt, tycker jag. Stort ego, tyckte Flashbackforevertjejerna. 

Det jag också tycker är så intressant i allt det här är att folk verkar ha fattat att de ska källhänvisa för att verka mer trovärdiga i sina argument, men de verkar inte ha fattat hur de ska källhänvisa och framförallt hur de ska göra för att hitta trovärdiga källor. Jag förstår mer och mer hur viktig kunskap om källkritik är och måste vara i skolan. Jag tror att folk källhänvisar för att verka pålästa, men samtidigt blir det inte bra när man källhänvisar till, för ämnet eller argumentet, irrelevanta eller rent av olästa källor. Det kan bli så mycket fel då. Jag tänker inte föreläsa om källkritik här, för det gör jag redan på jobbet, men jag tycker fenomenet är intressant och samtidigt oerhört störande. Folk verkar ha behov av att tro på något större än dem själva, och de gör allt de kan för att slåss för sin tro. Kanske är det något rent mänskligt och något vi alla behöver. Men samtidigt: lås dig inte för mycket! Var öppen för att se saker ur olika perspektiv och fundera på hur andra tar emot det du skriver på nätet. Snälla, gör bara det!

Höstveckor

Höstlöven yr över huvudet på mig när jag cyklar i morgonvinden. Det är något winnebeskt över det, tänker jag. När jag väl är framme löser jag upp en påse Propalgina som smakar godis. Spanjorer kan det där med medicin hinner jag tänka och fantiserar om att ta hem mer nästa gång jag åker ner. När nu det kan tänkas bli...

Som ett grepp som inte riktigt vill släppa. Ett läge vi vill ifrån men fortfarande måste lyda under. Så känns den här pandemin just nu. Det är som om vi har vant oss och därför taggar ner och då slår den till igen. Det verkar vara på gång någon sorts andra våg i olika delar av Sverige. Min Umeåvän A ringer och säger att hon testat sig och att hon tror det kommer vara positivt.  Vi har samma symtom. Halsont. Halskli. Idag mer övergående i snor. Det känns som en helt vanlig förkylning och i mitt fall tror jag att det är det också och att G har smittat mig. 

Han började hosta i tisdags förra veckan, mitt barn. Flera gånger på vägen hem från förskolan hörde jag några host-host från bak i cykelvagnen. Väl hemma hade han somnat. Onsdag morgon: host host. Jag vabbade motvilligt och med dåligt samvete fram till klockan tio. Sedan med gott samvete. Resten av veckan pusslade vi ihop utan formellt vabb. Måndag och tisdag var han ledig ändå och igår gick han tillbaka till förskolan med ett glatt leende och energiskt skutt. Kli i mammans hals, men barnet mår bra. I våras hade jag inte lämnat så, men det gör jag nu. Jag stannar på tröskeln så får han hänga upp sin jacka själv. Ungen växer ju, i det.

Kommer corona vara som min barndoms Gorbatjov? Det roliga ordet som jag snappade upp där någon gång runt 1990, när jag var i samma ålder som G är nu. Jag snappade upp det och jag sa det, ganska ofta, för det var ju ett himla roligt ord att säga: Gorbatjov, Gorbatjoff, Gorbatjoffi-tjoffi-tjoff! G har aldrig pratat om corona, inte hemma i varje fall, men det skulle förvåna mig om han inte hört ordet. Det är klart han har! Det slipper ju ut var vuxens mun lite nu och då. Eller hur?

Innan veckan med hosta hade vi veckan med helvetiskt ryggont från helvetet. Det var min rygg som protesterade. Jag vet ännu inte mot vad men kanske mot allmän oträning och stress? Eller bara för att den kände för det. Kanske mot min kontorsstol modell basic? Jag hade lite ont i en vecka och sedan uront i tre dagar efter en fjantig nysning. Sjukskrivning blev det och ja, det var bara att stappla runt och stå ut och beställa värmeplåster som kom för sent och magnesiumtabletter som kanske hjälper. Till sist ett besök hos rehab och en duktig (förmodar jag) sjukgymnast som gjorde en massa test och gav mig en göttig övning som gick ut på att ligga på mage och sedan "läsa på stranden" och ligga på mage igen 8-10 gånger vid fem tillfällen per dag. En vecka senare känns det helt bra! 

