I november bestämde vi oss för att gifta oss och i slutet av maj blev det av. Jag bestämde mig aktivt för att inte börja planera något förrän jag kommit hem från Spanien i januari och därav följde några intensiva planeringsmånader med känslomässiga toppar och dalar. Tänk så fantastiskt det blev och att ingenting gick riktigt åt skogen ändå, trots att jag varit så orolig! Nu är vi gifta (ja, jag har hämtat hem personbevis för att säkerställa den saken) och jag kan äntligen kalla M för min man utan att känna att jag ljuger lite grann.
"Men det kanske inte är någon som vill komma" sa jag när jag pratade med restaurangägaren första gången, då i januari när vi bestämde datum och bokade in oss. Jag hade valt pingsthelgen för jag tyckte att det passade perfekt eftersom alla almontebor är lediga då tack vare la romería del Rocío (pilgrimsvandringshelg till Daggens jungfru). "Klart de kommer!" sa han betryggande och ja, han hade faktiskt helt rätt. Bara tre personer som vi bjöd in kunde inte komma, främst av ekonomiska skäl. Men helt solklart var det inte att alla spanjacker skulle dyka upp. Mina två väninnor blev eld och lågor med en gång och lovade att komma så länge de inte skulle bli utvalda till valarbetare, då det tydligen skulle vara kommunalval dagen efter och i Spanien är det lag på att dyka upp i vallokalen och göra sin plikt om man blir uttagen till röstmottagare och rösträknare. Svärisarna och svågrarna var inte lika förtjusta. Det var väl typiskt att vi skulle gifta oss Just Precis när jungfru Maria skulle hyllas. Dumt och dåligt planerat. Flytta bröllopet för sjutton! skanderandes det från Andalusiens mest jungfruliga hörn så att det hördes ända hit. Nej, svarade den svenska vikingabruden. Icke. Här kommer ingen och ändrar på mina planer! Och jag har ju skrivit om detta förut men det var ett väldigt uppochneråkande i bergochdalbanan innan de till slut landade på Landvetter. M höll sig till sin plan och skjutsade hem sina föräldrar men lät bröderna, fruarna och kusinerna ta sig på egen hand i den gemensamt hyrda minibussen till hotellet i Göteborg. Tack, M, för att du stod på dig! Strongt!
Den första kvällen (torsdagen) var ganska lugn. Jag hade preppat med mat som jag ganska snabbt förstod inte skulle behövas. Svärmor lastade ur flera kilo kakor, 5 kg serranoskinka från Aracena, 6 tjocka chorizokorvar, mandlar och gud vet vad ur sin väska. Och gud visste vad, för svärfar hade även tagit med sig en stor fin affisch av just daggens jungfru, La virgen del Rocío (santísima etc) och räckte över till mig som fnissade och inte visste var jag skulle ta vägen. Hur skulle jag kunna sätta upp den här hemma? Det löste svärfar i smyg dagen därpå och den sitter faktiskt fortfarande uppe i köket... Stor och lite lagom blaffig. Min äkta make sa att den ska sitta till augusti för det är tradition och det känns okej.
Mina föräldrar kom förbi efter middagen och smakade på svärmors medhavda kakor, och vi fick fota dem tillsammans med G som tyckte det var lite tokigt att farmor och mormor var i samma rum samtidigt, ungefär. Vi tolkade så gott det gick mellan dem och min mamma var väldigt besviken över att hon inte lärt sig spanska.
Fredagen började med att svärisarna och M och G åkte till Bohus fästning för att visa den för resten av spanska familjen. Perfekt! Jag stannade hemma för att vila mig inför alla intensiva dagar samt ställa i ordning inför kvällens middag. Jag hade på vänners inrådan beställt grillplanka på stora mataffären i Skärhamn och ställde fram tallrikar, bestick osv. M hade köpt massa alkoholfri dricka.
Sedan käkade jag lunch och cyklade ner till mina föräldrar för att möta upp min väninna från Bollullos och hennes gitarrspelande man och deras yngsta dotter (16 år). Där satt de i godan ro och konverserade på engelska med mina föräldrar. Så glad jag var att se dem! Vi satt där en stund och sedan gick vi en liten men långsam promenad och sedan åkte vi och hämtade de två grillplankorna. Väl på affärn blev jag hungrig men kopplade inte att jag borde köpa två bananer och trycka utan provsmakade på massa fiskpaté istället. Ja, jag var lite uppe i varv...
Så körde vi hem till mig och väl här hittade vi ingen parkering. Jag var hur hungrig som helst och kunde inte tänka en enda klar tanke. Precis när vi parkerat kom våra vänner från Umeå i bil och jag lyckades väl med nöd dirigera dem någonstans för att parkera (utan att låta det minsta trevlig och välkomnande) och sedan gick jag in och drack två stora glas saft, åt en banan och tryckte i mig choklad. Sedan ut och frågade min granne A om var de kunde parkera. Hon i sin tur ropade på en annan granne som tipsade om ett ställe, och dit åkte jag och gitarrmannen för att parkera. Tur att socker finns!
Fortsättning följer en annan dag...