Så ja: Den friske har tusen önskningar men den sjuke bara en! Och vi är så oerhört tacksamma för att man får vabba och sjukskriva sig utan att ens arbetsgivare börjar klaga eller skälla på en. Det är det jag tänker när mitt dåliga samvete över vabb med pigg hostig gosse lagt sig - att vi ska vara tacksamma. Vi har ett system som stöttar oss och som gör att vi får ut 80% av lönen och kan vara hemma mitt i veckan och ha det lugnt och skönt med våra barn. Jag förstår att folk vill sköta sina jobb, för det vill ju jag med - det är ju därifrån mitt dåliga samvete kommer, men samtidigt måste vi fortsätta följa rekommendationerna och ta ut vabb. Visa att vi vill ha det system vi har. För om ingen skulle ta ut vabb kanske vabben försvinner som funktion? Vem vet? Nu känns det ju som en helt minimal risk, men ändå. Rätten att vabba är ingen mänsklig rättighet och det är ingen naturlag, det är en produkt av politiskt arbete. Titta dig bara omkring. I många andra länder finns inte detta alls. Spanien är bara ett exempel. 

Det blåser vidare i träden. Björkarna börjar så smått skifta färg till gult och jag inser att jag måste logga in och jobba. Ta hand om er och vabba om ni behöver och njut av de två friska dagarna ni får vara hemma med era barn eller med er själva innan återgång till förskola, skola eller jobb. Heja oss och ha en fortsatt trevlig höst!

Från barn fyra till fyra år på fyra minuter

Ikväll för fyra år sedan kom en av alla läkare in till mig och sa att du ska förlösas imorgon. Jag förklarade ur min dimma att någon förlossning skulle jag inte orka med, så sjuk som jag var. Hon svarade genast att de, inte jag, bestämt att barnet skulle födas med hjälp av snitt. Det var ingen bra idé att sätta igång mig utan det enda sättet att förlösa mig var genom ett kejsarsnitt och det redan nästa dag, men först upp på IVA. Ditt hjärta slår inte riktigt som det ska. 

Och upp på IVA for jag, eller UVA var det ju egentligen. Ett rymdskepp sattes i min handled och sedan fick jag ligga och lyssna på en gammal man som hade ont. Under tiden gick du och jag runt i mitt älskade älsklingshus och jag visade dig allt, precis allt, medan jag blev mer och mer kissnödig. Du var mörkhårigare än vad du är nu, och till och med lite mer långhårig, men ungefär lika gammal. Kanske ett å äldre. Och du gick med mig och du lyssnade och du tittade på allt. Till slut kom morgonen och en manlig undersköterska med en pottstol, din pappa i operationskläder och du, du kom till slut ut ur min mage med ett litet försiktigt gnyende. I två sekunder fick jag titta på dig, inte mer, och sedan bar det av iväg från mig - in på Barn fyra, medan jag syddes ihop och skämtades med. Rullades upp på UVA igen för att ta igen mig. Helt totalt ickegravid, men ännu inte någons mamma. Så kändes det. Förvånande, omtumlande utan att vara omtumlad, bara tömd - på dig.

Sedan passerade fyra minuter. Fyra minuter eller fyra år, och nu alldeles snart är du inte min treåring längre utan min fyraåring. Min kloka, fina, omtänksamma fyraåring, som börjat i storbarnsgrupp och som pratar och pratar och säger att du pratar. Och som hoppar, och hoppar som en rävunge och en tigerunge. Från berg, från bänkar, från murar och i soffor. Inte visste jag att du skulle hoppa så!

Idag, din sista dag som treåring, har vi varit på utflykt till din favoritbadstrand här nära. Det var bara vi där trots det fina vädret. Sommargästerna verkar ha vänt hem igen för vintern. Du badade och hoppade från en ganska hög bergsknalle ner på sanden. Så glad och harmonisk och nöjd. Ja, för så verkar det: du verkar inte behöva ha andra barn omkring dig jämt för att må bra och leka glatt. Du kan underhålla dig själv och är nöjd så länge du har koll på var du har mig, eller möjligtvis din pappa. Samtidigt verkar du komma bra överens med andra barn. Jag ser dig inte så ofta med andra barn, men fröknarna gör ju det och de berättar litegrann. Idag såg jag dig med grannflickan, som du inte träffar så ofta och ni lekte riktigt bra. Ni klättrade i klätterställningen och ni brydde er om varandra. Ni pratade om att man måste hålla i sig så man inte ramlar ner, och så. 

Även oss bryr du dig om. Du frågar hur vi mår och du frågar vilket humör vi är på. "Är du glad nu mamma?" kan du fråga. Det är så fint att få små tecken på att du är en omtänksam individ. Jag hoppas du fortsätter att vara det! 

Att vara ute är din melodi. Så bra att ni är ute mycket på förskolan, och att du tycker om att åka på utflykt med mig och pappa. Får jag bestämma så blir utflyktsmålet till någonstans i naturen. När du och pappa är lediga tillsammans och jag jobbar åker ni ofta och handlar. Det tycker du är väldigt roligt och så fort du förstår att du och pappa ska vara lediga ensamma en dag börjar du peppa honom att ni ska åka buss och till vilken ort eller affär du vill åka. Praktiskt tycker jag. På detta vis slipper jag gå och köpa skor och ytterkläder till dig. Mitt förhållande till "shopping" är lite motsatt ert, nämligen. Jag blir mest trött av att gå i affärer.

När vi är ute är du glad och framåt och ivrig. Du älskar att springa och håller gärna händerna mot armhålorna och springer med höga steg, på ditt egna lilla vis. Så snart du hittar någonstans att hoppa från, så klättrar du upp och hoppar. Små berg bestiger du utan problem, fastän det är brant. 

Prata gör du ju också en hel massa, som jag skrev ovan, både på svenska och spanska faktiskt. Du har allra bäst ordförråd och meningsbyggnad på svenska men jag tycker att du gör dig förstådd ganska bra även på din pappas modersmål. "No hay mucho tiempo aquí" sa du idag när vi gick ner till stranden. Lite osäker på vad du menade, men kanske att det inte var dåligt väder? "Det är ingen nån som badar här" kan du också säga. Och ditt bästa egna ord är nog "badfota". Du vill ofta gå badfota istället för att ha på dig skor eller sandaler, men snart kommer hösten och då blir det nog annorlunda. 

Något du däremot inte vill göra är att klippa dig. Därför är du långhårig. Jag pallar inte plåga dig en gång till och än en gång förstärka obehaget i att låta klippmaskinen ta av dina miljoners hårstrån. Saxen tillåter du inte heller. Planen just nu är att låta dig bli lite äldre och att då kanske prata med dig om att barn i din ålder går till frisören, eller nåt, och på så vis förhoppningsvis kunna klippa dig fint utan skrik. Vi får se. Folk säger att det är bara att göra det, men jag tycker det känns så hemskt. Du gråter så högt och blir så vild. Min lille pojke. 

Äter gör du fortfarande bra. Du äter mer varierat på förskolan än hemma, och det är såklart delvis mitt fel. Jag är lat och  går med på dina "korv-och-makaroner-förslag" allt för ofta. När vi vill bryta av det eviga korvtuggandet lagar vi linssoppa. Pappa helst med gröna linser, jag helst med röda. Och det äter du med god aptit. Spaghetti och köttfärssås samt potatis- och purjolökssoppa går också alltid ner. Fisk däremot, det vägrar du - trots att vi bor på en ö.

Vad mer? Jag vet inte, jag kommer inte på något. Kanske ditt egna lilla sätt att vända på ord: björn-is, krill-mak och sådant. Idag hittade du på ett nytt ord när du satt på en klippa och fiskade, men det var inget vatten under utan bara mer klippa. Du fiskade "bergsfisk" sa du. Det var roligt, tyckte jag. Bokstäver tycker du också om och ibland låtsas du att du kan läsa. Du kan flera bokstäver nu, inte alla men ganska många, och du vet "vems" de är. 

Jo, en sak till kommer jag på: du gillar att sjunga också! "Bara vara mig själv" av Laleh, "Aserrín, aserrán", "Qué llueva" och Sven Ingvars "Sommar och sol" är favoriter just nu. När jag ska lägga dig ska jag fortfarande alltid sjunga "Bä bä vita lamm" och nu kan du faktiskt somna själv om jag nattat dig en stund. 

Jag hoppas, min älsklingspojke, att du tycker det är okej att jag skriver allt det här på internet. Vad vet du? Du vet ju knappt vad internet är - än mindre att jag skriver om dig. Men när du läser detta - någon gång i framtiden, då hoppas jag att du tycker det är okej. Jag älskar dig, vet du, mer än vad du någonsin kommer fatta. Och jag är så glad att du fyller fyra imorgon för du är i en så fin period just nu. Glad, omtänksam och alldeles underbar! Grattis på fyraårsdagen min stora lilla pojke! Hurra! Hurra! Hurra!

Att leva med en invandrare

Krokofanten ställde en så oerhört klurig fråga som kommentar på mitt förra inlägg att det krävdes en hel massa dagar av funderande för att kunna svara på den, och ännu i skrivande stund vet jag inte om den är möjlig att besvara. Så här lyder frågan "Hur är det att leva med en människa som inte är född och uppvuxen i ditt hemland och som inte har samma referensramar?" Även Elin verkade vilja ha svar.

Ja, ni. Det finns mycket att säga om hur det är att leva med just min man, M, men det mesta är nog saker som jag inte vill skriva ut här utan hellre tar i ett privat samtal med mina närmaste vänner. Men hur är det då, för mig, att leva med en man som inte är härifrån?

M kommer från en by i södra Spanien, närmare bestämt Andalusien. Andalusien kallas ibland i Andalusien av andaluserna för Nordafrika. Jag tror det är ett sätt att skoja till det och mena att "vi är traditionella och gammalmodiga för vi tillhör egentligen inte Europa utan Nordafrika". Bilden av Nordafrika är inte särskilt god i Andalusien, och andaluserna själva ser inte på nordafrikanerna som bor där idag som något särskilt välkommet tillskott - tyvärr. Däremot gillar de att skryta om sin arabiska historia. Nåväl. Min man är andalus - inte nordafrikan, det måste jag väl ändå få hävda?

Hur är då en andalus? Ja - inte som min man i alla fall! M är nog den minst typiska andalus jag har träffat, kan jag tänka. Finns det ens någon typisk andalusisk man? Det är klart att stereotyper finns men de är väl mest idéer? Riktiga vanliga människor uppfyller sällan exakt just den idén. Eller gör de det? M är kreativ, ganska obrydd om omgivningen och mer en fri konstnärssjäl än en typisk traditionell andalus. Ändå kan han, i stundens hetta när han inte vill städa, tömma diskmaskinen eller laga mat, hänvisa tillbaka till de traditionella könsrollerna och hävda att jag som kvinna borde göra det (allt hemarbete) och att det är synd om honom som man som måste lägga sina egna strumpor i tvättkorgen. Ungefär.

Som tur är lyssnar jag inte så bra på det örat och jag tar inte åt mig. Ändå kan det kännas tärande och störande, särskilt när jag vet att han har många feministiska idéer någonstans i någon vrå, och inte alls strävar efter att leva ett supertraditionellt liv med bakåtslickat hår, av frun strukna skjortor och byxor, av frun polerade skor, av frun välkammad son med höga betyg, lejíadoftande stengolv och en närmast omänsklig dyrkan av jungfru Maria. 

Till syvende och sist kommer vi nog ganska bra överens om hur hushållsarbetet ska fördelas, ganska. Eller så kommer vi inte alls överens, utan det är jag som styr upp det och han som accepterar tills han någon dag då och då vägrar, sparkar bakut och hänvisar till de gamla hederliga andalusiska traditionerna.

Samtidigt är det intressant hur mycket det stör mig när svenska, fina feministiska tjejer eller tanter säger något där de förutsätter att jag har det värre, med exempelvis fördelningen av hushållssysslorna, för att jag lever med en utländsk, rent av sydspansk, man. Är han, som är spanjor, homofob? frågade några politiskt korrekta tjejkompisar mig i Umeå en gång. Tyvärr svarade jag allt för utförligt och nyanserat på frågan, men sanningen är att: nej. Sanningen är att i den frågan ligger endast deras fördomar som bottnar i någon slags totalt förnekad rasism.

M är inte "en mansgris" (när han är det) för att han är spanjor. Han är det för att han är man och för att vi lever i ett patriarkat. Själv är han uppvuxen i ett ännu starkare patriarkat, och det kanske är det kvinnorna som frågar mig syftar på, och han är inte van att se män laga mat och ta hand om barn. Samtidigt har han bott i Sverige i ganska många år nu och han har haft en son med mig i fyra år och själv reflekterar han över detta. "Min pappa lekte aldrig med mig som jag leker med G." och han reflekterar även över vad detta gjort med deras relation och över vad hans eget engagemang med G gör med deras relation. Han märker själv hur bra han mår av att ha en fin och nära relation till sin son, och han sörjer lite för sin egen och sin pappas skull att samhället han växte upp i, med alla dess normer och värderingar, inte tillät pappan att ta denna plats i familjelivet när det väl begav sig. Samtidigt kan vi se att pappan gör det nu - som farfar till fyra barnbarn. Livet är långt och saker ändrar sig!

Min analys landar ändå där - det är patriarkatet det beror på snarare än nationalitet. Varför? Jo! Jag ser ju att många kvinnor här på nätet, i den så kallade bloggosfären, skriver om samma saker som händer oss. Män som inte kan plocka upp strumpor, inte vill skura golv, packa utflyktsväska, hålla koll på barnens klädstorlekar eller inte kan planera en semester. Det handlar inte om att mannen i fråga är spanjor för deras män är så mycket svennebanan som de kan vara. Det handlar om att de är män i ett patriarkat. Och att vi är kvinnor i samma patriarkat. Att sedan Ms uppväxtmiljö har varit ännu mer patriarkal än de flesta svenska mäns uppväxtmiljö, det gör säkert sitt till, men ändå - vi lever alla i samma patriarkala system, där det mesta är könat och därmed förväntningarna helt olika på de två könen. 

Den bästa medicin mot detta som jag funnit hittills? Lång pappaledighet! 

Så - hur är det att leva med en invandrare? Ja, förutom det jag skrivit ovan, är väl språket en del som kan göra det lite krångligt ibland. Han förstår inte alltid vad alla säger och han gör sig inte alltid förstådd. Jag förväntas tolka och det orkar jag inte jämt. Han har inte riktigt nivån i svenska språket att skämta än, och hans skämt faller ofta ganska fel eller helt platt. Jargonger och skämt måste vara det svåraste på ett nytt språk. Och uttalet då. 

Sedan har han också oerhört svårt för Myndighetssverige och jag curlar honom så mycket jag kan vad det gäller att ansöka om VAB, föräldrapenning och betala räkningar. Han jobbar upp en stress inför sådana saker som jag gör vad jag kan för att lugna ner. Jag sitter bredvid och pekar var han ska klicka och säger till när det är dags att skriva in den personliga bank-id-koden. Detta vet jag dock inte om det har att göra med att han inte är härifrån. Jag hade antagligen varit den som fixat med samma saker om vi bott i Spanien. Möjligtvis kan det vara någon rest av inlärd spansk byråkratiskräck. I Spanien är det mer byråkratiskt och mobilt bank-id tror jag inte ens de har. Se denna talande kortfilm för att förstå mer: 036.

Men ja, i det stora hela fungerar det bra att leva med M trots att han är invandrare och trots att han är man! På något konstigt sätt tycker jag att vi passar ihop och för det allra mesta och längst in i själen trivs vi bra tillsammans, även om vi har våra konflikter och gnabb - precis som alla par. 

Jag hoppas detta var svar på din fråga, du svenskfranska Krokofant. Hur är det för dig? Hur är det för dig att leva som svenska i Frankrike. Och din man, är han fransos eller svensk eller något annat? 

Kanske någon annan som läser har tankar kring detta. Vem lever ni med och hur är det? Och att det är som det är - vad kan det bero på? 

Tack för att ni läste! Simma lugnt!

Två år på en holme - min utvärdering

Det är kvällar som den här som man undrar över hur någon överhuvudtaget kan vilja bo på en annan plats. En alldeles stilla kväll med ett ständigt föränderligt ljus. Havet blått och gult, så som det reflekterar himlen på sitt egenartade sätt. Ja, sådana kvällar är det lätt att säga att här bor vi och här trivs vi. Bättre kan man inte ha det! 

Men så kommer stormarna och regnet. Höstrusket och vintermörkret. Kanske lite halka. Kanske lite snö. Men ändå. Vi har bott kvar i två år nu. Något måste det ju bero på.

Inför vår flytt hit fick vi några välmenta råd från familjen.  Dessa råd har vi följt i varierande grad. Råden lydde: Skriv handlingslappar innan ni handlar, bada varje dag, skaffa en kontorsplats som inte är hemma, se till att skaffa ett socialt liv, skaffa en elcykel, köp en bil. Vi kan väl ta dem i tur och ordning?

Handlingslappar. Ja jag skriver ofta handlingslappar, åtminstone precis innan vi ska åka och handla. Sedan följer jag väl dem inte slaviskt, men jag brukar alltid handla det som står där och ofta lite mer som jag kommer på väl inne i affären. M handlar mycket på impuls, har jag märkt. Resultatet är att vi har mat hemma och vi går inte hungriga. Matkontot har ökat något. Senaste 30 dagarna har vi gjort av med  drygt 6000 kronor i mataffärer. Det känns lite väl mycket och det är en utgift jag gärna skulle dra ner på lite. Samtidigt är det lite svårt när jag inte har full kontroll över detta och M älskar ost, köpebröd och dyra frukter... typ. (Ja, nu skyllde jag på min man.)

Bada. Visst badar vi! Men inte varje dag. Nej, någon måtta får det vara. Dock känner jag några som badar varje dag. Räknas det? Vilka ursäkter har vi till det här? Jo, för egen del känner jag att jag inte riktigt hinner bada varje dag. Samtidigt vet jag att jag hade kunnat klämma in det mellan lämning och arbete på morgonen. Men är det verkligen tiden det hänger på? Nej, i ärlighetens namn är det inte bara tidsbrist som är min verkliga anledning till att jag inte badar varje dag - snarare frusenhet. De dagar, ungefär hela vintern, när det blåser på och kanske regnar mig i ansiktet hela vägen till och från  förskolan känner jag faktiskt inte för att ta en sväng ner till en badstrand, klä av mig alla kläderna och doppa mig. Nej du, det vill jag inte. Badandet tar jag väl lite mer som det ska - när det är varmt och skönt och jag har tid. Som ikväll. Kanske var det inte särskilt varmt i vattnet men ändå skönt. Ett snabbt dopp på en liten badplats utanför hamnen fick det bli.

Kontorsplats. Innan vi flyttade hit visste jag nog inte riktigt hur jag skulle göra med kontorsplats. Att jag skulle jobba kvar åt samma arbetsgivare var helt självklart men var skulle jag sitta och göra detta arbete? I början satt jag ibland hemma, på övervåningen, och ibland i mina föräldrars hus. Efter några veckor insåg jag dock att det mest effektiva och bekväma var att sitta i mina föräldrars hus, som ligger mitt emellan förskolan och hemmet. Där har jag mitt egna rum och där har vi installerat ordentligt skrivbord och ordentliga dataskärmar. Jag har helt enkelt en välordnad kontorsplats där. Fördelar med detta är att jag slipper vara hemma, slipper se smulor, strumpor på golvet och leksaker överallt. Jag kan även jobba ostört de dagar G och M är hemma på grund av VAB eller på grund av att M slutat tidigt. Det fungerar helt enkelt väldigt bra så som jag har lagt upp det nu. Det enda jag saknar lite är fysiskt närvarande kollegor. 

Socialt liv. Detta leder oss helt logiskt in på vårt sociala liv här på holmen. Min förmåga att prata med vem som helst, om vad som helst, var som helst, har säkert hjälpt till här, men jag kan säga att det inte alls har varit lika lätt att hitta sociala kontakter här som när jag en gång flyttade till Salamanca (vid 19 år), Umeå (vid 21 år) eller Almonte (vid 23 år). Och jag tror faktiskt att åldern spelar in. Min ålder och alla andras. Både Umeå och Salamanca är studentstäder och i båda dessa städer vimlar det av andra nitton- och tjugotreåringar, som också är nya i stan och som också söker vänner. I Almonte fanns det ett litet utländskt gäng i min ålder som jag hakade på lite grann och sedan träffade jag ju M ganska omgående och nästlade mig in i hans familj och kompiskrets. Dessutom hade jag mina kollegor på skolan där jag gjorde praktik. 

Här på holmen däremot har vi följande läge: För det första bor det inte så många här året runt. För de andra är de som bor här året runt till övervägande del äldre än mig, alltså 65 år och uppåt, för det tredje så är de få unga som bor här redan väletablerade socialt med familj och vänner. De unga är inte heller nitton eller tjugotre utan mer trettiofem (ja, ungefär lika unga som jag) och de har barn, familj, släkt och vänner. Detta är vad jag tror. Jag känner ju inte alla och kan omöjligt veta, men det är känslan jag har fått. Folk är alltså inte ute och letar vänner på samma sätt som i en studentstad. Trots detta hittade jag ändå inom loppet av bara några månader en vän som faktiskt verkade ha en liten lucka för mig; Mala. Vi tog några promenader och pratade om ditt och datt och en kväll bjöd hon hem mig och in mig i alla möjliga inre rum. Vi har helt enkelt släppt in varandra i varandras liv, och det känns så himla bra! Samtidigt har jag fått lära mig en annan viktig sak, nämligen tålamod. Nu har vi bott här två år och förutom Mala har jag minst tre vänner till på gång, vilka alla är kvinnor i min ålder och i ungefär min livssituation (småbarn). Det känns bra! Det är på gång! Jag umgås inte alls lika mycket med folk som jag gjorde i Umeå, men där var det också ett annat läge eftersom jag de första åtta åren inte hade barn och de sista två åren var föräldraledig, eller så var M föräldraledig. Inget hämta, lämna. Eller kanske umgås jag inte så mycket mindre? Jag vet inte så noga. Kanske är det bara det att jag umgås med färre, och det är väl inget fel med det? 

Skaffa en elcykel. Detta råd följde jag ganska omgående sedan vi flyttat hit. Jag köpte en elcykel och en cykelvagn. M och jag har varsitt fäste på våra cyklar så vi kan turas om att ha vagnen på släp. Detta är mycket praktiskt när den ena lämnar och den andra hämtar, eller när G bestämt proklamerar att han vill åka bakom pappa när vi ska på utflykt. Ja, elcykel och cykelvagn är faktiskt helt nödvändigt här med tanke på vinden, regnet och backarna. Sedan att resten av holmeborna fortsätter färdas med bil är ju en annan sak. Än har vi ingen bil men kanske köper vi en i framtiden när G är för stor för cykelvagnen men för liten för att cykla hela vägen till förskolan. Eller så tar vi skolbussen. Vi får se. Det löser sig. Vår nitiska åretruntcykling får jag nog återkomma till i ett annat inlägg, som om ni inte fått nog av sådana berättelser från mitt håll än!

Vad mer kan jag tillägga i denna utvärdering? Jo,  vi bytte en söt liten lägenhet i Umeås skogsbryn på 50 kvadratmeter till en villa på en blåsig klippö på 150 kvadratmeter. Boendekostnaden steg till det dubbla men ytan vi disponerar är ju tre gånger så stor. Just nu känns det som om jag aldrig kommer vilja flytta till lägenhet igen, men vem vet. Inget är skrivet i sten. 

Vi bytte två små pallkragar i skogen till en hel trädgård, även om den inte är särskilt stor - bara som en remsa runt huset egentligen. Vi bytte bil- och bussåkning mot cykling. Vi bytte vänner mot familj. Kontorslandskap mot ensamarbete. Framförallt bytte vi stad mot land. Skogsdoft mot havsluft. Snö mot regn. Halka mot vind. Mörker mot mörker. Midnattssol mot havsljus. G har dessutom bytt dialekt!

På det stora hela måste jag säga att flytten varit helt klart värt det. Självklart saknar jag mina gamla vänner i Umeå ibland, men jag har fortfarande kontakt med några av dem. Samtidigt kommer nya vänner skuttande över klipporna i sin egen oregelbundna takt. Ett socialt liv håller på att formas. Det började faktiskt i något uppstyrt, precis som syrran var inne på, nämligen i en bokcirkel med några holmedamer i en lite äldre generation. Och denna bokcirkel är högst levande än, ett tryggt återkommande inslag i mitt vardagsliv som jag är tacksam för. 

Hur länge vi bor kvar här står skrivet i stjärnorna, men hittills trivs vi bra (även om M ibland vill slå vinden på käften) och det är väl det viktigaste? Att trivas i stunden och att ha ett fint vardagsliv. För så är det ju: livet består mest av vardag och var man bor är en stor del av det. 

Tack holmen för att du tog emot oss och tar hand om oss! Vi bor här nu.

Vilken fantastisk lördag!

Så kom augustis första dag äntligen med sol och värme! Som vi har längtat, utan att veta om det, efter just den här lördagen. En kämpig första jobbvecka är till ända och denna lördag har jag kunnat låtsas att jag egentligen fortfarande har semester, för det har varit en sådan semestrig lördag på alla sätt och vis.

Idag har nämligen G och jag varit iväg på två utflykter som avlöste varandra. Den första utflykten gick till Gs nya förskolas gård. Där var vi tillsammans med två kompisar från gamla förskolan, som nu flyttar till samma storabarnsavdelning som G. Tänk att de är storabarnsavdelningsbarn nu! Det var nyss de föddes! Och snart tar de väl studenten! Så reflekterade jag och de andra barnens mamma medan vi försökte uppsöka skugga på den soliga gården. Barnen härjade runt och lekte i sanden bäst de kunde. Efter några varv i den stora rutschkanan gick vi vidare mot skogsdelen av förskolegården och bekantade oss lite mer med den. Barnen fick äpple (som de knappt ville ha) och kaka (som de verkligen ville ha). Efter en stund var det dags att ta oss hem till dessa kompisar för korvlunch.

Vilken fantastisk villa de bor i, dessa barn! Tänk! Utsikt mot en hel massa glittrande hav och en hel drös med mjukt rundade klippöar. G lekte glatt med en sopbil och vi åt grillad korv och grillad hemodlad squash till lunch ute på verandan. Barnen lekte vidare och mamman och jag hann till och med prata lite. Vilken ynnest!

Till slut var det dock dags att bege sig vidare till nästa utflykt, så vi sa hejdå till kompisarna och kompisarnas fina sopbil och cyklade ner till mina föräldrars hus. Där mötte vi upp min syrra och hennes lilla familj och så gav vi oss ut på böljan den blå. Ja, faktiskt exakt samma glittrande hav som vi tidigare sett från villan. Syrran körde och var kapten, och vi andra skrattade och skrek (jag) av glädje och magpirr när vi mötte svallen precis som man ska. Rakt framifrån. Det var verkligen mycket trafik på sjön men detta parerade kaptenen elegant. Vi satt tryggt i båten och plötsligt var vi framme vid en ö som vi tror heter Risö och som hade både klippor (så klart) och sandstrand. Där gjorde vi följande: bada, äta mellanmål och bada igen. Sedan var det dags att åka hem igen. Det var en helt fantastiskt härlig utflykt. Alla var på bra humör och vattnet var varmt och turkost och fullt av flygmyror. G hämtade upp stenar från botten och grejade på med tång och sand. Gs lillkusin doppade sig och "simmade" och alla var som sagt glada.

Väl hemma i föräldrarnas hus grillades det lax och kokades det potatis, medan jag tog hand om barnpassningen. G förmanade lillkusinen ibland och sa att "det är morfars" när han inte tyckte att lillkusinen skulle ta på någon viss sak. Lillkusinen förstod nog ungefär, kanske, vad det var som gällde... Nåväl, det var sött att se G ta hand om sin lille vän och berätta hur saker och ting ska gå till. Precis som en liten storebror, tänkte jag.

Efter laxen fick vi jordgubbar och vispad grädde. Sedan bröt vi upp för att cykla hem. Denna cykeltur tog jag i långsam takt. Det var så skönt att ha G fastspänd i vagnen där bak och bara vila medan jag cyklade. G sjöng och allt var grönt runtomkring mig. Trafiken på bron var lugn och plötsligt när jag tänkt cykla förbi affären hörde jag M vissla på oss och där satt han faktiskt och målade! Vi stannade och G fick sin efterlängtade "sandwich". Det var ju en himla tur för honom!

Ja, och det var den sommardagen det. Helt fantastiskt och skönt! Jag är så, så himla nöjd. Denna dag vill jag alltid minnas. Det var en av sommarens bästa dagar. God natt!